Domarbacka – nu skövlat, ett minne blott, domarställe med häradshövdingar, ting.
Det är nu femtio [år 2010 etthundra] år sedan Domarbacka domarställe i Vexala indrogs. Senaten beslöt detta och gav guvernören i uppdrag att undersöka olika möjligheter för användning av stället. I dag finns där ingenting. Allt är utplånat. Endast en gammal mindre uthusbyggnad står förfallen och övergiven där fordom häradshövdingar residerade, där ting hölls och där straffen icke bara ådömdes utan även verkställdes. Det finns ännu åldringar i Vexala som minns att deras föräldrar berättat om de hemska dagarna då straffångarna fastsurrades vid spöpålen och piskrappen vinade över de olyckligas ryggar. Deras hemska tjut ekade länge över Domarbacka. En gammal sägen vet berätta, att spöpålen hela tiden lossade ur marken. Det fanns ingen som kunde gräva den djupt nog …
I mantalslängderna står det ”Herrgård N:o 18 2902 ”, detta är mantalsbeteckningen. Jorden är skiftad mellan bönderna i Vexala. Byggnaderna är rivna och flyttade. Den en gång ståtliga karaktärsbyggnaden blev i början av detta [1900] sekel såld och är nu Vexala ungdomslokal. Den långa tingsbyggnaden revs för ett drygt tiotal år tillbaka och timret ingår i den nuvarande kommunalgården i Munsala. Munsala kommun inköpte nämligen Domarbacka och innehade under lång tid ”Herrgården” innan allt för ett antal år sedan såldes på auktion.
Här vill vi inte försöka skriva någon historik över Domarbacka-tiden, vi tänker blott göra några spridda anteckningar med stöd av muntliga uppgifter vi fått av en del åldringar. Årtal och direkta sakuppgifter hör mindre hemma i denna krönika, där personliga detaljer ges mera utrymme.
Vidsträckt domsaga:
Domsagans fullständiga namn var Österbottens medledels nedre domsaga, men det otympliga namnet utbyttes under 1800-talets senare del [1862] till Nykarleby domsaga.
Det var greven av Carleborg, riksrådet Claus Tott, som på 1600-talet inrättade en lantgård i Vexala, där hans fogdar skulle ha ett rusthåll. Senare indrogs kungsladugården till kronan – detta skedde genom Karl XI reduktion. Jacob de la Gardies namn var denna tid förknippat med Domarbacka.
Till domsagan hörde länge förutom hela Nykarlebynejden även de finska socknarna Kuortane, Lappo, Alavo och Alajärvi, men dessa bildade senare Alavo domsaga.
Av häradshövdingarna på Domarbacka nämner vi Henrik Synnerberg, vilken avled i början på 1800-talet och efterträddes av häradshövdingen, senare lagmannen Christian Sundius. Denne innehade domarämbetet på ”Vexala gård ”, Häradssätet – Justitiehemmanet ” i hela 35 år.
Häradshövding Nils Magnus Barck residerade här innan häradshövding Erik Alarik Castrén utnämndes till befattningen. Han bodde med sin maka Maria Henrika, född Burman, och barnen på Domarbacka över somrarna, på vintrarna bodde man mest i Vasa. Senare blev Castrén sjuk och man bosatte sig helt på Domarbacka.
Domare efter Castrén var häradshövdingarna J. F. Barck och I. E. H. Taucher. Det var den sistnämnde som för några tiotal famnar ved sålde karaktärsbyggnaden till Vexala bys samlingshus. Taucher bodde i Jakobstad och några ting förrättades i Lojlax. Sundius var den första och Castrén den sista häradshövdingen som bodde på Domarbacka.
Det har skrivits mycket om lagman Sundius, mindre om exempelvis häradshövding Castrén och hans hus. Häradshövding Castrén var mycket omtyckt i Vexala. Det var lång väg till läkare, mänskorna var fattiga och fru Castrén var kunnig att plåstra och lägga om sår. Följaktligen anlitades hon ofta för dylika uppgifter. Hon hade ett gott hjärtelag och bybarnen fick leka och grassera på Domarbacka. En stor del av byns befolkning gjorde dagsverken på herrgården,. Det fanns även torp under densamma, därav ännu i dag gårdsnamnnet ”Torpas”.
| 