Nykarleby manskör r.f. 1934—1984
av Lars Edman

50-talet tar vid

Men livet måste ju gå vidare och luckorna fylldes. Hela nio nya medlemmar intogs under året och speciellt glädjande var, att ytterstämmorna blev kraftigt förstärkta. Vid vårkonserten 29.4.1950 togs kokarderna i bruk enligt följande ordning: under 10 sångarår blå, 10—20 år gul, över 20 år grön kokard. Medverkan i annan manskör kunde också inräknas.

Då körstyrelsen sammanträdde i oktober 1950 saknades den på våren omvalde ordföranden Ingo, som oväntat avflyttat p.g.a. sitt arbete som lantmätare. Det var en svår förlust. Stig M. hade under sina år i kören varit en vitamininjektion, en sångarbroder som inte tvekade, då det gällde att hugga i med krafttag. Dessutom underhållare och mycket guterad barytonsolist, den idealiske körsångaren. Han avled sedermera i förtid, som det ibland går för den intensivt verksamma människan, men kunde därförinnan ställa upp som gästsolist vid några konserter. Till ny ordförande utsågs nu Åke Ekman.

Då man gick in för att medverka i stora sångarfesten 1951, kom repertoaren detta år att förnyas i större utsträckning än vanligt.

Till Kronoby var man på sångarfärd den 12 maj men med skral kassa med sig hem. Följande dag kunde man i stället glädja sig vid kamraterna Svanbäcks och Joupers inträdande i det äkta ståndet, och den 27 hyllades skaldekonsten vid avtäckningen av minnestavlan över Mikael och Paul Verner Lybeck. 1—2 juli råkade man igen de glada trätobröderna norrpå vid treförbundssångfesten i Esse. Antecknas ännu, att det från denna tid blir tradition med uppvaktning vid hjältegravarna den 6 december och på De stupades dag samt att sång för Lucia här omnämns för första gången.

Redan året före hade (via amatörradio) mottagits inbjudan att besöka Sollefteå igen och med sikte på detta trimmades kören hårt, i synnerhet under vårterminen. En extra konsert hölls den 6 juni som generalrepetition.

25 korister plus blommor och knoppande fästmör kunde avresa 20 juni 1951 och rönte ett översvallande mottagande. Huvudkonsert gavs i Nya läroverket. Det blev pressrosor med särskilt omnämnande av ”Vackra sky” och Ingos och Oskar Sunds soloinsatser. Som brukligt sjöngs några sånger tillsammans med värdarna och till och med en avdelning i blandad kör, som gästerna kunde bidra till i styrka av några medhavda sopraner och altar. Återfärden anträddes först den 26, så resenärerna fick nästan en hel vecka njuta av värdarnas omsorger och uppleva Ådalens poesi och midsommar på rikssvenskt vis.

Egentligen skulle kören strax efter hemkomsten fortsätta till allmänna sångfesten i Helsingfors, men p.g.a. allmän reströtthet avreste endast tre tappra.

Sång i med- och motvind

I höstens program ingick konserter i Kimo, Jakobstad och Kållby, men man slokade tydligen ännu, åtminstone i ”sovstaden”, för en recensent risar här den 33 man starka kören för bristande intonationsrenhet och ojämnhet i stämmaterialet. Det blev plus nästan bara för numerären ”om man betänker att antalet invånare av mankön i Nykarleby stad, åldringar och barn inräknade, föga torde överstiga 600”. Fast missfallet glömdes fort nog i Sångarbrödernas sällskap på efterföljande sits.

Totalantalet sångare 1951—52 var 36. Omsättningen var alltså ganska stor, då 8 nybörjare intogs under året, bl. a. de blivande långkörarna Erik Sund och Fjalar Zittra. Tillsammans med Torsten Johnson, Gustav Bergfeldt och Holger Haglund från -46 och Rafael Riissanen från -49 bildar de det högvördiga veterangardet i dagens NM — med inga planer på att abdikera.

Vid årsmötet 1952 återvaldes styrelsen med undantag för sekreteraren Valdemar Bergman (far till den något mera kända Erik B.), som efter fem års pennfäktande undanbad sig återval. Till den uppskattade Valdemars efterträdare valdes Ingmar Jouper.

Den 8 november hölls en sångafton i Kimo. En rätt talrik publik hade infunnit sig och av applåderna att döma gick programmet hem.

