Flickan från Kahra av Arne Törnudd

Förord


Kahra-episoden i Topelius' levnad har under de senare åren behandlats av flere forskare, sedan handskriftssamlingen ordnats och ställts till forskningens fria förfogande och inga konventionella hänsyn behövt hämmande inverka på publiceringen ur den. Ännu år 1906 förekommer överhuvud alls icke Greta från Kahra i Eliel Vests då utkomna biografi över skalden. Valfrid Vasenius berör i sin mycket utförliga levnadsteckning av år 1912 med påfallande lätt hand mötet mellan den unge studenten och den finska bondflickan. Selma Lagerlöf intresseras redan mera av det romantiska stoff, som här erbjudes, men också i hennes belletristiska {skönlitterära} skildring från år 1920 av Zachris Topelius` utveckling och mognad blir Kahra-upplevelsen en isolerad händelse utan djupare återverkningar. Åren 1918—1922 utger emellertid Paul Nyberg Zacharias Topelius' dagböcker, som förblir huvudkällan för Kahra-episoden. Så följer 1931 Werner Söderhjelms uppsats över Topelius` tidigaste lyriska diktning med fylliga utdrag i ämnet ur dessa dagböcker kompletterade med otryckt handskriftsmaterial och en del hithörande dikter. År 1934 relaterar Karl Sandelin i korta drag Kahra-episoden i en artikel i Suomen Kuvalehti under rubriken Kuka oli Sakari Topeliuksen nuoruudenlemmitty och ger i samband därmed några i all sin knapphet välkomna personalia om Greta. Slutligen behandlas detta avsnitt i skaldens liv med vetenskaplig noggrannhet i Martin Granérs licentiatspecimen 1946: Zachris Topelius` kärlekslyrik.

Då undertecknad till ovan anförda artiklar och arbeten fogar ännu en skildring, må som förklaring tjäna, att ämnet med allt detta fortfarande icke ter sig tillräckligt klarlagt och å andra sidan utgör ett så märkligt — och vackert — skede i skaldens inre utveckling, återverkande på ett varaktigt sätt på hans skaldskap, att en så vitt möjligt allsidig och fyllig översikt förblir litteraturhistoriskt värdefull. Den förnämsta källan utgör, som redan nämnts, dagböckerna. Det har därvid icke synts mig nog att utnyttja endast de anteckningar, som direkt ge den personliga kontakten mellan Topelius och Greta eller till deras möte anslutna reflexioner; tvärtom har jag funnit det påkallat att också genom andra utdrag ur dagböckerna låta den unge Topelius' personlighet så levande som möjligt framträda för läsaren, då den djupare inlevelsen i skaldens tanke- och känsloliv i väsentlig mån måste främja den rätta förståelsen av Kahra-äventyret. Det är för övrigt med verklig glädje man låter dagboken tala, så rikt nyanserad och åskådligt levande träder här den unge Topelius oss till mötes, en gestalt, som slutligen kanske i vår föreställning har fått träda väl mycket i skuggan för bilden av den mognade skalden, kulturpersonligheten och tänkaren.

Undertecknad kom att starkt fängslas av just Kahra-skedet i Topelius' levnad under utarbetningen av en serie föreläsningar vid Åbo Svenska Arbetarinstitut vårvintern 1943. Under de följande åren har jag haft anledning att fördjupa mig i ämnet, bland annat genom ett föredrag i Åbo Akademis språkklubb; på så sätt har omsider föreliggande bok tillkommit. De många dagbokscitaten givas utan särskild källanvisning. De återges i modern ortografisk dräkt, utom lånorden, som jag för att bevara något av tidsfärgen har infört oförändrade. Interpunktionen har förblivit skaldens, utom vad uppenbar felskrivning vidkommer. De rätt talrika citaten på främmande språk jämte den unge studentens egna, stundom allt annat än korrekta språkprov på finska, tyska och franska — sitt latin kan han däremot —, återges efter originalet; översättning bifogas, där sådan kunnat anses påkallad.

Slutligen vill jag här ge uttryck åt min tacksamhet för all den hjälp, som i råd och upplysningar kommit mig till del från dr Paul Nybergs sida vid mina besök i Helsingfors universitets bibliotek med dess Topeliusmanuskript.

Åbo i november 1947.

A r n e  T ö r n u d d.

{Inf. 2007-08-11.}




DEN TJUGUÅRIGE STUDENTEN.

Den 31 januari 1838 mötte Topelius, tjuguårig student, bondflickan Greta på Kahra bondgård och gästgiveri. Mötet blev betydelsefullt och avsatte djupa och varaktiga spår i skaldens liv och diktning. Därtill samverkade många faktorer, men de viktigaste förbliva naturligtvis själva de personligheter, som då korsade varandras bana. Om bondflickan få vi icke veta något annat än det, som Topelius själv berättar i sina dagböcker. Hurudan var han själv, vilka livserfarenheter hade han hunnit samla och forma?

Om sina föräldrar och sitt barndomshem hade Zachris Topelius kunnat använda Geijers vackra vittnesbörd om sin barndom: »Jag tackar Gud för de bästa föräldrar. Minnet av den lyckliga fläck, som deras hulda vård helgade, ligger som ett solsken i mitt bröst». . . » »Allt vad vårens grönska har saftigt, vad ängens skugga har svalkande, den friska böljan har vederkvickande — lukten av granris och blomster — lantluft, morgonluft — allt detta lever och är närvarande i detta minne». . . Här få orden hänvisa på Kudnis (senare ändrat till Kuddnäs) lantgård, som, belägen en knapp kilometer utanför Nykarleby, av fadern hade bragts i ett mönstergillt skick. Zacharias Topelius den äldre var en läkare med stadgat rykte, som efter år av mödor och motgångar hade nått fram till en tryggad ekonomisk ställning. Samtidigt med läkarverksamheten följde han vaket med tidens olika kulturströmningar, verkade i Österbotten med framgång för vaccinationen och är känd som en av Lönnrots föregångare på Kalevalaforskningens fält. Med osedvanlig omtanke ägnade han sig åt uppfostran av sina två barn, Zachris och dennes två år yngre syster Sophie. I denna uppfostran intog den etiska utvecklingen en central plats. Betecknande är, att berättelsen Moppe i Topelius' Läsning för barn är en sannsaga: påverkad av fadern, hade den unge gossen i alldeles samma situation som i berättelsen givit bort sin oförlikneliga kälke till en kamrat. Vi påminnas om de vackra raderna i Fältskärns berättelser: »Vad återstår att besegra för den, som besegrat världen? Att besegra sig själv.»

Fadern dog, när Zachris var endast 13 år, men den etiska grunden var lagd och blev bestående genom livet. Den stöddes kärleksfullt av modern, som också var en sällsynt helgjuten karaktär, redig i sitt omdöme och outtröttligt verksam för sonens väl. Därom har denne själv vittnat vid moderns död, då han var en mogen man, genom sin sköna dikt Min moder: odödliga ord om moderskärlek och sonlig tacksamhet.

Under barnaåren utvecklar han en frodig men på samma gång ganska typisk pojkfantasi, där krig — med papperssoldater — intar en bred plats. Mycket tidigt infinner sig läslusten. Hemma regleras den genom faderns vaksamma ögon, men så sänds han till storskolan i Uleåborg, bor hos sin farbror, läkare som fadern, men söker sig gärna till sina två fastrar, som hålla ett lånbibliotek, fullt med romaner av alla de slag. Där slukar han ohämmat böcker och fyller tidigt sin hjärna med ett huller om buller av rövarhistorier och klassisk litteratur: Lafontaines fabler, Walter Scotts romaner, Leopolds och Kellgrens dikter m.m. Redan av naturen tidigt utvecklad, påskyndar han därmed sin fantasis tillväxt; ännu i barnaåren, börjar också han »författa»: han ställer upp sitt eget lånbibliotek med alster av de stora författarna i egen synnerligen fri och lika kortfattad redaktion. På detta sätt har hans inbillningsliv mycket tidigt blommat upp i livligaste aktivitet.

Hans brådmogna andliga utveckling — med egendomligt bevarad barnslig friskhet — visar sig i hans skolgång. Under skolåren i Uleåborg är han hela tiden den yngste i klassen och likaså dess primus. Och vilken skillnad i ålder! Vid inträdet i läroverket är han 11 år, medan den äldste är 19 år. Som fjortonåring lämnar han skolan för att som privatelev på en genväg nå fram till det akademiska medborgarskapet. Ett gunstigt öde låter honom beredas för studentexamen av ingen mindre än Runeberg, i vars hem han bor under sitt första Helsingforsår. Femton år gammal vinner han den gyllene lyran.

Studentåren vistas han under terminerna vid universitetet, där han studerar med läkarbanan som slutmål, under ferierna i hemstaden och på Alörn, en ö utanför staden, där släktingar och goda vänner ha sina sommarvillor. Det är två mycket olika miljöer med därtill hörande dagsinnehåll. Egentligen är han ju ett barn ännu under de första studentåren på samma gång som han i intellektuellt avseende är brådmoget utvecklad. Men redan som fjortonårig abiturient är han angelägen om att verka fullvuxen, och till hans första omsorger hör därför att skaffa sig pipa med tyåtföljande kardus {"omslag (oftast med kvadratisk l. rektangulär sida) av papper för inpackning av varor, särsk. röktobak" enl. SAOB}; snus försmår han inte heller. Kortspel, oftast med kamfiokort, Cucu, som han kallar det, idkar han gärna och ofta under dessa första studieår, med blygsamma penninginsatser; de tidigare dagboksbladen redovisa förnumstigt för de växlande vinsterna och förlusterna. Schackspelets ädla konst är icke heller honom främmande. Från första början besöker han med bevarad oberördhet värdshusen och dricker något glas öl eller punsch med kamraterna, men han berusar sig icke. Ändå anklagar honom samvetet då och då för en alltför stor dragning till det glada studentlivet. Så möter i dagboken i maj 1833, alltså kort före studentexamen, ett utbrott, fyllt av självbestraffning:

.  . . »håhhå jaja! kors sådan dag! till största delen bestående i bara nöjen. — Nåssåh! Tusende granater, pinnar, miljoner, syltfötter, ryssar och käringar!»

Men han ägnar sig också åt ädlare nöjen. Dit få vi kanske räkna dansen, för vars rätta odling han tar danslektioner i mamsell Arppes dansskola. Fakta lär han sig också; den unge Zachris är ingen vekling, det har fadern i god tid sörjt för, då han lät pojken gå barfota om somrarna och om vintern gärna barhuvad och utan vantar på händerna tumla om i snödrivorna. Käckheten sitter i också i Helsingfors: den 22 maj 1833 tar han med ett par kamrater en dopp i Finska vikens böljor utanför Helsingfors. Han intygar, att det var ett kraftprov:

»Efter lång tvekan stego vi i — — — hu! huhu! huhhuhuhuhu vah däh va kallt — — — nå men det gjorde ändå gott det salta vattnet. Gu signe första gången jag simmade i år. — Vi gingo strax därpå till Björkströms och togo var sin sup och 2 buteljer mjöd.»

Träget går han på teatern och på de konserter huvudstaden bjuder på. Bokauktioner besöker han samvetsgrant och lägger sig till med ett aktningsvärt upplag av böcker i vitt skilda genrer, helst håller han sig dock till det skönlitterära. Hans präktiga mor, som också efter mannens död är i goda ekonomiska omständigheter, ser till att han är vid nödig kassa. Någon svårare slösare är Zachris för all del icke; han har väl reda på penningens värde. Och studierna skötas ordentligt, om han också icke kan kallas en plugghäst. Vid ingången av året 1838 får han räkna med ytterligare tre terminer, innan kandidatexamen kan tagas.

Trots alla de kulturförmåner och den mångfald av förströelser, som huvudstaden erbjuder, är det dock hela tiden till den lilla hemstaden där långt borta i Österbotten hans tankar helst söka sig. Han tvekar inte heller att i direkta jämförelser låta den stolta huvudstaden ställas i skuggan och ljuset stråla över Nykarleby. Låt oss lyssna till, vad hans dagbok den 14 februari 1836 — han hade alltså då för jämnt en månad sedan fyllt 18 år — har att säga om Helsingforssocieteten och dess nöjesliv:

»En picknick i Helsingfors vill säga så mycket som en danssalong, där ett utvalt (?) sällskap har samlat sig för att fördriva en ledsam söndagsafton. Samlingen måste vara gentile, ty gentiliessen är ju hemmastadd i Helsingfors. — Därför skall man vara rätt uppmärksam på sin lilla person, — sitta skruvad och snörd och smal, se nådigt omkring sig, och mycket liknöjd, tacka eller refusera den elastiska cavaljern, som även å sin sida tämmeligen vårdslöst anhåller om den äran etcet. — Och har han fått denna ära, — ah, jag hör musiken spelar opp för tredje gången, — då, min nådiga, trippa mycket sirligt fram och glöm för all del ej en min, som nu är mycket modern, och betyder så mycket som: 'Jag skulle lika gärna sitta' —

Nu begynnes dansen: — Rätt så, 'här är gruvligt trångt.' — Se likväl, min vän, med vilken grace man rör sig över terrainen. — Ah, ett steg för fort eller för långsamt vore gruvligt! — Man konverserar också. Om baler, om koncerter, om värman, allt efter vars och ens munrede. — Nå, Gudskelov, nu är den dansen slut, och man får åter en stund vara fri. —

Men tavlan blir alltför tråkig att fullfölja. — Evigt en och samma hovdamsmin, hos damerna, evigt samma meningslösa röra av cavaljerer på golvet. — Somliga gå, somliga stå, bägge för det de ej hava annat att göra. — Somliga bekika damerna, somliga dra handskarna av och på igen och se mycket bestyrsamma ut, — bägge för att ge sig en rätt cavalierisk air. Man snusar, man kikar man spatserar, man skrattar, åt vad? — åt cavaljererna, åt damerna, åt sig själv, man ser fundersam ut och tänker ingenting, man gäspar med näsduken för mund, man roar sig. —

Äntligen är det slut, — eller rättare, jag uthärdade ej till slutet utan gick under potpourrien. Likväl hade jag dansat 1 Svensk quadrille, en Rysk dito, och 2 Françaiser, — för att göra någonting. — Ah ändå, — en dans i Nycarleby, en dans i H:fors, — vilken skillnad!»

Adertonåringens ironi och unga fröjd över konsten att ironisera kastar sitt lustiga glitter över orden. Men det är icke fråga om, att icke ironien vore äkta — om också den unge studenten säkerligen kunde konsten att glömma kritiklusten och oreflekterat roa sig också i denna miljö, där man kanske ibland måste överanstränga sig en smula för att comm-eil-faut bära upp den ännu väl färska huvudstadsvärdigheten. I hans hjärta var skillnaden mellan Helsingfors- och Nykarlebymiljön total — och alltigenom till hemstadens favör.

Orsakerna till att så förhöll sig äro lätta att finna. I Nykarleby omgavs han av den glada kretsen av jämnåriga nära anförvanter och andra vänner och bekanta alltsedan barnaåren. Nykarleby-societeten ägde småstadens idylliska grundväsen; den hade ännu bevarat något av 1700-talets friare syn på umgängeslivet, på samma gång som den naturligtvis redan hade berörts av romantikens smäktande fläktar. Den bjöd på okonstlade nöjen, sådana som framför allt ungdomens yngre årgångar uppskattade: lekar och upptåg, dessutom naturligtvis dansen, som sannerligen inte tvinade bort i blaserad trötthet, och som den bästa kryddan i allt detta förtroligt prat om intet och allt, skalkaktigt skämt och enkelt allvar. Det småstadsborgerliga samhället med sin nedärvda solida moral uteslöt icke ett ungdomligt umgängesliv i ganska fria former, fria just därför att de inramade så okonstlat friska sinnen. Till och med den lätta kyssen mellan gosse och flicka ingick i detta kamratliv, den var också ännu halvt systerlig men gömde ändå redan på något obestämt annat och sötare. Den äldre generationen såg intet ont däri. Under julferierna i januari 1835 hade ett halvt dussin flickor samlats på Kudnis hos mamma Topelius och Zachris och Sophie, man hade lekt den ena leken roligare än den andra, slutligen kom så stunden för allmänt uppbrott:

»Å, sade Mamma, du kan just ta dig en kyss av flickorna allesamman. — Sagt och gjort, och så började jag med Sophie B. och slöt med Mathilda L. Ser du nu, vad Mamma engång skaffade dig, sade Mamma och vi logo hjärteligen.»

Men om kyssarna således äro en naturlig ingrediens i det ungdomsglada sällskapslivet i den lilla hemstaden, där släktbanden korsas och trasslas in i varandra och alla känna sig höra samman som en enda stor familj, uppskattas de på samma gång till sitt fulla värde av den livlige ynglingen, som finner ett nöje i att bokföra dem i sin dagbok. Den 5 juli 1835 har han följt två flickkamrater en bit på deras hemväg efter en danstillställning på Kudnis. Han antecknar: »fick mig därföre en kyss av flickorna.» Den 17 augusti samma sommar anförtror han åt dagboken apropå en dansafton: »Där fick jag mig oförhappandes en kyss av Johanna Svahn.» Hösten samma år stannar han i Nykarleby och studerar där, och den 1 oktober sitter han i ett litet utvalt sällskap hos moster Margaretha Lithén och kusinerna Rosalie och Mathilda och läser högt en novell, som äntligen klockan halv tolv på natten får sin förmodligen lyckliga avslutning, och så får han åter anledning att anteckna: »Till en oförtjänt belöning för läsningen fick jag en kyss av flickorna, nämligen av Rosalie, Mathilda och Alex:a Lalin. Ack, sade jag, för sådan lön ville jag väl läsa i flere herrans veckor.» Den 14 januari 1836 har han nått fram till aderton år:

»Enligt föresats i dag rakat mig för första gången. — Rakkyssar. — Jag längtar icke särdeles efter det manliga, karlavulna skägget. Hellre ville jag se min haka slät ännu några år, och icke möjligen höra en flicka, när hon tar mig om hakan, utropa: 'fy vad du är sträv.' —»

Det kommer gratulanter fram på dagen, däribland flickor från kamratkretsen, och dagboken tillägger som god avslutning på kvällen:

»Men en sak roade mig nu mest: nämligen en rakkyss av samteliga, vilken oskattbara och intressanta hedersbevisning åt min haka måste göra den mycket produktiv, vilket vid akten önskades.»

Med levande åskådlighet framträder i dessa små detaljer den ungdomsfriska naiviteten hos den glada ungdomsskaran. Till tidens pantlekar hörde också den »vassa kyssen», då flickan hade en nål mellan de mjuka läpparna. Vältaligt karakteristiska inblickar i hela denna ungdomliga idylltillvaro och särskilt den unge Zachris' uppskattning av den förtroliga samvaron med flickorna, där han också synbarligen intog en privilegierad ställning, ge några smålustiga dagboksinteriörer. I augusti 1835 är hela det muntra följet ute på Alörn, där man har tagit in för natten på en av familjevillorna:

»I kväll flyttade flickorna dit opp i södra flygelsalen, och strax blev det mycket trevligt och livligt där oppe. Jag mådde som pärla i gull. De voro icke mycket generade av mig, ty de sade jag var så beskedlig. — Ah! bon ciel! —»

Anteckningen två dagar senare ger en åskådlig detalj, som kan anslutas till det ovanskrivna:

»Flickorna lågo hela raden syskonsäng. — En gång läto de dörren stå opp. Då såg jag långs hela den söta raden.»

Den 12 januari 1836 sitter han tillsammans med fyra flickor, alla kusiner till honom, i ett av deras flickrum. Dagboken berättar:

»Uti flickorna C:s lilla trevliga kammare — varm som en bastu och med brinnande brasa — satt ett litet Quadruple cotterie — bägge flickorna L. och bägge d:o Calamniuses. — Jag vet ej om jag störde deras överläggningar; de voro alltför beskedliga för att icke räkna mig bland 'vi flickor'.» . . . . . »Resonnement om varjehanda roliga. 'Den Z., sade flickorna, vi anse honom just som en flicka. — Aldrig äro vi rädda om vad vi säga, när du hör på.' — Deras förtroende smickrar mig. Åtminstone är jag ingen spefågel, och jag bjuder till att tänka deras tankar efter.»

Flickornas reflexion är betecknande, men den får icke tydas till Topelius' nackdel. Det fanns utan tvivel något lättrörligt vekt hos honom, men det manliga saknades för den skull ingalunda. Han var icke bortklemad genom någon pjunkig uppfostran, ingen ömtålig drivhusplanta. Men en inre naturlig förfining hörde samman med hans känsliga skaldeväsen, och vackert hade i hemmet hos honom utvecklats en etisk hänsyn för allt och alla, som han kom i beröring med. Det var detta, som flickorna i släkt- och vänkretsen intuitivt kände och som gjorde dem så trygga och föga »generade» i hans närvaro; de kunde lita på honom, inte bara på hans ord, utan också på hans tankar och känslor, han intog aldrig någon maskulint övermodig attityd gentemot dem, tvärtom försökte han »tänka deras tankar efter». Men å andra sidan är han allt annat än blind för de särskilda förmåner, just ur ynglingasynpunkt, som denna förtroliga flickkamratlighet medför. Ty han är långtifrån okänslig för deras kvinnliga charm. Att få vara med på ett hörn under intimare dräktsituationer: bon ciel! Den 14 augusti 1836 är man åter ute på Alörn, likasom året förut, och logerar i den Hammarinska villan, flickorna i övre våningen. Arla på morgonen kommer ett av de ståtliga Nykarlebyskeppen inseglande och fönstren fyllas av unga och gamla, som fröjdas åt det granna skådespelet.

»Norra salongens stora fönster hade den bästa utsikt vid sådana tillfällen. Nedanför stod jag, såg mera opp än ner, ehuru något bekymrad för farbror H., som verkeligen grep mig på bar gärning. Men det var ett lustigt spektakel däroppe, där kommo de, den ena efter den andra, till fönstret, helt obekymrade och oberedda på åskådare; den ena efter den andra tittade fram och försvann kanske litet förlägen; — Varföre skulle farbror H. skrämma mig dän? — Men skadan gottgjordes på annat håll; sakta och dristigt klev jag opp; efter behörig förberedelse och vederbörligt tillstånd slapp jag också in; — Det var dock roligt att i tysthet ogenerad sitta där, rensa krusbär och låss se ut genom fönstret.»

Hur fullständigt tillhör icke denna lilla situationsbild en helt annan tid än vår! Våra dagars baddräkter ha i förening med sport och camping helt skingrat den romantiska klärobskyren kring den unga kvinnans kropps behag, med revolutionerande verkningar i fråga om umgänget mellan könen. Men nu befinna vi oss på tröskeln till det pryda viktorianska tidevarvet och upptäcka, att den »beskedlige» Zachris kan vara en listig skälm; de erotiska känslorna ha redan vaknat och spela lustigt i gladaste dur inom honom. Och ändå är det, som om man befunne sig någonstädes i den idylliska tiden före syndafallet. Kanske böra vi i detta sammanhang läsa några rader — på latin för säkerhets skull — från ett så tidigt datum som den 6 oktober 1834, det är i Helsingfors alltså:

»Cubile me solum recipit, unquamque cum aliqua recepturum?» 1) Orden få icke missförstås. För den köpta kärleken har han endast den starkaste indignation till övers. Den 16-åriges kommentar en marknadsdag i januari är tydlig nog: »Oräkneliga glädjenymfer strövade kring gatorna (de borde utrotas med eld och svärd).» Den stränga domen innehåller intet av socialt övermod; ett år senare annoterar han från trängseln på gatorna påsklördagsnatten det starka intrycket av en trettonårs flicka »höljd i trasor och slarvor», vars ansikte emellertid var så »skönt av betryck och lidande stämplat, att det av hjärtat gjorde mig ont om den arma varelsen.» Och så följer den karakteristiska reflexionen:

1) Bädden mottager mig ensam, skall den någonsin taga emot mig tillsammans med en annan.)

»Huru många, tänkte jag, bliva ej obemärkta eller fördärvas på samhällets lägsta trappsteg, vilka måhända blivit jordiska änglar om ödet ställt dem på livets höjder! Huru underligt är icke ödet! Huru outrannsakeliga Guds vägar!»

Det är den senromantiska liberalismen, som hos den unge studenten lyser fram i dessa rader.

{Inf. 2007-08-16.}


*



De tidiga studentårens erotiska kyskhet sammanhänger icke endast med Topelius' ungdom; dess klara källåder är barndomskärleken till kusinen Mathilda Christina Lithén. Dess första början förlorar sig i barnaårens oskyldiga skimmer. Den 8 januari 1834 möter i dagboken en liten anteckning — i hemgjord chifferskrift:

»Aldrig, aldrig glömmer jag en vinterafton för 3 år sedan, då Mathilda med barnslig, välvillig godhet vid en resa till staden slog sin kappa omkring mig och tryckte mig mot sitt hjärta till skydd mot kölden. Vilka ögonblick!»

Han hade således vid detta ömma tillfälle ännu icke fyllt tretton år! Mathilda var några månader äldre, hon var född den 3 oktober 1817. I dagboken förekommer hennes namn titt och ofta, länge helst i chiffer med därtill hörande djupt sekreta känslosamma förtroenden. Under sin första studentsommar, som femtonåring, träffar han henne icke; hon är i pension i Stockholm för att få den nödiga sista avslipningen i sin uppfostran. Hemkomsten i juni blir därför bemängd med vemod: . . . »du gulle Mathilda långt borta på andra sidan havet — den som ägde vingar».

Allteftersom gossen mognar till yngling, bli chifferanteckningarna om Mathilda fylligare och vältaligare. Den 13 juni 1835 har han med andra ungdomar, däribland också Mathilda, varit med om en av de icke alldeles ovanliga sjösättningarna i den lilla men livaktiga sjöfartsstaden. I dagboken avnjutes ännu en gång minnet av den älskade:

»Mathilda var söt i dag, det måtte jag just ha tyckt, ty jag gick och sad för mig själv: Jesus, vad den flickan är söt! — Jag glömmer aldrig den söta kyssen jag fick på Menschikoffs utskjutning.»

På Christina-dagen i juli samma år uppvaktas Mathilda Christina av Zachris och hans hjärtevän och stallbroder Henrik Backman med skott och gratulationsverser »sammanlappade av Backenstein et Pegasenskälm». Dagboken tillägger:

»I L:ns trädgård var efter vanligheten muntert. Ringspel och bollspel med dagens Christina. En kyss skulle jag få för 50 lyror, men jag är rädd att denna min revers, som besteg sig till 4 kyssar, icke godkännes.

En ros har jag sänt till henne med påskrift: den första rosen slog i knopp för dig! Ack, om hon anade den djupa betydelse, som gömmer sig i slöjan av dessa ord! Ack, min första (och sista) kärlek är måhända en späd blomma den inga frukter bär, men doftar dock så ljuv, så ljuv, skall ännu som vissnad följa mig i graven. Det give Gud.»

En äkta ynglingakärlek: kysk, ideell, idyllisk, med oundvikliga tillsatser av sentimentalitet! Ännu ha icke den sinnliga lidelsens dunkla tongångar mängt sig in i hjärtats kärlekshymn. De göra sig i varje fall icke medvetet gällande. Den 18 augusti samma år skriver han:

»Jag hade i natt drömt att jag sov bredvid Mathilda, och se, det slog mycket snart in. Jag låg bredvid henne då de sovo middag, men ingen blund kom i mina ögon. Och hur kunde den heller komma! Där låg hon så söt bredvid mig, att jag många gånger tänkte: Ack du där, om jag bara tordes stjäla en kyss av dig! Men jag var stilla som ett lamm, fastän mina tankar flögo som blixten. Det vet Gud, jag älskar henne ändå så rent. Hon sov så gott, varje hennes andetag lyssnade jag på, och hade velat kyssa dem från hennes läppar. Du min goda söta flicka!»

Två dagar senare framhävs denna egendomliga sammansmältning av kysk idealitet och omärkligt spirande erotik i en ny chifferbikt:

»Om aftonen satt Mathilda på min säng och Rosa [den ett par år äldre systern]. Nu måste jag bekänna vad jag tänkte — om det är rätt gjort, då jag vet att Mathilda skall läsa detta [han hade nyss lovat att lämna dagboken åt henne till läsning] det vet Gud. Jag tänkte: hälften av hela mitt liv ville jag giva för en sådan stund, om du icke gått bort, utan lampan slocknat över oss! — Så tänkte jag. Men hon hade kunnat be mig bevaka sin bädd, och jag hade kunnat låta henne läsa min minsta tanke. Det vet Gud, hon skulle sovit i en broders vård.»

Vi se, hur tankar och känslor förirra sig på förbjudna lustgårdsstigar, utan att den sjuttonåriga ynglingasjälen är fullt medveten om vad den upplever. Det etiska värdet av denna sin ungdomskärlek har han i stället starkt betygat. Redan sextonåringen avger därom sitt allvarligt barnsliga vittnesmål i anteckningen från slutet av året 1834:

»Skulle ej Mathilda vara, så skulle Z. inte vara den han är. Ack huru många av mina jämnåriga hava icke fallit för frestelsen. Jag är ren vorden genom kärleken. Tackad vare du, goda Mathilda.»

Denna ynglingaförsäkran bekräftar den åldrande skalden i sina Självbiografiska anteckningar från 1876:

. . . »att jag mitt ibland frestelserna förblev, jag säger icke ren, ty därtill hade min fantasi fått för långa vingar, men oerfaren och oberörd av passionernas villor under en ynglings farligaste utvecklingsperiod, därför prisar jag Gud, som ställde vid min sida tre skyddande änglar: kärleken till hemmet, ett barns blyghet och min käraste barndomsväninna Thilda Lithén.»

Mathilda-förälskelsen blommar under hela året 1835 och når på visst sätt sin höjdpunkt med anteckningen på dess sista dag, där den unge studenten låter begreppen tro, hopp och kärlek sammansmälta i en högtidlig trohetsbetygelse till sitt hjärtas utkorade. Men i denna samma chifferbikt möter redan det första frosttecknet:

»Skugga behöva de ljusaste tavlor. Skuggor hava växlat med ljusgrupper under detta år. Sköna klara ljus, kom åter, kom åter; utan dig är mörker och natt, utan dig är köld och död. — I natten lyser månen och norrskenet, men den livande solen lyser icke, värmer icke mer. — Därföre — återvänd, slockna icke, sköna ljus.»

Hela det följande året är då också en småningom allt mer vacklande strid för att bevara den förbleknande ungdomskänslan. Den vissnar bort, som vårens blommor dö, när deras tid är ute. Förklaringen är den allra enklaste och alldagligaste mitt i all den tragiska hjälplöshet, som blottas: Topelius' ynglingasjäl utvecklas snabbt i nya linjer, som föra förbi och utöver övergångsårens blida svärmeri. Sådant förekommer som bekant hos de allra flesta och i allmänhet är smärtan över den första kärlekens bortslocknande snabbt och lätt övervunnen. Vanligen är det ju också så, att en ny varmare låga för ett nytt objekt tränger undan detta första spröda ideala svärmeri. För djupare naturer, och särskilt för sådana med en skalds ömtåliga känslighet och starka inbillningskraft, kan dock övergången vålla till och med svåra inre slitningar. Runeberg har känt dem och förhärligat den första kärleken i odödliga strofer. Hos Topelius var, som vi ha sett, denna första kärlek både uthållig och djup, på samma gång som den bevarade den tidiga ungdomsförälskelsens särdrag: idealitet och kyskhet. Den har också avgörande återverkat på den mognade mannens syn på kärlekens väsen, ehuru han icke alltid vid senare år bevarade bilden av Mathilda-förälskelsen lika oförändrat upphöjd. I en bokanmälan i Helsingfors tidningar från år 1859 avfärdar han den första kärleken hos mannen som ideala drömmar utan fäste i verkligheten; det är därför endast av sekundär betydelse, vem han råkar förälska sig i. Topelius' egna erfarenheter motsäga dock ganska bestämt detta omdöme. Hans nyss citerade ord från 1876 uppskatta ju också på ett helt annat sätt kärleken till Mathilda. De vittna också om varaktigheten av denna känsla, som kunde tappas bort i mannaårens mångahanda värv och intressen men åter levde upp som ett vackert minne under lugnet i hans ålders höst. 1)

1) Hans hävdatecknare Vasenius gör gällande, att han ända till sin död skulle i ett band om halsen ha burit den lilla nyckeln till ett skrin med suvenirer från Mathilda-förälskelsen, bland annat en hårlock av henne. Någon källa för denna uppgift ger han emellertid icke, och släkttraditionen har intet att mäla om denna romantiska pietet gentemot barndomsminnena.

För den unge Topelius var Mathilda ingalunda endast en återspegling av hans drömmar om kärleken. Just därför blev också svärmeriets bortdöende en smärtsam inre uppgörelse, som satte spår i hans erotiska utveckling under den ömtåliga övergångstiden från yngling till man. Dagboksanteckningarna från 1836 röja en anmärkningsvärd oro: ynglingasinnet har förlorat ett inre fäste och därmed den andliga jämvikten. Han skämtar, kanske mer än förut, men stämningen är inte alltid lika glad som orden, hjärtat är icke riktigt med. Den poetiska dityramben {hänförd lyrisk dikt; jubelhymn}över dansens glada yra under en bal den 10 januari är nästan alltför uppsluppen:


»Kvadrillenklump öste mig damm i ögat.
Potpouriforus haver i svett mig lögat,
Francenius har mina stövlor prövat,
men Valsius han har mig anden rövat.»


Under sommaren börja tvivlen ansätta sinnet. Den 14 juli är han med flickorna Lithén ute på en roddtur. Samtalet rör sig om »gamla tider, älsklingsämnen, rika på minnen av goda glada stunder. Varföre äro de ej mer? — Ja, varföre blir av den gröna knoppen en redan halvutslagen blomma? Varföre blir skymningen morgon? — Goda glada flickor, ni själva ären knoppen, edert liv är en morgonrad ännu. Finge det alltid så vara! —»

Christina-dagens hyllningsverser äro högljudda; en avspegling av de nio skotten till hennes ära, men det är avgjort mera buller och bång än hjärtefröjd i dem:
 



»God morgon, Christina! — knall!
                        Fall
inte så avundsjukt, rullgardin, ner!
Likgott, blott fönstret jag ser, blott fönstret jag ser! — knall!
                        Small
det inte som jorden gått sönder i stycken?
En liten möda och ära mycken! — knall!
                       Skall
inte nu redan, du fagra knopp,
ditt blida öga mot oss se opp? — knall!
                        All
världen skall dansa och solen skall skina!
i himmel, på jord: Christina! Christina!


I själva verket blir det sedan på dagen en fnurra på tråden. Kavaljeren har inte varit tillräckligt uppmärksam mot namnsdagsbarnet. Likväl antecknas vid månadens slut: »Glatt slut på den glada Julius.» Men den 23 augusti konstaterar han om sig själv: . . . »du icke som förr — o du store Dansikringius! — När var jag muntrare än nu? — Aber, säger tysken — nej, nej, nej, icke som förr. — Skulle det vara så? så nämligen!»

Slutomdömet över året lyder i dagboken: »Jag dömer om min lilla enskilda värld och min dom är i korthet sagd: 1: Världen är lustig så länge man är ung; 2: Sorg — ängslan — bekymmer! I ären malört i livets kalk, men än haven I stundom förbittrat endast ytan, icke dess djup och dess kärna. 3: Framåt eller tillbaka! Var vid god tröst, min son. Hoppas!»

Barndomens enkla livsperspektiv ha bleknat bort, och ungdomens mångskiftande värld med dess dagrar och skuggor växer fram i hans själ.

{Inf. 2007-08-23.}

*



Dagboken ger icke något fullgott besked om sambandet mellan det första ungdomssvärmeriets bortbleknande och den uppspirande känslan för Emilie Lindqvist. Att det är fråga om en naturlig utvecklingsprocess ha vi redan sett. Denna kan också utläsas ur den unge studentens växande intresse för kvinnlig charm. Den 6 september 1836, Zachrisdagen, är han på Nykarlebybal och synnerligen animerad till sinnes, varom Dagboken sedan skvallrar:

»Sköna kväll, klara solskensstunder, jag spelar dolce, dolce, dolce, när jag tänker på er. — När jag tänker på er, då tänker jag också på pärlor och rosor, både vita och röda! — Sakta, eviga pladdermakare, var då tyst; du är dock en svuren dyrkare av röda kinder och klara ögon, du är ohjälplig min gosse, — aj aj vad har du sagt, eviga pladdermakare, vad har du sagt!

Jag vill nu blott säga, att jag var litet varm, det var saken. Vad rådde jag för att svart och rött och vitt voro vackra alla tre. Det var som sagt en dag, där det svarta blev vitt, det vita ännu vitare och det röda ännu rödare. — Sommarros, hon satt nära kakelugnen som vore hon icke nog varm förut. La noire satt bredvid och log, log åt mig för det jag fick bannor för Logréns vingar. Vingar? tunga voro dina vingar, broder L.; men jag vet en annan skälm som flög på mycket lättare.» . . . »Vinterrosen är en vacker blomma, blek men klarögd och med leende läppar.» . . . »mig roar mer att stå i farstudörren och varna la jolie att inte sitta i draget och förkyla sig. Jag skall annars säga, att på den plats, där jag stod, var det rådligast att blunda, om man ville hålla diverse små oroliga andar i styr. Kom hit, lilla moralsmula, trumpna trädkarlsöga, kom hit; aj aj, min herr moralfilosoph, du tar till fötterna — liksom jag. Vous savez bien, vous qui en avez de l'expérience, qu'il y a beaucoup de dangers de voir entré la voile d'une belle fille! — Vous m'excusez. —»

Helt naturligt har kärleken till Emilie påskyndat gosse- och det tidiga ynglingasvärmeriets död. Den nya känslan växer dock ganska långsamt fram och förblir länge osäker och trevande. Under hela året 1836 förekommer Emilie ännu knappast i hans tankars strövtåg, allra minst i de erotiska. Hon var ju också så ung då ännu; den 26 augusti fyllde hon 15 år. Den tredje i samma månad författar han en gåta om Emilie: »Fågel sjunger på grönan qvist / på Lindequist: jag är en liten vacker fågel förvisst, / som kan både spela och sjunga. // Och än vet jag ej min hjärtanskär, / min hjärtanskär, / om uti lund eller mark han är / och flyger långt uti skogen.» Emilie Lindquist är musikalisk och ganska långt kommen i pianospel. Hon uppvaktas av kadetten Lundmark, vilket gåtan anspelar på. Topelius har senare låtit den växa ut till den bekanta Fågelens visa. Någon jalusi mot Lundmark andas emellertid den lilla fyndiga ordleken knappast. Det är först under det följande året Emilies stjärna börjar stiga, och då var, som vi veta, glansen av Mathildas redan försvagad. I januari omväxla skyar och klar himmel; den 23 januari 1837 har fortfarande en dikt synbarligen till Mathildas ära om kyssens värde:


— — — —
O, flicka, tro mig du
Det är en segerfröjd, en fröjd så ljuv,
när varma själar mötas i ett nu!
Triumph lik eldens, som ur flintan sprang,
och frid som näktergal och harpoklang!
O, tro mig flicka, tro och kyss mig nu!


Men dagen förut har efter några tämligen svala ord om lyckan att få åka släde tillsammans med Mathilda och Rosalie några illavarslande ord: »Ett litet tvivel borrade likväl, likt mullvaden i djupet. O du stygga tvivel — bort, bort, bort från klara himlar.»

De påföljande Helsingforsmånaderna äro ganska fattiga på stämning, på sinnets fest. Studierna skötas med nödig omtanke men utan större nitälskan; en mindre tentamen görs undan vid terminens slut. Nöjena försummas icke heller: ett par baler, teater- och konsertbesök — uppskattning av Pacius —, kamratsamkväm — Bellmannummer —, festen för Runeberg med anledning av hans förestående överflyttning till Borgå — »Ack du sköna själ, du ädle skald, aldrig glömmer jag detta ditt avsked!» —, litteraturläsning — Herodotos och Schiller men också lättare saker —, en ironisk dikt till månaden maj — och buteljen —, en något missmodig påskmeditation — »till min skam måste jag säga att ingen hög och helig tanke i dag hade rum i min lilla själ» —. Med allt detta förblir dagboken nästan påfallande dämpad och färglös. Dess författare är själv medveten om det. Skärtorsdagen klagar han över sin förstämning: »O vad livet här är fattigt och kallt. Jag skulle gärna värma mig här i fruntimmers sällskap, men de sympatisera ej med mig. — Jag tycker ej om dessa sippiga, snörda och tillgjorda etiquettsdockor.» På kvällen hade han gjort ett sorglustigt försök att muntra upp sig med litet påskskrock: »Jag glömde säga, att jag om skärtorsdagskvällen» . . . »experimenterade med 9 stekta vassbukar utan bröd och dricka. De smakte ohyggligt illa, så att när den 9:de gick, sade jag i glädjen: 'Seså, nu gick den nionde!' — och i detsamma var hela förtrollningen förstörd.»

Sommaren blir avgörande för hans erotiska känslors inre strid. Den 26 juni får han upp ögonen för Emilie Lindqvists unga behag, likvisst utan att ännu kapitulera inför den granna synen. »Jag hade ej sett Emelie ännu sedan jag kom och fann hennes yttre fördelaktigt utbildat. Hennes växt var smärt och hög, hennes hållning ledigare än förr, hennes musikaliska talent långt avancerad — allt sidor som förblanda och förblinda — och man är dock en son av Adam! Men jag har föresatt mig att vara iskall. Få se hur det vill lyckas?»

Det lyckas inte alls. Den 19-årige studenten är snart en smidigt uppvaktande kavaljer: i rätta ögonblicket sparar han en ros för sin sköna, eller överräcker ett hallon och triumferar med denna chevalereska strategi över en rivaliserande studentkamrat. Mathilda saknas visserligen icke på dagbokens blad; Christina-dagen är Topelius pliktskyldigast hos Lithéns och antecknar ganska belåten: »Sanningen att säga så var världen grön i afton. — Namnsdagskyss.»

Men ändå håller hjärtat trolöst redan på att bosätta sig på annat håll. Den 25 i samma juli månad antecknas: »I afton gjorde (jag må väl säga: vi gjorde) den skarpsinniga anmärkningen att lilla Emmy var ganska väl växt. 'Och the blinde se och the döve höra och' — aj!»

Månadens dagbok slutar med en vemodig poetisk självbekännelse, där det nya och obestämda credit icke ännu uppväger debetsidans minus.

»Adieu Juliisol. Adieu, du gröna kväll. Det skymmer redan, och siskorna tystna i skogen. — Stämma efter stämma tystnar härinne. Hur är det härinne? Vad lider tiden? Jag vet icke, men jag tror att det är sent, ty solen skymmes, och rodnaden i väster fördunklas. Härinne bor en ljusgrön tomhet. — Ljuva dag, bleknande sol, farväl! Klar och ren och mild som du går ingen stjärna opp. Natt — du dunkla gåta — du tigande töcken! du nalkas, men intet ljus med dig. — En liten stjärna blott. — Ack! en ringa, dunkel stjärna blott. — Mig tröstar ej dess ljus. — Jag törstar efter sol. — Skall du, du ännu avlägsna, bliva min sol? Jag tror det ej.

Ack, var är du som sjönk? Jag älskar dig än!

Och dock är det dag på jorden och sommarsol. — Världen är glad. Livet leker runt omkring. Men hur härinne är, det vet jag icke. Men det vet jag att här är mycket tomt. —»

I augusti börjar Emilie-språket brinna på dagbokens blad:

»Der Sonne goldene quelle ist heruntergegangen, die Sternen blinken im fernen blau. Es ist dunkel um uns, o Mädchen, schon; in uns ist das Licht verborgen. O lass es erscheinen, du liebliche Bild, in dir ist mein Licht von nun. Deine Auge gluhet ja nicht, s`ist kalt, ich seh' es wohl, im Schatten des Waldes. Fähit auch dein Hertz nicht mer? — Aber lass es erscheinen, das selige Licht der Liebe. — St. — es war ja mein Wörtlein nicht — es war ja das Echo nur, das falsch meine Rede nachamen wollte. —» . . .

Men den nya kärleken får dock icke överflygla gammal vänskap. Den 12 september tror sig Topelius finna, att hans vän och stallbroder och käre anförvant, hjärtekrossaren Hejko också har flammat upp för Emilie. Genast är han färdig att träda tillbaka: »Ja, min gosse, håll ord. På min ära, om lilla Emmy bleve din fru, skulle jag gratulera både dig och henne, tout sincerement, ma foi, det gjorde jag. Aber, liebes Kind, du verzeihst mir ja des guten Wunsches willen!»

Det är icke första gången ynglingatrofastheten visar sig starkare än flicksvärmeriet. I ett dagboksblad från december 1834 har han på samma sätt varit färdig att till samma hjärtevän avstå från Mathilda: »fastän det blir en hård kamp, som jag måste bestå. Välan, bror Hindrik, då den är förbi, skall ingen hava högre anspråk än jag att kallas din vän. — Amicitia, tu mihi restas! 1) (Menar du det, Z.?)»

1.) Vänskap du återstår mig.

Det är tydligt, att det av fadern inplantade pliktbudet om oförbehållsam offervillighet har gått Zachris djupt i blodet. Det realiseras inte bara, när det är fråga om yttre ting, utan kräver också av hjärtat dess hemliga skatter.

Under sådana förhållanden är sinnet åter ganska förstämt, då han den 19 september 1837 reser tillbaka till studierna i huvudstaden. Dagen förut har han i dubbel mening tagit avsked av Mathilda. Hon har förebrått honom för att inte visa någon ledsnad vid avresan, och han har fåfängt med en smula sofistisk advokatyr bemött hennes anklagelser. Och så lillägger dagboken:

»Tu vois bien, chére fille — les temps s'ont changés, il y a une instincte étonnante des filles qui les fait concevoir les plus fins changements des hommes — oui, tu as raison, pauvre fille, bonne fille, fille toujours chére, jamats n'oubliée par moi!»#

Helsingfors hälsas med ett soliloquium {samtal med sig själv; monolog}, där nyktra tankar och en raljerande spökstämning omväxla:

»Nu blir det att krympa en smula ihop, mon cher Ephemeris! 1.) — Du måste lämpa din mun efter matsäcken, min goda vän! — Inga lunders sus och inga böljors sång förströ dina tankar nu. — Intet öga klart värmer nu din höst. — Inga toners klang — solar- och lunar-harmoniers djupa klang, böljar mer kring dig.» . . . »Det är sent lidet på kvällen och kvällen är mycket skum. Regnet dryper av taken, och stormen rider på molnig häst över rymden. — Tänd lampan då, tag pennan och sitt allena, —» . . . »Men lampan skymmer och månan dyker i molnen. Lysmasken glänser med blekvitt ljus — Läderlappen flaxar med svarta vingar. Ett spöke sitter med gröna ögon och glor i natten —» . . . »vem tar mig i foten — vem stryker sig på mig — vad kryper mig i nacken — hu! — husch! det är kusligt så här om hösten!» . . . »Drick! det är vallmosaft. — Vem var det som sade: drick! — Det var jag själv — tackar — skall ha den äran — sött som sömnen eller som en ljuv död — blir vimmelkantig —» . . . »Un-undrar sto-orligen huru ru -huru jag kom att tätt se småå å- smågubbar i kväll?» . . . »Icke är just H:fors något spökelsemagasin, jag ville bara säga att det är kusligt så här i allmänhet om hösten» . . .#

1.) Ett av Topelius' litterära fantasinamn. Ett annat är Zona.

Höstterminens stämningsliv påminner något om vårmånadernas. Studentpolitiken får sin ganska breda anpart av hans intresse; den österbottniska avdelningen delas mot studenternas vilja i två. Under allt detta brinner Topelius' lättantändliga hjärta — med halmlåga och rent platoniskt — på soaréer och baler för Hilda Holm, en beundrad Helsingforsskönhet: »Det finns blott en Hilda Holm. Skada blott 'dass sie eine unerreichbare Sterne ist.»

Den 18 december är han åter i Nykarleby, som hyllas med en meditation över nordbons höstlängtan till ljuset: 

. . . »så som ock polarnaturen aldrig låter sina skuggor ensamt råda, utan med himmelska flammor tröstar och förljuvar sin långa vinternatt, — så glänser i nordbons lugna djupa barm en stjärnlik låge av ett högre liv, ett sken av evighet som blekt och drömlikt spelar uti molnen av hans själ.»#

Men den missmodiga stämningen förföljer honom. Annandag jul sitter han och spelar Cucu med några flickor ur släkt- och vänkretsen, vilket ger anledning till en parentes i dagboken:

»De gamla roliga lekarne hava kommit ur modet. Fåfängt vågar man nu projektera någon sådan. Man är så förnuftig nuförtiden. — Likväl är brist på intresse för litterara samtal o.d. rådande. — Vad skall man då företaga sig med sitt myckna förnuft? Vad, om icke korten? — Ja, ja! Det är ibland muntert nog, men är ändock ett dåligt tidens tecken. — Det bevisar en andelig tomhet, en brist på kärna i vårt sällskapsliv. Och går man litet djupare och undersöker också individen i sitt inre, så fruktar jag illa, att man där finner något dylikt. — O, den gamla enkla men djupa och innerliga folkpoesien, som levde och blomstrade i ungdomens lekar, i sagor och sånger, är numera till det mesta försvunnen ur folkets bröst. — Det är en opoetisk tid, denna vår tid, en förnuftig — ja! men en kall, en egoistisk tid! — — —»#

Det var dock romantikens tidevarv! Men det är Topelius` egen tomhetskänsla, som för honom avspeglas i livet omkring honom. När han vid årets slut gör facit av allt omkring sig, finner han »den Europeiska politiken» . . . »ömtålig, kinkig, avundsjuk som alltid.» Med oro ser han på »vårt älskade Finska fosterland, som i rosens armar slumrar en okänd framtid till möte!» Här tvingar dock fosterlandskärleken fram hoppfullheten. »Men din tid torde dock komma engång», säger han profetiskt med understrukna ord. I sin egen själ återfinner han den stämning, som han karakteriserade vid juli månads slut. . . .»Ytan jämn och lugn och glad, — stundom lik en djup ström, ofta lik en lättsinnigt sorlande bäck. — Ser jag längre ner, — i det djup, dit någongång Ephemeris sig sänkt, — så är där en stor skugga, i skuggan tomhet, i tomheten en dunkel längtan efter något som jag icke vet.— Dit sjunker stundom hela livet ner, — och natt är i höjd och djup — en dunkel juninatt — en slummer i grön skog. — Där glänser ingen stjärna mer, dess ljus gått ner, — blott stoftet blommar — men i himlen är det tomt och tyst.

Ack, var är du som sjönk?»

Topelius har blivit en drömmare, och livet inom och utom honom får en prägel av overklighet: 

. . . »oaktat allt det klara ljus, som minnet gjuter över det närmast förflutna, — vem har ej någongång märkt, att liksom en fin drömlik skugga vilar över detta förflutna, en knapt märkbar, förtunnad utgrening av dimman i bakgrunden, som aldrig försvinner? — När då människan ser på det förflutna som på en dröm och på framtiden som på en dimma, då händer att även det närvarande, även det Nu som oupphörligt växlar, förekommer henne såsom en fin gränslinje mellan drömmen och dimman och därföre nära besläktat med båda. — Då försvinner plötsligen det sken av verklighet, som dittills förskönande vilat över tingen, hon finner världen som en skugga och sig själv som den oförklarligaste, dunklaste skuggan ibland dessa skuggor. — Och oändelig tomhet översvämmar hennes själ.»#

Ur denna tomhet låter Topelius visserligen den kristna människan finna en räddning genom »det uppenbarade ljuset»; overklighetskänslan i oss upplöses, då det visar sig att »det framfarnas dröm och det kommandes dimmor, att hela människans liv är sammanvävt av den fina skugga, som materien kastar i Evighetens omätliga ljushav.»

{Inf. 2007-08-30.}

*


Vi ha återkommit till inledningsordens unge student, och nu känna vi honom kanske något närmare. Vi ha sett honom växa upp i ett mycket gott hem, i det yttre välbärgat, i andligt avseende vaket och kultiverat, och fyllt av en levande varm etisk anda. Vi ha hos gossen och sedan hos ynglingen lagt märke till en livligt spelande fantasi och en snabb intellektuell utveckling, som inte bara förde honom redan vid 15 års ålder på en genväg till studentexamen, utan också har låtit honom girigt insupa de kulturingredienser böcker av vitt olika art i rikt mått erbjödo honom. Han har dessutom läskat sin själ med musik, både hemma, där pianostycken höra till vänkretsens sällskapsnöjen, och i Helsingfors, där konserterna i honom funnit en ihärdig lyssnare. Samtidigt har han lärt sig uppskatta teaterns fantasivärld. Han har med ett ord flitigt odlat sin konstnärssjäl. Som en god son har han under allt detta alldeles icke försummat sina studier på den läkarbana, som faderns föredöme så att säga har utpekat för honom. Någon bleksiktig kammarlärd är han emellertid icke, och kamratumgänget intar en ganska bred plats i hans vardag; han hör likvisst avgjort till de »hyggliga pojkarna». I huvudstadens societet rör han sig utan några märkbara hämningar, men han föredrager obetingat hemstadens friare och mer förtroliga sällskapsatmosfär. Där lever han med hela sin varelse i den glada kretsen av jämnåriga gossar och flickor, där starka släktband öka den otvungna samvaron och den inre harmonien. Där har han sin bästa gossevän, Henrik Backman, som i mycket är en ganska stor spelevink, men som den unge Zachris, följande vänskapens heliga lagar och helt i den faderliga uppfostrans anda är redo att offra vad det vara må, sin hjärtelycka, om så kräves. Där har han framför allt känt sitt hjärta brinna med den klaraste låga för sin kusin Mathilda, hans osynliga skyddsängel under de första studentårens frestelser.

Men detta sista år har han känt lågan tyna av och slutligen dö bort. Den har förtärt sig själv; det brännbara har förbrukats. Det nya svärmeriet för Emilie Lindqvist är ännu ganska obestämt och hämmas och fördunklas av ett vagt medvetande om att vännen Hejko har vänt sina blickar mot samma stjärna på flickhimmeln. Den utkorade själv vet knappast av Zachris' hjärtas tveksamma hyllning; han har ju så länge och oförbehållsamt varit Mathildas förklarade riddare, och till någon yttre brytning mellan dessa två har det ingalunda kommit. Därför känner han denna underliga tomhet inom sig, blandad med en del oklara samvetsförebråelser visavi Mathilda. På samma gång börjar driftlivet hos den växande ynglingen röra på sig, visserligen tyglat av de solida etiska grundsatserna från barndomshemmet. Ögonblickets lycka pockar på sin rätt —  men än så länge bara i fantasiens poetiska världar. Året 1838 förses i dagboken med tre karakteristiska motton. Det första lånar han från Horatius' av ironisk medömkan fyllda dikt till livspessimisten Posthumus:

»Eheu, fugaces, Posthume! Posthume! Labuntur anni.» 1) Så följer ett citat ur Nicanders Runesvärdet: »Nu alltför länge har det varit stilla: Eld! Eld! Mer eld!» Det tredje är taget ur egen tänkarverkstad: »Människan — en cameleont! Hjärtat — en avgrund!» Januari månads lilla motto, med Goethe som auktor, säger också en del: »Sehet, das Neue findet uns neu!» Och månadens inledande reflexion förtydligar, vad denna förnyelse innebär; den inramande naturbetraktelsens lätta camouflering döljer i själva verket intet: . . . »snart svälla livets pulsar av de vaknade krafternas fullhet. Jorden dricker av solens eld sin evigt föryngrande nektar. — Stjärnorna blekna: allt längre vandrande solar kretsa kring runden. — Organismerna blomma, all världen översvämmas av strålande ljus.

1) Ack, Posthumus! Posthumus! de flyende åren glida bort.

Då vilja vi leva — och icke drömma mer — och kyssa livets vackra purpurläppar — och leva för ögonblicket — liksom naturen allt runt omkring.»

Den 14 januari, födelsedagen, hyllar dagboken åter med en smått trotsig men på samma gång ganska vek fanfar livets stormiga lycka:

»Tjugu år! Cardo aetatis! 1) — Vågorna gå i havet, men där skeppet seglat är en lugn fåra bakom. A Dieu! Skönt är visst lugnet, där det speglar sin himmel ovan, och stormen är orolig gäst. — Men 'tungt är att dväljas på ett ställe jämt', och vilan har stundom blyvikt. — Och stormen är då så frisk så fri, — han svärmar kring världen med ungdomslust. Han svalkar och kyler, han kysser och bryter, han kämpar och njuter. — Han hörer världen till — trång-bröstade former binda honom ej — njutningen förslappar honom ej, kampen tröttar honom ej, — han är fri och frisk, hans liv är njutning och strid. Och ändock — vadan den klagande röst, som mitt under yran ropar på lugn, på frid? som hämmar hans gång och fyller hans luftiga barm med oändeligt böljande längtan? Då måste han hastigt bort, — han måste kasta sig över stoftets växlande former, och fly till fjärran land med sin aldrig vilande oro. — Men icke så, — en oro utan hopp, en kamp förutan seger, — förutan segrens frid! — Men storm en liten tid och sedan lugn. Det sanna lugnet köpes blott med storm. — En våldsam vind, — men blicken långt framom! Ett rov för ögonblicket och ett mål i fjärran. — Blott några vilda dagars storm och sen ett evigt lugn!»

1) Livets vändpunkt.

Den 30 januari reser han åter till Helsingfors. Det blåsväder i ynglingasjälen, som födelsedagens rader röja, har inte lagt sig, snarare visar dagboksbarometern på storm:

»Så gärna ville jag än se mig om på vinterblommorna som ryckas undan nu. — Men föga gott och föga skönt har mitt i allt det goda och det sköna blomstrat sist här hem. — När man mitt i ett hav av gränslös tomhet förgäves söker, lik Columbus, ett Guanahani för sitt hopp, en fast punkt för sin längtan och sin oro, när ögat likt en tröttad fågel över havet söker en enda grön kvist att vila på, och söker fåfängt — och dignar maktlös ner, — då är ju varje spillra uti vägen kär och varje grässtrå från ett fjärran land en dyrbar och begärlig skatt, —  Då söker man, som biet sent om hösten, än så gärna upp var blomma som man lämnat längesen, och kysser törstande dess redan torra blad. Och fylles ej en del av tomheten ändå, och upphör längtans feberpuls ändå ej än att slå, — då bort — som vinden far över jordens gröna stoft och hyllar formens fullhet blott — bort en liten tid, en pilgrimsresa från Jerusalem — men resan går kring jorden runt, och komma skall den dag, då Zions dörrar öppnas helt! — Så sjunker solen ner i västerns natt och dykar under jorden uti öster upp igen i högre glans!»

Ett ynglingauppror! En ynglingahjälplöshet! En obestämd längtan efter livets lyckoäventyr, fjärran från allfarvägens gamla fyrbåkar — med ett litet rörande löfte om den förlorade sonens återkomst till fadershuset!

Den 31 januari stannar han för natten på Kahra bondgård i Alavo.

{Inf. 2007-09-06.}



Arne Törnudd (1948) Flickan från Kahra.
Stig Haglund digitaliserade.

Fortsättning: Kahra.
(Rev. 2018-05-21.)