VÄSTERBOTTEN

VÄSTERBOTTENS LÄNS HEMBYGDSFÖRENINGS  

ÅRSBOK 1948  

ÅRGÅNG 29  

Förstoring.

Bottnisk frändskap

Av grosshandlare Svante Lundell, som föredrag framfört i stadshuset i Vasa vid de Bottniska dagarna sommaren 1948.

Säkerligen har många av oss tänkt för sig själv: ”Jag undrar vad mina förfäder varit för folk, vad yrke de haft, om de uträttat något märkvärdigt, var de bott och var de fått sin sista vilostad”. I regel känna vi till, vad som berör farfar och farmor, morfar och mormor, men känna vi till något om farfars far, morfars far eller något om deras utflyttade fränder! Svaret kan bli med ja och nej, övervägande det senare. Ännu kunna gamla personer i Västerbottens kustsocknar tala om, att deras föräldrar nämnt om den och den, som då och då reste över till Österbotten och bosatte sig där, men sedan har allt fallit i glömska. Viktor Rydberg säger på ett ställe: ”visa sig de yverborna Svears och högättade Götars avkomlingar i allmänhet tämligen kallsinniga mot sina släktingar”.  

Fordomdags, var bebyggelsen i Västerbotten ringa och de bästa kommunikationsvägarna voro vattnen. Vad var då naturligare, än att våra västerbottningar seglade till landet i öster, Österbotten, för att där söka sig utkomst. Livliga förbindelser uppstodo därigenom, icke minst genom fisket och säljakten, som på Bottenhavet bedrevs av befolkningen vid de båda kusterna. Dessa förbindelser ha gjort, att släkter från väst och öst flätats in i varandra till en sällsam homogen vävnad, som fortfarande består och uppbär svensk kultur ömsesides Bottenhavet.  

Nydanaren Gustav Wasa såg i uppodlingen av Österbotten ett riksintresse. År 1552 begärde en av hans förnämsta förtroendemän, Gustav Fineke, bistånd för kolonisation. Han skriver till Gustav Wasa: ”Här behöves snarligen folk från Ångermanland och Västerbotten”. Västerbotten och Österbotten voro ännu för den allmänna uppfattningen endast delar av samma landskap, ”Bottnakarlarnas” hembygd.

Under denna tid funnos sedan gammalt betydande handelsplatser i Österbotten, som besöktes ej blott av landsdelens allmoge, utan även av köpmän från Sverige. När de bedrevo handel i dessa hamnar, öppnade de ”bod” och för denna betalte de skatt. År 1593 funnos bland andra i Uleåborg 23 bodar, som tillhörde bönder från Västerbotten. Bönderna vid den västerbottniska kusten bytte spannmål och fisk och i denna byteshandel deltogo även svedjebönderna i det inre Finland. Den finska svedjespannmålen gick sålunda ofta över till Västerbotten. Landshövdingen i Väster- och Österbotten, Graan, som även en tid bodde på Korsholm, uppgav år 1689 om tillståndet i sitt län, att allmogen där icke kunde föda sig på den egna spannmålsavkastningen, utan måste ty sig till fiske och handel, ”varandes för dem Österbotten och Livland såsom ett visst kornhus att tillgå”.  

Genom de livliga förbindelser, som ägde rum, till tiden för 1808—09 års krig, flyttade många av våra förfäder till Österbotten och bosatte sig här. Vad var det för folk, som kom? Man kan tryggt säga, att alla yrken voro representerade. I flyttningslängderna hittar man torpare, fiskare, soldater, salpetersjudare, urmakare, skräddare, sjömän och ett frapperande stort antal lantmätare.  