Det var sen länge planerat att gästa Gamlakarleby och 21.5.53 bar det av till skinnstan. Årets övningar hade fått en extra kick med ett sånt mål och konserten gick som planerat, dvs. så pass bra, att man var nöjd. Märket Wm i Österbottningen var förvånad över att landets minsta stad kunnat få fram en så pass stor manskör och lyfter fram den pigga nyheten Andersons Sångarmarsch samt solisterna Gunnar Eklund (”helt enkelt strålande”) i Ralf-arrangemanget Riddarna kring runda bordet, och Oskar Sund i Griegs Konge-Kvadet, där Rafael Ahlbeck stödde med säkert ackompanjemang. Recensenten avslutar med att tillönska kören fortsatt framgång, som kunde säkras med ännu större uppslutning. Naturligtvis slutade kvällen i GM:s sälla sällskap på Socis. Man hade goda kontakter sen tidigare, då GM gästat idyllen vid älven flera gånger.

Solisterna lyckades fint också vid vårkonserten 30.4, då båda fick bissera sina nummer. Några svårare saker av Bergman och Fougstedt tycks inte ha lyckats överhövan men antyder, att körens kunnande nu nått så pass långt, att dirigenten ansett det motiverat att pröva på en mera krävande genre. ÖP:s skrivare ansåg för sin del, att man denna gång lyckades bäst med Linséns Wanderers Nachtlied.

I rullorna fanns nu 37 sångare, men omsättningen var alltfort ohälsosamt stor, ganska många var rekryter. Dessutom var närvaron inte den bästa. Sekreteraren konstaterar att ett medeltal om 26,7 på övningarna inte alls är lysande.

27—28 juni anordnades sångfest på Kuddnäs gemensamt för Pedersörebygdens, Karlebynejdens och Nykarleby nejdens sång- och musikförbund. Nykarleby manskör hade åtagit sig arrangemangen och skilde sig hedersamt från uppdraget och med ett gott netto som lön för mödan till glädje för trogne kassören Reinhold.

På årsmötet som hölls våren 1953 fick styrelsen i uppdrag att ändra tiden för årsmötet till hösten. Vid mötet meddelade Åke Ekman att han bestämt motsatte sig återval som ordförande och någon ny kunde vid detta tillfälle inte utses. Vid ett senare möte åtog sig Fjalar Granqvist ordförandeskapet och Karl Wenelius trädde till som sekreterare. John Sundkvist meddelade för sin del att han nu för sista året åtog sig dirigentskapet, åberopande sina fem läkarintyg.

En epok avslutas

Säsongens huvuduppgift kom att bli vårkonserten 1954, eftersom det då gått tjugo år sedan kören debuterade och det artade sig till en mindre jubileumskonsert. Man knogade på i lugn och ro och den 8 maj ställde man upp inför fulltalig publik, som till fullo uppskattade resultatet. Lokaltidningen intygade att kören väl följde dirigentens ledning, trots att många sjungit med endast en säsong, och att basen var god — till och med alltför god i jämförelse med tenoren. Solister för kvällen var O. Sund och S. M. Ingo. Repertoaren var traditionellt betonad genom att kvällen hade karaktär av avskedsföreställning för dirigenten. Må den här återges: Grieg Sangerhilsen, Frieberg Sångarfanan, Möller Island, Josephson Serenad, Lindblad Sångfåglarne, Bellman Epistel nr 9 (Käraste bröder) och nr 38 (Undan ur vägen), Alfvén Kom sköna flicka, Geibel Vaggvisa från Kentucky, Åström Hjärtats saga, Carlson Bön om ro, Kock Män från slätten, Stenhammar Norrland, Grieg Landkjending.

Sollefteåveteranen Tyko Öberg berättar (1983) för NM-arna Fjalar, Holger och Gustav om hur han håvade in sin utvalda vid SM:s första visit i Nykarleby 54 år tidigare.

Vid en enkel kaffesits efteråt i samskolan återgav dirigenten något om manssångens historia i staden och körens utveckling. Under talet meddelade Sundkvist att han på grund av ålder och sviktande hälsa inte mera mäktade med dirigentuppdraget, fastän intresset för manskören fortfarande var lika stort. Sången är evig men vi människor är tyvärr underkastade andra lagar, yttrade han. Ordförande Granqvist kallade därefter John Sundkvist till körens hedersdirigent.

