Inför sångfesten.
Nykarleby-nejdens sångfest.
En lyckad fest i idealiskt försommarväder.
Strålande sommarsol välsignade Nykarlebynejdens sångfest dag annandag pingst. Det hade sett hotande ut både på lördagen och söndagen, men festarrangörerna hade beslutit att taga saken kallt och hade sitt program klart även för den händelse, att festen ej skulle kunna försiggå ute i det fria. För övrigt syntes de besitta en underbart stark på sol och vackert väder. Annandag pingst inbröt även som den första verkliga sommardagen. Värmen och fukten från de föregående dagarnas regn hade trollat i trädgårdar och esplanader, och man kunde under dagens lopp riktigt se, huru trädens lövverk tätnade. Nykarleby kunde mottaga sina gäster i sin allra vänaste jungfruskrud av spirande vårgrönska. Inemot 11 tiden begynte brokiga bygdedräkter skymta här och var i staden. Det var sångarna, som hade generalrepetition kl. 11. Så började bilar och autobussar rulla in i jämn ström, avlevererande sina passagerare från Nedervetil i norr till Wasa i söder, med enstaka festbesökare även fjärmare från.
F e s t t å g e t.
Kl. 1,30 begynte sångarskarorna samlas i Topelii park, där festtåget ordnades, och något över kl. 2 satte det sig i rörelse genom esplanaden. Större delen av publiken hade då redan intagit sina platser å festplanen vid Rummelbacken, men en stor mängd kantade ännu de gator, längs vilka festtåget skulle gå.
Tåget erbjöd en festlig anblick med sina standar och mångfärgade bygdedräkter. Först tågade Nykarleby sångkör där den nya nykarlebydräkten märktes bland de tidigare använda. Så kom seminaristernas manskvartett i sina vita mössor, sedan Soklot o. Juthas körer, envar kör företrädd av sitt standar. Därpå följde de tre sångkörerna från Munsala (Kyrkoby, Vexala och Pensala) med sina kvinnodräkter som en symfoni i blått, så Kovjoki och Ytterjeppo och slutligen Oravais kör som en vackert röd färgklick i det hela. Och allra sist vandrade parvis hand i hand Nykarleby stads ungdomsförenings danslag i olika bygdedräkter och med spelman i spetsen.
[Från torget mot sydost. Andelsringens gård.
Kenneth Brännström publicerade på facebook. Förstoring. (Inf. 2009-08-20.)]
P å f e s t p l a t s e n
Vid slutet av Köpmansgatan [Sollefteågatan] utvisade en rad över gatan spända flaggor ingången till festplatsen. Denna är av naturen själv danad till plats för en sångfest i icke alltför stort till tagen skala och användes även för delta ändamål vid den lilla, men lyckade lokala sångfest, som egde rum år 1919. Den stora klippan i backsluttningen verkar i akustiskt hänseende som bakgrunden av en musikpaviljong, och den sluttande marken kunde gott tjänstgöra som sångarestrad. För resonansens och andra orsakers skull hade emellertid uppförts en särskild estrad med klippan som bakvägg en kombinerad sång- och dansestrad. Estraden var prydd med girlander, och på tvenne flaggstänger svajade blåvita och rödgula korsflggorna, under det lejonfanan täckte dirigent- och talarestraden. När körerna efter att på ömse sidor om denna placerat sina standar samlades uppe på sångarestrader, liknade skaran en brokig och färgglad blomsterbukett.
[På festplatsen. Kenneth Brännström publicerade på facebook. Förstoring.(Inf. 2009-08-20.)]
Festkonserten
inleddes med Kolmodins bekanta, stämningsfulla sommarpsalm, som av publiken stående åhördes.