Egentligen bör i detta sammanhang frågan tas upp, vilken var orsaken till denna utflyttning. Man kan knappast tala om emigration, då Sverige och Finland på den tiden voro en riksenhet. Kanske vikingablodet drev de unga ut mot okända öden, men för kustbefolkningen var, som tidigare poängterats, fisket en livsfaktor. Odlingsmarken var karg och barnskarorna voro stora i familjerna. När äldste sonen, som brukligt var på den tiden, övertog hemmanet, fanns för de övriga barnen ingen annan möjlighet än att söka sig bort från hemmet. Fiskare behövdes alltid och den österbottniske bonden städslade gärna svenskar till soldater för sina torp. Man kunde väntat sig, att de flesta skulle hört hemma i den socken, där de anställdes. Så var ej fallet, även om socknen var tillräckligt stor för att inom egna gränser uppbringa de män, som erfordrades. Det var i regel endast en bråkdel, som hade den socken, där de senare verkade, till födelseort. Av 144 soldater inom ett område i Österbotten voro 24 från rikssvenska orter, alltså från Sverige.  

Krigskollegiet i Stockholm sände år 1745 ut ett påbud, att unga ogifta män, märk väl endast ogifta, skulle söka sig över till Österbotten och där arbeta som sjudaredrängar. Trots detta påträffas i Kvevlax kyrkoarkiv avskedade soldaten Abraham Johansson-Blackstedt från Nolbyn, Lövångers socken. Han begärde och fick sommaren 1769 utreseattest av kyrkoherde Dahling i Lövånger för sig och sin hustru och fem barn. Han bosatte sig i Voitby i Mustasaari socken, där han blev antagen till salpetersjudare vid kronans salpetersjuderi.  

I samband med sina forskningar över utflyttade, har författaren gjort upp en statistik för åren 1731—1820. Antalet är 317 personer. Givetvis var det många fler, ty samtliga kustsocknars arkiv ha ej fullständigt undersökts. Under rubriken från Västerbotten till Österbotten, utan att födelseorten angivits, inflyttade till Närpes 1 person, Björköby 10, Vasa 1, Storkyro 6 och Karleby 6. Från Umeå landsförsamling flyttade under samma tid till Österbotten 24, okänt till vilka socknar, från Nordmaling till Korsholm 10 personer, från Bygdeå till Närpes 3, till Korsholm 10 och till Vörå 9. Från Burträsk, som är en inlandssocken, kommo 6 personer till Vasa och 1 till Vörå. Skellefteå stora socken, än i dag rikets största församling, avstod av sin befolkning 3 till Närpes, 3 till Korsholm och 3 till Pedersöre. Från Nysätra lilla kustsocken, fordomdags annexförsamling under Bygdeå, utflyttade 10 personer. Från Umeå stad inflyttade till Korsholm under förutnämnda tid ej mindre än 107 personer och till Närpes 6. Av Västerbottens kustsocknar har dock ingen, i proportion till den lilla folkmängden, bidragit med så många utflyttade, som Lövånger. Deras antal var 81 och fördelade sig på följande sätt i Österbotten: 5 till Uleåborg, 1 till Kvevlax, Brahestad 3, Vasa 15, Vörå 17, Närpes 2, Korsholm 17, Munsala 11 och Gamla Karleby 10. En annan sak, som är rätt så märklig, är antalet utflyttade lantmätare. Av dessa härstammade 1 från Luleå, 1 från Piteå, 1 från Skellefteå, 1 från Burträsk, 2 från Umeå, 2 från Nordmaling och 12 från Lövånger.  

En noggrannare redogörelse för alla, som ha sin härstamning från Västerbotten vore befogad. Här kommer dock endast några personer att omnämnas.  

Å hemmanet Drängsmark nr 4 i Skellefteå socken föddes den 26 december 1775 en viss Daniel Danielsson, som senare antog namnet Marklund och år 1806 inflyttade till Pedersöre. Vid ankomsten till Pedersöre hade han med sig sin 22-åriga hustru Kristina Helena, född Storbäck, även hon född i Sverige, platsen okänd, men förmodligen var den unga hustrun från Bygdeå socken och sannolikt soldatdotter. Daniel Marklund och sonen Leonard kom att efter varandra i 86 år tjäna Pedersöre församling som dess organister. Det skulle ta för lång tid, att led för led namngiva och berätta om deras efterkommande, varav många voro sjökaptener. Avlidne professorns i nordisk filologi, Karl Hugo Bergroth, född 1866, död 1937, mor var född Marklund. Även avlidne professorn och chefen för finska nationalteatern (Suomen Kansallis-Teatteri) Adolf Lindfors härstammade på mödernet från marklundska släkten. Folkskollärarinnan Margit Ekman i Närpes, den framstående botanisten fil. dr. Georg Gunnar Marklund, Helsingfors, och direktören i Holger Schildts förlag, Henrik Marklund, tillhöra släkten. I Vasa kan nämnas byggmästaren Kurt Helge Lindström. På Tykö bruk lever en gren av släkten och kallar sig Markola. Av Daniel Marklunds efterkommande leva för närvarande 204 personer, varav 188 äro bosatta i Finland, 4 i Sverige, 5 i Danmark och 7 i U. S. A.  