Man kan ifrågasätta om någon betytt mera för Nykarleby Manskör än John Sundkvist. Fastän tyngd av många åtaganden, inte minst kommunala, gav han sig alltid tid för kören och delade med sig av sitt stora kunnande till dess gagn och förkovran. Det var han som lade grunden till körens traditioner och utformade ideal, som ännu i dag kan omfattas. Dessutom en varmhjärtad och ärlig kamrat, som kunde få den äkta sångarglädjen att sprudla i vännernas lag.

Under året avled körens nestor, tidigare sekreteraren Bergman, och sörjande vänner sjöng både i kyrkan och vid gravläggningen. Valdemar Bergman ihågkoms med saknad och tacksamhet som en av förgrundsgestalterna i annalerna.

Kören förlorade alltså härmed ett par markanta profiler, och detta bidrog i viss mån till minskat intresse bland medlemmarna.

Aktiva sångare 1934—84. Diagrammet påvisar efterkrigstidens entusiasm, säkerligen bidrog också de första Sverige-resorna till vågtoppen. 1955—64 var det ebbtid: emigration, tevens intåg kan spåras här.

Dirigent: G Tarvos

Fjalar Zittra åtog sig vid vårens valmöte ordförandeposten med Birger Ringvall som ersättare. Någon ny dirigent kunde inte då skakas fram men i ett senare skede åtog sig Georg Tarvos den musikaliska ledningen. Han tillhörde stamtruppen sedan länge och hade tidigare varit vicedirigent. Tarvos var alltså väl inkommen i arbetet och hade förmåga att förmedla sin goda musikkännedom till adepterna. Tonbildningen var hans speciella skötebarn.

Tyvärr blev avgången från kören större än normalt och med endast två nya på inkomstsidan sjönk medlemsantalet till tjugofem men närvaroprocenten steg i stället från 72 till 78.

Repertoaren förnyades väsentligt i och med dirigentbytet och vintern förflöt under målmedvetet arbete med sikte på årskonserten och den 15 maj släppte man ut vad som lagrats. Körens popularitet höll måttet, salen var välfylld. Korister och ledare lyckades i stort sett utmärkt. Till och med påstods det att klangen stundvis var mycket skön. Till framgången bidrog i hög grad den från seminariekören lånade tenoren John Storbacka, som med lyrisk stämma, utan åhävor lockade: ”Vill du komma med mig i den grönskande lund ...”

I fager högsommartid var det treförbundssångfest i Karleby i sol och regn, och rent hällregn var det på torget luciakvällen.

Detta år fyllde flera trogna gossar jämna år och uppvaktades enligt gammal, god vana. Årets 50-åringar var Hugo Nybäck, som i det närmaste togs på säng, Gunnar Segerstam i Socklot, där kören var i det närmaste fulltalig, och Raoul Olson ute på Granskär. Dit gick färden i motorbåtar, som i pampig fil drog in i sundet.

Den tidigare omnämnda bristen på lämpliga samlingslokaler var fortfarande påtaglig. För kamrataftnar, julfester o.d. hade man under årens lopp fått lov att använda ex. Joupers fabrikshall, samskolan, Bergfeldts affär, normalskolans matsal, Glassbaren, Brostugan, Karleborg, hotellet, Hanséns kafé. På sistnämnda lokus samlades man till årsmöte i september 1955. Man verkställde alltså nu det gamla beslutet att förlägga årssamlingen till hösten, vilket sen dess varit gällande. Ledningen återvaldes med undantag av att Berndt Westerlund steg till som viceordförande och klubbmästare. En festkommitté under klubbmästarens ledning tillsattes nu för första gången.

