Kråkögat
av
Anita Wikman



I

1941─1942


Nykarleby är en av Finlands minsta städer och ligger vid kusten mellan Jakobstad och Vasa. I centrum av staden finns ett litet hotell, några affärshus och en skomakarverkstad bakom Merinens cykelaffär.

Sommartid är staden en vacker idyll med luftiga gröna parker och välskötta trädgårdstäppor kring de låga trähusen. Då speglar sig också den gula kyrkan i älven som bred och skummande flyter genom staden.

På den västra sidan av älven ligger det svenskspråkiga Lärarseminariet för manliga studerande och en bit från seminariet finns Folkhögskolan som varje vinter fylls av vetgiriga ungdomar från landsbygden runtomkring.

Vid det lilla torget i stadens mitt står Lärarseminariets övningsskola Normen. Den användes som krigssjukhus under krigsmånaderna förra vintern. Men nu har lysollukten för länge sedan vädrats ut och vid skolavslutningen för några dagar sedan fylldes festsalen som vanligt med nyutslaget, friskt doftande björkris.

Befolkningen i staden är svenskspråkig, men bland arbetarfamiljerna på Vallbacken, Frill och Nygård finns några finska familjer. De måste själva anställa och avlöna lärarinnan som undervisar deras barn för det finns ingen finskspråkig folkskola i staden.

På Vallbacken bor de finskspråkiga i Långraden. Ett långt rödmyllat hyreshus med många lägenheter bestående av ett rum och kök för varje familj.

Omkring Långraden grupperar sig de andra husen längs smala och gräsbevuxna gator.

Och längst bort på backen står skomakare Lundmarks grågula stuga. Med flagnande målfärg och lappat filttak står den hopsjunken som en sista trött utpost mot den mörka vildvuxna skogen.

Men de blänkande rena kammarfönstren lyser hemtrevligt av blommande pelargonier. Och äppelträdet framför trappan är översållat av ljusröda, milt doftande blommor.

Under trädet plockar skomakarens lilla Tita upp blommorna som fallit på marken. När hon samlat en handfull sträcker hon på sig och låter sedan de mjuka blombladen sakta dala ner på sitt uppåtvända bleka ansikte.

Ibland går hon fram till grinden och kikar förväntansfullt ner mot Långraden. Hon väntar på sin äldsta bror Lasse som snart borde komma hem från arbetet. Men ännu har han inte synts till och hon fortsätter som förut att plocka blad efter blad av de vackra blommorna.

Från skogen hörs fågelsång och långt borta vid Rösslon råmar korna att det är kväll och mjölkningstid.


Utanför grannens rödgrå stuga står Alma Lund småpratande med sommarbässen som hon tjudrar i grindstolpen. Hennes man Hannes står bredvid och håller den motsträviga bässen i hornen. Deras son Elmer sågar ved utanför vedlidret, och äldsta dottern Doris promenerar iväg längs gatan mot Söderbergs.

Hannes Lund är anställd av staden och har just kommit hem från skogen där han håller på med röjningsarbete. Han har en svart lapp över vänstra ögat som han skadade en vår när han sprängde ismassorna som tornat upp sig på älven framför forsen. Med det friska ögat följer han Almas händer och kommenderar henne att dra till repet kring grindstolpen ordentligt.

– Som om int jag sku ha tjudrat bässar förr, fnyser Alma men slår ändå repet ännu ett varv kring stolpen med en häftig handrörelse.

Längs staketet mot den andra granntomten gräver Titas mor Ella Lundmark och äldsta flickan Anna-Lisa upp maskrosrötter. Rötterna skall de torka och rosta till kaffesurrogat eftersom kaffet liksom mycket annat är strängt ransonerat sedan krigsvintern i fjol.

Bakom staketet på den lilla verandan till sitt prydliga röda hus sitter Äntti och binder kråkriskvastar till försäljning. Hon har ett snävt drag över munnen och knyter med seniga händer de uppblötta videkvistarna hårt kring kvastskaften.

Före kriget hade hon ett litet hembageri i köket. Hela stugan doftade av söta kryddor och hon sjöng medan hon arbetade. Nu när det är brist på mjöl och andra ingredienser har sången tystnat. Och allt som finns kvar av kryddorna är lite nejlika i en kryddburk. Ibland om kvällarna öppnar hon burklocket och snusar blundande av välbehag in den starka nejlikdoften.

Mitt emot Änttis i det stora vita huset står Villsson i salsfönstret. Han har en yllehalsduk virad runt halsen och hostar och harklar sig bakom en vit näsduk som han trycker mot de blodfattiga tunna läpparna.

Villsson har ett äventyrligt liv bakom sig. Han har varit lärare i Sverige och konstmålare i Danmark. Och i Amerikas guldgruvor fick han minasjukan som gjorde honom gammal och krokig i förtid. Han är ensam i huset nu sedan Lindroos blev utdimitterad från seminariet och reste hem till Åbo. Han känner sig frusen och utlämnad och saknar Lindroos som under studietiden hyrt ett av rummen i och blivit som en son i huset.

Men liksom alla andra på backen är också Villsson tvungen att bära och uthärda sin kropps plågor och själens hemliga skavsår.

För det finns ingen bot för hans lungor, och drömmen om en son har för länge sedan blivit ett oläkt sår i hans inre. Ett skavsår som ömmade mindre medan Lindroos fanns i huset och fyllde det med sitt dagliga prat om musik, politik och idrottsresultat.

Men nu är Lindroos borta och huset tyst och stilla.

Villsson känner sig tom och övergiven som en hölada i försommarkvällen. Han lutar sig blek och hackhostande mot fönstret och ser med trötta ögon på Ella och Anna-Lisa.

Flickan hackar och hackar. Ivrig att få undan arbetet så att hon hinner med Almas gitarrspelande dotter Sally till Frälsningsarmén där de skall ha strängbandsövning i kväll.

Ella arbetar långsammare och blir ibland stående eftersom hon pratar med Äntti på verandan. När hon böjer sig ner stramar den rutiga bomullsklänningen över ryggmusklerna.

Hon är ingen skönhet.

Kroppen är märkt av hårt arbete och sex graviditeter. Håret ligger hopvirat till en enkel men fyllig knut mitt på huvudet. Och på ett av de bara benen syns ett slingrande åderbråck.

Men hon har ovanligt levande ögon. De skiftar ständigt uttryck som havet. Lugnt och stillsamt vilande medan hon lyssnar till andras funderingar och tankar. Solglittrande när något roar henne. Mörknande ibland av oro och ångest. Och djupnande av äkta medkänsla när hon delar andras sorger och bekymmer.

Villsson har ofta förundrat sig över hennes känslighet. Och varje lördag när hon veckostädar hans hus klagar han över stickningarna i bröstet, pratar om sina religiösa grubblerier, och delger henne sin tro på människornas goda vilja till fred och försoning i världen.

Efteråt känner han sig tröstad och vederkvickt av hennes närvaro under dagen. Lägger sig lugnt till ro med Bibeln och seglar sedan långsamt och tillitsfullt in i viken av sömn och vila.

Ibland vaknar han på natten av skränande sång ute på gatan. Då går han fram till fönstret och ser vanligtvis Einar Lundmark som raglande går hemåt. Ofta sjunger Einar sorgset ylande »O, mitt liv, i grottekvarn ... här finns ju bara nöd och kval», men för det mesta sjunger han gungande sjömansvisor om kärlek i varje hamn och kvinnor med blottad barm.