Därefter framträdde folkskollärare J. Sundqvist och hälsade på festkommitténs vägnar de närvarande välkomna till fest i tonernas tecken i det lummiga och poesifyllda Nykarleby, som, ostört av det myllrande storstadslivet, borde vara sångfesternas rätta hemvist. Talaren erinrade om, att festen var an ordnad i all anspråkslöshet för att få utrönt, i vilken grad sångintresset hos sångare och allmänhet kunde vidhandenge möjligheten av årligen återkommande fester av detta slag, vilka kraftigt skulle befordra sång- och musiklivet i dessa bygder. I svenska Österbotten ha vi som känt fyra sång- och musikförbund, Sydösterbottens, Wasa, Pedersöre och Karleby. Nykarlebynejden har tillsvidare icke anslutit sig till något av grannförbunden, och måhända vore det för dessa bygder fördelaktigast att bilda ett särskilt sång- och musikförbund, enär ett förbund, omfattande ett mindre område, bättre kunde gagna det musikaliska livet än ett större.
Efter hälsningstalet följde Vem är du fria och Älvens vågor, med vilken sång kören trädde i den intima kontakt med publiken, som sedan uppehölls programmet igenom. Därpå uppläste lektor Oskar Holmqvist med bärande stämma Joel Rundts till festen skrivna stämningsfulla prolog »Vår bygd skall blomma», vilken läses på annat ställe i dagens nummer: Följde så åter tvenne körnummer, Skärsommar och Lärkan.
VÅR BYGD SKALL
BLOMMA.
Prolog vid sångfesten i Nykarleby
den 28 maj 1928.
Av Joel Rundt.
Vi vandrat i längtan fångna
och spanat mot värme och ljus.
Nu hava vi glömt det förgångna
vid vårregns och vindars sus.
Det brusar av frigjorda flöden,
allt lever och andas på nytt.
Ur vintriga dvalan och döden
har dagen ånyo grytt.
Högt uppe bland vårliga skyar,
som glida med skuggor och ljus
över skogar, slätter och byar
med klungor av gråa hus,
i rymden tranorna ställa
mot nordliga nejder sin färd
och hälsa med höga och gälla
trumpeter en vaknande värld.
Snart skall över milsvida slätter
med himmel skimrande blå
den renaste vita bland nätter
i drömmande andakt stå.
— I jusa och signade dagar
allt spirar omkring oss och gror,
och skogar, lundar och hagar
sig kläda i sommarens flor.
När ängarna grönska och blomma
och dungarna lummiga stå,
vi kunna icke med tomma
och kyliga själar gå.
— Det verk, som oss väntar, vi böra
ej se som ett dystert tvång;
det tunga vi lättare göra med
gamman och klingande sång.
När plogarnas billar vi sänka
i hembygdens väntande mull,
vi göra det, — böra vi tänka, —
ej blott för vår egen skull.
Vi sträva ej blott för brödet,
när vi odla de grönskande fält,
vi fylla den plats, där ödet
att verka vårt verk oss ställt.
Som våren med blommor sirar
den jord, som låg frusen och grå,
som grödan ur mullen spirar,
där troget vi plöja och så.
Må även de frön, som dala
i andens, i själens jord,
få taga gestalt och tala
i sånger, i toner och ord.
Man kunde redan nu konstatera, att körernas samsång var över förväntan god. Det är nämligen att märka, att flere av körerna voro nybildade, och att under övningstiden endast ett par gemensamma repetitioner hållits. Sångarna hade därför ej heller hunnit vänja sig vid de dirigenter, som vid festkonserten ledde. Att dessa dock hade körerna i sin hand märktes nogsamt, och förtjänsten härav bör under nämnda förhållanden i hög grad tillskrivas de lokala körledarnas omsorgsfulla arbete, för vilket de äro värda allt erkännande.
I akustiskt hänseende förmärktes en stor skillnad på sången, uppfattad på de främsta bänkraderna eller längre borta från estraden. Närmare densamma gingo tonerna till en del s. a. s. över publiken, medan sångerna, hörda på längre avstånd, vunno en helt annan klangverkan. Detta gällde naturligtvis även övriga sång och musikprestationer.