Den tolfte finlandssvenska sång- och musikfesten 1956 blev en huvudpunkt för verksamhetsåret. Övningsmaterialet och också aktiviteterna i övrigt fick Åbo-prägel. För att reducera reskostnaderna anordnade man vid tiden för storstrejken en muntrationsafton på Karleborg och sedan också i Juthas och fick en stor del av resan betald. Tillställningarna gick i kabaretstil. Där sågs bl.a. NM:s Elitgymnaster med pyramider som ”Havis Amanda” och ”Absalom i eken”. Likaså var stadsfullmäktige i aktion och företräddes av markanta profiler som Rörbock (Kurre S. [rörmokare]), von Mullberg (Bror S. [seminarieträdgårdsmästare, senare stads-]), Skakas (J. Jakas) och Kanelius (K. Wenelius). Ett viktigt ärende var en anhållan från manskören, undertecknad av F. Gitarr (Zittra), angående tilldelning ur alkovinstmedlen, som man ansåg sig berättigad till såsom varande goda konsumenter. Inför hotet om strejk, som väsentligt skulle minska statens inkomster och med beaktande av den kulturinsats kören gjort vid utvecklande av Bellmans verk i teori och praktik, bifölls äskandet, förhöjt med 50 procent.

Under våren gavs två konserter. 19 februari gästades Lappfors, där endast 49 personer infann sig i en kall lokal, men sången klingade ändå. 12 maj var man på hemmaplan, i Normalskolan. Åhörarna var också här färre än vanligt, men de närvarandes varma bifall stärkte säkerhet och självkänsla. Dirigenten fick bära fång av blommor med sig till Topeliparken.

En god övning för Åbo-festen blev sångfesten i Munsala den 3 juni. Manskörens säruppträdande slog väl ut, fast blåsten tog finesserna. Perukerna hölls i alla fall i styr av de nyförvärvade sångarmössorna, som här togs i bruk och skänkte en viss festivitas.

Slutet av juni präglades av Runebergsordens kör från USA, som var på besök och som manskören samsjöng med vid dess konsert på seminariet, samt av sångfesten i Åbo, dit man åkte i privata fordon. Där fick kören uppleva en verkligt storslagen tonfest. Främst minns man förstås manssångarförbundets 20-årsjubileumskonsert i Konserthuset, där förbundsdirigent Fougstedt ledde sin sångarhär med sådan färmitet och skicklighet att pojkarna baxnade. Bekantskapen med honom blev verkligt inspirerande. Storslagen var också festkonserten i Idrottsparken där de blandade körernas väldiga skara gjorde fint ifrån sig. Det var en givande sångarresa.

Höstterminen -56 kunde sex nya medlemmar enrolleras och totalantalet steg till trettio, men närvaron var inte den bästa. Kören medverkade flitigt vid olika evenemang i stad och bygd utöver de traditionella åtagandena och uppskattades som en verklig tillgång. Några exempel från året: Röda Korset-soaré, Frälsis musikafton, fest för Hbls Lucia, sommarfest på Grisselön. Ytterligare hade man sina egna träffar som kamratafton på segelpaviljongen, julfest på Glassbaren, födelsedagshippa hos Valfrid i Socklot ända till gryningen ...

En ny solist steg fram. I-basen Helmer Sund fick beröm för solopartiet i Den store hvide Flok vid vårens konsert. En god röst, som särskilt i fortepartierna klingade mycket vackert, skrev ÖP. Det kunde ha varit mera folk på åhörarbänkarna men det var inte bara en lokal företeelse, också andra körer klagade över minskat publikstöd.

Både ordförande Zittra och sekreterare Wenelius avgick 1957 efter några arbetsamma år i styrelsen. Bror Sandström nyvaldes som ordförande och Karl Åke Åström som sekreterare. Den senare avvek emellertid från staden och ersattes med Börje Haglund.

Hedersdirigenten John Sundkvist avled i december. Vid jordfästningen sjöng kören Mörkgrön granskog (Aftonstämning) enligt den avlidnes önskan.

Omväxling i övermått

År 1958 blev det dirigentbyte. Stadssekreterare Tarvos hade förtjänstfullt skött sysslan i fyra år och ville stiga av. Seminaristen Carey Lillkung hade utmärkt sig som solist vid vårens konsert och vid sångfesten i Oravais och kallades nu att ta hand om takt och ton. Det var en lyckträff. Carey hade trots sin gröna ungdom ledarrutin från seminariets konventskör och solokvartett, och var försedd med musikkänsla ända ut i fingerspetsarna. Med sin gåpåaranda fick han gossarna att ta sig i kragen och både numerär och närvarostatistik krökte uppåt.