När Einar slutligen viker in på gårdsplanen vid den gula stugan öppnar Villsson fönstret och lyssnar spänd och orolig. Om allt är tyst och stilla ännu efter en halv timme sedan Einar gått in stänger Villsson fönstret och somnar om efter en stund.

Men det händer att han hör rop på hjälp och ser Ella med barnen efter sig rusa över gårdstunet till Lunds, eller komma springande mot hans håll. När de alla väl är inne brukar han låsa dörren, koka te och hjälpa Ella att bädda ner de uppskrämda barnen.

Efter en sådan natt tänkte han en gång anmäla Einar. Men ångrade sig nästan genast.

För i nyktert tillstånd är Einar hjälpsam och trevlig. Han är intresserad av Villssons tavlor och Amerikaår. Skottar snön på vintern och lappar och lagar lidertaket när det behövs.

Dessutom är han en duktig skomakare och familjeförsörjare. Sköter plikttroget sitt arbete och ser varje höst till att familjen har torrved i lidret och ren halm i madrasserna.

Han fiskar och jagar, och cyklar om kvällarna ut till byarna runt staden där han syr någon glappande skosula eller byter en becktrådsrulle mot en påse mjöl eller en mjölkhink.

Han gör vad som helst för att få mat till huset. I barndomen har han nämligen själv gått omkring och tiggt. Rovor och potatis av bönderna. Sopprester av ryska militärer och kläder av herrskapen i staden.

Han har lovat sig själv att hans barn aldrig skall svälta eller lida nöd. Men kommer ändå till korta nu under ransoneringstiden. Hungern lyser varje kväll i barnens ögon när de sneglande på sleven följer Ellas rörelser då hon fördelar maten så rättvist som möjligt.

Om pojkarna börjar slåss om brödkanterna händer det att Einar skriker till som ett fångat djur. Ropar och ryar och sparkar i blint raseri till någon av pojkarna om de inte hinner undan. Ibland brister han efteråt ut i gråt och slänger sig hulkande på kökssoffan.

Ella som är född på ett herrgårdstorp i södra Finland förstår hans bittra förtvivlan och försöker alltid dämpa hans utbrott med milda ord och stillsamt plockande i rummet

Efteråt går hon ensam ner till ån, eller in i skogen. Står där småsnyftande mellan träden och talar med Gud. Blottar sin smärta och överlämnar sig slutligen i Hans allmaktshänder

När hon kommer hem igen är hon tyst och sluten, men sjunger ändå alltid förtröstansfullt »Tro under allt som dig möter» eller slår upp Nya testamentet med sitt underbara kärleksbudskap

Einar har ännu inte kommit hem från arbetet Ella gissar att han blivit fördröjd av någon kund i verkstaden eller gått in till Holms för att lyssna på radionyheterna. För det är åter så märkvärdigt oroliga tider. Det går rykten om ett nytt krig och Einar har hört att tyska militärer dagligen landstiger i Vasa och att tågen är fulla av tyska soldater.

Medan Ella gräftar spanar hon ändå ofta ängsligt ner mot gathörnet vid Långraden. Men där leker bara som vanligt en massa ungar på gatan mellan Sundells och Svenssons och hon blir allt mera säker på att Einar faktiskt gått in till Johannes som numera varje kväll lyssnar på radion.

I en vrå i vedlidret sitter elvaåriga Affi och klappar ut krokiga femtumsspikar på en tegelsten. Liksom andra försvarsmän vet han att ta vara på ransoneringstidens möjligheter för sin växande rörelse.

Spikarna har han dragit ut ur en undanskymd stockria i Socklot som såg fallfärdig och oanvänd ut.

Han arbetar träget och när han fått spikarna raka buntar han ihop dem fem och fem. Han har tre buntar prydligt radade i en gammal kappsäck där han har sitt varulager.

Medan han arbetar flimrar förtjänsten i hans tankar som en hägring. Han ser en böljande skog av hundramarkssedlar. Skogen susar löftesrik och de nakna hundramarkskvinnorna svänger på sig och vinkar glatt leende till honom.



[Hundramarkssedel modell 1922 designad av Eliel Saarinen.]


Han flinar saligt och hänryckt mot rikedomen.

Men när han minns sina kunder försvinner sedelskogen hastigt. Pennisslantarna klirrar ödsligt i Änttis svartgrå börs. Gubben Sarlin petar snålt marrande fram två mark ur snusnäsduken och Pingel-Fi undrar, surt bligande var han fått tag i spikarna.

Som om det skulle angå henne, tänker Affi upproriskt och klappar till en spik så hårt att en gnista slår ut från det rostiga järnet.

Börje som är tre år äldre än Affi har som vanligt sökt sig till Alholms. Och Penttu är nere vid Långraden och leker kurragömma med de andra barnen.

Inne i köket i stugan sitter Tita nu på vedbänken mellan spisen och köksskåpet. Lasse har kommit hem och står och rakar sig framför skåpet.

Med en liten rund borste har han tvålat in halva ansiktet. Med rakhyveln drar han noga upp gata efter gata genom det vita löddret och håller munnen i en konstig vinkel. Han stirrar spänt och iakttagande in i spegeln han hängt upp på knoppen till en av skåplådorna.

– Nog blir du fin nu, säger Tita beundrande och tynger ner kjolen mellan knäna samtidigt som hon lutar huvudet bakåt och ler tillgivet.

Lasse kastar en hastig blick över axeln och flinar till svar. Så lyfter han hakan och börjar i svepande tag raka halsen trots att där bara finns några enstaka fjun.

Tita, som till hösten skall fylla fyra år, är yngst av de sex barnen. Hon är känslig och lyhörd. Och i den trånga stugan har hon redan lärt sig att vara så osynlig som möjligt och leker för det mesta under köksbordet.

Men varje gång Lasse kommer hem kryper hon fram. Och ibland sitter hon med gapande mun och lyssnar nyfiken och undrande på människorna omkring sig.

Söderbergs Ida, en av granngårdskvinnorna, misstänker att hon är efterbliven. Men Ella menar att hon bara är lillgammal. Fast varje gång Ida är närvarande och flickan får det säregna uttrycket över ögonen skuffar Ella henne in i kammaren, eller ber henne springa ner till Långraden och leka med de andra småungarna.

Att flickan när hon sådana gånger försjunker i sitt betraktande ser människorna förvandlas och framträda som andra varelser i snabbt förbiglidande bilder är det ingen som vet. Men Ella har sina aningar. För hon har hört flickan tala för sig själv, och hon blev djupt generad en gång utanför busstationen när Tita rusade mot en helt främmande herreman och glädjestrålande slog armarna kring hans ben medan hon skrek »Äntligen kommer du. Var har du varit så länge?».

Efteråt frågade Ella vad hon menat, och Tita förklarade att det bara var nånting hon plötsligt såg och mindes. Men när Ella försökte fråga vidare blev flickan arg och sa att hon inte minns mera. Och så hade Ella bett henne att vara tyst i fortsättningen när hon kom ihåg nånting liknande för annars skulle folk tro i att hon är sjuk i huvudet.