Härefter uppträdde Nykarleby seminaristers manskvartett 80 man stark under lektor G. Wikströms ledning. Kvartetten är något svag i tenorer, men dess uppträdande blev en otvivelaktig framgång, tack vare det berömvärda utförande sångerna fingo O, Gud som styrer, När solens klara strålar, Och hade jag en tia samt Äktenskapsfrågan — alla senterades på det livligaste av publiken.
Härmed var konsertens första del till ända, och en längre paus följde, under vilken publiken flitigt anlitade borden med kaffe, smörgåsar, bakelser, apelsiner och läskedrycker m. m. Programmets senare del begynte med musik av seminariets stråkorkester, också den ledd av lektor Wikström. Orkestern, räknande 25 medlemmar, utförde fyra stycken, vilka klingade oväntat väl i anseende till, att de utfördes i det fria. Särskilt anslog Säterjäntans söndag. Det är för övrigt glädjande, att intresset för stråkmusiken är så livligt bland seminariets elever, vilka i sin tur sålunda kunna sprida intresse därför även i bygderna. Därefter samlades kören åter på estraden och började den sista sångavdelningen med den hurtiga Vi vandra. Härpå följde Två systrar, Jag ser uppå dina ögon, Sköna jungfrun och Nu måste jag resa, och publikens applåder föllo allt livligare för vart nummer som gick. Avslutningstalet hölls så av fröken M. Castrén. Talarinnan karaktäriserade i stora drag de allmänna sång- och musikfesterna sedan festen i Helsingfors år 1895 och omnämnde de österbottniska sångkörernas deltagande i dessa. Särskilt dröjde talaren vid den minnesrika festen i Åbo 1897. Alltsedan denna sångfest ha de österbottniska körerna ansetts välövade vid våra allmänna sångfester. Sämre resultat ansåg talaren att sångfesten i Åbo 1920 gav för körernas i dessa bygder vidkommande, och tanken på ett mera målmedvetet arbete för körsångens höjande framstod därför med ny styrka. Talaren övergick härpå till förberedelserna för denna lokala sångfest och dess ändamål. Med hänsyn till körer och oövade sångare hade till festens sångprogram utvalts sånger, som ej ställde alltför stora fordringar på de utförande. Den konstnärliga halten av sångprestationerna är ej heller denna gång det viktigaste; större betydelse bör tillmätas det faktum, att sångintresset lever hos bygdeungdomen, och att det finnes ledare, villiga att offra sin tid och sina krafter på körsångens utveckling. Talaren riktade så en tack till sina meddirigenter vid konserten, lektor Gunnar Wikström och folkskollärare J. Sundqvist, till alla övriga körledare, bland vilka talaren, särskilt nämnde hr E. Kjellberg, till lektor Wikström för seminariets manskörs och stråkorkesters medverkan, till ungdomsföreningens styrelse, som stått för de praktiska arrangemangen, och till föreningens övriga medverkande medlemmar, till seminariets gymnastikklubb och ungdomsföreningens danslag samt till alla dem, som på ett eller annat sätt bidragit till festen, samt slutligen till sångarna själva, för vilkas räkning talarinnan ur det tal, som skalden Jacob Tegengren höll vid sång och musikfesten härstädes år 1914, anförde några stämningsmättade satser om sångens och musikens makt och värde. Till sist erinrade talaren om, att i år 80 år förflutit, sedan Vårt land första gången sjöngs till Fredrik Pacius melodi, och uppmanade de närvarande att instämma i nationalsången. Härpå avsjöngs Vårt land. Festkonserten var ändad.
*
Klockan var redan omkring 5, då publiken strömmade ut från festplatsen. Efter par timmar skulle folkfesten gå av stapeln, och festdeltagarna begagnade sig av tiden för att ströva omkring i staden eller söka sig vederkvickelse på kaféer och matserveringar. Torget var fullt av bilar, och staden företedde givetvis en ovanligt livlig anblick. Och att det verkligen var sommarväder, bekräftades av några ynglingar, som sågos taga sig ett bad i älven.
