Brev från sommarkuserna
i fysisk uppfostran i
Nykarleby.

Nykarleby 27/7 14.

Käraste Tant!

Nu har jag förlagt adressen, så jag måste försöka nå Tant på detta sätt, det är dessutom ganska praktiskt ity att jag nu slipper ifrån saken med att skriva ett brev i st. f. kanske tjugo. Ja, jag riktigt fasar, då jag tänker på den hög av obesvarade brev och kort, som ligger på mitt skrivbord. Nu så blir jag ju bördan kvitt i ett enda slag därför borde jag ju ock skriva överst ej blott käraste Tant, utan systrar, bröder, svägerskor och goda vänner. Av mitt senaste brev framgår ju lydligt, att vi här hava så mycket att göra, att man ej vill hinna med drevskrivning, men utom arbete ha vi ock nöjen och utfärder däremellan, som taga tid, så jag kan gott säga att man aldrig ar ledig.

Varje dag ha vi ju, som Tant kanske minns, luftbad, föreläsning i kommendering och gymnastikens teori, gymnastik, handarbete (förfärdigande av billiga gymnastiktossor, de komma ej fullt på 1 mk paret, och lektyg), simning, sånglekar, anatomi (i samband med fysiologi & hälsolära), praktisk övning i kommendering, sång- och springlekar. Nu ha emellertid sånglekarna utbytts mot inövande av folkdanser. Det ena som det andra inövas med mycken schwung av den outtröttliga frk. Börjeson („Börje“). Man måste utom hennes energi även beundra hennes grace. Denna kommer också till synes i gymnastiken, vilken hon utför rent av idealiskt.

I anatomin har vår lärarinna frk. Strandberg ej blott visat oss planscher utan även ett och varje i mikroskopet, såsom delar av växter och djur och även männi skans blod, delar av hennes lungblåsa och njurar. Vi ha t. o. m. fått se ett helt djur en liten småkusin till den läckra kräftan. Krypet var ej större än en knappnålsudd, men består sig likväl med öga, matsmältningskanal, ett ivrigt klappande hjärta och ett otal extremiteter. Så litet det än var, kände man sig dock krympa till än mindre för allt det underbara, som mikroskopet uppenbarar av den för blotta ögat osynliga världen. Tänk, blott 1/2 av det, som existerar, kunna vi se med våra ögon.

Sånglärarinnan, frk. Sohlström („Britto“), har lärt oss en hel hop nya vackra sånger för våra musikaftnar på onsdagarna och för avslutningen, Dock ej nog med det, hon utför alldeles oförlikneligt till accompagnement av guitarr en hel mängd glada bitar och tillfällighetsvisor. Till de senare har hon för det mesta skrivit orden själv, de äro „väldigt fiffiga“. Ej nog med det, hon har ock komponerat en marsch för sommarkursen, den går under namn av „Brittos marsch.“

Nu skall jag dock berätta om, vad vi haft för oss för „extra“ under kurstiden. Den första söndagen voro vi så gott som alla i kyrkan, fingo där höra en ovanligt god predikan samt beundra den gamla orgeln, som nu prydde ett av kyrkans hörn, samt en hel mängd takmålningar och en ovanligt rikt utsmyckad predikstol. Efter förmiddagskaffet läste fröken Björkstén („Sola“) högt för oss. Det är ett stort nöje att höra henne, emedan hon gör det så varmt, innerligt och förståelsefullt; därtill kommer att hon städse väljer utomordentligt trevliga bitar. Man kan aldrig glömma det, man en gång hört henne läsa, så känsligt föredrages det. I år ha vi fått höra: „En konungs drömmar“, (Jacob Tegengren), I templet, En julgäst, Guds vandringsman och På Broby marknad (Selma Lagerlöf). Nej nu måste jag lämna kapitlet „Sola“ ty annars kommer jag mig ej för mad något annat. Jag kan ju taga upp det på slutet, så får Tant „det bästa till sist“. Av vad jag nu sagt, kan Tant få en föreställning om våra söndagsförmiddagskaffen. Första söndagen voro vi mot aftonen bjudna av frk. M. Castrén till den park, där sångfesten hållits. Hon hade kallat dit munsalakören, som för oss sjöng bl. a. flere vackra Brage-sånger. Samma dag hade danskorna kommit, vi åto kvällsvard först omkr. kl. 10 för konsertens skull, utan ljus naturligtvis, danskorna kunde inte alls förstå, att klockan var så mycket; detsamma var fallet med flere helsingforsbor.