– Och det är du inte, hade Ella tillagt samtidigt som hon med ett ryck i Titas hand fortsatte hemåt längs esplanaden.

Penttu som är nästyngst av barnen leker ibland med henne och har gett henne en glansbildsängel med glitter på vingarna. Den har hon mellan bladen i ett gammalt skolhäfte som hon fått av Anna-Lisa.

Einar kallar henne »pappas gullfågel» och ger henne ibland en liten flisa av sockertoppen som är gömd på ett hemligt ställe för barnen.

Att gullfågeln ytterst sällan besvarar hans kärleksbevis med en spontan kram eller ett glatt leende tycks inte bekomma honom. Han är blind för hennes skrämda och misstänksamma blickar. Men älskar att efter arbetsdagens slut hålla den späda lilla kroppen intill sig. Och varje kväll när han kommer hem från arbetet ropar han kallande på henne.

Hon sätter sig alltid stelt och lydigt i hans famn. Men kurar ihop axlarna under hans kyssar och kramar.

Om han luktar sprit kniper hon hårt ihop läpparna och vänder bort huvudet när han försöker få henne att skratta genom att kittla henne i sidan eller under hakan.

Nu sköljer Lasse skramlande i zinkfatet av rakhyveln.

Tita hoppar ner från vedbänken och ställer sig väntande framför honom. När han torkat av sig på handduken lyfter han upp henne i famnen.

Hon klappar honom förtjust över kinderna och lägger sedan näsan snusande mot hans lena hud. Så slår hon armarna hårt om hans hals och blundar njutningsfullt när hon borrar in ansiktet i raktvålsdoften vid hans öra.

Han skrattar till och släpper plötsligt taget om henne. Hon mister greppet om hans hals men i nästa sekund har han hissat henne högt upp mot taket.

Under några virvlande sekunder ser hon fuktfläckarna i spännpappret, lampskärmen med sin mässingshållare, och puukkokniven och lutstensburkarna som är gömda uppe på skåpet.

Så faller hon hastigt ner mot hans hår, vedbänken och trasmattorna på golvet. Och dunsar in i hans famn med ett gällt skrik. Han drar henne tätt intill sig, buffar in sitt ansikte vid hennes hals och blåser med läpparna kittlande mot hennes öra.

Hickrande av förtjusning lägger hon ena handen motande över hans mun. Han suger hastigt in tummen och smackar lekfullt som en gris. Hon piper och skriker av lycka. Och när han mitt i allt bara ställer ner henne på golvet slår hon genast armarna om hans ben och tigger kältande:

– Mer ... Lasse, mer!

– Nej, jag måst börja klä mej nu.

– Men bara lite, Lasse.

– Nej, slut gnäll nu!

– Bara en gång till ... En kuppelikeikka. Snälla Lasse, ber hon bevekande och sätter huvudet på sned.

– Nåjanå, säger han eftergivet och böjer sig ner över henne.

Hon tar ett stadigt tag i hans händer. Han böjer lite på knäna och så börjar hon kliva uppför hans ben. Med tungan i ena mungipan och armarna hårt spända för hon steg för steg sina nakna fötter upp mot hans bröst. Så niger han hastigt. Hon gör en volt och kastar benen bakåt ner mot golvet. I

– Nog är du skicklig, säger han berömmande när hon stolt sträcker på sig.

– Det är så lätt som helst, svarar hon och slänger högmodigt undan håret från pannan.

Just då kommer Ella in genom dörren med ett fång maskrosrötter i förklädesfamnen. Hon går fram till diskbänken och säger i förbifarten:

– Och ni brassar och brassar ... Förresten så står Knut och väntar i Långradshörnet.

– Var han där redan, undrar Lasse förvånad och skjuter Tita till sidan med en bestämd knuff. Så tar han skjortan han slängt över en stol och börjar hastigt klä sig.

– Kostymbyxorna är på knaggen i kammarn, säger Ella då hon märker hur han sökande ser sig omkring.

– Sabla Knut, mumlar Tita halvhögt och sparkar till en pall. Så kryper hon in under bordet där Docka Dara med sina knappögon får se hur flickan grimaserar med nedre tandraden i ett häftigt och illsinnat grin.

Ella börjar skölja maskrosrötterna. Tita kikar under bordduken på Lasse som småvisslande kammar sig. Han väter håret med kammen som han doppar i ett vattenglas. Han kammar genom håret gång på gång och försöker varje gång forma en våg snett över pannan.

Vattnet droppar ner på den vita skjortan. Ärmarna är uppkavlade och blottar de smidiga underarmsmusklerna. Han visslar på en vals och putar med de mjuka läpparna. Kvällssolen genom fönstret lyser över hans ena kind och örat som ligger som en snäcka mot huvudet.

Tita lägger sig platt på magen. Ligger som en tilltufsad hundvalp och sträcker hakan över händerna på golvet. Med uppmärksam blick följer hon varje rörelse Lasse gör. Hon ser hur han hämtar de svarta konfirmationsbyxorna från kammaren. Hur han ännu en gång rättar till håret och sedan drar till bältet i byxorna.

Hon suckar djupt och bedrövat. För hon saknar honom redan. Saknar hans närvaro i köket, hans händer i hennes hår bakom örat, hans röst då han talar, och värmen fån hans kropp då hon får sitta i famnen medan han läser tidningen.

Med darrande läppar ser hon hur han belåtet sträcker på sig framför spegeln. Hur han nyper i de hårda pressvecken i byxorna och slutligen med en svepande rörelse rafsar åt sig jackan från spiken intill köksdörren.

Och när han med ett »hej» försvinner ut genom dörren rusar hon plötsligt fram och springer efter honom ut på gården medan hon ylande skriker:

– Kommer du snart tillbaka?

– Ja, ja ... Gå in till mamma du nu bara, svarar han irriterat och leder ut cykeln mellan grindstolparna.

– Eller så kan du leka kråka en stund, Tita, tillägger han och ser långt på henne då han frågar:

– Nog minns du väl kråkleken?

Hon nickar, och ler sedan hastigt tillbaka. För trots att hon under vintern lärt sig göra snöänglar, ljuslyktor, och gubbar med kolögon i sina vita ansikten är det ingenting emot den lek Lasse lärde henne en dag i april.

De hade suttit tillsammans med Paluri på den stora stenen i skogsbrynet. Stenen som ligger mitt på gränsen mellan vildmarken i skogen och vallbackbornas djupt rotade små stugor.

Paluri från fattighuset Österbo hade berättat om tranorna som han sett dansa på rågåkern, och Lasse om orrspelet på ängen utanför Söderbergs ria.

Sedan hade de funderat på ekorrar, rävar, och bisamråttor som det vimlade av vid Sunds bäcken.

Tita som älskar Paluri men börjat förstå att han är egen och annorlunda eftersom folk kallar honom »Dåren» iakttog Lasse när han pratade. Men han talade precis som vanligt. Och lyssnade lika noga på Paluri som på Knut eller de andra pojkarna när de sa nånting.

Paluri halvlåg på stenen. Han luktade svett och gödsel efter arbetet i stallet på Österbo. Han var orakad och, från munnen rann en brun snusrand ner över hakan. Under samtalet fingrade han kärleksfullt på sin enda ägodel i världen. En liten utsirad silverglänsande munharpa.

