Artikeln är på gränsen för material som publiceras på webbplatsen, men eftersom nykarlebyättlingar nämns, kanalens tillkomst gjorde slut på stadens storhetstid som sjöfartsstad och jag inte tidigare stött på noteringen om att stensättningarna längs älven utfördes i samband med att Storbron byggdes*, publicerar jag den i alla fall.


(*Lars Pensar har efter publiceringen presentertat övertygande bevis för att stensättningarna (som förstördes i samband med dammbygget 1984) är tillkomna efter stadsbranden 1858.)



Än i dag söker sig österbottningar ut i s.k. bortaarbete. Det har för många blivit början till emigrationen. Före den stora amerikaemigrationen sökte många vintertid arbete i landets södra och sydöstra delar. Från de stora arbetsplatserna utsändes värvare och t.o.m. i landets kyrkor efterlystes arbetskraft. Så kom många österbottningar att delta i uppförandet av ett unikt projekt, byggandet av gamla Saima kanal i medlet av 1800-talet. Här innehade dessutom en tid österbottniskt kunnande högsta överinseendet. Det skildras av bonden och amatörforskaren Bror Höglund, Jakobstad.




Österbottningar byggde Saima kanal


I Amerika och Sverige har österbottningar sökt arbete när den egna jorden inte längre kunnat föda alla söner och döttrar. Men innan amerikaemigrationen började förekom en icke obetydlig folkrörelse inom landet, ofta så att man vintertid sökte arbete på främmande ort för att till sommaren återvända till jordbruket och bygden. Man sökte arbete i södra och östra Finland där större arbetsplatser behövde timmermän och yrkeskunniga båtbyggare från österbottnisk kustbygd. Såhär kom en stor skara österbottningar att delta i byggandet av Saima kanal.

"Forsarnas Baron" Carl von Rosen-Kampf var chef för den s.k. strömrensningskåren som kontinuerligt undersökte, planerade och utförde brobyggen och kanalarbeten på olika håll i landet. År 1815 ledde Rosen-Kampf arbeten i Nykarleby då man byggde Nya Bron över älven, som upprensades och stensattes genom staden.

Strömrensningskåren utvecklade inom sitt fack tillika med arbetet regelrätt skolgång under vintertid för sina mannar. Det kan nämnas att sprängning med hjälp av stenborr och krut blev känd i landet först på 1810-talet. Tidigare hade man uteslutande tillämpat den antika sprängmetoden att upphetta stenen med eld.

När man byggde Nya Bron i Nykarleby fungerade Josef Werfving, född 1765 i Nykarleby, som byggmästare. Han hade en son som också fick namnet Josef, född 1814, och sedermera blev elev vid Strömrensningskåren. Han avancerade till kapten vid Väg och Vatten år 1841, verkställde undersökningar för byggandet av Saima kanal och blev en av stationscheferna vid arbetets start 1845. Baron Karl von Rosen-Kampf hade då den högsta ledningen för arbetet. Rådgörande ingenjören, svenska översten Nils Eriksson efterträdde vid von Rosen-Kampfs död som teknisk överdirektör. År 1855 fick Josef Werfving, den yngre, högsta uppsikten vid kanalbygget och inlade, som det heter, därvid den största förtjänst.

Ledningen för arbetet liksom administrationen vid Saima kanal, som högtidligen kunde invigas den 4 september 1856, var svenskspråkig. Allt tyder också på att arbetskraften till stora delar var svenskspråkig. En stor stamtrupp av yrkesmän hade följt sina herrar från tidigare arbetsplatser, bland dem också österbottningar.

Kyrkoherden Anders Pass berättar om ett brev till Purmo, vari omnämns en inspektion av kanalbygget. Den från Helsingfors komne inspektören undrade huru de flesta arbetare hörde hemma i Österbotten. Fanns det inte arbetskraft i Savolax och Karelen? Svaret var att de närmastboende inte ville arbeta vid kanalen. De utförde fraktkörning som de gjort av ålders. T.ex. år 1843 kördes mellan Viborg och Saima i vardera riktningen 73 000 hästlass varor, vilket förutsatte 170 000 dagsverken. Alla dessa dagsverken gick förlorade för lantbruket i nejden vilket också framhölls i argumenteringen för kanalens nödvändighet.

