»TALLARNAS BARR OCH BJÖRKARNAS BLAD».Det var väl närmast tanken på den snart spirande vårgrönskan, som härom dagen liksom så många gånger förut under promenader övar bron, till Jutbacka och genom Topelii park kom mig att tänka på, om vi rätt har förvaltat det pund, som givits denna ort till dess dyrbaraste arvedel — dess väna idyll. Många vackra ord har vi både hört och sett i tryck om den lilla idylliska staden vid älven. Och vi ha instämmande nickat: jo, jo, visst är här fagert. Och visst är här fagert, då våren snart kastar sin grönskimrande florstunna slöja över esplanader, parker och trädgårdar, ljuvligt i midsommartid, då hägg, rönn och syrén blomma och dofta, och praktfullt om hösten, när träden på älvstränderna ståta i sin brokiga färgprakt. Det är dock ej utan att jag i allt det fagra stundom tycker mig spåra en långsam, nästan omärkligt skeende förgängelse. Det är ej allt sig likt, som det var i mina barndomsdagar. Visst ha björkarna vuxit och trädgårdarna blivit lummigare. Men det är mycket som är borta, mycket, som i och för sig synes obetydligt, men som tillsammans ger en annan bild än fordom.
Det mesta av det, som är oss givet, är givet av en huld natur. Men också av ett tidigare släkte, som vårdat sig om hemstadens vänhet. Vem minnas från fordom, då t. ex. den vackra infarten söderifrån till staden var som en allé av asp, björk och tall? Den långa vackra raden av aspar, som sträckte sig från staden ända till dåvarande tändsticksfabriken vid Andrasjövägen — borthuggna allesammans. Och dock voro de till största delen planterade. Men de ansågos väl suga fuktighet ur jorden. Och tallarna och dungarna falla en efter en. Naturen får vika för odlingen, den lagen kommer man väl ej ifrån. Dock frågar man sig i många fall, om det varit så av behovet ens för dem, som högre än idyllen ställer en höstack ökad skörd eller en ökad kappe potatis. Mycket är borta, men mycket ännu kvar, tillräckligt att giva idyllens prägel. De ståtliga talldungarna på åsen västerom älven, vid Ebba Brahes ruddamm och Andrasjövägen som giva silhuett åt nejden, skola väl knappast röras. Och ännu vandrar ungdomen ut till »kärlekstallen», som ensam och minnesrik står kvar efter falna gelikar. Den ifrågasatta väguträtningen söderom staden skulle väl sopa bort någon välbekant, knotig åldring. Det kan ej hjälpas. Vid en knappast behövlig liten väguträtning vid Jutas våldförde man sig på en av själva minnesstenarna på slagfältet. Vid älvstränderna även inom staden glesna småningom träden. Det sker långsamt, omärkligt, men det sker, om ingenting sättes i stället. Att stå på bron och engång i tiden blicka ut över trädlösa branter —! I Topelii park finnas långa luckor i de ärevördiga popplarnas rad mot älven —. Och utom det, som borde ersättas, funnes mycket nog att skapa nytt. Ett par björkar på denna tomma plats, ett par andra här; mycket kostar det icke, men kommande släkten skulle välsigna ess. Det är glädjande nog, att tecken visa en om ock sen upp märksamhet åt det försummade. Måtte det fortgå och kunna fortgå i så raskt tempo på alla behövliga ställen, att det gamla ej hinner försvinna, innan det nya växer upp och vi ej behöva skåda en mellantids ynkliga parvenyplanteringar. Vår rikedom ligger knappast i drömmen om rykande fabriksskorstenar och maskiners rassel, mera då i de skönhetsvärden, som i vår tid bliva allt mera sällsynta och därför också allt mera uppskattade. |
