Flickan från Kahra av Arne Törnudd

Kahra

Kahra gästgivargård var belägen på den allmänna färdvägen mellan Nykarleby och Helsingfors, och hade således många gånger passerats av Topelius på hans resor fram och åter mellan dessa städer. Det är dock mycket möjligt, att han icke tidigare hade stannat där. Vanligen låg han över natten på Frändilä, närmast intill åt Nykarleby-hållet, och reste sedan följande dag förbi Kahra, som låg 8 mil från Frändilä. Också denna gång hade han tagit in på Frändilä föregående natt, men nöjde sig med de åtta milen som lämpligt skjutshåll följande dag och anlände, som dagboken omtalar, kl. 7 e.m. till Kahra. Dagens anteckning meddelar därpå helt kort: »Var högst ovanligt trevligt på en gästgivargård.» Följande dag har så mycket mer att förtälja. Dagboken inleder en ny månad, februari, och denna förses med ett poetiskt motto, hämtat från hans Promenader: »Ljuva kind, ett snömoln lik, där solen slösande spillde sin purpurbrand.» Så följer:

»1. Thorsdag. Resa. Kahra.» Efter några ord om andra resande skriver Topelius med grekiska bokstäver, ett tecken på huru hemligt ordet är, namnet Greta, varpå dagboken övergår till en franska, som vad både ordförråd och grammatik vidkommer uppvisar personliga egenheter:

»fille de dix-cinque ans, — belletenebreuse, jolie! Il y a long temps depuis, — je me te souviens, oeil d'est gracieuse negligence pareilles de pourpre, Coeur de flammes! Ce qu'on pourrait appeller frivolité, c'était des fauts de l'éducation, c'était la folie de la jeunesse, les souris d'un jolie coeur — les levres rouges — je les ai baisées — et il faisait chaud — les petites spheres blanches — je les ai baisées et ils faisait des flammes — — — — — — — — Jamais serait il personne quit t'aime tant? Et pourtant — beaucoup de desir, — point de repentir quand je te quittais! — Une belle ange de la memoire — point d'Eumenides! Nous nous revoyerons. — Encore une foi la flamme rencontrerai la flamme. À revoir! —. 1)

1) Språkfelen göra översättningen opålitlig här och där. Det är förlåtligt, om tidigare översättningar med tystnad gått förbi ordet pareilles; det framgår icke i första hand, att ordet hos Topelius betyder »kinder». Så är det likväl. Ordet förekommer utom på detta ställe med samma sällsamma betydelse, som dock, när man fått tag i den, icke längre kan betvivlas, på två ställen i dagboken: i en anteckning den 25 mars samma år om en maskerad i Nykarleby — »Beaucoup de beaux masques, des gracieuses formes, beaucoup d'yeux chatoyants, de pareilles en flammes sous de pareilles en papier» — och den 2 juni samma år efter en komplimang till en husmamsell hos en släkting — »Une nuage de pourpre colorait les pareilles de la fille».— Förklaringen till mysteriet är lika enkel som överraskande: den unge studenten var bättre hemmastadd i de gamla grekiska skaldernas, än i 1700-talets mondäna värld; det grekiska ordet för kind är pareià (meddelat av professor Sundwall).

Gå vi så till översättningen, få vi ungefär följande: »Greta, — en flicka på femton år, skönt mörklätt, vacker! Det är länge sedan — jag minns dig» (menar han kanske, att han länge skall minnas henne, eller vill han säga, att det är länge sedan han har sett en lika vacker flicka) »behagfullt skalkaktigt öga, purpurkinder, ett lågande hjärta. Det som man hade kunnat kalla lättsinne var brist på uppfostran, var ungdomligt överdåd, ett glatt hjärtas leenden — röda läppar — jag kysste dem — och det blev varmt — de små vita kloten — jag kysste dem och de flammade till — — — —

Skall någon någonsin älska dig så? Och ändå — mycken åtrå — ingen ånger när jag lämnade dig! En vacker ängel för minnet — inga eumenider! Vi skola återse varandra. Ännu en gång skall flamma möta flamma. På återseende! —»

Vad som mer än allt annat slår emot läsaren av dessa rader i den hundraåriga dagboken är den ungdomliga friskheten. Det är nästan bara glädje, det är som hörde och såge man en vårbäck, som äntligen har sluppit sitt istäcke; det glittrar i raderna en oreflekterad fröjd hos känslor, som ha kommit till ett fritt naturligt utlopp. Den unge studenten har med öppna armar hängivit sig åt denna ögonblickets erotiska lycka, som han de senaste tiderna om och om igen vagt och en smula olustigt har fantiserat om i sin famlande längtan efter något, som kunde fylla tomheten i hans själ. Ett sinnenas rus, javäl, men ändå ett oskyldigt, det är fråga om en erotisk, men icke om en sexuell upplevelse. Hela bekännelsen vittnar om detta, icke endast frånvaron av alla samvetsförebråelser, vilka i så fall hos en yngling med den unge Zachris' utpräglat etiska läggning och dittills i allt detta stränga livsföring icke hade kunnat utebliva — det är betecknande, att dagbokens hjälte finner nödigt att uttryckligen betona samvetsfriden — utan framför allt den friska och ljusa tonen i skildringen. Det enbart erotiska var än så länge nog för honom, en ny upplevelse, vederkvickande med ett härligt stänk av omedelbar lidelse: ett paradisiskt rus före syndafallet.

Den yttre formen för mötet kan mycket väl ha varit den mycket allmänna nattfrierisedens, som sedan gammalt var sanktionerad av folkmoralen. Dagboken säger visserligen intet därom, såvida icke orden »då jag lämnade henne» får betraktas som ett stöd för antagandet. Om så förhöll sig, hade dock de båda kontrahenterna i ungdomlig yra överskridit de konventionellt fastslagna gränserna för en dylik samvaro. Det får i varje fall betraktas som uteslutet, att den unge studenten skulle ha ägt någon personlig erfarenhet på området, om också själva seden sannolikt icke kan ha varit obekant för honom. Om flickan veta vi i detta hänseende intet; hennes ungdom har väl under alla förhållanden hindrat uppkomsten av några fasta grundsatser beträffande nattfrieriets umgängesformer och hennes synbarligen heta temperament har villigt mött ynglingen på halva vägen.

När dagboken återgår till det svenska språket, låter den intet ana av det som hade passerat. Där ges bara några löst nedkastade ord om kamrater och nya resande. Följande kväll tar man åter in på en bondgård för natten, Turkhauta. »På T:ta stuvade vi in oss på bästa sätt. — Aussi de la jeunesse, d'une autre sorte, mais point!»

 . . . »Sjutton bostonkvällar på en månad; det är något starkt. Det smakar av klöverknekt; — likasom 19 Calco, Cucu och Gropoiskvällar i Januarii smakade något starkt Arlequin.

Jag tror det är bäst att 'sansa sig något litet.' Men så är nu saken, min goda Ephemeris. Så, i brist på annat bättre så. Vi vilja se oss om, min Ephemeris. — Vi vilja uppsöka några 'former'» . . . »Formen är nu en gång avgud vorden, och mången skön ormahamn kommer än i vår väg. — Och sute rosen på Cicuta stjälk, 1) det hör ej hit. — Formernas glädje är en blomstrande vallmo med rika färgers prakt. Vi kyssa dess lockande kalk, vi berusas, vi slumra och vi glömma! — Men vi vakna en gång till ett bättre; och då, ingen vallmo mer!»

1) Den redan av romarna omtalade giftiga odörten.

Det går ej att förneka: det glada och skogsdoftande Kahra-mötet har givit växtkraft åt en hel del ogräs i själens dittills så väl ansade örtagård. April visar ingen förbättring. Månaden har två motton. Det ena är original: »Se! Se huru skönt det ljusnar i molnets skuggande natt. — Ej solen, barn, — en ljungeld smeker dess dunkla rand.» Vi få anledning att återkomma till det. Det andra är de bekanta Luther påbördade orden: »Wer nicht liebt Wein, Weib, Gesang — Der bleibt ein Narr sein leben läng!» Den 3 kurtiserar dagboken så att säga i förbifarten »lilla Marie». »Vad kostar hennes ögon? lilla coquette!» Följande dag ger oss insceneringen, hemma hos Topelius i hans ungkarlslya, till ett erotiskt äventyr med en Sophie, »petite fille de pommes», med ögon som svarta lågor. Äventyret utmynnar i det tomma intet vid rumskamratens oväntade hemkomst. Den 5 april ger en näpen replikväxling, fransk, dagbokens erotikspråk, med tydligen samma mycket unga fjärilskönhet, som denna gång tituleras »enfant d'Avril». I samma aprilstämning förklarar sig Topelius själv befinna sig. Icke heller denna gång sker något; den vackra fjärilen fladdrar bäst som det är bort. »En t'éloignant tu as promis de revenir. — Je t'attende longtemps deja.

Tu me trompes, tu ne viens pas! Crois-tu que je m'ai joué de ton petit coeur. — Non, Non! — Viens, viens!»

I ett fantasibrev från maj klagar han åter över förlusten av sitt aprilbarn i ord, som i stundom rörande tonfall direkt föra i minnet dagbokens saknad. Som ett uttryck för hans stämningsläge har det sin plats här:

Till — —?

* * mitt barn, du dröjer än!

Visste du blott hur jag väntat, lilla rymmerska. — Fyra veckor snart, varje vecka många långa dagar, varje dag många långa timmar — minuter, sekunder — ögonblick! Du lilla lättsinniga varelse, jag undrar storligen om någonsin någon skall vänta dig så? — Säkert, ja helt säkert, ingen. — Och ändå är du bara en liten jänta om 15 år, vacker, ja visst, men många finnas som du — en liten vitsippa, sådana där knoppas många därute nu, — men många av dessa ha intet hjärta i sin barm, varmt och gott som ditt — dessa värma ej som lågor och solar, de värma som druvan vars saft förflyger — du — lilla rymmerska, var druva och sol tillika — och din eld förflög ej med ögonblicket — men du själv förflög — banna dig ville jag, och berömma tillika — men du trodde jag lekte kallt med ditt lilla hjärta — det var ej så — kom blott igen!

Se huru Majvinden fläktar och fjärlarna fladdra — jag är ingen elak fjäril, jag ljuger intet — jag såg på många, men mest på dig — kom blott igen!
Akta dig, mitt barn, — om våren knoppas blommorna men många knoppar brytas. — Behåll ditt lilla hjärta grönt — tro ej alla läppars vackra ord, de ljuga mycket ofta — de se blott druvan uti dig, ej solen, ej sippan. — — — kom blott igen!

Och ingen själ skall veta det. — jag skall ock bränna mitt lilla brev — ja visst — jag skall berätta dig själv allt — kom blott igen — —

Det är alltså icke fråga om Greta. Men kunde man möjligen våga en gissning, att det är fråga om en ställföreträderska? Också detta aprilbarn är bara 15 år och ännu har icke erotiken svett hennes barnasjäls vingar. Vi får ändå icke likställa mötet med henne med Kahra-upplevelsen. Brevet andas ömhet, men också medömkan, och den friska ohämmade tjusningen saknas helt.

April månad har blåst sin väg på samma lustiga sätt som mars. Den 9 har han sjungit med glada kamrater — till toddy och cigarrer: »Anne Marie, wo sollst du hingehn? ://: Nach Dorpat will ich hingehn, / Wo die Studenten stehn — — — — / Aj aj aj aj aj aj, Anne Marie!» Skärtorsdagen har sången upprepats vid punschglasen. Påsklördagen har gett anledning till en mindre smickrande reflexion: »Vänder jag händelsevis detta blad på bägge sidor, så gör jag den nya upptäckten, att människan är en cameleont. —» Den 21 har han hela natten suttit uppe och spelat boston. Den sista april har han åter hamnat på ett kafé, »där vi smorde oss med mjöd och tortor och musik på flygeln». Versstumpen, som följer, visar att det har varit fråga om musik av det lättare slaget:

»Weine, weine, weine nur nicht; / Ich will dich ja lieben aber heirathen nicht ://: Abers heirathen, abers heirathen, es fällt mich nicht ein! ://:».

Men denna oro i sinnet har också tagit andra former: den poetiska inspirationens. Ingivelsens heta glöd har visserligen lagt hinder i vägen för den konstnärliga bearbetningen, och så har det hela ofta stannat vid ett utkast, ibland på vers, ibland på prosa.

Redan den 9 mars möter i Promenader ett sådant omedelbart utflöde ur diktarkällsprånget; det har ej ens fått något namn:

Flammor och glöd,
dimmor och död!
Morgon röd
och natt så dunkel.
Nyss var det stilla
slumrande frid —
lyckliga tid!
Rosende drömmar —
vår så kort! —
drömmar som strömmar, —
bort! bort! bort!
Värld! Vad är du?
Sällhet så ljuv
och sorg så bitter,
ack, vad är du?
Bild för mitt öga,
jord! ack vad?
Helig och glad
ovan dig höga
himmelen välver —
sin panna blid, —
ovanskliga frid!
men på din grund
fryser och skälver
blommar och brinner
mänskan en stund,
till graven hon hinner,
ack sländans liv!

Värld, vad är dock du?
Ack, är du en villa blott,
en torr och vanskelig villa blott?
En dunkel dröm, ack så bitterljuv?
O värld — vi skulle jag sucka då?
Vi skulle jag då din fröjd försmå?
Vi hata, sörja, klaga? — Vi ej
blott älska, njuta, — ack nej,
du dystra ljus! »ej villa blott»,
»ej dröm!» ej vansklig skugga blott!
Förbi, min glädje! — I natt jag gick
säll av min villa med sluten blick.
Ty i min själ var det ljuvt och klart
med drömda solar gå underbart.
Då sken en fackla och upp jag spratt,
förbi var drömmen — och det var natt —.

Den unge studenten har börjat grubbla: ögonblicket och evigheten kämpa om herraväldet i hans själ. Båda ikläda sig kärlekens lockande gestalt. Därmed har ett tema tagit form, som den unge skalden på vers och prosa om och om igen skall komma att variera. Redan den 10 mars följer ett prosapoem i samma handskrivna häfte:

Ljuva dragande makt som bor i en kvinnoblick! — Är du något mer än en flamma av sinnlighetens lågande eld? Kärlek! djupa, dunkla passion, brännande törst efter ett väsen att äga som ditt! Är du en ängel från himlens skyar, från solen stigen ned, ljus och med glänsande tärande lågor? Eller är du en son av den vanskliga jorden, ett barn av dess grönskande vår, som älskar dess stoft och lever däri och dör och slocknar däri? Yppigt doftande planta, o säg, var är din rot och din blomma?

Kan själen älska med jordisk kärlek? — Ja, ty själen älskar sin kropp. Men den jordiska kärleken älskar stoftet och är vansklig som det. Kan vansklighet bo i Animas bröst?

Kärlek! bländande sol så länge din låga brinner — drömmande natt, när din stjärna gått under! Kan det ock givas en kärlek utan ett mål? Villa så lycklig och ljuv — och dock så falsk! — Se! sade du till mig — Se! jag är evig och skall aldrig dö. — Morgon och middag och kväll skall jag lysa så klar. Ja ock i natt skall jag vara en strålande stjärna. Bländande bild, så viskade den, och jag trodde. — Dagar försvunne lyckliga — ja ty jag trodde. — Men än stod ej solen på himmelen högt, det var morgon ännu. — Och jag såg efter dig, ty det var tomt i min själ. Men borta var du, förbleknad din glans, du villande stjärna! — Evig! sade du, ack! och du dog innan aftonen kom, innan morgonen än var förbi. — Jordens yppiga rosor — lockande rodnad, så skön att kyssa! Är det ett brott att älska dig? Älska? — — Ja! att kyssa din form och leka en stund med ditt vackra stoft. — Skall då var kyss betalas med törnens sting? —

Topelius är dunkelt medveten om, att han är ute på vägar, som icke äro den översinnliga idealitetens. Människosjälen, Anima, befinner sig på den långa färden från Jerusalem. Han lockas — i sin skaldefantasi — av kärleksruset men känner på samma gång ett djupt vemod över dess förgänglighet.

I nästa dikt, från den 21 april, är emellertid tvivelsjukan för denna gång övervunnen, skalden ger sig helt det sköna ögonblicket i våld. Dikten har av Topelius befunnits värdig en konstnärlig avslipning och fått en plats i hans Ljungblommor. Här återges den både i sin ursprungliga form och sådan den slutgiltigt föreligger i tryck.

Högt brusar nu sjön, vita vågor gå —
Reisch! vita fält! vita fält!
kom i min famn, mitt barn —
till mitt hjärta kom, späda form. —
Skälvande barm, lena drivors snö,
glödhet ändock! — hör stormen tjuter
som ulven tjuter efter rov om natten. —
Ljuva kind, ett snömoln lik där solen
slösande spillde sin purpurbrand! —
över molnskyar glänsa i högblå glans
himlarna rena — klara stjämöga, säg,
var himlen är? — i dig, i dig! —
Se! huru skönt det ljusnar i molnets
skuggande natt — ej solen, mitt barn,
en ljungeld sleker dess röda rand
men vågorna välva dit opp, dit opp
och eldarna slockna vid havets kysa
och tordön och havssvall förmälas —
Närmare, barn, kasta kring mig din veka arm,
tjusande läppar, bed icke så — jag kysser din bön bort —
Bum! — var ej rädd, det var åskan blott.
Bum! Bum! Bum! — Bröllopskanoner, barn!
Min sol är du — evig din eld som min!
kom! O, du ljuva barn, skön är din form.
Se hur din kind är glödande röd — —
Skälvande himlar! — kom nu, o död,
kom, ljuva död!

Den första versionen. Promenadernas, kunde väl kallas för råmaterialet. Men den äger mycket av det omedelbaras liv och skönhet. Där finnas rader, som i sin enklare naiva form göra ett starkare intryck än den tryckta dikten. Och så för den oss mycket närmare inspirationskällan: Kahramötet. Att det är det erotiska äventyret där, som i dikten poetiskt omformats och sammansmälts med skaldens unga kärleksgrubbel, är ju oomtvistligt, ett yttre bevis ger det motto i dagboken, som inleder februari just omedelbart före Kahra-skildringen, och som är taget ur dikten i Promenader. 1)

1) Nämnas bör, att dagboksanteckningar ofta utformades först veckor och månader efter sitt datum — med ledning av några tidigare nedskrivna ord — och detta gäller särskilt om månadernas motton.

Men hela bilden av diktens »barn» är Greta; den späda formen, den skälvande, snövita men glödheta barmen, purpurkinden, allt återkallar bilden av kärleksmötet i Kahra. Hela stämningen är också i sin lyckofyllda naivitet ett återsken av dess tjusning. — I den slutgiltiga versionen ha konstnärlig och litterär ambition spelat in. Flickan har fått ett högromantiskt namn, och av beskrivningen av henne återstår blott purpurkinden och det allmänt romantiska epitetet mörk. Adertonhundratalet är ju Almquistromantikens stora skede; Topelius, i sitt väsens grund senromantiker också han, var starkt gripen av det skönt underfulla i Törnrosens bok. »Vid tjugu år» bjuder då också på en hel del efterklang av just Almquist. Men också i sin slutgiltiga form bevarar dikten mitt i allt det en smula konventionellt litterära och romantiskt teatraliska sin grundstämning: sällhetsruset i Kahra. Att detta lyckorus också är dödens förhöjer blott stämningen: döden blir den bro, som från ögonblicket leder över till evigheten.

Under vårens sköna blomstermånad triumferar som sig bör det glada livstrotset. Maj inleds i dagboken med en dikt, som sedan också i obetydligt ändrad form ingår i skaldens Samlade Skrifter. Den meddelas här endast i sin slutliga utformning, då dagboken icke erbjuder några avvikelser av intresse.

YNGLINGENS VAL.

Ängelen stod vid livets port,
ropande högt: Välj, yngling, fort!
Här leder stigen till livets höjd,
striden och segern och segerns fröjd.
Kämpa och njut! men din njutning är kort,
skördaren mejar i våren dig bort.

Skyr du för skördaren, ändra ditt val!
Här leder vägen till livets dal;
slingrande stigar bland dimmorna gå,
matt skiner solen och himlen är grå,
blek som en höstdag är rosens knopp;
sent skall dock sluta din vandrings lopp.
Aldrig, jag sade, o ängel, av nåd
ömkligt jag tänjer min levnadstråd.
Tungt är att vandra i livets dal,
höjden jag älskar, för den är mitt val.
Giv mig, o ängel, giv njutning och strid;
skördaren give sin eviga frid!

11 maj.

Vi få kanske kalla dikten för en variation av den gamla sagan om Herkules vid skiljovägen, med det lilla pikanteriet, att Fru Dygds väg — för att låna Stiernhielms namn — en smula oroande påminner om fru Lustas.

Den 5 maj har Topelius druckit portvin med kamrater.

»Portvinet jäste en smula i huvudet; vi fingo tag i en Isvoschik» — den ryska tidens hyrkuskar — »och åkte grasatum kl. 12 på kvälln. — Senare mötte vi gensdarmepatrulln» — åter ett minne av den ryska tiden — »talte väl med 'brat'arne' och redo på deras hästar. Anfäktade slutligen brandvakten och skreko med möjligaste precision 'kl. är 12 slaken!' — Beskedligt hem kl. 3 på m. sedan vi i det vackraste månsken promenerat vida omkring.»#

Den 13 maj hyllar han i Promenader ungdomen och druvan i en sorglös betraktelse:

NYA UPPTÄCKTER.

Livet är ändock en härlig sak när det blommar friskt — när var åder strömmar så lätt och glatt, när i barmen lever en eld som sprider omkring hjärtat en grönskande vår! En härlig sak förvisst! Ungdom — livets besjungna vår — dess sköna svällande knopp — ungdomen leve!

Men ungdomen liknar druvan, ett glödande barn av jordens vår, upprunnen av dess ädlaste safter. I druvan, liksom i ungdomen, blommar en värld av de skönaste villor. Men druvans natur är att tända, att framlocka en eld lik dess egen eld. Så är ock ungdomen. Bägge berusa. — Den ungdom som är kall, är lik en förvissnad kart av druvan.

Men friska, rodnande, glödande, flammande, hur väl trivas ej bägge tillsamman! Därför leve druvan!

Man bör emellertid inte dra förhastade slutsatser beträffande denna vårberusnings återverkan på studierna. Topelius förblir en välartad yngling. Den 16 maj omnämner dagboken en lyckligt avlagd disputation pro exercitio. Den högre konstnjutningen försummar han heller icke. För musikens skönhet är han mycket känslig. Den 22 åhör han en konsert av Ole Bull, vilket utlöser en lång hänförd prosa-lovsång över musikens väsen och mästarens konst. »Tonerna tyckas både gråta och le under hans stråke» . . . »Stum av tjusning och genomströmmad av en känsla av evighet, tyckte man att hjärtat upphört att slå, i sitt innersta vidgat av oändligt rörande toner.» . . . Den poetiska mottagligheten befinner sig i en ständig stegring och med denna också den egna skaldeinspirationen. Den 27 möter oss i dagboken en lyrisk »Parentes», tillräckligt egenartad i sin avspegling av hans sinnesstämning, hans tankars vandring för att här anföras i dess helhet.

NOTTURNO.

Ack dunkla kväll!
ack vackra natt: —
ack måne gömd i skyars flor!
ack vackra natt: —
i skuggor gå
av veka fläktar kysst, på tå,
hur lätt — hur glatt!

Det är en vacker natt, — en natt i Maj, — i Maj, en natt i Maj! Kring livets späda former flöt ett silkesflor. På dunkel bädd sjönk Hebe, ungdomens symbol, och sidenskuggor vanka vårdande kring bädden nu.
Nu! Se där, den lätta skyn flöt unnan i en hast, och månan glänser barnsligt halv ännu. Ritsch! Där for en fin vind över sjön. Nu darrar vågen så silvervit — — —

Ack friska vind, ack fria våg,
ack lätta liv i sommarnatt!
En sky! en sky! — Jag har dig fatt,
du får ej fly. — Ack vackra natt,
hur lätt, hur glatt!

Är det ej du,**, min vackra vålnad, min fina sammetsskugga du?

Hör löven darra,
dem kysser vinden
med varma läppar —
men blomman böjer
sin blyga panna
och ler i tysthet.

Ser du icke, blomman ler, den vackra blyga blomman! Du ler också, ja ja! Jag kysser dig som vinden, — då ser du ner, då ler du blott; som blomman!
Ser du därborta
i lugna viken — hur vita stjärnan
ser ned och tittar — i djupa barmen
av ljusblå sjön. — Men lätta vågen
ler högt därnära — och hoppar lustigt
i kapp med stjärnan — vars vita stråle
dess panna kysst! — — — — — —

Fåfängt ber du. — 'Oss stjärnan ser'. — Den höga stjärnan, hon är ej varm som jag — hon kyler blott. — Varm — ha — purpurn översvämmar din kind. Ack silkesform. — Ack välvande vågors veka natt, två vågor av brännande snö. Din andedräkt bränner min kind. — Din sista bön, — ej mer! — Ack vackra natt!

Huruvida någon verklighet gömmer sig bakom denna poetiskt mjuka och lätta parentes, där det som skildras finns insvept i en alla sinnen smekande klärobskyr, undandrar sig varje undersökning. Dagens datum finns icke i samband med den 10 oktober uppräknade frestelser. Bedöma vi konstverket som enbart ett fantasialster, — det förekommer också i Promenader — är det kanske icke helt oberättigat att se det framvuxet ur erinringarna av februarimötet i Kahra; förutsättningarna för den fjärilslätta poetiska bearbetningen av en engång sinnligt levande verklighet ha icke saknats. Och vad vi i övrigt än må ha att säga om denna lyriska parentes, den vittnar i varje fall om, att Topelius denna vår hade kunnat vara en idealisk älskare i ett vekt romantiskt kärleksäventyr.

{Inf. 2007-09-13.}

Juni månad inleds i samma glada stil med tre betecknande motton. Först kommer ett latinskt lån ur Horatius med ett stänk av sorglös fatalism, därpå några rader ur egen diktarverkstad, ur Promenader: »Der Himmel lacht, die Erde lacht, das Meer lacht, die ganze Welt lacht! Es ist doch so eines sehr lustiges Leben hier auf dem Kreise der granen Erde.» Det tredje säger i all sin korthet mest: »Bonheur de se revoir.» Topelius väntar att i nära framtid få återse Greta.

Den 14 juni bjuder dagboken åter på de för oss redan välbekanta filosofiska hyllningarna av stundens lätta förlustelser, denna gång något oväntat anknutna till den tidigare så förkättrade huvudstadens agremanger {nöjen}. Men Topelius har ju också denna vårtermin roat sig ganska tappert. Ännu i juni har han idkat en liten kurtis, fortfarande i oskyldiga former, med »skön Lottchen», symamsell hos hans nära släkting, baron Rosenkampff. Nu bereder han sig att lämna staden och kastar då en sista erinringens återblick på det som har varit.

»Att säga sanningen, jag har aldrig funnit H:fors så trevligt som dessa dagar, — aldrig anat den förtrollande makten av dess Maj- och dess Junii- både dagrar och skuggor. Jag vet väl, att dessa fina spindelnät bortblåsas mycket lätt och försvinna av sig själv, — att dessa 'gröna skuggor', dessa skymningens luftiga bilder, dessa fjärils svärmerier i vårens lätta dagar, — snart skola förskingras, upplösas, förlora sig i det trängande vimlet av andra och mäktigare förhållanden. — Men jag tycker om dessa glada upptåg, fastän mången gång med innerlig lust beleende min egen dårskap. — Se, gode vän, det är dock ett muntert liv så här i vårens glada dagar, — ett friskt plöjande av livets solglänsande böljor! —  N'est ce pas? cher ami? — Vi vilja lämna midnattsskuggorna på båten nu för en stund. Vi vilja hava sol och eld och ljus, på sin höjd en späd skymning, i vilken stjärnorna spilla sitt glada silver och vinden sakta skakar löven på livets darrande popplar. Vi vilja samla tillhopa alla gnistorna av den unga naturens spridda skönhet och därav upptända en låga att värma vårt frusna hjärta. — Vi vilja därvid ej ens försmå lyktgubbar och fallstjärnor. — Vi vilja hava mycket ljus och mycken eld i livets översvämmande dunkel. — Vi vilja leva, — förstår du?»

Det är nog icke endast en återblick, den förestående resan kastar i dessa ord redan sitt oroliga eldskimmer framför sig. Tre dagar senare, den 17 är han jämte en studiekamrat, Sophus Naukler på väg mot Nykarleby, via Kahra. Resans första dag innehåller en halvt ironisk, halvt allvarlig avskedshälsning till Helsingfors, »stora småstad med anlag till alla Petersburgska dygder». Också sina personliga erfarenheter i den lättare genren innefattar han i avskedet:

»Farväl också villor och flärd och rosiga töcken, — L., representant av de sista, S. av de första! — Vi hylla hädanefter åter en annan grönska, — vi glömma töckenrosorna för soliga liljor. — Vi vilja se gruvligt stadiga ut — taga en myndig min och filosophera över världens fåfänglighet. — Men nej! Det står jag intet ut med ännu. — Vi vilja endast byta grönska, — byta blommor, byta! byta!»

»Soliga liljor», de kyska Nykarleby-flickorna fångas fyndigt in i hans poetiska bildspråk. Men när han i tanken går att själv återinträda i denna småstadsvärld med dess konventionella moraliska kodex, gör han plötsligt en liten helomvändning. Han är inte ännu i Nykarleby. Den 19 berättar dagboken: . . . »enligt min utkastade plan kommo vi till Kahra kl. 9 a. — Här var den trevligaste afton jag haft på en gästgivargård.»

Fortsättningen är som sig bör på franska, med ett par »neutrala» inslag på svenska.

»En arrivant et promenant ma vue j'appercois une foule de filles, — plusieurs très belles, et une extrêmement. Mais elle n'était pas la vraie. (sid. 12). 1) Mais aux cris des filles 'des voyageurs, des voyageurs!' elle se montra sur l'escalier d'un nouveau grenier —  se montra avec les mêmes yeux étincelants, aves la même charmante nonchalance qui auparavant. Gar il faisait tard dêja à Kahra. — 'Bon soir!' — Point de reponse. 'Bon soir! Ne me connais-tu plus, * *?' — A ces mots me regardant elle s'échappait vitement et avec un sourire, si folâtre qu'il faisait chaud autour de moi. — D'aprés en preparant le souper eller se cacha derriére l'autre fille. — Men av den rara soupern (stekt kött, ost, superb mjölk m.m), det bästa huset förmådde, rördes icke mycket, emedan en annan resande sov i inre rummet som tjente till matsal. — Dans le poële on ne voyait personne exceptées les deux filles. Lieu comique, ce Kahra! O n'y trouve que des filles, et des belles jeunesses. — 'Souviens-tu encore l'hiver passé?' Geste folâtre. — 'As-tu quelque fiancé, petite * *?' — geste folâtre — feu pour la pipe à fumer. — 'Ou est l'autre monsieur au présent?' — 'Celui d'EIissa? Il s'amuse avec les dames de Helsingfors'. — 'Donnez moi votre ceinture.' — 'Si'. — 'Votre ceinture rouge.  — 'Si!' — geste folâtre. — 'Faitez present de votre porte-lettre qui est si riche.' — (Händelsevis hade jag där några blåsedlar, främmande egendom). — 'Si!' — Oh cette porte-lettre seulement, ou mieux: ce ceinture, je ne veux pas d'argent.' — 'Tu ne veux pas d'argent?' — 'Non, non — mais ce ceinture.' — 'Voila le lacet, tu es prise, petite oiseau! — 'Ah, ce beau ceinture?' 'Si!' — 'Viens, , viens dormir', disait l'autre. — 'Patience, enfans! Comment te nommes-tu, toi ici?' — 'S * *' — 'Mais attendez' — Elles s'échappaient. — Des portes fermées. 'Ouvrez, enfans!' — Ah — endormie? — fille, enfant, le ceinture sera-t-il le tien? — Claire — douce minuit — —». 2)

1) Hänvisar till det förra Kahra-besöket.

2) »Då jag vid ankomsten såg mig omkring, varseblev jag en grupp flickor — flere av dem mycket vackra och en utomordentligt vacker. Men det var ej den rätta. Men vid flickornas rop 'resande, resande!' visade hon sig på trappan till ett nytt loft — visade sig med samma glittrande ögon, med samma intagande självsvåld som förut. Ty det var redan sent på Kahra, — 'God afton!' — Intet svar. 'God afton! Känner du inte igen mig mera * *?' — Vid dessa ord såg hon närmare på mig och försvann hastigt med ett leende så skälmskt, att det blev varmt omkring mig. — När hon sedan gjorde i ordning kvällsvarden, gömde hon sig bakom den andra flickan. —» . . . »— I stugan såg man ingen annan än de två flickorna. Ett lustigt ställe, detta Kahra! Man träffar där bara på flickor, vackra unga flickor. — 'Kommer du ännu ihåg senaste vinter?' Skälmsk åtbörd. — 'Har du någon fästman, lilla * *?' — skälmsk åtbörd — eld åt min pipa. — 'Var är nu den andra herrn?' — 'Elissas? Han roar sig med damerna i Helsingfors.' —  'Ge mig er resgördel' — 'Ja.' — 'Er röda gördel.' — 'Ja!' — skälmsk åtbörd. — 'Skänk mig er plånbok, som är så rik.'».... »'Ja!' — 'Åh, bara plånboken, eller hellre: den där gördeln; jag vill inte ha pengar.' — 'Du vill inte ha pengar?' — 'Nej, nej, men gördeln.' — 'Här är snaran, du är fångad, lilla fågel!' — 'Ah, — den vackra gördeln?' — 'Ja!' — 'Kom, * *, kom och sov' sade den andra. — 'Tålamod, barn! Vad heter du där?' 'S * * — 'Men vänta då' — De försvunno. Stängda dörrar. 'Öppna, barn!' — Ah — insomnad? —  flicka, barn, skall gördeln bli din? — Klar, mild midnatt — — —»

Följande dag fortsätter Kahra-anteckningarna. Först på svenska i alldeles oberörd ton. Sällskapet hade dagen förut ökats med en bokhandlare och dagboken annoterar, att de båda medresandena äro morgonsömniga. Så fortsattes:

»G. kom in med kaffe, toujours riante, folâtre. — Kaffe var gott och muntrande. — Vi beredde oss att resa. — Encore visite au grenier, qui était très propre par un grand nombre de beaux habits suspendus, marques de la richesse. 'Ah, mauvais enfant!' — Et encore une foi balançant cette grêle et gracieuse taille dans les bras, — le mouchoir de cou tomba en bas — —

* * est l'unique fille de la maison, l'unique heretier de tout, — Celle qui a soin, qui a garde de tout. C'est une fille extraordinaire, une fille qu'on ne trouva que très rarement au village. Vive comme la flamme, jolie, folle — (legère peutêtre par l'éducation) — aurait elle déja été perdue, s'il n'y aurait été cachée au milieu de sa legèreté beaucoup de prudence. Mais pourtant — seize ans! Seize ans! C'est une vive pouliche, cette * *, je disait à S. pour me fair concevoir par le façon de parler dont elle était accoutumée. —» 1)

1)... »Hela tiden skrattande, uppsluppen» . . . »Ännu en påhälsning på löftet, som var mycket prydligt med ett stort antal vackra kläder upphängda, tecken på rikedom. 'Ah, stygga barn' — Och ännu en gång gungande denna slanka och graciösa gestalt i mina armar, — halsduken föll ned — — — är husets enda dotter, den enda arvingen till allt. — Den, som har vård om, som övervakar allt. Det är en ovanlig flicka, en sådan som man mycket sällan påträffar på landsbygden. Livlig som en eldslåga, vacker, tokig — (kanske lättsinnig på grund av sin uppfostran) — skulle hon redan ha varit förlorad, om där icke hade bevarats mitt i hennes lättsinne mycken förtänksamhet. Men ändå — sexton år! Sexton år! Det är en yster fölunge, denna * *, sade jag till S. för att göra mig förstådd genom att prata på det sätt, som hon var van vid. —»)

Så kommer ännu ett tillägg på svenska:

»Men nog härom. Obs. ändock att all conversation alltid sker på finska, och det förefaller mig som idéerna av sig själva ständigt formade ord att uttrycka sig, så perfect går min finska nuförtiden. — Vi lämnade alltså Kahra —» . . .

Jämföra vi detta andra Kahra-möte med det första, igenkänna vi den ljusa, friska berättartonen. Grundstämningen är kanske något lugnare; en ny upplevelses förtrollning återkommer sällan andra gången med samma betagande intensitet. Med munter sorglöshet hänger sig den unge studenten åt denna ögonblicksvärld, som han så många gånger i sin fantasi har bekant sig till. Uppenbarligen räknar han från början Greta principiellt till denna världs glada överraskningar. Men med allt detta kastas ändå slutligen intet förklenande skimmer över hennes gestalt. I och med den förnyade personliga konfrontationen lyfter han henne upp i en särrang inom hennes miljö, som ju icke är densamma som hans egen. Vi måste komma ihåg, att allt detta sker i det ännu fortlevande ståndssamhällets tid, icke i vår demokratiska värld, att bondflickan och herremannen levde på alldeles olika social nivå. Att tiden också är romantikens, som åtminstone i fantasien gärna djärvt sprang över all klasskillnad, får visserligen icke heller förgätas, dess stämningsmättade drömmar ha nog i detta möte varit levande i den unge studentens själ; vi få längre fram anledning att återkomma till verkningarna på detta område. Här lysa närmast fram de på en gång sakliga och rika lovorden över den unga bondflickans personlighet. De ställa henne högt över alla dagsländebekantskaper från huvudstaden. Stämningsmomenten saknas icke i skildringen av mötet; kvällens lustiga dialog om resgördeln glider plötsligt in i en mjuk halvdager, där mycket kan anas men intet utsägs. Orden »ännu en påhälsning på loftet» kunna sägas tyda på de ungas nattliga samvaro där enligt allmogesed, men något bestämt veta vi icke heller denna gång. En omisskännlig atmosfär av oskuld omsveper slutligen också detta Kahra-möte. Förtjusande är morgonens bild av den slanka flickgestalten högt uppe i ynglingens armar.

{Inf. 2007-09-20.}

*                    *
*

Med ankomsten till Nykarleby är Topelius åter inne i en annan välbekant miljö, som helt tar honom i sitt välde. Därom vittnar med nästan överbetonad styrka reflexionen vid juni månads slut (erinras bör, att grönt betyder flickor och enkannerligen flickorna i Nykarleby):

»Junia lupen ur händerna; spridda, olika nuancer av grönt i dess början, dess mitt och dess slut. — L. — G. och, — men nej, nej, nej,  —ingen jämförelse, alls ingen, mellan lyktgubbar och himmelens stjärnor!»

Den soliga Nykarleby-sommarn har med ett slag berövat Kahra-minnet hela dess trolska skimmer, upplevelsen har i reflexionen vulgariserats, Greta har sänkts ned till Lottchens miljö (denna har för övrigt tidigare fått ett gott vitsord och får på intet sätt räknas till huvudstadens lätta garde). Motsättningen lyktgubbar (varierat med »stoftblommor») och himmelens stjärnor återkommer sedan om och om igen; den unge studenten försöker på detta sätt rensa upp i sina erotiska känslors strida strömvirvlar. Junireflexionen berör också den bortvissnande barndomskärleken, och i vemodet flätas så ännu en gång in stundens lustbehov:

 . . .»vi plocka rosorna medan de blomma och må därvid allrabäst — det är litet grymt, och litet egoistiskt — men det är nu en gång så och kan ej annorlunda vara.»

Man har litet svårt att känna igen den varmhjärtade och etiskt känsliga ynglingen i dessa kärva ord. Men där gömmer sig också uppenbarligen ett litet samvetsagg bakom sentensen.

Under dessa sommardagar blomma så hans känslor för Emilie Lindqvist upp i allt bjärtare färger. Det är icke denna gång längre fråga om ett stilla barnsligt svärmeri. Mannens lidelser ha begynt röra sig inom honom. Så alldeles lätt har han ändå icke att frigöra sig från allt som engång har varit. Den 20 juli har ungdomen samlats till sommarlekar i det fria.

 . . .»man sprang i det gröna änklek, quatre coins m.m. — Man talar om att vara mellan två eldar, — jag, min arma anka, var mellan tre, — men det hör ej hit.» . . .

Vågar man gissa, att den tredje var Greta? Hon var visserligen icke lekamligen närvarande i änkleken, men kunde mycket väl ha varit det i ynglingens fantasi. Därpå tyda möjligen orden »det hör ej hit»; minnet av henne disharmonierar med den levande verkligheten omkring honom. Men också denna är full av motsägelser och nya erfarenheter. Den 14 augusti filosoferar han över das ewig-weibliche med övergång till det speciella kvinnliga objekt, som nu står i hans känslosfärs centrum:

»Flickhjärtat är en gåtfull labyrint; jag förstår mig platt intet därpå; knappt nog flickorna själva. — Emilie är alltid jämn, — kall, har jag tyckt ibland, men orätt, — kanske mycket djup under lugn yta — en yta lik strömmens, himlen ser man väl i den, men icke bottnen. — Men även nu glad, — lugnt glad — jämnt lugn, utan all flärd och utan all passion. —» Det ljust harmoniska i flickans väsen har frapperat honom; han återkommer till samma iakttagelse flere gånger. Den 9 september skriver han: »Emelie — men vad skola vi säga om Emelie? — Hon är alltid sig lik, alltid vacker och alltid älskvärd.» Den 21: »Undrar vilken temperatur råder i denna jämna, lugna karaktär.»

Det är icke att undra över, att en jämförelse med yrvädret Greta tvingar sig på honom. Den ikläder sig en dramatiskt tillspetsad form i en dikt just från september. Den vita och den röda, senare i något ändrad form ingående i hans tryckta diktböcker under rubriken Kärlekens dualism. En jämförelse mellan de två versionerna är icke utan intresse.

DEN VITA OCH DEN RÖDA. 1)

1) Dagtecknad den 8 sept. 1838. Topelii manuskriptsamling, tom 50 (Promenader), sid. 19.

Ägde jag blott dig,
himmel för mitt hopp,
späda liljeknopp,
ägde jag blott dig!
ägde jag blott dig!
ägde jag blott dig,
varma druvoglöd,
du mitt liv, min död!
ägde jag blott dig!
ägde jag blott dig!

O du rena, ljuva,
o du änglahöga,
klara, milda öga,
bliv min sol! Förljuva
alla livets skuggor,
o du milda öga!

O du bitterljuva
svarta ögas låga,
du min fröjd, min plåga,
bliv min sol, min druva,
gjut kring mig din vådeld,
svarta ögas låga!

Ditt öga är blått som himlen . . .
Ditt öga är svart som en skön åska.
Solsken sprider du kring dig.
Blixt vid midnatt! Outsägligt härlig är du.
Din själ är vit, från alla fläckar ren som änglarnas.
Ditt hjärta flammar rött — rött som den eld, som inneslutes där.
Du ljuva! Jorden är dig trång, du hoppas evigt.
Glans i mitt liv! Mig älskar du i döden.
Ej rodna o min älskade! Lätt som en fläkt min kyss din läpp berörde.
Förskräcks ej, purpurflamma! Eld törstar efter eld. Min kyss på dina läppar brann.

Kom i min famn, min vita lilja du!
Min var du evigt — evigt blir du min!

Kom röda rosenglöd, kom i min famn och dö!
I flammor går vårt liv. — Ett ögonblick blott än — och sedan dö.

       KÄRLEKENS DUALISM.
                     (Antiteser.)

I formellt avseende, i fråga om valet av ord och språkbehandlingen står den slutgiltiga tryckta versionen obetingat framom den ursprungliga. Men manuskriptets dikt äger i stället en större omedelbarhet, står den levande verkligheten närmare. Man ser den unge studenten stå vid en kärlekens korsväg, utan förmåga att avstå från någotdera av de perspektiv, som öppna sig. Båda synerna locka, det är fråga, om icke den purpurfärgade lockar starkast. I den tryckta dikten har hela motsättningen närmast blivit en litterär konststudie i bollandet med antiteser, något som redan underrubriken upplyser oss om. Antitesen uppskattas av den unge Topelius som ett tacksamt estetiskt konstgrepp (han använde den gärna också längre fram i livet). Men fortfarande är naturligtvis det konkreta underlaget för dessa antiteser Emilie och Greta. En oundviklig följd är att bilden av Greta i den unge studentens själ under denna poetiska lek med motsatser blir förvanskad. Den poetiska klassificeringen påför henne rollen av en vild och dunkel livsförödande makt, en omvandling, som en gång skedd återkommer i andra Greta-dikter och icke kan undgå att mer eller mindre grumla själva den stämningsdager, i vilken minnet av Greta och Kahra-upplevelserna avspegla sig.

En jämförelse av ändringarna i dikten visar slutligen, att dessa i vida högre grad förekomma i raderna om den vita gestalten. Den röda, Greta-minnet, har uppenbarligen stått den unge skalden närmare, inspirationen har varit starkare och därför också nått fram till den fullvärdiga formen.

Topelius studerar hemma på Kudnis hela hösten 1838. Han kan således icke på nytt förtrollas vid en rast på Kahra, och hans känslor få tid att förankra sig i Nykarleby. I oktober stadgas hans hjärtas val. Månadens ena motto i dagboken är Arkimedes' utrop, Eureka! Topelius har funnit sin fasta punkt i känslornas svallande hav. Det andra mottot förtydligar tanken, det är lånat från Béranger och lyder: »C'est l'amour! Famour! Pamour! Och den 10 har han åter en allvarlig uppgörelse med sig själv:

 . . .»långt in på natten promenade snett över mitt kammargolv. — Diverse om! och diverse men! — Äntligen Beslut: es sey also — von nun an und alle zeit. Det stormade inombords — nu lugnar det. Därefter överläggning och kall blod. — Den förra tiden är nu förbi, oåterkalleligen förbi. Det var en varm och glad tid. Aldrig skall jag misskänna den. — Men det måste gå som det gått. — Mitt är felet närmast, men mig leder ett mäktigt öde, och jag är en svag ro i vinden. Människan är en kameleont. Hon behöver solens varma ljus för att icke bliva svart och mörk. Jag flydde en stjärna som länge lyst, och hon förbleknade i fjärran — 1837 d. 20 Julii, — också en vakande natt — slocknade dess sista strålar. — Sedan var det dunkel och skymning. — Villorna lockade. Stoftblommorna vinkade: bryt! Men jag bröt ej — och åter icke min förtjänst, men ett ödes som ledde märkbart.» (Så räknar han upp, såsom sid. 62 har nämnts, några kritiska data i sitt liv — Kahra är icke taget med — och fortsätter) »— Det var en ensam, en dunkel tid — blott lågors sken i natten. Nu är du förbi. Ett annat ljus är upprunnet. — Jag beräknar framtiden, utan att tro därpå — mänskan spår. Gud rår. — I det hela vill jag leva nu, som förr, i ögonblicket — blott stundom promenera — och räkna!»

En liten nöjets säkerhetsventil ändå på slutet, trots det förändrade livsperspektivet!

I det följande blir så Emilie-svärmeriet allt starkare med täta bikter i dagboken — på tyska, som har blivit det nya Emilie-språket; man kan väl knappast benämna det chiffer. Den 14 november tar hans saknad över att inte ha sett flickan sig uttryck i en liten dikt: Elva dagar. Höjdpunkten når höstens sälla kärleksvemod den 12 december i ett »Notturno» med underskriften »vid pianot kl. 11 till 1» efter en dans-»junta» i släktkretsen. En översvinnelig prosadikt på den ideala kärlekens språk, Emilie-språket. Ett litet utdrag:

 . . .»O susser Strahl des Himmels! Ich bin deiner nicht wiirdig. Ich bin ein gefallener Stern — du leuchtest in der Höhe noch. Mein Hertz ist voll der Erde Staubes, — ich habe den Staub geliebt und gekusst. Doch du bist rein, und ohne Schuld dein Hertz. O nehm' mich auf zu dir! Ich will auch rein seyn, ich will auch Engel seyn so wie du!»

»Ich habe den Staub geliebt und gekusst» — ge orden ett eko av Kärlekens dualism, där visserligen Kahra-minnet har berövats all sin glans för att den ideala kärlekens ljus måtte stråla så mycket klarare? Om så är, så glider dess värre hastigt ett moln in över denna sällhetens himmel. Två dagar efter notturnot sitter Topelius och diskuterar med sin hjärtevän Hejko det eviga spörsmålet om kvinnan, och hur det är klarnar det för honom, att de båda äro fast på samma håll. Och i samma stund hembär åter som alltid den generösa vänskapen i hans själsegern över hans lyckodrömmar: »Adieu, min Hejko, jag cederar plats åt dig. Men du behöver ingen grace din översittare.» Under sådana förhållanden har sällhetsperspektivet onekligen fördunklats, då året 1838 går ut. De sista dagarna präglas då också åter av en underlig oro, ett inre självsvåld med en ton, som kanske icke är alltigenom äkta, är skimrande skum över ett trotsigt, stormigt hav i ynglingasinnet. Julaftonsdagen rimmar han ned några fladdrande rader:

. . . »Julaftonsdag! Strö ut dina håvor och klappar och gåvor! Du dag som gryr med så många bestyr, och sedan flyr så lätt och så yr! Och du, glada barndoms lust, som blommar om julen just! Tänd upp dina ljus i årets natt! än i livets natt skall du stråla glatt — Men nu, men nu! mera ljus! Mera ljus! Lanternor och stjärnor och ljus i vart hus! Båd' ute och inne — du lätta sinne! du lustiga liv, ditt glättiga minne ej nånsin försvinne!»

Året 1839 inleds av en uvertyr i ännu yrare stil.

Allra först kommer ett motto:

»Glöm vad om forntid du och framtid vet,
Det är all ungdoms enkla hemlighet.»

Så följer

»OUVERTURE.

Flyktar alltså den vingade tid och det unga föråldras,
Stundligt förflyger det frusande skum från ungdomens druvsaft,
Vindarna kyssa från blommornas kalk den finaste doften.
Solen suger dess saft och biet plundrar dess honung.

Livets lätta April! Vildbasare, flyktiga fjäril!
Topp! vi bli bröder i dag, och brorskål vi dricka ur stundens
brusande nektarpokal, bräddrågad av dans och av kärlek.

Komme då se'n de dunklare dar, då villorna vika,
stjärnorna mista sin glans och sol och måne förmörkas;
föga oss bry de kommande dar och de flydda vi glömma,
sådan är tidens sed, vem skulle ej följa med tiden?
Ropa då röster i fjärran: 'Vänd om och tillbaka dig skåda;
Lustigt, April! 'ha ej tid! ha ej tid!' vi då svara beständigt.
Kommer en mjältsjuk fläkt från framtida töcken och dimmor,
Lustigt, April! vi blåsa den bort som ett rökmoln ur pipan.
Livets härd är glödande het; passionerna elda;
visligt dig håll på distance, min April, att ej vingarna svedas.
Vem ansvarar, du narr, att en vind icke kommer och hastigt
kastar din tunna och lätta person som en mygga i brasan?»

Så kommer en prosa-parentes, som stämplar uvertyren som dum, utan att skalden dock anser den göra vårt liv orätt . . . »sådant är ibland vårt liv, ett efemeriskt, kameleontiskt Aprilnarrsliv!» Så följer en ganska självsvåldigt uppdragen summarisk konturteckning av den unge Topelius' vandring genom minnenas och drömmarnas världar:

»Hur dock tiderna ändras! I den gladaste barndomens år veta vi föga av fordom och framtid. — Då levde också jag, i ögonblicket likasom nu; dåförtiden emedan jag icke visste, nu emedan jag icke vill veta av något bättre på denna jorden. Sedan dyrkade jag minnet en tid med diverse poetiskt pjunk, inbillande mig, min narr, att min bästa tid var förbi. Och det vid sexton år, — sådan kruka till pojke! — Som detta blev ledsamt i längden så slog jag mig sedan par excellence på att hoppas. — Men det behöves inga jordbävningar för att omstörta korthus, och så hände att mina en vacker dag rasibus ramlade vid den naturliga men dock ganska förbluffande upptäckten att deras såkallade evighets grundval: beständigheten var en vacker lögn, en rök och en luftbild, och troheten en rankig skuta som, ju flere segel och högre resning den för, kantrar desto förr på vartenda obetydligt grund i detta livets kuriösa farvatten. — Jag tillstår att jag tyckt ibland, att det var synd om ett så vackert byggt och så behagligt inrett kortpalats. — Men, för att även nu ej fela mot vår neutralitetsprincip, vår ögonblicksfilosofi, så punkt därom.

När nu, på sätt beskrivet är, minnet sålunda blev ledsamt och hoppet tomt, så har jag äntligen på aviga sidan om tjugutalet börjat besinna, att livets luft i drivbänk satt är ganska klen, men däremot på ögonblickets friska grund trivs allra bäst. Uppriktigt sagt, är det en ganska sund filosofi, och huvudsaken är att däri vara konsekvent. Men konsekvens. Gunås, har aldrig varit min starka sida. — Toujours Cameleont, mön cher Ephemeris! — Är och förblir en kameleont, och torde väl mången gång ännu av Hovmästarinnan Samvete få skrapnos för det. — Men ju flere gånger man seglar omkull, dess bättre sjöman blir man, och, unter uns gesagt, min skuta för nu ganska liten resning; jag hoppas hon loverar en lång tid upprätt — men där ha vi nu hoppet igen!

Men ouverturen, var blev den av? — jag vill påminna mig att det var J. J. Rousseau som kallade Ludvig XIV.

Né pour les passions et le repentir!

Det var bra sagt. Detsamma kan likväl sägas om tout le gens humain généralement: fött för passionerna och ångern. Se där en erfarenhet som i varje individ återupplever. — ögonblicksliv! Ephemeris, min vän, vad ditt namn är lämpligt!»

Den långa självrannsakan ger en ganska målande bild av en ung skaldesjäl, fylld av nya upproriska känslors jäsande vin, som hotar att spränga det fasta höljet av nedärvda och i en omsorgsfull uppfostran stadgade solida grundsatser. Några brutalare konkreta erfarenheter är det nog inte, som ha drivit upp detta känslornas blåsväder. Kanske Kahra-minnena, men de bäras dock slutligen upp av sol och frisk luft och skogsdoft, fria från allt sinnligt skumt och unket. Därför är också hela upproret snarast pojkaktig lek, visserligen med stänk av allvar från djupare skikt, men utan varsel om något slags verklig själanöd.

Den 13, tjugondag Knut, har Topelius varit med om Lybecks rådmanskalas, som får en utförlig skildring i dagboken med tyåtföljande vidlyftiga reflexioner. Bland annat presenteras raden av unga damer och kavaljerer. Karakteristiken av Emilie Lindqvist är en ganska märklig bekräftelse av tidigare yttranden om henne. Den är påfallande saklig och förefaller ganska opåverkad av någon förälskelsens strålglans.

»Emelie Lindqvist och Sophie Topelius torde vara jämngoda i litterär bildning; därav äga de visst icke mycket i det hela, men dock något, relativt till andra våra unga vänner, som genom en försummad uppfostran sakna det nödvändigaste i den vägen. Emelie är alldeles ofördärvad av världen ännu. Man ser så lätt genom denna vackra själ. Hon är sig alltid lik och hennes lynne jämnt. Ibland förefaller hon kall, — nästan likgiltig för sällskapslivet, men den minsta anledning kan göra henne rätt barnsligt glad. Aldrig har jag hos henne sett en gnista passion; lugn är den rådande principen hos henne. Sådana naturer bli oftast de lyckligaste.»

Längre fram på kvällen avslöjar dansen för Topelius den redan tidigare anade tragiska sanningen rörande Emilies hjärtas val:

»E[melie] figurerar mot H[ejko] — lockarna vackrast som raka — Så! min lilla, nu ser jag igenom dig, tvärs igenom lilla hjärtat. Misstar mig aldrig om detta leende, som du ej kan dölja, denna transparenta själ i ögat — och vad ett litet löje förråder lätt! — Vackra blick, som aldrig ljuger — du har förrått! Jag känner dig så väl, — gåve allt för dig — och ändå, du underliga, mörknar ej min för det. — Blott en ovan liten tryckning över hjärtat — vals! vals! och den förgår — ingen gnista avund, bort, ängel med det dystra ögat! Vals! vals! Ju hastigare hjärtat slår, desto lättare — vals! vals!»

Följande dag är Topelius 21 år och myndig medborgare. Följaktligen tar han sig ett grand i upptuktelse; han har för övrigt kommit i säng först efter klockan 10 på morgonen, ty så länge räckte rådmansbalens nachspiel. Han talar till sitt hjärta:

 . . .»Du underliga djur! Jag begriper mig intet stort på dig. Ibland vet jag icke av dig alls, ibland hoppar du skengalen upp och ner i din bur. — Couche. — Det passar sig ej mer. Vi äro myndigt och stadigt folk nu. Couche! Vacker sälle att få och lyda. Couche! säger jag.»

Den 16 skriver han en liten hjärtesuck, inhyllad i barnkammarens d.-v.-språk (Edevemmedevelidivi — här får dess förklädnad bortfalla):

»Emelie, min lilla fågel, jag ger dig ju åt Hindrik, men jag får väl ändå drömma om dig —, din stygga som inte vill ha mig. — Ach liebes Ding, gedenke meiner!»

Och den 23 bekräftar han offret i ett intimt samspråk på tumanhand med Backman under en champagnenatt efter en junta hos denne:

»Tag flickan du, Hejko! jag ville gärna se det bästa jag vet förenat.»

Beredvilligheten att utan strid avstå från sina drömmars brud, att låta sin kärlek förbli endast längtan, frestar till förmodan, att också detta svärmeri är nära släkt med den tidigare kärlekslågan för Mathilda, med den ideala kärleken, som älskar utan medvetet behov av kärlekens sinnliga realiteter. En sådan känsla kan tvärtom i den älskades onåbarhet finna en ny i sitt vemod dyrbar lyckokälla. Något av denna bitterljuva stämning möter då också redan dagen efter offernatten i dagboken:

»Där var åter ett molnpalats spillrat i stormen, en såpbubblevärld försmulten i tomhet, en framtid försjunken i natt och dimmor, ett hjärta lämnat åt sig självt att redlöst vackla och blivet ett rov för varje våg under ögonblickets föränderliga vindkast! Och likväl är intet förändrat, men ändå allt! — Det är en främmande gäst i min barm, hans namn skall ingen veta. Det är en ängel med löje på läppar och sorg i öga, hans dunkla vingar fläkta domning över hjärtats strid, han täcker det förflutna med skymning, det kommande med midnatt, det närvarande med drömlik, ökenlik tomhet.

Sväva ock i dunkel än! Må ingen ana dig, du bitterljuva. Och du, som jag gett bort, ack ana aldrig huru dyr den gåvan var!»

Vid denna tid är det verkligen föga troligt, att Emilie hade någon aning om det bitterljuva offret. Det är antagligt, att hon som alla andra i Zachris allt fortfarande såg Mathildas utvalda riddare, om hon också en och annan gång hade kunnat få anledning till en stilla undran. Längre kom hon väl icke. Någon yttre brytning mellan Zachris och Mathilda hade det aldrig kommit till, och det kunde väl icke heller göra det, då det aldrig hade funnits någon förklaring av de ömsesidiga känslorna. Att Mathilda hade märkt förändringen och tagit vissa konsekvenser är en annan sak. Emilie var ingen grubblande natur och, vad som var avgörande: Hejko hade lagt beslag på hennes hjärta. För Zachris hade hon vid denna tid endast vänskapliga känslor, tryggt och lugnt vänskapliga, eftersom Zachris var Hejkos bästa vän, men hon hade ingen anledning att närmare reflektera över hans känslor gentemot henne.

{Inf. 2007-09-27.}

*                    *
*

Den unge Zachris' hjärtesorg sitter tydligen inte så alldeles djupt, eftersom han betecknar resan som »den agreablaste av mina 21 resor emellan Helsingfors och NyCarleby.» Färden låter honom vistas i den älskades närhet, när lyckan är särskilt gunstig och endast ett rum står till de resandes förfogande, till och med under natten. Ceremonin är då den, att Zachris körs ut, medan damerna kläda av sig och gå till kojs; så släcks ljuset och Zachris släpps in och får kasta sig på den fäll, som för honom har bretts ut på golvet. Där ligger han sedan och lyssnar länge klarvaken till den älskades lugna sömn:

»Ack, du lilla fågel som blundar där, och vars lätta andedräkt jag hör!» . . .»Litet lär du veta, vilket oroligt hjärta som klappar i ditt grannskap. Sov sött för första gången i främmande okända trakter — dröm om dem som du lämnat kvar — du lämnade allt — jag lämnade (vänskapen undantagen) intet.» . . .

Färden går emellertid förbi »det celebra Kahra», där Topelius dock icke finner anledning att denna gång med sällskapet stanna över natten. . . . »jag ensam stiger ur — kan ej underlåta att finna ödet konstigt, som denna gång för mig hit så. — — Das ist ein Stern und ein Irrlicht neben einander, ein wonniges Lachen und ein kindisches, ein Ewigkeit und ein Augenblick neben einander. Das ist so etwas sehr wunderliches, sehr tolles Schicksahl.»

Med dessa ord har han funnit nya benämningar för motsättningen mellan de två benämningar, till vilka han gärna längre fram återkommer: en stjärna och ett irrsken. Greta ser han denna gång icke, kanske är det också bäst för hans sinnesfrid:

 . . .»därinne ser jag endast duskiga fysionomier med osande snuggor i mund — behövs inga fransyska fraser denna gång — ne vois pas cet enfant d'avril avec ses gestes folâtres — demande: Onko se G. vielä kartanolla? Onko sä nainu jo? — Ej vielä, pas encore, hyva herra — mutta nyt se on ulos menny — — Hemmanet är delat i tu — nun wohl, es kummert mich eben jetz nicht sehr —» 1)

1) jag ser inte det där aprilbarnet med sina lustiga åtbörder — frågar: Är den där G. ännu på gården? Har hon redan gift sig? — Inte ännu, inte ännu, gode herre — men nu har hon gått ut — — . . . Nå gott, det bekymrar mig inte mycket just nu — 

Det är naturligt, att känslan för Emilie drivs upp under en sådan resa. Det förekommer också i dagboken starka uttryck för denna stegring.

»Minns du ängeln som sade: 'Mejn Leben ist dein, mein Glück von dir! Vie ein Kind in der Mutter Schoos, so schlummert bey dir mein Erdenfreud!' Es wird mir das Hertz eng, als ich denken muss ich sey dir nichts. — Och — Bort ängel du med det mörka flammiga ögat, och den dystra viskande rösten — Bort — ty du ljuger — du ljuger alltid. — Och sade du också sant. Ack du andra och ena och enda — warum kannst du mir nicht alles seyn, wenn eben ich bin dir nichts? — Alles — alles — Licht — Hoffnung — Glaube auf Unschuld und Reinheit — auf irdischen Gläck — auf mich seibst — auf Gott, auf alleés, alles, alles — — bist du! — Verlass mich nicht!»

Den inre erotiska striden skymtar fram också i denna kärlekshymn.

Under terminens fortgång trängs helt naturligt Gretas bild allt mera tillbaka, Topelius är en trägen gäst i det Borgströmska hemmet, där Emilie bor — på danstillställningar träffas de också ofta nog —, och dagboken ger en följd av samtalsfragment, där förälskelsen lyser igenom de lätta replikerna. Men den inre oron i själen lägger sig inte. Den 25 februari klagar dagboken:

»Underliga hjärta, jag förstår mig icke på dig, icke alls! Glad över så litet och sorgset över så litet — vekt — vacklande och oroligt, är du aldrig lugnt och tillfredsställt mer. Var är nu din beprisade ögonblicksfilosofi? Jag känner din djärva fordran på intet eller allt  — Men lär dig en gång rätt försaka — försaka allt och begära intet — och i det jordiska livets blandade lust vara dig själv nog — så som du i det himmelska livet är dig själv intet, saknar allt utom hoppet och tron — och då skola dina stormar tiga, ditt lugn bli fast och utan vank — — — — Till dess du lär dig det, drick livets lust som livets sorg med sans — — — —»

Icke ens maj för denna gång med sig något riktigt vårhumör. Vid dess slut avpolletteras månaden med några missmodiga rader:

»Den unga Maji är nu med hälsan förbi. Jag kan väl tro, att mången ung poetisk ådra sväller av vårflod nu som förr. — Jag sjunger intet mer, och 'promenerar' också ej så ofta. Senast kom nu detta skrivningsbekymret» (Topelius hade den 30 skrivit en gradualavhandling, som han icke var nöjd med) »men för resten är jag indifferent, — sömnig — nästan apatisk till mods, och, vad som väl knappast hänt förut, det händer nu ibland att jag har ledsamt i mitt eget sällskap. —»

I mitten av juni reser Emilie till bekanta i Åbo; Topelius åter flyttar med några kamrater ut till Sibbo skärgård i Nyland för att njuta några sommarveckors rekreation efter ansträngande studier. I inledningen till dagbokens juli månad ges en kort allmän karakteristik av vistelsen:

»Medan solen skiner så gladelig och all jorden står i blomma, gå våra dagar den ena så lik den andra förbi. Vi föra ett fritt och sorglöst liv . . . ogenerade i dräkt och leverne för övrigt, förgår knappt någon dag utan att vi ströva vida omkring, än med Botaniken, än med metspöet eller med bägge tillika. — Däremellan studeras och disputeras i lärda ämnen som t.ex. om vetandets gränser, om planeter och nebuloser, eller i oekonomiska, såsom om rågens eller vetets företräde.»

Topelius låter hämta ut sitt piano från Helsingfors; också ett par av de andra ha instrument med sig:

»Och nu blev musik på Löparö. —  August tog sin fiol, Jacob sin flöjt, och jag mina tangenter. Det blev en koncert sådan man väl knappt hört förut i hela Sibbo — farstun samlades full med folk, och ryktet om herrarne som spela så grant på Löparö gick ut vida omkring i hela skärgården.»

Något kurtiseras också bondtöserna men tydligen i all ärbarhet, vilket framgår av det eftermäle studenterna få vid avresan i september; de ha varit »faslit, ja så fördärvat hyggliga herrar».

Som allmänt omdöme får väl sägas, att det sjuka hjärtat icke alltför svårt har gjort sig påmint. Dock inleds dagbokens augusti med några vemodiga strofer ur Runebergs Jägargossen: . . . »Men den som helst jag ville se, skall jag ej se ändå» . . Och den 15 augusti följa några rader ur egen inspiration:

»Du sjönk uti vågen som skummande svällde,
men lugnet tog åter sitt saliga välde,
och vågen flöt bort — men, o älskade vän,
du kom ej igen!»

Topelius citerar Den flydda, som tycks ha tillkommit vid Emilies avresa till Åbo. Emilie återkommer emellertid också hon i september till huvudstaden och uppvaktas hos Borgström av sin hopplöse beundrare. »Men ingen stor figur gör jag där — blyg — fåordig — dumma lantluft.»

Den 10 oktober är marknad och mycken rörelse. Det är gott om gatans erotiska frestelser:

 . . . »skönheter som mysa på mund 'just som Limboms ko'n'. I det hela är det tråkigt — — — Kl. är ½ 9 a. — den ena for hit, den andra dit. Och jag him. 1) En tog den under armen — en annan den. Och jag slog kappan fastare om och tog ingen.

1) Österbottnisk dialekt.

Och än sedan? — Se ej så bål ut, min herre! Minst kan han kasta sten på någon, han. Hur mången kväll gick jag ej stolt och lugn var tjusögd orm förbi? Förlorat var då leendet som lockar falskt. Jag såg ett hav av flärd . . . och tänkte: brusa! Då gick jag ensam hem —  och skrev om henne som var ensam mer än allt. Men det är länge sedan.

Sen sjönk hon hän. Sen stod jag aldrig fast. Jag såg en ängel till. Hon gick ock skyddande bredvid — — — och nära henne var jag utan fläck. Hon gick förbi. Nu ser jag henne långt — — — för långt — — — men glömmer henne aldrig.»

— — —

»Kärlek — ord av osägligt rörande ljuvhet — är du väl mer än en bubbla i tiden? Himmelens stjärnor och jordens rosor stråla förskönade i dig tillbaka. Men du är dock en dröm, ja en bubbla är du, ty du brister. Jag sörjer över dig, ty du var skön, och det var ljuvt att tro på dig.» . . .

Kärleksvemodet börjar fräta på livssynen och livsmodet. Känslan av rotlöshet, som vi känna igen från den tid, då svärmeriet för Mathilda dog bort, har återkommit inför medvetandet om hopplösheten om Emilies genkänslor. Den 11 oktober citerar han några rader av Schiller om världens tomhet och hjärtats död med uppmaningen att käckt bada det jordiska bröstet i morgonrodnaden och fortsätter:

»Schiller, du härlige, du profetiske, jag vill tänka att du talar till mig. Stoftblommorna nicka och vinka: bryt! — Skall jag bryta? Skall jag böja mig ned från självförtroendets höjd, och erkänna öppet att jag är intet, alls intet? — Ja väl — men vadan denna tillämpning av förödmjukandet, av bekännelsen? Är det en sophism att all yta är phariseism där den ej uppbäres av ett motsvarande inre? Renhet och dygd i det yttre — vilka halva, betydelselösa ord, där icke det inre är utan fläck. — Därföre: bryt!» . . .

Man ser, huru de inre striderna hota att återverka också på den yttre moraliska livsföringen. —Vad Topelius icke vid denna tid hade någon vetskap om, var, att Emilies känslor för Henrik Backman hade undergått en stark förändring. Hejkos livsföring var avgjort mindre stram än hans goda vän Zachris', och ofördelaktiga rykten om den hade nått henne. Chocken måste ha varit våldsam (till trots för alla Topelius' rön om hennes oföränderligt jämna sinnelag); i sin upprivenhet tog hon sig plötsligt före att förlova sig med en magister John Snellman, i vars föräldrars hem hon bodde under Åbo-vistelsen. Emilie har senare själv i Topelius` dagbok i marginalen vid en anteckning den 19 oktober nämnt denna förhastade förlovning, som ganska snart åter bröts, enligt vad man tror av fästmannen. I de ångerfyllda raderna fäster man sig vid de ömma orden om Henrik Backman: »Ack! du obarmhärtiga, som så skoningslöst ryckte ifrån mig min första vackra bild — den ljusa heliga H.» Raderna visa, att Emilie, såsom redan tidigare nämnts, ända till denna tid inte kan ha hyst annat än vänskap och sympati för Hejkos goda vän Zachris. Knappast har hon heller kunnat vara medveten om någon djupare känsla för henne hos honom. Dagboken har därom en ganska belysande replikväxling mellan Emilie och Topelius från ett tidigare datum, den 21 april. Emilie har fått ett brev från sin syster Thilda.

»Thilda berättar att det går hos oss en tråkig Magister (Snellman) [det torde denna gång vara fråga om själve Johan Wilhelm] som tycker om Thilda Lithén. — Jaså. 'Jaså? och jag som trodde att det var ett dödsslag för dig.' Se på Emilie som kan bry! Du kan det lika litet som samma Thilda L. När hon brydde mig för dig.»

Möjligen avsåg Emilies ord en liten rekognoscering på Topelius' hjärtedomäner, men i så fall voro dennes slutord föga ägnade att avslöja något om hans ömma låga för henne själv. Sedan skildes de ju åt för sommaren.

Året glider under dessa förhållanden småningom för båda de unga ut under känslor av förstämning och missmod. Den 12 möter i dagboken en vemodig tillbakablick:

»Vi skriva Dec. 12, och jag tänker ett solvarv tillbaka. Då var det som vi dansade friskt på en junta — det var en kväll, vacker som en dröm. Jag drömde glatt då. Jag trodde på framtiden då, och levde likväl för stunden. Sedan satt jag långt inpå natten vid pianot och spelte om livet och dess glada hopp, om kärleken och dess ljuva dröm, och aldrig var mitt väsen mer musik än då.

Nu är jag en ton som icke stämmer.» . . .

Den 17 har han ett besök av en »stoftblomma». Men det är icke så farligt med det hela:

»I kväll visite av Fredrika — i skarpa kölden — och muntert nog, därjämte alldeles anständigt. — — Skulle så illa hända att obehöriga personer oförvarandes komme slika misstänkliga connoisancer på spåren, så får jag — man må tro eller ej — förklara att alla visiter hittills avlupit med några glas Teneriffa, en smula musik, persilje-prat, — på sin höjd en kyss eller par — vive la joie! — — — Det är längesen jag hotade att bli kosmopolit — mina vackraste svalor ha flugit sin kos, — min lärka har tystnat, min siska har sjungit ut. Nu måste jag väl söka vilda duvor i skogen som ingen röst ha, blott vackra fjädrar. — Denna Fredrika har rätt vackra fjädrar, jag var en gång på vägen att bli förtjust, nästan så mycket som fordom i lilla Greta på Kahra, som talte finska på franska så väl, — men rätt som det var frös förtjusningen till is — och min sista smula respekt för de slaget —  qui vont se perdre — for till fanders — — — och nu är jag sval som en Decemberkväll, och munter som Januari! solen när hon tittar på fågeln i den frusna toppen.»

Den unge Topelius leker med elden, men den slår icke upp i någon farlig låga. Det är i själva verket så, att han inte har några riktiga anlag för erotiska snedsprång; de moraliska hämningarna ha blivit en andra natur hos honom. Hans estetiska sinne har också på förhand avklätt Venus vulgivaga {"den låga sinnliga kärlekens gudinna"enl. Nordisk familjebok}de förfinade behag, som kunde locka honom att följa henne. I sin ringaktande dom över skogsduvorna — en ganska komplimenterande benämning för övrigt — inbegriper han här i minnet också Greta. Det är inte den första gången, det kommer inte heller att vara den sista. Och ändå fäster man sig vid, hur annorlunda han i relationen av själva besöket förhåller sig till denna Fredrika, nästan isigt kyligt, medan Kahra-besöken ha uppburits av en alldeles annan stämning. Greta-upplevelsen är slutligen ändå något för sig, olikt allt annat; detta skall Topelius själv i sinom tid åter få erfara och bevittna.

Både Topelius och Emilie vistades över julen i Helsingfors. Topelius firade julen hos sin nära släkting baron Rosenkampf.

Nyårsdagen 1840 inleds som sig bör med litet filosofi och en knapp återblick på det förgångna, där åren alltifrån 1830, då han var »skolepilt till kropp och själ» i en summarisk presentation passera revy. Året 1838, Kahra-året, får en rätt så betecknande karakterisering: »ny rad — lätt sinne och lättsinne — rätt vackert!»

På nyåret kommer Hejko till Helsingfors, och Topelius får höra, att det är slut mellan Emilie och honom (i den mån det kan sägas ha varit något dem emellan). Ungefär samtidigt tyckes emellertid ryktet om Emilies förlovning med Snellman ha nått honom. Det är då ganska förklarligt, att Hejkos anbud att föra hans sak hos Emilie i Nykarleby, dit hon inom den närmaste framtiden skall återvända, inte förmår föda några nya förhoppningar hos Topelius; han svarar bara missmodigt: »Vartill det? Das ist zu spät.»

Den 26 januari reser så Emilie hem och Topelius kommenterar händelsen i dagboken med några vemodiga ord och den vackra dikten »O vor' jag ett minne» . . .

Så gott är det kanske, att Emilie är utom räckhåll, ty terminen måste helt ägnas åt den viktiga slutspurten fram till filosofiekandidatexamen. Topelius stormläser under de följande månaderna, och dagboken räknar alltifrån februari upp den långa raden av tentamina, som kandidaten kräver; det blir ingen tid över för vare sig drömmar eller stoftblommor. En och annan dans hinner han visserligen också då med, och helt avstår han icke från kamratlivet. Bland intressanta personligheter, som han träffar, är den särskilt i studenkretsar debatterade bohemskalden Wadman, som tillfälligt besökt Finland och av Topelius får ett övervägande gott vitsord. Men det är nog andra vitsord, som denna tid fylla hans tankar. Ett litet utdrag från tentamenstidens dagbok:

 . . .»Och Kant och Hegel, ni väldiga balancerstänger under det moderna tänkandets lindanseri, skicken från höjden en godhetsfull blick till mig här i dyn — så vill jag kräla, jag ock, så högt jag kan, och allt framgent prisa eder visdoms glans, och på udden av edra abstraktioner spetsa mitt vetandes krälande mask, o Kant och Hegel!»

Den 12 maj undergår han publik examen; målet är vunnet. Framgången firas följande dag med en liten fest tillsammans med några nära vänner:

 . . .»två boston bord, och souper efter omständigheterna.»

{Inf. 2007-10-04.}

*                    *
*

Som välbeställd kandidat reser Topelius äntligen hem från huvudstaden den 21 maj i sällskap med en studiekamrat, Hallsten. Den 24 meddelar dagboken, att man slutligen kommit »dit vi skulle komma, till Kahra i Alavo kl. 10 på kvällen. —»

»Allt sov — i stugan var tyst — äntligen kom en ung kvinnan i tämmelig negligée och släppte in oss i gästrummen.

Är ni talon emendä? — 'Så säger man.' — Och så ung! Ni har inte varit det länge? 'På andra året nu.' — Jag såg långt på henne. — Kuulka, är inte du den S — som var här som flicka för 2 år sen? — Nu kom tourn till henne att se långt.  — 'Näky olla.' — Och äventyret under Mophuses lysande period rann mig med ens så bjärt i hågen. — Kuinka nyt Greta voit? Onko sä tassa talossa vielä? — Sä om kylässä, mutta kuka — ? och nu såg hon mig helt nära i ansiktet, ty det var skumt — och — oliko sä tä joka tälä kuuljenut käselle — sille kuin — ? — Ma foi, c'est moi même — för att tala i samma ton som då för tiden. Näky olla — svarar jag i min tour, och i samma ögonblick var vår bekantskap bleven så plötsligt intim, att Hallsten förundrade sig. Nu fick jag omständliga beskrivningar på allt vad jag ville veta — huru S. sedan gift sig med sonen i gården och de haft ett barn som dött. 'Bientot j'espere de nouveau — sch! sch! — huru den andra var o gift ännu m. m.

Mutta antaka nyt Helsingin muroja. — Ja, om du hämtar Greta hit i morgon bitti, inte annars.  —

Hämta nu caffe kl. ½5 — stäng dörrn väl fast — och godnatt nu — atjé! atjé! — 

1) . . . gårdens värdinna . . . Hör på . . Så tycks det vara . . . Hur mår Greta nu? Är hon ännu kvar i den här gården? — Hon är till byn, men vem —? . . . Var det ni som reste här om sommaren — då när —? På heder och tro, det är jag själv . . . Tycks så vara . . . Snart hoppas jag på nytt . . . Men ge nu Helsingforskonfekten.

Det var tid att säga detta godnatt. — Ty natten, tystnaden, ensamheten, den gamla bekantskapen, den nästan förekommande förtroligheten — och mest av allt dessa förföriskt vackra former — vackra trots några, vilka en majnatt gömt under sin förrädiska skymnings slöja — hade väl kommit ett kallare blod än mitt att brusa, — hade väl kommit en stadigare man än jag att glömma all plikt — och noli me tangere — och därföre skyndade jag med mitt godnatt. — Några minuter till, och jag svarar för ingenting. Sådan väderhane är människan!

Och tänkande på 6:te bönen, kastade jag mig fullklädd på min bädd, där tröttheten efter dagens mödor snart tyngde mitt öga till sömn och mitt oroliga blod till lugn igen.»

Därpå följer omedelbart relationen av följande morgon.

»25. Måndag. Kahra i Alavo kl. ½5 på morgonen. Solen genom rutan och vår unga värdinna med caffet väcka oss, den senare småslug och tystlåten i dag. — 'Och gör upp eld, lapsi kulta här är kallt.'

1/4 timme senare vid brasan — på mitt knä sitter min egen vackra Alavoflicka, min rara ros häruppe i Finnmarken — ah — kuinka sine kasvanut suuri ja korja — lång och smärt — och dubbelt vackrare på de 2 åren — och minns du Söndagskvällen och den röda gördeln — ja, skratta, det är bäst, så syns det inte att du rodnar — och 17 år nu först — stackare, du var då bara 15 — det är visst, att av detta ephemeriska slaget (et sine niitä ymmerä) — har jag aldrig kysst så vackra läppar som dina. Vore jag Maltravers, så skulle du bli min Alice — men det lär du inte begripa — och kanske vore du för slug för att vara Alice. — Och Helsingin muroja — där ligga de i pappret på sängen (jag kommer strax. Hallsten!) — och törs inte Greta, så låt S. ta — (förlåt mina små där hemma — hälften av den konfekt ni skulle ha glömdes i Alavo!) och jag kommer väl i sommar eller höst tillbaka — Så, nu är jag färdig, bror Hallsten — atjé atjé atjé! — Kl. är snart ½6.» 2)

1) Ernest Maltravers, roman av Bulwer-Lytton, 1837, fortsatt av romanen Alice, 1838. Maltravers sammanträffar som 18-årig student med den 15-åriga torpflickan Alice. Han sörjer för hennes uppfostran, och de förälska sig i varandra.

1) . . . gulle barn . . . vad du har vuxit stor och vacker. . . . inte förstår du det där . . . Helsingfors konfekt . . .

Det ligger nästan två år mellan det andra Greta-mötet och detta tredje. Omständigheterna, den unge Topelius hade väl sagt ödet, fogade det så. I januari 1839 åtföljdes han, som vi sett, på resan till Helsingfors av mor och syster och därtill Emilie, en situation, som omöjliggjorde varje tanke på ett Greta-äventyr; vi veta, att han det oaktat icke kunde låta bli att göra ett valhänt försök att åtminstone få se en skymt av henne, ehuru också detta misslyckades. Så avstår han från hemresa både den påföljande sommaren och julferierna 1839, tydligen för att intensifiera studierna och kunna avlägga kandidatexamen i maj 1840; det blev kanske visserligen icke så mycket läst i den nyländska skärgården under sommarveckorna där.

Men Greta på Kahra har dock under hela denna tid aldrig helt gått ur hans sinne. Hennes bild lever i det undermedvetna och påverkar på sitt sätt hans stämning. Direkt nämner dagboken henne endast en gång och då i ganska svala och snarast nedsättande ordalag. Detta är oundvikligt: motsättningen till den idealt färgade kärleken till Emilie måste bevaras. Riktigt äkta är denna motsättning knappast, i varje fall utgör den en förvanskning av minnet. Och när han nu äntligen åter befinner sig på en normal resa mellan Helsingfors och hemstaden, är han fast besluten att återse henne. Man kom »dit vi skulle komma, till Kahra» . . .

Och så snart han är framme, utövar stället omedelbart sin gamla trollmakt över honom. På kvällen träffar han inte Greta, men också Stina är en gammal bekant; vid det tidigare besöket har han kallat henne »extrémement jolie». I den svagt skymmande majnatten blir hon farligt lockande, ehuru hon numera är en gift kvinna. Greta ser han först tidigt den följande morgonen under erotiskt föga gynnsamma förhållanden, men åter är skildringen av den kortvariga samvaron hållen i samma friska men på samma gång mjuka durstämning som de föregående besökens. Den unge kandidaten är genast på nytt erövrad, förtjusningen verkar ännu mera oförbehållsam än någonsin. »Min egen vackra Alavoflicka», »Min rara ros här uppe i Finnmarken», »dubbelt vackrare på de två åren»! Där finns ju en reservation i fortsättningen, samtidigt som dagboken ger en ny komplimang: »det är visst, att av detta ephemeriska slaget har jag aldrig kysst så vackra läppar som dina.» Men det förringande förbehållet, som (med litet tvivelaktigt sanningsvärde) lyfter Nykarleby-flickorna i en högre skönhetsklass, mister sin udd genom den lilla parentesen, fylld av rörande ömhet: »inte förstår du». Inte ens i sin fantasis älskogsprat vill Topelius såra sin tös med denna nedsättande begränsning; han stryker åter urskuldande ut den med sin parentes: ögonblicket höjer henne över varje begränsning.

Ty det är dock fråga om stundens flyktiga sällhet. Han sliter sig lös ur Gretas armar, motvilligt; Hallsten har upprepade gånger skyndat på honom, och skjutskarlen väntar redan därute med den förspända kärran. Det är obönhörligt slut: »atjé, atjé, atjé!»; om några månader hoppas han dock kunna återvända. Men engång ur Kahras trollkrets, är det åter som efter de tidigare Kahra-mötena, som om allt med ett hade strukits ur verkligheten — i varje fall övergår dagboken oförmedlat till nya händelser, som om ingenting hade passerat. Det är sant, juni månad har en underrubrik, som emellertid just framhäver Kahra-mötets ögonblickshalt: Zona torrida har blivit Zona temperata. 1) Han ser alltså med återvunnen fattning på det som skedde där i Alavo (och det skedde ju också egentligen ingenting!) men han erkänner på samma gång med dessa ord, att mötet med den unga vackra bondflickan ännu en gång hade satt hela hans blod i svallning.

1) Ordlek: heta och tempererade zonen. Zona är, som vi veta, ett av hans fantasinamn.

Zona temperata har blivit ett välfunnet uttryck. Topelius befinner sig enligt dagbokens vittnesbörd under sommaren 1840 i en anmärkningsvärd sinnesjämvikt. Små lustigheter finnas inströdda här och där i denna: ekon av ett sorglöst ungdomligt nöjesliv; han har ju den långa raden av besvärliga tentamina bakom sig, han är nybliven filosofie kandidat. Midsommarvakans skämtlynne målas i några smålustiga rader: »Dyhr och Lovisa, de talte om att leva — de talte en visa om Adam och Eva —  Eva var förr än Adam, dä klart — hur vore annars Adam — dä' uppenbart» . . . Man tycker sig se den slappa välgörande reaktionen efter studiernas kraftuppbåd. Någon mer utpräglad svärmerihymn till Emilie föreligger icke från denna tid, däremot roar han sig med att i dagboken här och där tala om svärfar Lindqvist. Det är knappast troligt, att denna titulatur gömmer på några nya förhoppningar beträffande dottern, det hela är bara en tankelek, en stilla självsvåldighet, också den i Zona temperatas tecken. Med tillfredsställelse antecknar han emellertid en brudtärnskyss av Emilie vid ett bröllop, och den tredje juli lovar han att dansa med Emilies skugga den andra fransäsen på promotionsbalen i Helsingfors, dit Emilie icke kan komma.

Så reser han åter den 4 juli till promotionsfestligheterna i huvudstaden, denna gång i stort sällskap och på vägar, som icke leda förbi Kahra. Han har alltså för sin del resignerat på den punkten, eller har han kanske rent av fruktat ett nytt möte? Så som det är, följa honom mor och syster till promotionen, och till sällskapet hör dessutom den Lithénska familjen, som sedan skall fortsätta till Petersburg. Topelius är kusk i den vagn, där flickorna Lithén äro instuvade, men Mathilda kan inte längre väcka någon öm oro i hans blod.

Promotionens festligheter få en bred plats i dagboken, den var också en märkesdag i Finlands kulturhävder med Franzén som ärad hedersgäst. På promotionsbalen förklarar Topelius mycket riktigt under den andra fransäsen för sin dam mer uppriktigt än chevalereskt, att hon är Emilies skugga; den snälla flickan är med om skuggspelet.

Den 5 augusti reser han tillbaka till Nykarleby jämte mor och syster. Man kommer den 8 till Kahra vid middagstiden

»men — dumma öde! — ej till mitt Kahra, utan till granngården, där till på köpet ingen mer än ungarna fanns hemma, 'isä ja äiti on kaupungin lähtenyt'. 'Det kvittar mig också lika, bara vi få middag.' 'Har ni nypotäter?' — 'Ei ole.' — 'Nå, om Mamma väntar litet, skall jag gå till granngården och höra åt där.

Jag kommer in i stugan. Där sitter en tandlös käring vid spisen, fan har sett sådana figurer förr på Kahra. 'Onko teilä uusia perunia?' — 'Ej ole niitä vielä.' — 'Misä tala talonväkiä?' — 'Nä menivet eilen kaupungin.' — 'Tiina ja Greta kans?' — 'Hä?' — 'Mina kysyin misä nuori ementä on.' — 'Ompi Tiina kotona, sielä näky olla.' — Och därvid pekade käringnötet på åkern utanför fönstret, med litet långa ögon. — Där fann jag också människan, hon räfsade hö av renen. — 'Hyva päivä, Tiina!' — 'Nåh, tåas nyt Helsingistä tultiin?' — 'Taas — misä Greta on?' — 'Heinässä jo mennyt' — etc. — 'Greta nyt morsio jo.' — (Blixt i ett enda ord! sade Almqvist. Här vore nu ställe för en tragisk effekt, men jag sade med lätt lugn:) — 'Vainiin sanotiin! iloisia sanomia se on. — Ja kenän morsia?' — 'Hangolan pojan, toki se nyt on.' — (Hangola! vilken musik i detta ord! Jag skänker Hangolas gosse, bara för namnet, min nåd). Vad nu vidare avhandlades på åkerrenen, det har jag nu glömt. Om ny-potatis var det nu icke. — Mamma tyckte väl med skäl att potäterna redan bort vara både köpta och kokta — just när jag klev över gärdsgården igen kom Mamma på gården att se efter mig och potäterna —.

Vi måste dinera dem förutan. Under tiden kom nuori ementä till grannas för att snaska sig till litet Helsingin muroja åt barnen. Det också lyckades. 'Millonka nyt teiän talossa hää pidättän?' — 'Luule mine, syksyn puolessa — pitääpi nyt vanha riari tulla häällä.' — Åt Helsingland med dig, men — 'ja! jos pääsätten vain! — Och så reste vi av med ett: 'sano tervesia!' i flykten från kuskbocken.» 1)

1) Far och mor ha farit till staden . . . Nej .... Har ni nypotatis? Nej, inte ännu. — Var är gårdsfolket här? — De foro i går till staden. — Också Tiina och Greta? — Vasa? — Jag frågade var unga värdinnan är. — Tiina är nog hemma, där tycks hon vara . . . God dag, Tiina! —  Nå, man har nu igen kommit från Helsingfors? — Ja — var är Greta? — Hon har gått till höängen . . . Greta är nu redan brud . . . Jaså, säger man det, glada nyheter är det. — Och vems brud? — Hangolagossens är det allt . .  . unga värdinnan . . . Helsingforskonfekt . . . När skall nu bröllopet firas i er gård? — På höstsidan, tror jag, nog borde nu den gamla friaren komma till bröllopet . . . Ja, om det bara blir möjligt . . . Hälsa med er!)

Ett besök i besvikelsernas tecken! Så särdeles mycket kunde den unge magistern icke ha räknat med, då han hade mor och syster med sig och man bara skulle äta middag på Kahra. Men den förtrollade platsen visar verkligen denna gång sin avigsida, likasom trollguld brukar förvandlas till vissnat löv och huldran, bakifrån sedd, är som ett tråg. I stället för de vackra flickorna, som förut hört samman med Kahra, träffar han på en tandlös käring, ingen Greta syns till, och plötsligt kommer storskrällen: Greta skall stå brud på hösten. Hela skildringen är hållen i en kärvt humoristisk stil, som kanske får skyla över en lätt förklarlig misstämning. Topelius vill inte ta nyheten om Greta hårt och lyckas också övertyga sig själv om att han inte gör det.

Det är emellertid vanskligt att föra sig själv bakom ljuset; det får också Topelius erfara. Det undermedvetna, om en modern term i detta sammanhang får användas, låter sig ändå icke bedragas. Gretas bild med allt, som engång hört samman med den, lever kvar i djupet av hans själ. Men i och med den brutala förändring, som verkligheten har undergått, då Greta nu tillhör en annan och hennes bröllop med denne är nära förestående, omvandlas också fantasispeglingarna av henne och Kahra-upplevelserna, verklighetsunderlaget bryts sönder, det hela blir till ett sällsamt drömspel i hans själ.

Ur dessa drömfantasier växer så fram den spröda prosadikten Waldemars hemlighet. Den framträder först som ett kort utkast med titeln Därborta (i Promenaders sjunde dikthäfte med dateringen augusti 1840). När Waldemars hemlighet är utformad, förblir oklart; i skaldens Samlade Skrifter har den fått samma datering som Därborta. Både utkast och dikt följa här.

DÄRBORTA.

Därborta — så långt en övad vandrare går på dagarna två eller ryttaren rider på 14 timmar eller mer, på gångare goda, — därborta i en gård som du icke vet bor någon som du icke känner.

Där nära är en sjö, en lund, en stor slätt, på slätten en kyrka, en by och vägar slingrande genom bördiga ängar och åkerfält. Där äro många gårdar och bland de många en; därinne bor någon, som du aldrig sett.

Sätt ut giller för vindfläktarne och spänn ut nät för att fånga månens strålar — likaså säkert skall din nyfikenhet lyckas att fånga hennes namn från mina läppar. Följ de flyttande svalornas spår genom luften och upptäck på rosorna märken efter Zephirernas kyssar —! Likaså lätt skall du upptäcka hennes spår i lunderna och hennes fötters steg på ängarnas grönska.

Jag sade: hennes —  därom må du tänka vad du behagar.

Men gingo dina stigar ditåt i kommande dagar då fälten gulna och axen mogna till skörd — då säger jag dig stället, — då är hon mer ej där, då bärgar hon sin gullgula skörd på Hangolas tegar.

WALDEMARS HEMLIGHET.

Därborta, så långt fågeln flyger och solen ser och tanken hinner på ett ögonblick eller två, därborta i en gård som du icke känner, bor en som du icke vet.

Där är en sjö, en lund, en slätt, en skog, en kyrka, en by, kanske också en stad; vid den sjön, i den lunden, på den slätten, utanför den skogen, invid den kyrkan, i den byn eller staden, där bo många vackra flickor dem du aldrig sett, och bland dem en som du aldrig anat.

Nu gissar du redan. Hon är en morgon i Maj. Du känner henne; hon är en konvalje, som doftar, en skön ton som svävar bort över en stilla sjö. Vet du icke ren vem jag menar?

Hennes väsen är så ljuvt; augustinattens mildaste stjärna är icke mer himmelskt klar. Nu har du redan hennes bild, som dag och natt går lik en förklarad stråle genom den sorgsna skymningen av mina tankars natt.

Har jag icke sagt dig hennes namn? Jag vill säga dig det. Det står skrivet i stjärnorna av en sommarhimmel, i vågorna av en blank stiltje på havet, på första bladet av hjärtats förseglade bok. Nu vet du det.

En dag mötte jag henne i en lund utan namn, där hon gick bland blommor utan tal. Jag sade henne vad ingen visste, hon gav mig en blick som ingen såg. Nu vet du varom vårt möte var.

En skalk ville utspionera min väg till henne i morgongryningen. Han lade ut snaror för vind-fläktarna, han gillrade nät för månstrålarna, och när han hade lyckats fånga tusende fläktar och tiotusende månstrålar, så hade han ännu icke sett ett enda grässtrå böjt av hennes fot, när hon flydde mig.

Jag har ett palats av diamanter och rubin; därinne bor den allraskönaste fe, och var dag kan jag se en flik av hennes stjärnströdda mantel inne uti det innersta. Men om jag sade dig hennes namn, skulle palatset störta och fen förgås som ett stjärnfall i rymderna. Därav kan du se att jag gärna yppar min hemlighet för alla.

Men ack, den bränner, den bränner som en vårsol bränner de sprickande löv och de av kärlek svällande rosenkalkar. Den måste i dagen, lik bubblan, som stiger upp från den omätliga grunden av ett milsdjupt hav, och i samma ögonblick hon kommer i ljuset, brister hon. Du djupets gömda, ack alltför länge fördolda skönhet, skulle jag icke se dig med vällust brista?

Min brud heter — låt mig se, min brud heter den namnlösa, den formlösa, den ljudlösa, den outsägliga — vad jag älskar henne i slöjan av en hemlighets tätaste rosenomdoftade natt! Stode hon här och jag kysste hennes läppar och du såge det, skulle jag dö, ja dö av sorg över att det onämnbara tagit gestalt och gått att spilla sin heliga glans bland färgspelet av jordens blommor. Och du tror ännu att jag vill dölja henne!

En morgon tidigt andades jag narcissernas ånga, den vemodigt ljuva, och jag sade till mig själv: det är hon! Då hörde jag omkring mig ett löje bland liljor och löv, mig tycktes de sade till varandra: nu veta vi vem hon är, det är hon! Jag förskräcktes för dessa susande ord och för mig själv, att jag yppat vad de väsenlösa, evigt tigande drömmar förgäves sökt utforska. Jag flydde långt bort, och jag lovade mig det, att aldrig grumla min anings skimmer med ord som röja det outsägliga.

Nu vet du allt, och vad vill du sedan mera?

Du, som jag älskar utan namn, utan form och utan ljud, o jag vet dock så visst att du icke är den döda tomheten, den blotta förnekelsen av det som de brännande hjärtan gärna trycka fast till sig, omklädda med fager hy och varmaste blod. Jag vet att du är livet, skönheten och kärleken, och likväl kan ditt väsen icke fångas inom dessa ord och inom några ord. Du flyr mina läppars uttryck såsom det högsta och skönaste ständigt flyr undan en jordisk famn, och hade jag fångat dig, skulle du förgås. Men jag fångar dig icke, du outsägliga! jag utsträcker icke min hand att fasthålla dig. Och likväl står du mig ständigt nära: natt och dag ser jag ditt strålande anlete tätt vid mig, och framför mig svävar din bild, varthelst jag går, som ett fladdrande sken. Känner jag dig? Ack, ja min själs visshet, det är du. Ditt väsen låter icke binda sig av doft, färg och ton, men det genomskimrar dem alla, deras skönhet är ingenting annat än du. Blommor, bilder och ljuva sånger — skulle jag se dem alla dagar, älska dem, minnas dem och likväl icke förnimma dig i dem?

Långt, långt mer än dem alla är du; och jag skulle ej känna dig?

Denna eteriskt lätta drömfantasi med sin vävnad av morgondagg, blomdoft och solstänk mot en ränning av sorgsenhet — det namnlösa, outsägliga är också det evigt onåbara — den är alltså i inspirationens springkälla en hymn till Greta, bondflickan på Kahra där långt inne i de finska skogsbygderna. Någon släktskap med de jordbundna »stoftblommorna», till vilka Topelius tidigare mer än en gång har velat hänföra henne, är här svår att skönja. Helt saknas den kanske ändå icke. Det är icke i dikten fråga om ett ideal, förlagt högt uppe i de eviga stjärnornas sfär. Det namnlösa väsen, kring vilket dikten sveper sin slöja av hemlighetsfullt ljusdunkel, finns tvärtom närvarande i allt som omger honom, är ett med själva den aningsfyllda naturen. I den poetiska omgestaltningen har Greta, sedan hon genom det förestående giftermålet så att säga ryckts bort ur den konkreta verkligheten, förvandlats till något snarlikt de grekiska myternas naturväsen, osynliga men på samma gång allestädes närvarande, genomskimrande hela tillvaron. På samma gång har hon blivit till ett slags symbol för kärleken, den kärlekens fe, som i poesiens rike skänker honom, vad livet obevekligt har berövat honom. Men det brutala svalget mellan dröm och verklighet gör, att drömmen måste omges med denna skyddsmur av hemlighetsfullhet, annars skulle den rivas sönder och bli till stoft. Så mycket rikare kan i stället denna fantasikärlek utrustas, onåbar av alla kalla fakta. Man kommer att tänka på Runebergs inledningsdikt till Hanna, Till den första kärleken (som Topelius väl kände och beundrade); hela det långa avslutande stycket i Waldemars hemlighet innehåller slutligen samma tanke som de sköna orden:

»Ett solljus är jag av din egen själ, och i min milda låga lever du.»

{Inf. 2007-10-11.}