Den ovannämnde Daniel Danielssons äldste bror, Per, född 1774, kvarstannade i Drängsmark och blev stamfader för den svenska grenen. I Drängsmark kvarleva ännu i dag ättlingar. Vidare kan man påträffa ättlingar i Byske, Fällfors, Jörn och Skellefteå socknar. Innehavaren av en installationsaffär i Skellefteå stad, elektrikern Johan Helmer Holmström, är en av de många fränder marklundska släkten i Finland har i Sverige.

Under de österbottniska dagarna i Lövånger, sommaren 1947, avtäcktes på hemmansägaren Gustav Ömans gård i Kräkånger en minnessten med inskription ”Bonden Olov Nilsson, Mårtensboda, död där 1699. Hans son, nämndemannen Per Olofsson 1684—1733 levde och arbetade på denna gård. Till hans ättlingar östanhavs hörde professor Edvard Westermarck, 1862—1939, vittfrejdad vetenskapsman och trogen son av sitt land och sin svenska stam. Lövångers Hembygdsförening reste stenen 1947”. Ättlingar till Olov Nilsson finnas både i Finland och Sverige. Till den finländska grenen hör t.f. professorn vid Ultuna lantbrukshögskola Nils Westermarck, för övrigt brorson till avlidne professorn, Åbo Akademies förste rektor, Edvard Westermarck. Till den svenska grenen hör bl. a. f. d. landsfiskal J. E. Westman, Umeå, och hemmansägaren Albin Westergren i Hökmarksby.

Under senare hälften av 1600-talet utflyttade från Norums by i Bygdeå socken fyra bröder Turdin och bosatte sig i Nykarleby. Alla blevo de framstående affärsmän och flera av deras efterkommande voro rådmän och kommerseråd. Denna talrika släkt, som under nästan 200 år levat i Nykarleby, är numera utdöd där på manliga sidan. På kvinnolinjen kvarleva dock ännu ättlingar.  

Om vi nu förflytta oss till Umeå, kan författaren ej undgå beröra den urgamla och välkände sursillska släkten. Stamfadern skulle enligt det år 1850 i Helsingfors utkomna trycket, Genealogia Sursilliana vara bonden Erik Ångerman Sursill, bosatt i Tegs by vid Umeå. Från denne man härstammade många kända och frejdade personligheter; Franzén, Topelius, Yrjö-Koskinen, Fredrika Runeberg (skaldens maka), m. fl. Den person, som toge sig före att fullfölja kaplanen, sedermera kyrkoherdens Elias Robert Alcenius märkliga arbete till nutid, skulle med säkerhet få fram ett genealogiskt praktverk omspännande tusentals levande släkten. Den sursillska släkten har vandrat från väst till öst, från öst till väst i generationer och finns även i skelleftetrakten.  

Sommartid, då seglation pågick mellan de båda kusterna, kom Holmön att spela en stor roll. Man gick in där för att höra nyheter från Sverige, förse sig med färskvatten och rådfråga sig hos fiskarna huru väder och vind kunde ställa sig för hemfärden.

På 1740-talet fanns på Holmön en Abraham Hellman, förmodligen fiskare, och även född på Holmön. Han avled den 18 april 1754 ”i sjönöd” vid 70 års ålder. Hans son, Abraham, född på Holmön, ägde i Nykarleby gården nr 23, och sedan nr 39. Han var gift två gånger. I första äktenskapet föddes 19 och i det senare 8 barn. Bland barnen kan nämnas dottern Britta Helena, född 1790, gift med Johan Jakobsson. Britta Helena hade två flickor, den ena dog vid späd ålder och den andra Karolina, född 1821, dog 1891 i Gamla Karleby. År 1842 vistades Karolina i Vasa och gifte sig där med skomakaremästaren Jakob Björklund, född 1821, död 1905. Sedermera flyttade familjen till Gamla Karleby. Bland barnen kan nämnas avlidne teologie doktorn och prosten Isak August Björklund i Korsholm. Han var född den 7 december 1855 och uppnådde den höga åldern av 91 år. Fältbiskopen Johannes Björklund är hans son.  

År 1772 föddes i Bygdeå Katarina Helena Nordbrandt. Av husförhörslängderna framgår, att hon tillsammans med modern, som var änka, överflyttade till Nykarleby. Vid 23 års ålder gifte sig Katarina Helena med sjömannen, sedermera byggmästaren Josef Wärfwing, född i Nykarleby. Äktenskapet välsignades med 9 barn, bland dem, Josef, som var född 1814. År 1855 var han chef för Saima kanalbygge och inlade därvid stora förtjänster. Den vid 42 års ålder bortryckte mannen efterlämnade änka med 14 barn. Bland sönerna var Alvar Edvard Wärfwing, född 1851, som intog en hög ställning inom Finlands statliga förvaltning. År 1890 utnämndes han till hovråd, blev sedermera statsråd och dog 1906 i Helsingfors. Dottern Ellen Elisabeth lever och är anställd vid Nordiska föreningsbanken i Helsingfors. Katarina Helena Nordbrants ättlingar finnas spridda i Syd- och Nordamerika, Tyskland, England, Finland och Sverige. Hennes svärfar, Andreas David Wärfwing, inflyttade från Gävle 1754 till Nykarleby. Ättlingarna hava således sitt svenska ursprung på såväl fädernet som mödernet.  

Karin Pehrsdotter Rönlöf såg dagen i Gammelbyn, Lövånger, år 1721. Hon flyttade till Österbotten och gifte sig där den 20 oktober 1745 med Erik Bäck i Nykarleby, född 1709, död 1772 i lungsot. Maken omnämndes först som tullbesökare samt sedan 1754 som stadsbetjänt liksom fadern. Makarna hade många barn, bland dem Johan, den sjätte i ordningen, född 1760. Han flyttade som skräddare till Gamla Karleby 1787 och gifte sig där första gången med Brita Maria Jurvelia, född 1761, död 1809. Efter något års vistelse i denna stad flyttade han till Oravais (Kimo), men återvände efter några år, 1794, tillbaka med hustru och 3 barn till hemstaden, där han fortsatte sin skrädderiverksamhet, till dess han 1809 erhöll burskap som handlande. Där gifte han om sig med Brita Maria Lindqvist, en faster till Zacharias Topelius' hustru. Johan Bäck avled 1821. Bland de många barnen bör nämnas hans son i första giftet, Erik Johan Bäck, född 15 november 1792 i Kimo. Han flyttade som 14-årig 1806 till Kristinestad och i flyttningsbetyget heter det: ”Skräddarson, läser väl innan och utantill Luth. kat. med Sveb. förkl. ur Davids psalmer. Lefnaden sedlig — ej än bevistat skriftskola — haft smittkoppor”. I Kristinestad finnes han också antecknad som inflyttad, men är försvunnen utan några anteckningar om utflyttningsdag eller ort, vart han flyttat. I Jac. Ahrenbergs samling: Människor som jag känt, del II, ingår en skildring om en Erik Johan Bäck, som visar sig vara den försvunne nykarlebyynglingen. Med sin livliga penna ger Ahrenberg här en bild av ett människoöde, som långt ifrån hör till de alldagliga.  