Lasse satt lutad mot tallen som växte tätt intill dem. Marken var bar omkring stenen och mellan det långa fjolårsgräset började små gröna grässtrån sticka fram. Kring en avgnagd liten rönnplanta hade vinterhararna lämnat små runda kulor. I diket längs gatan sorlade vattnet stilla.

När Paluri lade instrumentet till munnen och lät en spröd melodi flöda fram slutade Tita peta i mossan och kröp in i Lasses famn.

Medan de lyssnade till Paluris improviserade musik såg Tita en kråka uppe i tallen. Den trippade ryckigt omkring på en gren och lurade ibland nyfiket ner på dem. Hon låg stilla i Lasses famn och iakttog fågeln. Så lade hon fundersamt fingret i munnen och sa:

– Om jag sku vara fågel sku jag helst vara kråka!

– Varför?

– För att di vågar vara så nära oss.

– Ja just ...

– Och di där andra som ni prata om var ju rädda för er och flög bort, eller va?

Paluri avbröt plötsligt sitt spelande, såg forskande på Tita och frågade:

– Är int du rädd för oss då?

– Nå nej! Int för dej och Lasse int! Jag dansar no ja, fast ni båda två ser på, svarade hon och sträckte viktigt och övermodigt skrattande på sig.

Paluri och Lasse såg på varandra och log. Sedan vände Paluri blicken upp mot tallkronan och sa:

– Och om man tänker efter så kan kråkan flyga lika högt som tranan och di andra fåglarna.

– Och på samma sätt som di, si sej omkring här i världen, tillade Lasse och såg efter fågeln som med ett hest kraxande flög iväg.

– Jaaa, jag sku nog gärna vara en kråka jag, suckade Tita och tryckte sig längre in i Lasses famn.

– Du kan ju leka att du är en, svarade han, kramade om henne och fortsatte sedan ivrigt:

– Om du stiger opp ska jag visa dej!

Och en stund senare hade han stående på stenen lyft henne högt upp över sitt huvud.

Hisnande hade hon sett Vallbacken i ett nytt perspektiv. Gatan framför dem slingrade förbi deras stuga, Änttis röda lilla hus, och vidare ner mot Långraden, Ströms och Svenssons.

Hon såg takåsar, skorstenar, blänk av plåt och glas, och prydligt radade pärtor långt borta på Söderbergs fähus. Hon såg Ella snedda över gårdsplanen till Lunds farstukvist där Alma stod och sopade trappan. Och tant Äntti som kom ut från vedlidret.

Förundrad lade hon märke till hur små de såg ut. Och när hon vände på huvudet såg hon att kronan på den väldiga tallen utanför Villssons grind skymde sikten ner mot Sundells. Och som två små prickar satt lekkamraterna Solveig och Sigge utanför Svenssons på berget.

– Visst såg du långt, frågade Lasse när hon åter stod på stenen. Och när hon nickade fortsatte han ivrigt övertygande:

– Så där kan du leka när du vill, Tita. Kliv bara upp nånstans och si dej omkring med fågelögon.

Sedan dess har hon ofta lekt kråkleken för sig själv. Klättrat upp på stegar, stenar och plank, och förundrat sig över utsikten. Och nu när Lasse glider iväg nerför backen kliver hon kvickt upp på staketet och sätter sig på grindstolpen.

Hon ser hur jackan fladdrar kring hans kropp i vinddraget. Hur han bromsar nere i gathörnet och stannar intill Knut som står och röker.

I detsamma kommer Haapasalos Ulla ut från gårdsplanen vid Långraden. Hon har en storblommig klänning på sig. Det långa håret hänger som en ljus gardin ner över axlarna. Hon sätter sig på Lasses pakethållare. Knut kastar tobaksfimpen och så trampar de iväg uppför backen mot Alholms.

Solen lyser bakom häggen och björkarna vid Svenssons staket. Mellan de skira löven flimrar solstrålarna över gatan och ungdomarna som försvinner bakom backkrönet vid Alholms.

Tita sitter med hängande huvud och biter sig hårt i fingrarna. Hon varken ser eller hör. Inte ens när Sigge viftar med handen och ropar hennes namn. Eller när Sundells Spilivink med kvastskaftet i händerna balanserar längs deras plank som en stockflottare tills han ramlar och skriker till.

Hon bara sitter på stolpen med blicken envist riktad mot Alholms där molnen långsamt seglar förbi över hustak och trädkronor.

Hon suckar tungt och önskar att hon kunde flyga.

Men när Einar plötsligt svänger in på gatan nere vid Sundells rycker hon till och kliver hastigt ner. Försvinner sedan springande inåt gården.

En stund senare när Ella står på trappan och ropar hennes namn ligger hon och trycker bakom en svartvinbärsbuske. Och kommer inte fram förrän Einar står i dörren och kort och befallande ryter:

– Tita! Kom hit genast!



Lasse är nästan sjutton år gammal. Han har stadigvarande arbete på Mecklers resårfabrik, den enda större industrin i staden. Han är skötsam och duktig. Och betalar punktligt för mat och husrum där hemma.

Cykeln är hans stora stolthet. Den köpte han av en arbetskamrat som under vintern flyttat till Canada. Av Merinen fick han köpa en alldeles hel bakring och på styrstången har han en riktig ringklocka.

Till hösten skall han söka inträde i Kvevlax hemslöjdsskola. För han har tröttnat på Mecklers resårer. Han vill lära sig forma järnet också till något annat. Och han fantiserar om utsirade grindar, vackra ljusstakar, spiskrokar prydda med droppliknande hängen, och grytunderlägg med konstfärdigt hoprullade fötter.

Två av hans farbröder, Leo och Ville, har lovat gå i borgen för ett banklån. Ella ängslas över vad Einar skall säga om ett banklån bara för en vinterkurs i Kvevlax men han är fast besluten att skaffa sig en grundutbildning för framtiden.

Och en kväll i förra veckan blev han medlem av Nykarleby stads Socialdemokratiska förening. Föreningen har återuppstått under våren och hans farbror Elis är ordförande.

Det var för Elis skull han skrev in sig. För Elis är helt annorlunda än Einar. Han talar lugnt och sansat som de andra bröderna. Och tycker om att diskutera olika saker. Ibland viker Lasse in till kraftverket där Elis och Ville arbetar bara för att se dem kontrollera mätartavlor, turbintryck och generatorljud.

De kan inte samtala så mycket i det bullrande ljudet men det är ändå roligt att gå där bredvid dem i arbetet och sedan bli bjuden på en kopp silverte ur deras omlindade varmvattenflaskor.

När Elis efter julen började prata om nödvändigheten av en arbetarförening i staden var Lasse inte intresserad. Men småningom insåg han att Elis hade rätt. Det var dags för arbetarna i staden att organisera sig på nytt.

Och eftersom kommunismen fortfarande är förbjuden är enda alternativet en socialdemokratisk förening, hade Elis tyckt.

Men inte Einar som kallar Elis en rövaslickare och föreningen en pissljum syjunta. När han fick höra att en av seminariets lektorer och en av stadens handelsmän också blivit medlemmar skrattade han elakt och gjorde narr av den Tannerska herrskapsföreningen.

Lasse är totalt likgiltig för vad Einar tycker och tänker om föreningen. Men att han liksom vuxit till sig i Elis och Villes ögon känns bra. Och nu när han susar iväg nerför backen mot Topeliparken är det med en känsla av tillfredsställelse han håller i styrstången.