Den andra söndagen voro vi på utfärd till Majniemi, startade c. 70 st. kl. strax efter 10 f. m. förande med oss proviant för förmiddagskaffe & middag. Vi hade att gå ungefar 3 km, till den gamla hamnen vid förra tjärhovet. Det gick raskt undan under muntert samspråk och glatt trallande av „Brittos marsch“ eller andra livgivande melodier. Men vid hamnen var det stopp för ungefär 2 timmar ty den maskinist, som skulle föra vår ångbåt, behagade strejka, och det räckte innan vi fingo en ny. Tiden blev dock ej lång för någon. På ett ställe var man för den biliga av giften av 10 p. (till kassan) tillfälle att beundra ett par högst originella strumpor „Deyges“, en annan grupp lekte, en tredje förde ivrigt samspråk, några läste, och andra vilade sig. Äntligen kommo vi i väg. På Alön landade vi vid skalden Lybecks föräldrars gamla sommarställe, därifrån gingo vi till Majniemi. Det  kändes så underligt att få se Topeli sommarhem. Det var ytterst hemtrevligt, men enkelt. I synnerhet var hans eget arbetsrum ytterst anspråkslöst och dock ha där skapats många av vår litteraturs förnämsta alster. Litet var tystnade, gripen av den stämning, som stället ovillkorligen ingav. Fröken Björkstén läste för oss om Z. Topelii vistelser på Majniemi och sedan sjöngo vi några av Sylvias visor och andra sånger, till vilka Z. T. skrivit orden. Därefter företogs hemfärden. Så gick den söndagen.

[”Gymnastics at Tanhuvaara in 1930.”
Museiverket. Från Finna.fi.]

Den följande söndagens förmiddag var lik den första, men på eftermiddagen besökte vi Kuddnäs, Z. Topelii barndomshem. Där besågo vi skaldens vagga, hans insektssamling, leksaker samt trädgårdspaviljongen. Dock hade man ej honom och hans livsgärning så helt för sig här som på Majniemi. Intrycket förtogs av de många gamla och fattige, som här internerades. Vi sjöngo för dem en psalm, „Den som världar har till rike“, „Vårt land“ och „Vasa marsch“. Några av de gamla försökte sjunga med i „Vårt land“ och då vi sjöngo „Vasa marsch“, såg jag, att en av de gamla grät. Det var så svårt att se dessa gamla, fattiga människor. Deras sorgliga liv framträdde ock så starkt genom den mängd av unga, starka och friska människor, som voro samlade där. Man kände sig själv rik, alltför rik, och dock — fattig och oförmögen att giva. Nej, nu tror jag att jag måste lämna detta.

Vår sista söndag skilde sig endast vad eftermiddagen vidkommer från den förra. Vi hade nämligen fått ställa till bal i gymnastiksalen. Dansen tråddes med liv och lust, och glädjen stod högt i tak, ehuru vi ej hade några kavaljerer. Utom dessa nöjen ha vi företagit en utfärd till Jutas. Det tyckte jag nästan bäst om av allt „extra“ vi här varit med om.

Vi ha ock haft visiter här. Flere av kursisterna från Vaanila och Westankvarn ha hälsat på oss samt nu senast gymnastikinspektör K. A. Knudsen från Köpenhamn. Han har bl. a. arbetat mycket för kvinnogymnastiken och besökte på sin 2 à 3 veckors resa i Finland både den finska och den svenska kursen för fysisk uppfostran. Innan direktör Knudsen reste, berättade han i sitt avskedstal för oss om gymnastiken i Danmark. Han sade bl. a., att gymnastiken kommit från Tyskland och gått åt norr. Nu visade det sig emellertid, att den återvänt rikare, vilket ådagalagts vid finska gymnasters besök i Danmark. Tant har kanske hört, att fröken Björkstén hållit kurser senaste sommar i Danmark, Silkeborg, för danska gymnastiklärare och lärarinnor. Jag tror, att han syftade på detta. Nu ha ju de vår, ock i sommar varit på uppvisning i Danmark och i „Höjskolebladet“ för den 26 juni har fröken Else Thomsen, gymnastiklärarinna vid „statens kursus“ och för närvarande kursist i Nykarleby, skrivit uttömmande om frk. Björksténs gymnastik. Jag skulle önska att våra tidningar toge in denna artikel för den skulle klargöra bra mycket för finnarna angående värdet av vår „Sola“, som faktiskt är en storhet, men inte bara det, utan ock en personlighet. Artikeln är för resten väl skriven och med en uppfattning, som blott en sakkunnig kan avgiva.