År 1812 kom Erik Johan Bäck till Viborg. Orsaken härtill var denna. När Carl Stjernvall utnämndes till Viborgs läns förste guvernör efter länets återförening med det övriga Finland, skrev han till sina forna krigskamrater och bad om uppgift på hederligt och arbetsamt folk för att skaffa nya människor till länet, och nämnde också unge Bäck. Han hade nämligen under kriget som 16-åring fört bud mellan Adlercreutz och hans krigskamrater och bl. a. en gång fört en betydande summa penningar från ränteriet i Vasa till Sandels, som då stod norr om Kuopio. Han hade genom sin redbarhet fäst sina överordnades uppmärksamhet vid sig. I Viborg stannade Bäck som landskontorist vid länsstyrelsen. Här tog han med energi itu med länets räkenskaper och bedrev samtidigt studier, så att han år 1817 kunde avlägga studentexamen och samma år också kameralexamen samt blev 1818 vice landskamrerare. Han hade under sin verksamhet varit vittne till den oreda, vari räkenskaperna i olika härad befunno sig, och också den orättvisa behandling, som bönderna i länet voro underkastade av donationsherrarna. Tsar Peter hade nämligen efter Viborgs inkorporering åt sina fältherrar och stormän donerat gods och hela socknar, utan att den rättsliga ställningen mellan dessa och bönderna blivit ordnad. I den pågående kampen ställde sig Bäck obetingat på böndernas sida. ”Obehärskad, stridslysten till sin natur och rättänkande gav han sig helt in i den stora kampen för donationsbönderna och detta med en häftighet och bitterhet, som gjorde honom svårhanterlig icke blott för sina motståndare, utan även för hans överordnade.” Till slut måste han anhålla om avsked 1831, som beviljades, och då blev han en framgångsrik advokat och en rik man. ”Jag har farit vida omkring”, säger Jac. Ahrenberg, ”sett människor av många slag, men en originellare, en mera kuriös människa såg jag ej. Ont och gott voro hos honom sammanblandade på ett sätt, som var i högsta grad egendomligt. Bäck var österbottning till börd, frihetsälskande till uppfostran, uppbrusande och häftig till temperament, gudfruktig av nervositet — . Storslagenhet och småsinthet, mildhet och uppbrusande vrede bodde i hans hjärta vägg om vägg och väggen var tunn”. Erik Johan Bäck gifte sig med rådman Elfströms dotter. Hans hustru dog efter att ha skänkt honom en dotter, Matilda. Många av faderns egenskaper gingo igen i Mathilda Bäcks karaktär. Hon stod alla ytterligheter nära; då hon blev intresserad för någonting, växte hennes intresse till en passion, som hon helt gick upp i — för en tid. Trots sin excentriska karaktär hade hon ett gott hjärta och besökte de sjuka och fattiga, ja, t. o. m. fängelserna. Under missväxtåren på sextiotalet gjorde hon allt, vad som i mänsklig makt stod för att bespisa, härbergera och vårda de arbetslösa, svältande, tyfussjuka människohopar, som från nordan vältrade ned mot Viborg, ”porten till brödlandet”. Hon var också med om att upprätta en av de första folkskolorna, bakom vilken stod Fru Julie Krohn, Julius Krohns mor.

Den 18 juni 1840 gifte Matilda sig med dåvarande magistern Carl Wilhelm Ahrenberg, sedermera amanuens vid universitetsbiblioteket och slutligen rektor vid svenska elementarskolan i Wiborg. Rektor Ahrenberg och hans hustru var ganska omaka. Ahrenberg — en konservativ, intellektuellt anlagd person, som höll på den nedärvda kulturen och älskade att omge sitt liv med en viss gammaldags ståt, lyx och förfining. Mathilda — en kvinna, subjektiv och mångfrestande, som följde sitt hjärtas mening utan att bry sig om, vad andra tänkte om henne och hennes handlingar. Men både mannen och hustrun var varandras jämlikar i viljekraft. Deras äktenskap välsignades med sex barn, tre gossar och tre flickor. Den tredje i ordningen var Johan Jacob, sedan känd under namnet Jac. Ahrenberg, som föddes den 30 april 1847. Lärdomens väg var till en början rätt törnbeströdd för Jacob. Han lärde sig med svårighet att läsa innantill. Hans mor brukade säga, att han med njuggan nöd fattade att 2X2 är lika med 4. Han blev i sinom tid, år 1857, elev i sin fars skola, högre elementarskolan i Viborg. Den 30 maj 1866 blev Jacob student. Sextiotalet var en tid då studentlivet i hela Norden stod omvärvt av en sky av idealism och punschångor. Studentungdomen i Sverige, Norge och Danmark var uppfylld av den vackra drömmen om Skandinaviens enhet. Det hölls förbrödningsfester med verser ”och skålar i det oändliga — tills Dannebrogen ströks fläckad vid Dybböl. Det gick klent med Jacobs studier vid universitetet, men slutligen blev han arkitekt. Efter rätt så långa utrikesresor vann han anställning som extra arkitekt vid över styrelsen för allmänna byggnader i Helsingfors. Som arkitekt deltog Ahrenberg i slutet av sjuttiotalet i restaureringsarbetena i Åbo domkyrka.  

