Nykarleby-brev.

[1948]

 

Gamla, kära vänner! När detta brev når Er, står vi åter en gång inför den kära julen. Åter skall vi lägga en julhögtid till de många, som vi firat fjärran från varandra. Än en gång kryper hemstadens små gårdar och gator säkert fram ur Era minnens gömslen, medan Ni där borta framstår för oss i de goda, glada hågkomsternas belysning. Än en gång skall vi i tankarna räcka varandra handen över länder och hav till en innerlig önskan om God Jul.

Hälsningarna från hemknutarna vill ja göra mera levande för Er denna gång med att berätta huru här är och huru vi har det. Jag vet att ni gärna önskar höra om det, men jag vet också att det är svårt att få fram allt det, som Edra tankar går till här hemma.

Och dock tror jag, att Ni alla skulle känna Er som hemma igen, om ni vore här nu. Så litet har staden ändrats under åren. Det är endast uppe i Källbacken, skogsrumlet där, som minnesbilderna från förut inte stämmer. Där har några gårdar vuxit upp här och där i backen norr om sjukhuset. I fjol berättade jag visst om att området mellan Kovjokivägen och gamla stationen öster om Rummelbacken också blivit bebyggt. Men annars är det, som sagt, sig likt inne i staden. Samma stilla lugn ligger också över vandraren på gatan och över de små gårdarna, där fönstren lyser i kvällsmörkret. Den gamla hemstaden har ännu inte följt med i tidens jäkt, den hälsar Er lika stilla och varmhjärtat, som den gången ni bjöd den farväl och for ut på resan, till ett nytt hem och ett nytt liv i fjärran land.

Säkert har ni hört om att vi fått järnväg och jag tror att det väckt Ert intresse, fast ni är så långt borta. Ja, järnvägen är nu så gott som färdig och det nya stationshuset skall man just börja bygga. Men tågen går inte ännu och stationen ligger utanför staden, så järnvägen har ännu inte riktigt hunnit komma in i vårt liv och våra tankar ännu. Först måste vi åtminstone få en gata från Källbacken till stationen, där den ligger nere på de lindor Ni säkert minns nedanför skogsbacken på andra sidan bäcken, som rinner genom Kuddnäs och ut i älven ovanför ”Alisvaj”? Och när vi i minnet vandrar i de där trakterna kan jag ju berätta att en ganska stor elektriskt driven kvarn i två våningar vuxit upp på Kampen, men annars är det alldeles som förr på Frillan.

Går vi genom staden, där björkarna står som förr i Esplanaden, och fortsätter genom Nygården ut till Rajåkern finner vi att där stigit fram några nya gårdar och flera skall det bli snart. Förresten skulle Ni nog inte känna igen så mycket av omgivningarna här, om folk hade fått bygga som de önskat. Men kriget satte stopp för allas planer på eget hem och efter kriget har det varit mycket svårt att få en ny gård åt sig. Så är det alltjämt, det finns inte pengar för att bygga.

Och då jag kommit så här långt i mitt julbrev, måste jag väl också berätta litet om hur vi lever vårt dagliga liv. Ni vet säkert, att det tunga krigsskadeståndet, som belastade det gamla hemlandet, prutades av i somras. Men ändå har vi inte det som förr ännu. Jag kan inte säga att vi lider nöd, inte heller saknar vi livets nödtorft. Men alltför fett är det inte, varken i Finland eller i gamla Nykarleby.

Det börjar småningom finnas ett och varje på affärsdiskarna, men det är dyrt. Så dyrt att inkomsterna för de flesta åtminstone i vår lilla stad inte räcker till för att skaffa allt, som vi varit tvungna att undvara i så många år.

Lönerna har stigit så mycket att Ni knappast skulle förstå Er på våra pengar mera, men priserna har stigit de också. Och de har nu blivit så höga att vi snart får äran att vara det dyraste landet i gamla världen. Vårt smör är t.ex. dubbelt dyrare än i Sverige och Danmark, köttet och äggen likaså. Veden är 20 gånger dyrare än före kriget, kläderna ungefär 10 gånger dyrare, men samtidigt ganska dåliga och svåra att få. Överhuvud kan vi säga att levnadskostnaderna, trots att vi lever sämre och mera fattigt än förr, har stigit 10 gånger. Lönerna har krupit i höjden i genomsnitt något mindre, så man får inskränka behoven. Hyrorna har inte stigit annat än obetydligt, varför nästan alla gårdsägare har det besvärligt. Vi bor därför också trångt och obekvämt i gammalmodiga gårdar, som ingen har råd att reparera.

Men ni skall inte tro att vi vantrivs här hemma. Vi lever vårt fria liv som förr och vi märker, att det småningom blir bättre i vårt land. Vi vill inte att Ni skall vara oroliga för oss, och vi tror fullt och fast på att vi skall fira många goda jular ännu i det gamla landet.

Håller ni det i minnet, så vet ni att vi hälsar Er hjärtligt välkomna hit med Edra tankar till helgen, och då vet ni också att vi önskar Er en verkligt god jul, var ni än är. Vi vågar tro att Edra minne är hos oss, så klockorna i kyrkan vid älven ringer in den stora högtiden, nu såsom fordom och framgent.

G o d  J u l!


Effe (Johannes Åbonde), Österbottniska Posten, 19.11.1948, nr 47, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.




Lånade kyrkan från kyrkoherde Alarik Forsbloms julhälsning
”Till Nykadeby-bor i fjärran land” på samma sida.



Läs mer:
Julbrev 1951.
Emigration i Uppslagsverket Finland.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2023-12-17, rev. 2023-12-17 .)