Direktör Knudsen nämnde, att man ockå i Danmark brukar avhålla fyra veckors kurser i fysisk uppfostran. Deltagarnas antal vid dessa ha stigit från 30 till 250. Hos oss är det ju i denna kurs ovanligt många med mot året förut, nästan dubbelt opp eller 71. Dock är det i mitt tycke ännu alldeles för litet. Jag skulle önska, att var och en här i landet bleve i tillfälle att åtminstone en gång få vara med om en sådan tid, på vilken man sedan kunde blicka tillbaka som på den „gyllene tidsåldern“ i sitt liv. Detta är ingalunda för mycket sagt. Här präglas allt av en friskhet, sundhet, naturlighet och jämlikhet, som gör, att man även vill vara god och sträva framåt. Denna stämning strålar ut från rotmästare, lärarinnor och ledarinna, som fullgöra sitt ansträngande arbete oavlönade. Nu glömde jag dock en person, som bör nämnas här, vår „Mora“ eller „Mor Rosa“, som hon ock kallas. Hon heter för resten Rosa Rosenqvist och förestår hushållet för oss alla, sammanlagt 90 personer. En av de svårigheter hon har att övervinna är att få 1 mk 50 p. att räcka till här i Nykarleby, som är en mycket dyr matort. Vi få för denna summa morgondryck, 3 mål och förmiddagskaffe eller mjölk. I det stora hela ha vi det utmärkt här. Tänk bara: en skön plan, där vi taga luftbad, dansa och leka, en rymlig gymnastiksal och därtill den härliga naturen med det trolska midnattsljuset, som sveper sin bedårande, lätta, skimrande skrud över landskapet.

Jag skulle gärna beskriva en av frk. Björksténs gymnastiktimmar, men jag vågar mig ej på det. Det vill jag blott ha sagt, att vi läras att uppfatta rörelserna rätt (så rätt vi nu kunna) genom bilder (i ord naturligtvis), uppmuntras genom små glada yttranden och livas genom sång. Två yttranden vill jag dock anföra. „Visa att Ni tro på hälsan, på livskraften, på Eder själva!“ „Ådagalägg här den viljans fasthet, som heter stillhet!“ Tant skall ingalunda tro, att det dag för dag är lika, nej orden, bilderna äro ständigt nya, ty de ösas ur en aldrig sinande källa.

Vi vila ofta under gymnastiken och få då lägga oss ned, sluta ögonen och intaga den bekvämaste ställningen. Ibland få vi under vilan höra några vackra ord eller musik, eljes råder djupaste tystnad. Bäst vilar man, då „Britto“ spelar. Jag skall här försöka återge en stämning, så gott jag kan, dock bliva orden fattiga. Vad kunna de säga, då man känner djups. [?] Hoppas dock, att Tant därigenom hälst i liten mån skall förstå mig.

Vilans vita vingar mig beröra,
De sig sänka sakta över mig;
Världens oro kan mig icke störa,
Ty jag njuter frid förunderlig.

Först jag sjunker i det tysta, djupa,
Glömmer allt vad jordiskt, kroppsligt är.
Själ och ande nya krafter supa,
Tystnad, vilan jaget uppåt bär.

Himlens portar bortom pelarrader
Öppnas, jag ett himmelskt sken kan se.
Röster hör jag sjunga: En dag, Fader,
I din gård är mer än tusende.