Ahrenberg var också författare och diktare. Han dog skrivande, kan man säga. Sjätte samlingen av ”Människor som jag känt” författade han till stora delar på sensommaren 1914. Boken utkom kort efter hans död.  

Det var lövångersättlingen Jac. Ahrenberg, som tog initiativet till Ville Vallgrens Torkel Knutssons-staty i Viborg. Statyn beställdes redan under 1880-talet av Vallgren. Då konstverket anlände till Viborg, förbjödo emellertid de ryska makthavarna uppresandet av detta minnesmärke över den svenske marsken, som byggde Viborgs slott och lade Karelen under svenskt välde. Först efter ofärdstidens slut, år 1908, kunde statyn avtäckas på den plats, som hade utsetts för densamma, det historiska torget med Museum Viburgense, gamla rådhuset i fonden och Viborgs slott och strömmen framför.  

De mest utpräglade dragen i Jac. Ahrenbergs personlighet äro uppenbarligen ett mödernearv — något, som också har påpekats av Ahrenberg själv i ett brev till fru Clara Montelius kort efter moderns död år 1901  

De politiska dragen i Jac. Ahrensbergs dikt ge dess ur nationell synpunkt djupaste perspektiv. Han sluter sig med sina tyngst vägande verk till den talrika falang av diktare och konstnärer i Finland, som i slutet av föregående och i början av innevarande sekel sökte med ord, toner och färger måla ett andligt skydd mot öster.  

I medio av 1700-talet påträffas i Umeå landsförsamlings husförhörsbok, under byn Stöcksjö soldaten Erik Stolterman. Denne var född 1734 och dog 1813. Hans äldste son Erik Eriksson, som sedermera tog sig namnet Hedström, var född i samma by 1767. Till yrket var han skräddare, och vår- och sommartid bedrev han laxfiske vid Holmön. 1811 är han bosatt i Umeå. Hans son, Erik Hedström, född 1793 i Stöcksjö, kom 1818 till Nykarleby från Stockholm som skomakerigesäll. Han flyttade 1838 till Jakobstad och tog där anställning som sjötulluppsyningsman. Efter hustruns död 1861 återvände han till Nykarleby och bosatte sig hos sonen Gustav Mauritz. Gustav Mauritz var född 1829. Han besökte skola i Jakobstad 1840—44 och var anställd i affär i Vasa 1847. Sedermera blev han bokhållare hos rådman Vilhelm Sundström i Nykarleby. Han öppnade egen affär 1852 och bedrev en vittomfattande affärsrörelse och var stor exportör av bl. a. tjära, spannmål, trävaror och smör. Dessutom var han delägare i olika skeppsföretag. År 1861 startade han tillsammans med handlanden Robs en tobaksfabrik, men den kom aldrig i gång. Till följd av den nedåtgående konjunkturen gjorde han konkurs 1878. Gustav Mauritz flyttade sedan till Kalajoki och förestod där Jakob Finniläs i Vasa filial samt samma firmas filial i Ylivieska. År 1894 vistades han i Forsby utanför Nykarleby som disponent för benmjölsfabriken, sågen och tvålfabriken. Han dog på Kärrfors invid Nykarleby 1907 av ålderdom. Han var gift med Maria Josefina Sund, dotter till sjökaptenen Johan Erik Sund och Maja-Lena Wärfwing. (Wärfwingska släkten kom som förut omnämnts från Gävle). I deras äktenskap föddes 14 barn. En bland dem, sonen Erik Gustav Hedström, född i Nykarleby 1852, var en av föregångsmännen för gymnastiken i landet. Han blev 1876 lektor i gymnastik och sedermera rektor vid Nykarleby seminarium. Han hade två söner, Erik född 1887, ingenjör, och Einar född 1880, den senare bankdirektör. Som pensionerad är han numera bosatt på Kuddnäs museum, Nykarleby, Zacharias Topelius' barndomshem, som förestås av honom och hans fru.  