Han känner sig befriad. Stor och stark och betydelsefull. Han njuter intensivt av solljuset, styrkan i sin kropp, och Ullas tyngd på pakethållaren.

Omkring honom försvinner hus, lider, stora stenbumlingar och buskar. Under framhjulet glider gatan hastigt bakåt. Livet ligger framför honom utmanande och fyllt av oanade möjligheter.

Han spänner armmusklerna och rinner nerför backen med ett lyckligt flin över anletsdragen.

Framför honom bromsar Knut och svänger in mot parken. På högra sidan ligger älven bred och isfri. I det mörka skummande vattnet flyter virvlande propsar. Från forsen vid kraftverket stiger ett mäktigt dån. Längs stockrännan dunsar stockarna ut i en jämn ström.

Vid klappbryggorna ligger några kvinnor på knä och skurar trasmattor och vinterkläder.

På långt håll ser han Harry och Doris, och Gunnar Ström. De står tillsammans med några andra ungdomar vid den nyklippta häcken kring Topeliusstatyn. När han kommer närmare upptäcker han Östermans Pelle och hajar till. För han liksom alla andra i gänget vet att Pelle och Ulla under vintern suttit hand i hand på Bio Scala och på Valborgsmässoaftonen gått tätt omslingrade längs kärleksstigen på andra sidan älven.

Men när han stannar och Ulla hoppar ner på marken blir hon stående nära honom. Och en stund senare känner han att hon lutar sig mot pakethållaren bakom honom.

Han spottar kaxigt åt sidan och lägger samtidigt märke till Harrys glada förvåning. Han blinkar menande till svar och sträcker på sig där han står bredbent över cykeln. Han ler självsäkert och minns plötsligt det Harry fantiserat om en natt i tält ute vid Grisselön.

Doris och Ulla skulle naturligtvis vara med. Och kanske Knut, fast han ännu inte hittat någon passlig brud att ha på pakethållaren. Men han skulle ju kunna meta, och samla ved och elda så smått.

Ulla och Doris skulle få byta om inne i tältet. Sedan skulle Harry och han stå och se på när de i bara simdräkterna stod och fnittrade i strandvattnet. Harry skulle förstås göra sig till för Doris. Dra upp byxbenen och vada ut han också. Men då skulle de få se på fan. För då skulle han, Lasse som ansågs ha vattuskräck, rusa ut i havet och utan en sekunds tvekan kasta sig raklång i vågorna ...

– Vad står du och flinar åt? Hör du nå vad vi säger, frågar Knut ilsket och knuffar Lasse i sidan.

– Jo ... vad sa ni?

– Att vi sku peda iväg mot Jakobstad.

– Nu? Men klockan är ju redan över sju.

– Jo, men sommarnatten är lång Lasse. Nog hinner vi hem tills vi ska i arbete.

– Får jag också komma med, frågar Ulla och sträcker kokett fram huvudet.

 – Förstås, svarar Lasse och tillägger:

– Bara du håller i dej hårt.

– Så här, skrattar hon till och slår armarna kring hans höfter.

Han känner hur han rodnar och försöker dölja det genom att börja gräva sig i fickorna. Och fast han mycket väl vet att han är pank låter han ändå förvånad och irriterad då han drar händerna ur jackfickorna och utbrister:

– Sablar. Jag har glömt plånboken hemma.

– Men jag har nog så vi får en pilsner i Socklot, svarar Knut och fortsätter ivrigt manande:

– Kom med nu bara!

– Far du med Ulla, ropar Doris som står och håller i Harrys styrstång.

– Om du kommer så, svarar Ulla och kastar sedan en utmanande blick på Pelle som står och röker. Han ser kallt på henne och blåser ut röken i små puffar. Så fimpar han under skoklacken, slänger fram armen och tittar på klockan. Sedan vänder han sig till de andra pojkarna med ett illmarigt flin och säger:

Tja, vi sku visst till Andra sjön vi?

– Herrskapen är ju på sommarvillorna nu, och jag har sett att Hoffmans har en förbannat snygg piga med sej i år, fortsätter han förklarande och knycker på nacken.

– Tapp nu int ögonen på Hoffmans veranda ... Ifall du kommer så långt, skriker Ulla gällt efter honom när han och de andra pojkarna lomar iväg inåt staden.

Harry och Doris börjar gå norrut. Knut följer efter dem. Ulla tar upp en sten från marken och kastar den häftigt längs grusgången. Så slänger hon med håret, ser trotsigt på Lasse och säger med ett utmanande litet skratt:

– Som sagt var ... sommarnatten är lång Lasse ... Nu far vi!
[Inf. 2012-01-08.]

De hinner upp de andra utanför Kuddnäs. Så fortsätter färden genom Åminne där de får nyrökt sik av Bertulas Matt, via Socklot där Knut köper två pilsnerflaskor av Emma, och Karby där pojkarna i tur och ordning försöker se lika strama ut som Sveriges Adolf Fredrik medan de provsitter Kungsstenen.




[Infarten till Kuddnäs till vänster, kanske i samband med sångfesten 1953 på Kuddnäs. Notera skylten och transformatortornet! Förstoring.
Foto: William Knuts. Lars Pensar tillhandahöll.]


När de trampar vidare berättar pojkarna fräcka historier för varandra. Och flickorna fnittrar eggande av hemlig upphetsning. Ingen av dem tänker på kriget förra vintern eller på rykten de hört om ett nytt krig.

De bara njuter av att vara tillsammans. Lediga från arbetet, och inneslutna i ungdomlig lust och glädje inför livet. Skrattande och pratande cyklar de framåt längs den slingrande grusvägen.

Vid Sandåsen dricker de ur de sista pilsnerskvättarna. Ulla och Doris smyger bakom buskarna och hukar sig generat. Lasse som i vanliga fall inte röker drar några bloss på Harrys Työmies eftersom han tycker det ser så manligt ut. Men han ångrar sig när han börjar hosta och Ulla retfullt säger:

– Har du småpojkshosta du ännu?


När de slutligen åker in i Jakobstad längs Storgatan blir de omkörda av en buss som vrålande tutar åt dem. En man som sitter på ett hästlass ropar att de skall hålla sig till högra sidan av gatan. Och en dam med boa kring halsen och svarta näthandskar på händerna drar hastigt in kopplet till sin vita pudel när de närmar sig.



[Storgatan vid Malmska gården. Förstoring.
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll vykorten.]



Vid torget blir de stående i en klunga. De glor alla nyfiket på trafiken, storstadsmänniskorna och olika reklamskyltar som hänger ut från bodar och affärshus.




[Torget. Förstoring.]




[Storgatan norr om torget. De fyra första husen rivna. Notera bussen och tornet i högerkant! Förstoring.]



– Ska vi fara ut till Alholmen, frågar Harry efter en stund och Ulla som bara en gång tidigare varit i Jakobstad frågar:

– Var är det?

– På Alholmen förstås, hickrar Doris överlägset och ser på Harry med ett menande ögonkast.

– Har du int sett hamnen nångång, frågar Lasse och när Ulla nekande skakat på huvudet ser han sig omkring och kastar uppmanande med huvudet mot Knut då han säger:

– Vi far väl då.