I mars kunde man ge konsert i Kantlax. Signaturen TB i JT skriver om en angenäm upplevelse och ett väl sammansatt program, samt att en stor del av äran måste tillfalla lär.kand. Lillkung, som inspirerade kören till en del verkligt fina prestationer. Det blev repris i Vörå den 21 april, också här med mycket välvillig kritik. I synnerhet Vårregnet och Ungkarlsvisa slog an — och så en Sund solist igen. Denna gång var det I-tenoren Einar i ”Tänker du att jag förlorader är”. På hemmaplan den 25 april blev det ytterligare rosor, och minsann, man lyckades dra publik nästan som förr i tiden. Uppåt igen!

Den 10 oktober firades den tordönsmullrande II-basen Valters 50 år. Han firade nog grundligt själv också, för sidokamraten Henry fick efteråt höra ett något ovanligt bocca chiusa, ljudande ungefär så här: — ooo — ”vann ä vi no?” — ooo ...

Sedan var det dags att utse dragare för fortsättningen. Viktigast var att skaffa ny dirigent, då Lillkung fått tjänst i Jakobstad och genast haffats av JSB [Jakobstads sångarbröder]. Efter påtryckningar åtog sig Gunnar Segerstam uppdraget. Han hade länge varit vicedirigent, var kunnig, intresserad och hade körens fulla förtroende. Per Lillhannus valdes till hans ersättare. Ny ordförande igen: Emil Forsells. Allmänt taget kan sägas att kören skulle ha mått bättre av större uthållighet på ordförandeposten under denna tid. Omsättningen var för stor, kontinuiteten blev lidande. Forsells, som alltså valdes 1959, var redan den åttonde efter kriget.

Under året konserterade man i Kimo och Kovjoki, där man mötte tacksam publik. 24.4.1960 var datumet för den årliga examensprövningen i Normalskolan. Vi citerar ÖP: ”Dirigenten Gunnar Segerstam skötte taktpinnen utomordentligt, solisten Oskar Sund sjöng utmärkt. Och utmärkt sjöng hela kören. En lyckad vårkonsert, som gav vid handen att Nykarleby Manskör alltjämt med heder bär upp sina stolta sångartraditioner.'' Kvällen avslutades med sits på nya restaurang von Döbeln, som sedan dess kommit att bli ett hem för körens festligare samvaro.

I början av 60-talet nödgades man fortfarande konstatera, att intresset för verksamheten inte var tillfredsställande. Medlemstalet sjönk igen och uppgick våren 1961 till endast 24 aktiva.

En egen fana hade länge stått på önskelistan och den tanken förverkligades nu. Fru Forsells utformade mönstret, sömnaden utfördes av damerna, och så kunde den överlämnas vid en liten högtidlighet på Brostugan den 26 juni. Vid sångfesten i Vasa den 2 juli kunde så kören sluta upp efter egen fana i festtåget.

På hösten var det igen dags för ommöblering. Då valdes Erik Westerlund till ordförande, Hugo Nybäck till sekreterare och Paul Forsgård utsågs till ordinarie dirigent. Kantor Forsgård hade redan under den gångna säsongen delat sysslan med Segerstam och välkomnades nu ”på riktigt”. Han hade dessutom varit uppskattad solist under året.

Carey Lillkung. Dirigent 1958—59, 1971—75.

Paul Forsgård. Dirigent 1961—71.

Paul Forsgård tar över på skutan

Den nya körledaren visade sig vara en krävande karl. Med sin musikutbildning visste han hur han skulle bota förekommande brister och göra det bästa möjliga av det material som fanns att tillgå. Sångprogrammet utökades direkt och något senare tillsattes en musiknämnd, som utformade detta i samråd med dirigenten. Litet mera ”kuri” tycktes vara en hälsosam medicin och från 1962 började medlemstalet sakta men säkert krypa uppåt. Också konsertpubliken ökade i antal; våren -62 var det nästan fullt hus. I ortspressens recension användes ord som ”synnerligen välsjungande ... dirigerades med bravur”. Närmare tjugotalet sånger inrymdes i programmet, som tidigare getts i Pensala.

1963 blev ett mellanår då man konsoliderade ställningarna och fick trimma i lugn och ro. Utöver det normala programmet gavs en improviserad konsert i Monå uf-lokal. I Jeppo medverkade man på lokalförbundets sångardag, och både kören och solisten Paul lyckades alldeles utmärkt av de ovationsartade applåderna och golvstampningarna att döma. Forsgård kom dessa år att ofta nog sköta solistuppgifter med kören, som då leddes av vicedirigent Segerstam.