Med sannolikhet finnas ättlingar till Erik Stolterman i såväl Umeå stad som Umeå landsförsamling.  

Avslutningsvis må lämnas en kort översikt över utflyttade lantmätare. Frågan kan ställas, varför den lilla Lövångers socken var så talrikt representerad av lantmätare, födda inom socknen. Förklaringen måste anses naturlig, då två av föregångsmännen inom lantmätare- och sjökarteväsendet, lantmätarna Gedda voro från denna socken. Den ene, Peter, fick år 1680 fullmakt på lantmätartjänsten i Åbo och Björneborgs var den första i Sverige utarbetade och tryckta sjöatlasen. Den andre, Jonas, fick år 1685 förordnande att vara gemensam lantmätare, vilken skulle tjänstgöra alternativt ena året i Västerbotten och andra året i Österbotten. År 1696 erhöllo dessa landskap emellertid åter skilda lantmätare. Jonas Gedda dog år 1697 i Vasa. En av hans mera framstående elever, Hans Kruse, var född i Hernösand och verkställde mätningar för Torneå stad år 1719. Han bodde i Umeå, men även en kort tid i Mångbyn.  

I rask följd utflyttade till Vörå i Österbotten 3 Westermarckare från Kräkånger. En av dem, Anders, förordnades år 1745 att tillsammans med lantmätaren Lars Boström från Burträsk uppgå gränsen mellan Finland och Ryssland. Vidare Hans Fattenborg och sonen Anders från samma by. Den förre bosatte sig i Pojo socken, den senare hade lön i Vasa län med vikarie men arbetade i Tavastehus län. Johan Lövong från Gärde förrättade år 1757 trigometriska mätningar i Åbo län. Hans far var korpral Olof Rödhane, vilken stupade vid Vilmansstrand den 3 augusti 1741. Hans mor var Barbro Fattenborg från Kräkånger. Lantmätare Lövong gifte sig med Kristina Westermarck, dotter till lantmätaren Nils Westermarck, vilken var sonson till Olof Nilsson, hemmansägare i Mårtensbodan. Bland de efterkommande till denne lantmätare Lövong kan nämnas agronom Gösta Huldén från Hovgård. Av bröderna Peter och Erik Höijer från Hökmarksby flyttade den förre till Vasa och mätte där staden år 1736. Brodern Erik förordnades år 1737 till Karelska kommissionen. Hans Lövendal från Lövånger bodde på Rosendal i Lappo socken. Johan Bergentin från Vebomarks by inflyttade till Lappfjärd, (ättlingar till denne finnas talrikt i Lappfjärd, bl. a. familjerna Granskog och Ulfves) och bodde där men hade lön i Uleåborgs län.  
 

Släktena Sandelin och Planting i Vasa, ha även sitt ursprung från Lövånger. Under senare hälften av 1600-talet utflyttade från Tegs by, Umeå socken, en Jon Larsson. En ättling till denne i rakt nerstigande led är skalden Jacob Tegengren.  

Vad som nu anförts berör en ringa del av släkter, som utflyttat från Västerbotten till Österbotten. Där finns i byar och socknar människor i hundratal, som är av västerbottniskt blod, utan att de veta om det. Och många andra, som genom hörsägner anar sitt ursprung, har inte kommit sig för att närmare försöka utreda länkarna i släktkedjan. Nu tycker jag det vore tid att börja. Kunde fränder i olika länder mötas i blodets gemenskap under fredliga förhållanden, bör mycket ha vunnits för mellanfolklig förståelse och fred.

Skalden  JACOB TEGENGREN,
Oravais.