När de cyklat förbi husen längs hamngatan, sommarvillorna på stranden och hamnkontoret stannar de utanför caféet. Genom den öppna dörren hör de en kvinna gräla på en man som av samtalet att döma inte kan betala smörgåsen han beställt.




[Hamngatan. Kirsiläs skoaffär till vänster. Förstoring.




[Hamngatan. Förstoring.



Omkring dem blandas den saltdoftande vinden från havet med lukten av sågspån vid sågen och avfallshögen bakom tullhuset.

Över vattenytan seglar skränande måsar och tärnor. På kajen är bräder, fisklådor och tunnor staplade i högar. En pråm ligger gungande mot den stenlagda kajen. En stor lyftkran lastar ett fartyg med takplåt och armeringsjärn. Längre bort utmed stranden ligger skutor och små roddbåtar guppande på vågorna.




[Schaumans vid Alholmen. Tycker mig minnas att det såg ut ungefär så här ännu i början på sjuttiotalet. Förstoring.



Mellan männen som arbetar på stranden går en kvinna sökande från den ena till den andra. Hon är klädd i en ärmlös sommarklänning och kurar fruset ihop axlarna. På håll ser det ut som om männen skulle ha roligt åt hennes promenader. Och några småpojkar kretsar omkring henne som hökar. De skrattar när hon ilsket slår efter dem med handväskan.

Längs järnvägsspåret kommer ett godståg med tomma vagnar. Röken från lokomotivet virvlar i stora bulliga moln ner över ungdomarna som går in i caféet.




[Fartyg vid och järnvägsvagnar lastade med trävaror på kajen. Notera segelfartyget! Förstoring.]



När de kommer ut igen ser de ett stort fartyg som just lagt till bredvid pråmen. Från däcket kastas rasslande tjocka kättingar. Kommandorop och ordergivningar hörs genom motorbuller och vågskvalp. Längs landgången kommer en officer med högra handen i honnörshälsning. Efter honom marscherar en rad unga män i grågröna uniformer. Hamnkaptenen skyndar fram med utsträckt hand.

– H A N S  L E O N H A R D T, stavar Ulla långsamt ihop de nästan bortnötta svarta bokstäverna på sidan av fartyget.

– Va i helvete! Det är ju tyskar, utbrister Harry överraskad och pekar på hakkorset i fören.

– Di ska kanske till Petsamo, svarar Knut och skuggar sig med handen över ögonen när han fundersamt fortsätter:

– Di ska säkert skickas med tåget upp till nickelgruvorna.

– Men int är di där nå gruvarbetare, konstaterar Doris ängsligt och ser skrämd på de andra.

– Nej, di är ju soldater, svarar Lasse som med gapande mun iakttar det som sker på stranden.

Officeren och hamnkaptenen står och pratar. Kaptenen tittar på några papper och skriver nånting på dem. Ur fartyget strömmar soldater och hästar. Två täckta lastbilar kör långsamt ut från bildäck.

– Tror ni int det är bäst att vi far hem nu, frågar Ulla och drar tröjan tätare omkring sig.

– Snart, svarar Harry frånvarande och följer med blicken en häst som stretande drar ett lass avlånga trälådor mot tåget. Soldaten som håller i tömmarna skrattar mot småpojkarna som nyfikna springer efter honom. Kvinnan i den ärmlösa klänningen målar läpparna och går sedan med glidande steg närmare båten.

– Om det faktiskt blir krig igen ... så är tyskarna på vår sida, säger Knut med underligt torr röst.

– Kan det vara gevär i di där lådorna, frågar Harry samtidigt oroligt och ser spänt på Lasse och lådorna som ligger tungt på långflaken efter hästen.

Lasse svarar inte. Han lägger armen kring Ulla som plötsligt trycker sig intill honom. Och en stund senare säger Knut hasplande med ett skrämt uttryck över ansiktet:

– Vi ska fara nu hör ni, innan vi blir bortkörda!

På hemvägen är ungdomarna ovanligt tystlåtna. Pojkarna trampar och trampar och samtalet flyter trögt och långsamt. Ibland ser de hastigt på varandra. Lasse lägger märke till något nytt och vasst i Harrys blick. Som om han var upprörd eller förbannad på något. Och Knut har ett spänt drag över munnen.

Ulla sitter tyst och tankfull på pakethållaren. Hon har blivit påmind om Seppo. Soldaten som låg på krigssjukhuset i Normen den hemska vintern i fjol då hon som femtonåring var tvungen att lära sig lägga förband på variga sår, tvätta nakna män, och springa med stickbäcken och spottkoppar.

Exakt hur Seppo såg ut minns hon inte längre.

Men sorgen hon kände då han förflyttades till Kalajoki har åter brett ut sig som en mörk skugga över henne. Under skuggan sitter hon ensam och utlämnad. Och saknar något som aldrig fick gro och växa. Bara glimra till som ett varmt solblänk mellan sjuksängarna några kalla vinterveckor.

Doris håller armarna hårt om Harrys höfter. Hon tänker på att han snart är värnpliktig. Och hon minns att Söderbergs Olof under kriget måste ut till fronten fast han bara varit några veckor i Ekenäs. Om det blir krig igen så ... Men inte Harry! Gode Gud, inte Harry, tänker hon och minns hur Söderbergs Ida en dag i våras då hon hörde göken första gången fundersamt sade »Jaa, göken galar på bar kvist i år ... Det bådar int gott för sommarn det».

– Hör ni, tror ni det blir krig igen, skriker hon plötsligt högt och skärande.

– Knappast ... Och int ska vi tänka på sånt nu Doris, svarar Harry och klappar henne tafatt över knäet medan han med andra handen försöker hålla balansen på cykeln.

De stannar inte förrän de åter står i Topeliparken. Där tänder Harry en cigarrett. Lasse kastar sig raklång på en soffa, och Ulla sträcker på sig och gäspar stort. Knut försvinner efter ett kort »hej». Doris manar på Harry och en stund senare går de två paren hemåt. Uppe på backkrönet vid Alholms blir de stående och glor förvånat ut över Vallbacken.

Långt framför dem, över skogskanten bakom Lundmarks stuga stiger solen. De första strålarna lyser trevande genom träden.

Nere vid Långraden ligger en lätt dimslöja över gatan. Från hustak, plåtskjul och dynghögar stiger en tunn böljande rök.

Gräset längs Svenssons plank skimrar av dagg. Utanför Ströms ligger en skottkärra snett lutande mot den gråröda timmerväggen.

På Änttis staket har Haapasalos Lempi fått breda ut sina trasmattor som hon skurat på klappbryggan vid älvstranden.

Vid Sundells hänger kläder på tork. Bland Spilivinks lappade byxor, Mariannes randiga kjol och Helmers gråblå overallsbyxor lyser Marias ljusröda sidenkorsett med trotsig elegans.

Från Lövs stugknut stiger doften av blommande hägg.

– Nämen så grant, utbrister Doris andlöst och ser på Vallbacken med strålande mörkblå ögon.

– Jaa, nickar Harry instämmande och ser hängivet på henne.

Och en timme senare när Lasse förnöjt småleende viker in på Lundmarks gårdsplan ser han Harry och Doris under gårdsbjörken vid Lunds stugknut. Harry karvar och skär i den vita stammen. Doris sitter på huk i gräset och skalar en björkkvist.