I väntan på att kanalen skulle öppnas blomstrade också skepps- och pråmbyggen upp på många håll inom Saimen-systemet. I Kuopio, Nyslott och Joensuu byggdes till och med havsgående fartyg. Till dessa arbetsplatser värvades också erfarna yrkesmän från kusternas varv och skutplatser.

Stundom förekom runt om i landet regelrätta värvningar av jobbare. Till kanalarbetet kom somartid folk från hela Finland. Om mera arbetskraft behövdes efterlystes sådan i kyrkorna och ibland måste arbetsledare sändas ut på värvningsresor. För begåvade arbetare ordnades kurser i byggnadsteori och allmänna ämnen och de skolgångna blev förmän och byggmästare. Om somrarna kunde arbetarnas antal stiga till 3 000. Den heltidsanställda stamtruppen bestod av särskilt värvade och bättre avlönade kanaldrängar.

Kanalledningen måste ofta sända sina bästa män på värvningsresa, bl.a. Josef Werfing och Viktor Vestling fick bege sig på resa i detta ärende.

Speciellt värde sattes på yrkesmän som det av förståeliga skäl var brist på. Stenarbetare och timmermän fick man efter mycket letande främst från Österbotten och i synnerhet från Pedersöre, varifrån i kanalarbetet ofta var 30—50 män. När nivellör Carl Engström en gång besökte hemorten i Österbotten ombads han att värva yrkesmän till Kanalen. Och då ankom år 1851 från Pedersöre 37 stenhuggare, 2 timmermän, 4 lägre arbetsledare och 5 kanalelever.

 


Den här bilden, ett träsnitt ur elfte upplagan av Boken om vårt land (1907) som ursprungligen utkom 1875 illustrerar en slussport vid Saima kanal i avsnittet Om kommunikationerna.


Med befallningsmannens arbetsbetyg på fickan reste många österbottniska timmermän till kanalen och kommunerna i området. Också månget sjöbefäl reste hit och förde med sig manskap, salta beckbyxor som skulle lära upp landkrabbor till sjöfolk.

Resorna företogs med hästskjuts. Någon reste med egen häst, tog ressällskap eller last av salt och andra varor. Andra slog sig samman om häst och åkdon.

En del var på "borta-arbete" som det kallades när man endast tog arbete för kortare tid. Andra blev på den resan, blev bofasta och tog då ut flyttningsbetyg från hemförsamlingen.

I stället för de då vanliga benämningarna bondesonen, torparen, backstugusittaren, inhyseskarlen och timmermannen förvärvade man titlar som byggare, byggmästare, arbetsinspektör och mera specialiserade titlar som slussbyggmästare, slussförvaltare eller slussvakt.

Enskilda personer, såväl kvinnor som män tog ut flyttningsbetyg, men också hela familjer. Många andra levde och verkade ett långt liv i kanalområdet, dog här slutligen, men hade hela tiden varit skrivna i hemförsamlingen.

När barnen växte upp och konfirmerades meddelades därom till hemförsamlingen. Då de senare skulle ingå äktenskap var de tvungna att söka flyttningsbetyg.

Statistik över dem som vistades i det berörda området är svår att sammanställa. Man kan i alla fall som en antydan om betydelsen av denna folkrörelse nämna att mellan åren 1843 och 1896 uttogs till området flyttningsbetyg för över 350 personer från Pedersöre och Jakobstad. Efter 1896 vidtog emigrationen till Amerika på allvar.

Kanalprojektet som kunde firas med högtidlig invigning den 4 september 1856, samma dag som kejsar Alexander II kröntes i Moskva, har en lång förhistoria. Redan under 1500- och 1600-talet när samfärdelsen på Saima-vattnen försvårades genom gränsförskjutningar, körde fraktforor från norra Savolax till Bottniska vikens hamnar. Den finska svedjerågen byttes här mot livsviktigt importsalt.

Trafiken blev allt livligare, men var samtidigt mödosam, varför det var naturligt att planer på en kanalförbindelse mellan Saimen och havet välvdes i många hjärnor. Vattnen sträckte ju sig mot varandra, inbjudande till förening.

Redan Erik Turesson Bjelke, fogde på Wiborgs slott och Olofborg från 1499 startade ett försök att genomgräva Salpausselkä på den plats där kanalen senare grävdes.

Om försöket berättar brorsonen Ture Persson Bjelke i ett brev till Gustav Wasa. Han konstaterar dock att försöket var omöjligt att genomföra på grund av klippornas höjd och mängd. Dåtida metoder förmådde intet mot de bergen. Erik Turessons död 1511 avbröt det första storstilade kanalprojektet i Norden.

Kanaltanken drevs senare vidare av Gustav Wasa själv. Under sitt sista levnadsår 1560 gav han order om dagsverksarbeten vid kanalgrävningen. Arbetet hann dock inte påbörjas under hans livstid och sönerna hade på grund av inbördes tvister inte tid att bekymra sig för sydöstra Finlands vattenvägar.

År 1607 påbörjade Bengt Severinus Juusten på order av Karl IX ett nytt försök 2 km längre österut än man tidigare arbetat. I stället för berg hade man här att genombryta Salpausselkä höga grusås. Konungen hade givit order om att arbetet skulle vara slutfört under år 1608. Tiden kunde man inte hålla och Juustens död och krig med Ryssland avbröt åter arbetet.

Man kan väl säga att det säkert var tur att varketdera av dessa två försök lyckades. Nivåskillnaden på den 5,5 mil långa sträckan mellan Saimen och Wiborgska viken, havet, var 76 m. Utan tillräckligt starka slussar hade vattnets tryck varit omöjligt att behärska och Saimens vatten skulle likt en syndaflod ha dränkt de låglänta områdena nedanför åsen.

När Gamla Finland — d.v.s. Kexholms län — år 1812 efter 1808—09 års krig fogades till den övriga delen av Finland blev Karelen och Savolax naturliga kommersiella uppland för St Petersburg.

Sjöfarten på Saimen blev allt livligare, sågindustrin blomstrade, Finlands första ångfartyg, Ilmarinen bogserade pråmar med sågat virke till Lauritsala och Joutseno och trängseln på landsvägarna till Wiborg blev så stor att landshövdingen såg sig tvungen att utfärda stränga trafikregler. År 1843 transporterades mellan Saimen och Wiborg 73 000 hästforor varor av olika slag, vilket förutsatte ca 170 000 dagsverken.

I mars månad 1826 kom 13 bönder från Savolax till kejsar Nikolai med en böneskrift, vari de begärde en kanal från Saimen. Kejsaren lät undersöka saken, fann planen utförbar och lät år 1845 inleda arbetena.

Det var intet lätt arbete, än mindre med den tidens kanalteknik. I alla fall byggde man kanalen på elva år. Den fick en sträckning på 5,5 mil varav man grävde 3 mil, dess djup blev 2,5 meter och bottenbredd 12 meter. Åar och bäckar måste avledas, djupa kärr fyllas, berg genomsprängas och 28 slussar muras av huggen granitsten. När kanalen invigdes 1856 hade den kostat 12 miljoner mark. Men så hade den också för stora sjöar och många mil strand öppnat en farled ut till havet.



Så här har sedermera nya Saima kanal dragits i efterkrigsårens nya, sjöförbindelse mellan Saima insjösystem och havet, Finska viken. [Bilden färglagd.]

 

I tidskriften Tie ja Vesi 1956 Nr 1 skrivs i en artikel om Saima kanal följande:

Det utförda arbetets kvalitet ger en utmärkt bild av arbetarna. Då man tänker på de redskap och metoder som användes väcker arbetets noggrannhet, varmed t.ex. slussarnas stenarbeten utförts, en berättigad förundran.

I samma artikel skrivs om Saima kanal att den inbringade 4,1 procent vinst och när den på 23 år hade betalat sig sänktes kanaltaxorna och man nöjde sig med 3,5 procents årlig vinst.


Källor:

Pertti Koistinen: Vanha ja uusi Saimaan kanava
Tidskriften Tie ja Vesi 1956 nr 1.
Eino Puramo: Itä-Suomen vesitiekysymykset 1800-luvulla. Erikoisesti Saimaan kanavaa silmällä pitäen. Vuoteen 1870. Helsinki 1952.
Zacharias Topelius: Boken om vårt land
Släktforskarföreningens arkiv i Jakobstad
Pedersöre församlings arkiv


Bror Höglund (1971) i Pedersöre, Jakobstads Tidnings jul- och hembygdsbilaga.
Rosen-Kampf skrivs vanligen Rosenkampff.
Stig Haglund tillhandahöll.


Läs mer:
Saima kanal i Uppslagsverket Finland.
(Inf. 2005-10-18.)