Folkfesten
begynte något över kl. 7 och bjöd på ett långt och rikhaltigt program främst i sångens och musikens tecken. Hornmusik bestods i flere repriser av Jakobstads skyddskårs väl sammanspelta hornorkester under hr Elliläs ledning och verkade som vanligt livande vid en fest som denna. Seminaristernas gymnastikklubb tågade upp i 12-mannatrupp och utförde under kandidat Jarl Örndals ledning en serie övningar, därav en avdelning primitiv gymnastik, som för en stor del av landsortspubliken torde varit en ny bekantskap. Lärar T. Granqvist deklamerade till publikens förnöjelse Parus Aters [Adèle Weman] dikt Ingrid. Ståtligt tedde sig ungdomsföreningens danslag om 32 medlemmar, där det i sina färgrika dräkter upptågade med spelmannen sem. Boijers i spetsen och under kand. G. Lindgréns anförande dansade sina danser, Varsovienne, Östgötapolska, Frykdals polska o. Jänka i turer. Och däremellan bjöds på säruppträdande av en del körer, tolv nummer, ett helt konsertprogram. Det var Nykarleby kören, som sjöng Den sång är oss kär, Liksom en herdinna, Ack himmel och Väntat haver jag, Soklot kör med Ungdom, Ned i mörka mullen, Juninatt, Varthän skall jag mig gånga och Ack om jag icke hade dig samt Oravais kör med Alltjämt förgäves, En ros jag dig skänkte och Sent om en afton. Vinden hade mojnat, och sången klingade vackert ut i den lugna försommarkvällen.
Klockan var något över tio, innan programmet tog slut, och så spelade hornmusiken upp till en timmes dans, varefter ringdansen tog vid. Klockan 12-tiden voro festligheterna omsider avslutade, efter att utan nämnvärt avbrott ha fortgått i omkring tio timmar.
I samband härmed må uttalas ett erkännande till ortens scouter, av vilka ett större antal, både pojkar och flickor, voro i farten från morgonen intill sena kvällen, beredvilligt ställande sig festarrangörerna till tjänst. Och så en stilla anmärkning: Folkdräktskjolarna skola icke följa det tillfälliga modet och avkortas till knäna. Det överensstämmer ingalunda med deras idé.
N y k a r l e b y n e j d e n s s å n g f ö r b u n d b e s l u t e s.
Klockan 10-tiden samlades samtliga körledare till kaffesamkväm å Brostugan. Hr Emil Kjellberg riktade sig därvid å de lokala körledarnas vägnar till festdirigenterna, fröken Castrén samt herrar Wikström och Sundqvist, tackande dem för deras för sångfesten nedlagda arbete. Vid tillfället upptogs även frågan om bildandet av ett Nykarleby-nejdens sång- och musikförbund, vilket förslag allmänt omfattades. Åt en interimsstyrelse, bestående av hrr G. Wik ström, Nykarleby, J. Sundqvist, Soklot, och R. Blomqvist, Munsala, överlämnades att föra frågan vidare.
»M a j s u n» h y l l a s.
Ännu återstod något, som rättvisligen ej heller bort vara ogjort. Klockan 12 på natten uppvaktade Nykarlebykören fröken Maria Castrén i hennes hem, utanför staden, överlämnande till henne en minnesgåva och tackande henne för det intresse o. den osparda möda hon under vinterns lopp nedlagt på kören. Känt är även, att Nykarleby-nejdens sångfest varit främst frk. Castréns initiativ. Fröken Castrén tackade rörd för hyllningen, och helt visst var det åtminstone hennes egen uppriktiga mening, då hon förklarade, att det var hon själv, som stod i tacksamhetsskuld till kören och körerna, för att hon lyckats få sin plan om sångfesten förverkligad. Så »hurrades» Majsun ett tag, och de uppvaktande togo en ringdans kring både Majsun och byggningen. Och därmed vart morgon och afton på Nykarleby-nejdens sångfestdag. |