Lasse smyger sig tyst mot trappan. Inkommen i köket kastar han en förströdd blick mot soffan där Einar snarkar och Tita hopkrupen sover mot soffryggen dit Einar som vanligt tvingat henne.

Följande kväll står han med Doris syster Sally och läser texten som Harry skurit in i trädet. Från knivsnitten rinner ännu klar björksaft och inuti hjärtat står det med kantigt tillkarvade bokstäver »Doris och Harry. 9.6. 1941».

Men hur han än letar i Jakobstads Tidning på Granlunds café hittar han ingen notis som skulle förklara vad det tyska fartyget gjorde vid Alholmen.

Det verkar förbryllande, men samtidigt hoppfullt. Och när han går ut från caféet är han nästan säker på att de tyska soldaterna trots allt bara skulle sändas upp till malmgruvorna i norr.
[Inf. 2012-01-14.]

Rosorna i Topeliparken har blommat ut. Och människornas oro har besannats. Det är åter krig i landet. Finland är sedan en tid tillbaka indraget i stormaktskonflikten.

Regeringen har utgett en kommuniké och klargjort situationen i press och radio. Landets medborgare har uppmanats att lugnt och sansat fullgöra sin fosterländska plikt.

President Ryti har talat i rundradion. Han har redogjort för den schakalpolitik Moskva hittills bedrivit. Och förklarat att Sovjet redan under fredsförhandlingarna 1940 ställde krav som pekade fram mot en kommande anfallsplan.

Men nu får ryssarna möta en jämbördig motståndare. Stortyskland som bildar en stark front ända från Ishavet ner till Svarta havet står nämligen på finsk sida i kriget. Och längs landets gränser tränger nu dagligen tyska trupper tillsammans med finska armén allt längre in i Sovjet.

Från fronten kommer glädjande rapporter om segrar och landvinningar. Ryska flygplan skjuts ner, fiendenästen sprängs och soldater blir tillfångatagna. Lokomotiv, järnvägsvagnar, hästar och vapen tas som krigsbyte och transporteras till olika orter i Finland.

Evakuerade karelare får börja flytta tillbaka till Pölkjärvi, Ruskeala och Wärtsilä. Men landets småbarn skickas ändå som under förra kriget med namnlapp på bröstet till Danmark och Sverige. Och de vuxnas ansikten sluter sig bistra och sammanbitna kring allvaret och spänningen i tiden.

Nykarleby är åter förvandlad till garnisonsstad. Befolkningen har under de senaste månaderna mer än tredubblats. Lärarseminariet, Folkhögskolan och alla andra skolor i staden har ännu en gång tagits i bruk av försvarsmakten.

I Normen vid torget är hundrasextio finlandssvenska rekryter inkvarterade. Varje skolsal är upptagen av blivande soldater.

Pojkarna som först anlände till skolan fick hastigt spika ihop våningssängar av ohyvlade bräder. I sängarna finns nu madrasser av papperssäckar, fyllda med träull eller sågspån. Och över madrasserna finns filtar som pojkarna får dra över sig till natten.

Ett klassrum i första våningen är sjukstuga. Där har de inkallade ungdomarna blivit röntgade, och vaccinerade mot tyfus och smittkoppor.

I nedre hallen har stadens lottor en kantin där de säljer surrogatkaffe, torkade morötter och halspastiller.

Varje morgon kvart över sex gymnastiserar pojkarna ute på torget. Stadsborna närmast torget har redan vant sig vid tidiga väckningar och ekande kommandorop.

Längs vägarna mot Kovjoki, Jeppo, och andra byar marscherar dagligen långa rader av gråklädda män som sedan har terrängövningar i skogarna, eller ute på åkrar och öppna fält. Under marscherna sjunger rekryterna taktfast och ekande.

Ibland kör tyska lastbilskolonner genom staden. Om tyskarna stannar vid torget eller längs någon gata gör stadens småpojkar och andra intresserade bytesaffärer med dem.

Tyskarna har alltid tvål, tobak, och choklad med sig. Varorna byter de gärna mot bröd, eller korv och potatis.

Skyddskåren och lottorna huserar som förr vid Karleborg. De ordnar ofta välgörenhetsbaler på stadshotellet till förmån för änkor och faderlösa. Då klär lottorna ut sig i krinoliner och går småflirtande mellan borden där de säljer lotter och lyckostickor.

Sedan en tid tillbaka är det utegångsförbud för allmänheten om kvällarna.

Tonårspojkar som trotsar förbudet smyger ändå fyllda av spänning och äventyrslust längs gatorna. Utposterade vakter skriker och gormar efter dem. Och i stadens tidning Klockarposten hotas huliganerna med fängelsestraff för sitt olovliga kvällsspringande.

På Vall backen är bara Villsson, gubben Ström, Hannes Lund, Bror Svensson och några andra män hemma. De andra är ute i kriget.

Einar Lundmark, Helmer Sundell och Evert Koski är i Hangö. Och Söderbergs Olof som är tjugo år har sänt ett brev från fronten.

Brevet bär hans mor Ida i förklädesfickan. Hon kan det utantill men läser det ändå om och om igen. Och delar sin oro över pojken med Alma och Ella.

Kvinnorna beskärmar sig över kriget som så skoningslöst åter kastar sin skugga över ungdomarnas liv och framtid. De ser på varandra med ångestfyllda ögon och talar upprört om galenskap och vanvett.

Småbarnen omkring dem blir ängsliga och börjar röra sig tyst och försiktigt mellan stugorna.

Holms Johannes som tillsvidare inte är inkallad på grund av sin ålder lyssnar nästan varje kväll på radion.

Enligt det han hör tror han att kriget inte blir långvarigt. Inte ens så långt som det förra som han numera kallar för Vinterkriget.

Kvinnorna som alla har söner i sjuttonårsåldern hoppas att Johannes har rätt. Men hans hustru Ingeborg vaknar ändå ofta på nätterna. Ligger kallsvettig efter mardrömmarna och oroas över sin äldste son Sigurd. Och Alma smyger ibland upp på kallvinden där hon i naftalindoften bland tröjor, filtstövlar och fårskinnsmössor faller på knä och innerligt ber Gud bevara Elmer från kriget.

Hannes har igen en gång grävt gropar och bombskydd i skogen runt backen. Han har också gått runt och kontrollerat att kvinnorna tömt vindar och skrubbar på brandfarligt skräp.

Vidmanskan blev hysterisk når hon måste slänga lådan med urgamla broderimönster. Hon skrek av förtvivlan tills Lundmarks Penttu som följde med Hannes på dessa ronder fick henne lugn då han sa:

– Gräv ner mönstren i en mjölkhink Betty! ... Så vet du sen var du har dem.

Och nu när kvällarna mörknar hänger kvinnorna som under förra kriget filtar och täcken för fönstren.

Varje kväll krymper livet på backen.

Varje kväll försvinner barn och kvinnor som skuggor i stugorna.

Barnen sitter uppradade på soffor, sängar och stolar. Tigande och uppskrämda iakttar de sina mödrar som mitt i sina vardagliga sysslor kan brista i gråt, eller bara bli stående med blicken inåtvänd och frånvarande.