Eftersom vi nu äro inne på musikens område, vill jag nämna, att vi ha god musik här: vi ha minst 4 pianister och 5 sångerskor. Senaste vecka hade vi en härlig musikafton. Bland annat utfördes för orgel och piano stycken av Bach och Pergolese, dessutom bjöds på solosång, duetter och körsång.

Från och med i dag har handarbetet förbytts till föreläsning i första hjälpen vid olycksfall. Dessa föredrag hållas av frk. Degert. Därjämte få vi en mängd allmänt mänskliga lärdomar. En dag berörde fröken Björkstén bl. a. människornas, speciellt kvinnornas, talträngdhet och utlade för oss, huru mycket bättre det är att tiga, då man ej har något att påstå, utan blott talar för att säga något.

En annan gång framhöll fröken Björkstén gymnastikens betydelse för dåsiga barn. Hon betonade, huru orätt det är att vilja tvinga sådana barn att läsa utan att först giva dem rörelse. Ja, vad värre är, de befrias ofta från gymnastik, emedan de äro för klena. Dock borde de snarare få gymnastik först, innan man av dem fordrar skärpt tankeförmåga, ty rörelse föder tankar och vilja. Så är det ju ock hos det lilla barnet, som sprattlar med sina armar och ben och darigenom gör alla möjliga upptäckter. Rörligheten vid småbarns undervisning borde ock bli större. Det vore ytterst lätt att inlära räkningens grunder genom att låta barnen röra sig. Först ställer man sig själv någonstädes i klassrummet, sedan vinkar man en elev till sig. Nu blir det 1 och 1 eller tillsammans 2. Kommer en till, så blir det 3 o. s. v. På samma sätt kan man ha 2 gånger 2 barn jämte många andra sammanställningar.

Två önskningar ville jag ha fram beträffande kurserna. Den första är, att det för var och en bleve en hederssak att genomgå en kurs i fysisk uppfostran och den andra, att våra svenska kurser finge ett eget hem, såsom de finska redan ha det. Skulle alla våra gymnastikföreningar för fruntimmer under höstterminen anställa soiréer för saken, kunde man säkert få i hop en nätt summa för ändamålet. En liten grundfond finnes, den är dock endast 100 mk samt bildades vid kursernas avslutande senaste år å Westankvarn. Att varje år byta om bostad gör, att tid förloras, innan allt kommit i sina gängor på det nya stället. Därtill kommer, att alla flyttningar kosta.

En fördel har ju ambulerandet, den nämligen, att idén sprides i nya trakter, dock borde forna kursister, som väl finnes snart sagt överallt i vårt land, arbeta i detta syfte. Det egna hemmet skulle ock i vidsträckt mån underlätta ledarinnans och lärarinnornas arbete, genom att allt där kunde anpassas efter kursernas behov och uppgift. Likaså skulle det för frk. Björkstén bliva större möjligheter än hittills att arbeta på vårt folks höjande i såväl kroppsligt som själsligt och andligt avseende. Här är något att taga vara på och det minsta vi kunna göra är att hjälpa till med att skaffa undan de ekonomiska stötestenarna.

Till slut vill jag göra några citat ur fröken Thomsens artikel, bl. a. säger hon: „Hennes (fröken Björksténs) arbete är besläktat med folkhögskolans, hon vill höja de människor, med vilka hon får att göra, adla dem genom att giva dem tro på ideella värden och utvecklingsmöjligheter inom sig själv, väcka deras längtan mot något stort och egga dem till strävan däremot. — Ett djupt drag i frk. Björksténs natur är entusiasmen, begejstringen. Den har ej gripit blott en sida av hennes själsliv, utan tagit både hennes rika fantasi, hennes starka känslor, klara tankar och målmedvetna vilja. Den av äkta allvar präglade entusiasmen bär hennes arbete mot målet: hela människan kultiverad, höjd och förädlad. — Hon (frk. Björkstén) fyller och lyfter själen, kroppen rätas därvid, den frigöres och blir ett villigt redskap för själen. Hon bringar en sådan glädje i sinnet, att den av varje människa kännes som något stort. Allt detta för att hon är konstnären, som spelar på de finaste strängarna människosjälen äger.

Nu blott många hälsningar.

Tants tillgivna
E. S.