Följande års vårkonsert lockade rekordpublik. Vasabladet noterar att kören fått bra tillskott i tenorstämmorna av yngre röster och att basarna borde få tillskott av djupa, fylliga röster för jämviktens skull. Bland speciellt lyckade nummer nämns Hannikainens Bastuvisa och Fougstedts Skaparegestalter. Den 7 juni medverkade kören med en avdelning vid nejdsångfesten i Kantlax.

John Storsved hade övertagit ordförandeskapet föregående år och ledde sålunda årsmötet 1964. Här behandlades ett angeläget ärende, nämligen frågan om medlemmarnas anslutning som elever till ortens arbetarinstitut. Det blev ett enhälligt ja, då kören på detta sätt kunde befrias från det årliga dirigentarvodet och lokalkostnaderna för övningarna. Dirigentarvode hade erlagts från 1946 (3.000 mk) ända till 1964 (200 nymark) och tidvis utgjort ett visst bekymmer. En avgjord förbättring alltså, i synnerhet som man gratis fick tillgång till Normen som övningslokal. En annan uppmärksammad sak vid mötet var att trogne skattmästaren Reinhold Blomqvist avgick och lämnade över räkenskaperna åt Ole Fagernäs. Bankdirektör Blomqvist hade då suttit i körstyrelsen sedan 1945 och haft hand om ekonomin med fackmannens skicklighet under två decennier. Han blev ordförande efter kriget, fungerade senare som viceordförande och hann dessutom sköta vicedirigentuppgifter ett antal år. All heder åt en sådan man!

De första trettio firas ...

Egentligen skulle NM ha firat 30-årsjubileum 1964, men av någon anledning kom man inte ur groparna i tid och så blev det 1965 i stället. Året kom naturligtvis att domineras av förberedelserna för evenemanget i fråga. Den 24 april var kören rustad till tänderna och klar för inmarsch till öronfägnad för storpublik och speciellt inbjudna. De mera långväga gästarnas intryck av idyllen Nykarleby tolkas i Kvartetten nr 2/65:

Numerären var 27 vid konserten, som med säker stilkänsla leddes av Forsgård. Han sjöng dessutom solot i ”Vill du komma ...”.

I den sista avdelningen ledde forna dirigenterna Stark, Tarvos, Lillkung och Segerstam var sitt nummer och kören var då förstärkt med ett tiotal f.d. aktiva.

Programmet i sin helhet:

Under konserten fick jubilaren mottaga hyllningar av FSMF genom ordförande Urbans, körens första ordförande Ossi Andersson, representanter för stad och landskommun, Arne Ekman och Tyko Öberg från Sollefteå manskör, grannkörerna m.fl.

Sången mottogs med brakande bifall av publiken, som krävde bisseringar och extra nummer, och manskören vann här ytterligare sporrar till fortsatt framgångsrik verksamhet.

I JT:s recension anser OJ att körens styrka ligger i rytmisk säkerhet och föredömligt textuttal, men anmärker på en viss obalans i stämmorna: basen är för stor, tenoren måste tidigt ta till falsett, de vackra mellanstämmorna dämpar sig i onödan. Solisterna får ett extra plus. JSB:s Gösta Storbacka sjöng solot i Säterjäntans söndag.

Efter traditionsenlig hyllning i Topeliparken pustade man ut vid borden i restaurang von Döbeln, där firandet fortsatte ”i animerad stämning”. Mellan verserna höll Reinhold Blomqvist en översikt av öden och äventyr under de gångna åren och Fjalar Zittra höll på sitt oefterhärmliga sätt talet till Qvinnan.

Ordförande Storsved och sekreterare Nybäck kallade fram pionjärerna Einar Sund, Gunnar Segerstam, Raoul Olson, Gideon Stenvall och Valter Sjöblom och tackade dem för trogen tjänst. De begåvades med minnesplaketter som praktiskt uttryck för körens erkänsla och sådana överräcktes också till gästerna från Sverige, förbundsordförande Urbans samt till Paul Forsgård som tack för hans avgörande insats under året.

Det var trångt men hjärtligt under dansen, 121 personer hade stuvats in i den lilla restaurangen.

Övrigt notabelt under året: