Min första kontakt med själva stugan fick jag flera år senare. I samband med firandet av Luciadagen under 50-talet samlades nämligen deltagarna i Luciatåget vid sockenstugan. Det var en hel del förberedelser som skulle göras innan processionen kunde sätta sig i rörelse. Till dessa hörde bl.a. klädbyten och sminkning samt utdelning av lyktor och facklor. På ett givet klockslag startade den långa kortegen med Lucia och julgubben i varsin släde. Därefter följde de tre vise männen och den grymme konungen Herodes med soldater ridande till häst och sist tågade stjärngossar och fackelbärare. Vid framkomsten till torget mottogs Lucia med följe av talrika åskådare. På en upplyst scen framför Normalskolan höll någon representant för stadens fäder tal, manskören sjöng och en historisk tablå, instuderat under ledning av Josef Herler, framfördes. Därefter fortsatte festen på Karleborg med officiell kröning av Lucia och dans framtill midnatt. Förutom
dessa årligen återkommande händelser användes sockenstugan
mycket sporadiskt för t.ex. årsmöten och sammanträden. Däremellan
stod stugan oanvänd, vilket var beklagligt eftersom det rådde allmän
brist på samlingslokaler, speciellt för ungdomar. En vändpunkt
kom emellertid i mitten av 50-talet då sockenstugan öppnades för
medlemmar tillhörande NIK (Nykarleby Idrottsklubb). Under gymnasietiden tillbringade jag många kvällstimmar i sockenstugan för att koppla av från studierna, vilket säkert syntes i betygen. Trots att lokalen var i undermåligt skick och knappast hade klarat en granskning av hälsoinspektören, fyllde den en viktig funktion för såväl ung som gammal. Några fasta öppethållningstider fanns inte, utan man kunde hämta nyckeln från Hanséns kafé. Därefter gjorde man upp eld i kaminen för att värma upp den dragiga storstugan. Ibland rykte det in något förskräckligt, men då var det bara att öppna dörren en stund, ty någon ventilation fanns inte. Sedan kunde spelet sätta igång. Den som var pank eller inte ville spela biljard kunde i stället spela bordtennis eller bara titta på. Dessutom fanns det möjlighet att styrketräna och idka lite boxning i köket. — Jag var med i en grupp som tränade enligt ett program utarbetat av svensken Arne Tammer och kunde därigenom i viss mån kompensera mina skrala skolbetyg med ett utmärkt vitsord i idrott. Hur länge den här sortens verksamhet pågick i sockenstugan vet jag inte, men antagligen upphörde den i början på 60-talet. Då befann jag mig på annan ort för att studera bl.a. fysik, ett ämne där jag fick nytta av mina praktiska erfarenheter av hur biljardbollar beter sig, när lagarna gällande fasta, elastiska kroppars stöt behandlades i dynamiken. Som bekant är ju inte alla byggnadsskyddslagar lika beständiga som de fysikaliska, men ändå hade man önskat att den gamla sockenstugan kunde ha bevarats som komplement till den minnesplatta — över den forna spöplatsen — som nu finns uppsatt på det sargade Sockenstuguberget. |
Folke Holmström (oktober 2003).
Leif Söderlunds kommentar till Folkes biljardminnen:
Vid min dagliga koll på Vyerna hittade jag
Folke Holmströms berättelse om stugan. Den var faktiskt ett populärt tillhåll på den tiden. T.o.m. en julafton efter klapputdelning och annat juljox for vi dit ett gäng och spelade. Den tiden jobbade jag med far i skogsarbete så ibland drog jag dit ved då vi hittat något torrträd. Kakelugnen användes inte, på bilden så syns ett plåtrör från kaminen, ett gammalt oljefat som fungerade som kamin. Det blev rätt fort varmt då man fyrade på. Spelet som pågår på bilden heter ”Kajsa”, spelaren har av siktandet att döma anmält ”röd över i mitten!”. Så är reglerna i detta spel. Man ska anmäla vart man tänker sänka bollen. Kajsa är ett tvåmansspel så det var antagligen för lite folk på plats att spela ”Guerre”. Rummet var något för trångt för det stora bordet så om bollen man skulle stöta med kom för nära någondera kortvallen blev man tvungen att använda en kortare kö som kallades ”pumpen”. Det fanns t.o.m. en liten läktare ungefär som en bastulave på ena långsidan.
För pekaren över bilden för att se den kolorerad! Är ofta förundrad över hur bra automatkoloreringarna blir, men den här gången hade programmet problem med den gröna duken. |
* * *
Även jag har minnen av biljardbordet, som på min tid fanns i anslutning till NIK:s klubbrum på övervåningen i Idrottsgårdens norra ände:
Vi spelade en hel del i början på 80-talet med två stående uttryck. ”Carambole tillika” yttrades skadeglatt (den enda sanna glädjen är skadeglädjen ...) när en i övrigt mycket lyckad stöt inkluderande carambole slutade med att det vita klotet rullade ner i ”påsen” och poängen därmed blev ”negativ”. Ett annat var ”omskuren konung” i stället för ”kringskuren konung”, som yttrades när de fyra träfärgade käglorna slagits omkull men den svarta kungen stod kvar. Hilding Haglund var vår läromästare. (Inf. 2010-04-13.) |
* * *
Lars Pensars kommentar:
Annars om biljardbordet så fanns det tidigare på Nordlings café i övre våningen, togs omhand av NIK och placerades i Sockenstugan. Därifrån fördes det till Idrottsgården där det fanns i ett utrymme och kanske finns det där undanstuvat ännu om det inte dumpats någonstans. Men jag minns från min barndom att någon av ”gubbarna” i stan sade att det tillhört rysk(a) officerare i stan. I så fall kan Nordling mycket väl ha tagit det i beslag vid avväpningen. Kom just på att jag borde samla ihop material om ryssåren i Nykarleby. Vi har ju just 2018! |
* * *
Leif Söderlunds kommentar:
Angående NIK:s biljardbord så blev det sålt för många år sedan. Ralf Ojalammi kontaktade mej och hörde sej för om det skulle finnas intresse för att börja med biljarden igen en tid innan det såldes. Av olika orsaker blev det inte av. Då jag efter en tid frågade efter bordet var det sålt. Intresset för ”Snooker” ledde till att ett fullstort bord blev inhandlat, ett sådant bord kräver ett stort utrymme så vännen Mats Sandström ”Bildström” hade ett rum på mejeriet där vi ställde upp det. Där finns numera det enda ordentliga bordet i stan. [På FAF finns också ett.] En annan sak; i min gröna ungdom så minns jag att vi spelade inomhusfotboll här i stan. Tremannalag som vi döpt efter den engelska ligan. Vi fick spela i en industrihall, troligen samma hall där ”Björnligan” nu håller till. Bröderna Sourander, Krister som är äldst, Tor (”Tuije”) och Ulf som då kanske var för ung ännu var med. Vill minnas att jag spelade med K. och T. och vi kallade oss ”Preston”! En idé vore att sätta ut en efterlysning bland våra minnesgoda läsare att fylla ut historien med! Det finns säkert en massa som har bättre minne än undertecknad. Detta kom jag att tänka på då man i väntan på Snooker visade s.k. ”Futsal” på Eurosport. |
Jorma Metsos kommentar:
Terve Fredrik Läser barndomsvännen Leif Söderlunds kommentarer om fotboll inomhus vintertid i Nykarleby. Som jag tidigare meddelat dig antog Olli Sirviö att dessa övningar med luftfylld läderboll genomfördes i en hangarliknande fabriksbyggnad tillhörande en australienemigrant. Var exakt byggnaden var belägen och dess öden har sedan decennier tillbaka i mitt minne förbleknat. Fotbollsturneringen spelades med tremannalag utan målvakt. Målet bestod av ett par stövlar (min och andras gängse fotbeklädnad) uppställda med en bredd av cirka en meter. Höjdbollar var inte tillåtet vid målfabrikationen. Undrar om vi inte spelade i strumplästen! Det uttalade syftet med vinterträningen var att finslipa tekniken. Organiserad konditionsträning i någon högre grad har jag inget minne av i samband med fotbollsövningarna. Det var mycket lek och lite allvar. Till skillnad mot Leif, vill jag minnas, att tremannalagen hade namn efter de italienska fotbollsklubbarna. Samt att vi halvvägs in i träningspasset blev bjudna på limonad uppe på loftet. Fotbollsladan var belägen i riktning mot järnvägsstationen. Fotbollsträningen bestod av teknikövningar i olika svårighetsgrad. Avslutades med fotbollsmatch mellan deltagande lag. Med distans till dessa händelser och ett kreativt minne kan jag nu utan att rodna berätta för barnbarnen att jag som ung spelat i Milan! Ock talar man sanning blir man förr eller senare avslöjad. Som Oscar Wilde så träffande myntat. |
Leif Söderlund har klargjort att man spelade i Jakobstads Byggnadstjänsts hall.
I april 2012 länkade jag till denna sida från Ode till kvarnen och läste då de många kommentarerna. Trevligt när ett ämne engagerar. En sak saknades dock och det var vart biljardbordet såldes. Tyckte mig ha ett svagt minne av att det såldes till Vasa, så jag kontaktade Leif Söderlund:
Ringde Ralf, men han minns tyvärr inte året då det såldes. Det var i samband med att staden övertog Stjärnhallen. På den tiden var det finska mark som gällde* och slantarna man fick var summa 1 200 mk. Bordet gick till en privatperson i Lahtis. Det var ju inte längre i prima skick av naturliga orsaker. Det hade ju stått länge på Idrottsgården, som det då hette, och en massa ungar hade ju förstört duken med mera. Vallarna var dessutom slut. Minns att jag var dit en gång för att spela men som skicket var då var det en onödig tripp. Köerna var utan läder och duken som en potatisåker, kort sagt en sorglig syn. H. Leif |
* Vilket betyder att det såldes senast den 8 februari 2002.
Nu skall det bli spännande att se om bordets vidare öden klargörs
.(Inf. 2012-04-18.)
I februari 2015 dök detta upp bland fynden från Nesslers vind.
|
(Inf. 2015-02-22.)