Men på söndagsmorgnarna travar småungarna ivrigt iväg till söndagsskolan i Frälsningsarmén. För där berättar tant Helga [Björklund] spännande historier om Jesus och lärjungarna. Och varje gång slutar hon med att knäppande på gitarren leda dem runt i rummet medan de hand i hand stampar runt och trosvisst sjunger »Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord».

Den nya alarmsirenen på kraftverkets tak vrålar ibland oväntat och olycksbådande. Folk rusar hastigt till skogs och gömmer sig i bombskydd och lador.

För det mesta är det ändå bara befolkningsskyddet som har sina övningar och kvinnorna och barnen kan återvända hem efter de nödvändiga repetitionerna.

Tita lägger sig varje kväll tidigt i kökssoffan. Ligger stilla och njuter medan hon väntar på Ella. Läser sedan tillsammans med henne »Gud som haver barnen kär,» och slår efteråt armarna hårt kring hennes hals. För Ella har intagit Einars plats i soffan och fyller den med helt andra känslor och dofter än hans hårda händer och fräna lukt av läder och sprit.

Äntti låser numera ytterdörren till natten. Och Pingel-Fi sover ibland i källaren. Då har hon en rågummiboll mellan tänderna eftersom hon tror att hon kan bita tungan av sig om det skulle bli ett häftigt bombardemang under natten trots att staden ligger långt från krigszonen.

Paluri berättar för Tita att Pöll-Jutt på fattighuset har skaffat sig ett vapen. En gummisprätta med tillhörande småsten i byxfickan. Om ryssarna kommer skall han skrämma dem så de flaxar iväg lika hastigt som småfåglarna ur trädkronorna där han övar sig, förklarar Paluri och demonstrerar skrämt kutande in mellan träden hur ryssarna skall försvinna efter gummisprättsanfallet.

Haapasalos sexåriga Elsa som under förra kriget skickades till Sverige har under mellankrigstiden kommit tillbaka. Hon var fet och frodig och utsattes genast för de skorviga vallbacksungarnas avundsjuka. De rev sönder hennes blunddocka och söndagsklänning. De härmade hånfullt hennes rikssvenska uttal och nöp henne i de röda kinderna medan de ropade grissugga, grissugga.

Men en dag vann hon över Penttu i ett slagsmål, klöste en lång reva tvärs över Ailas kind och bet Sigge i armen så att han stortjutande sprang hem.

Sedan dess har Elsa fått vara i fred. Och för en vecka sedan blev hon liksom de andra ungarna skyddsympad mot difteri av syster Anna på Folkhälsans rådgivningsbyrå.

En man i Forsby har botat sin magkräfta med björkaska, och på sjukhuset opererar doktorn bort blindtarmar och gallblåsor. Men lungsoten fångar som förr sina offer.

Den senast drabbade på Vallbacken är Ebba Svensson. Hon har nyligen kommit hem från Östanlid sanatorium i Jakobstad där hon varit några veckor.

Blek och hostande försöker hon nu klara skötseln av hemmet och de två barnen medan Bror är på arbetet. Solveig och Sigge står ändå ofta stumt vädjande innanför köksdörren i någon av granngårdarna. När de får sätta sig till bords och dela på den kålsoppa eller bärgröt som för tillfället finns i huset ler de blygt och tacksamt.

Hannes har köpt en ny häst. En istadig märr som heter Målla. Han och Söderbergs August kör vattentunnor och skräplass i staden.

Ibland måste de forsla lådor och paket från militärförläggningen till järnvägsstationen i Kovjoki. Som ersättning för dessa extra körslor får de en och annan hötapp.

Doris har börjat arbeta åt juden Silberstein som har en liten burkfabrik i närheten av seminariet. Hon lackerar faneraskarna som Aaltos Arne dekorerar med påmålade blomstergirlander.

Blåbärs-Anna nästan bor i skogen nuförtiden. Hon plockar ämbar efter ämbar av bären som hon säljer till militärköken. När köksorna betalar henne sedan de först pressat ner priset till tre mark litern tackar hon dem med en kort nick.

Alma är för det mesta i tvättstugan vid gamla bryggeriet där hon tillsammans med andra kvinnor gnuggar, soldaternas nersölade underkläder och strumpor. När hon om kvällarna blek och illamående kommer hem från arbetet vindar hon alltid först upp ett ämbar vatten ur brunnen. Så sätter hon sig på trappan och dricker långsamt och begärligt en skopa friskt vatten innan hon tar itu med hemsysslorna.

Ida har som förr sina kor, höns och grisar. Men hon irriteras av kontrollörerna som springer i fähuset och väger och mäter och räknar ut. Och harmas över att hon knappt kan koka en välling åt familjen ens fast hon har egna kor.

Ella tvättar varje dag vita officersskjortor. När hon stärkt och strukit dem får hon två mark per styck. Hon tycker att det är en bra extra förtjänst. Och när hon dessutom har lönen av Villsson för veckostädningen och Einars krigslön kan hon ibland köpa lite mjöl av en bonde i Socklot som säljer svart.

Börje har avancerat. Förut var han springpojke åt fru Alholm. Nu är han anställd av hennes man.

Alholm är byggmästare och basar för Folkhögskolans nybygge, ett trevånings flickinternat. Börje skall få vara med och bygga upp huset. Men ännu är bara grunden lagd. Och hur det blir till vintern vet ingen. För det är svårt med byggnadsmaterial nu sedan kriget bröt ut.

Tillsvidare ror Börje ändå varje morgon över älven till arbetsplatsen och kommer varannan vecka hem med en slant åt Ella.

Lasses dröm om en vinter på Kvevlax hemslöjdsskola har förbleknat sedan också den skolan blev upptagen av militären. Han känner sig bestulen på något väsentligt och när han om kvällarna hugger ved i lidret händer det att han mitt i allt bara sjunker ner på huggkubben. Lutar huvudet i händerna och gråter tyst kvidande. Vanmäktig inför krigsmaskineriet. Och utan hopp om att en dag slippa Mecklers rödglödgade helvete på det kalla jordgolvet i smedjan.

Anna-Lisa har hela sommaren varit piga hos herrskapet Bergh. Hon är fjorton år och anses vara duktig för sin ålder. Frun har berömt hennes arbete och gett henne ett inramat fotografi av de tre barnen. Herrn har två gånger trängt in henne i vrån mellan soffan och rökbordet i salongen och flåsande kysst henne vid halsen. Därför tvingar hon nu alltid barnen att vara inomhus när frun är ute på ärenden.

Affi har utökat sin affärsverksamhet. Han snarar fåglar, harar och kaniner. Samlar fågelägg och plockar daggmask i parker och komposthögar.

Han har spikat ihop en kärra av bräder han hittat. Kärrhjulen som han fått av Äntti har han noga smort in med koltjära.

Nu drar han gladeligen omkring med kärran och säljer metmaskar, fågelägg, kvastar och ett och annat tarvting ur sitt lager i lidret.

Djurkropparna säljer han bara åt sådana som han vet inte anger honom för olaga jakt. Och daggmaskarna förtjänar han bäst på om söndagarna ute vid Andra sjön där folk sitter på bryggan och metar.

På väggen vid Karleborg meddelas vallbacksborna om ransoneringskort, velocipedlicenser och krigslöner.

Telefonstolpar och uthusväggar är fyllda med affischer där allmänheten varnas för fallskärmshoppare och ryska spioner.

I Vexala utanför staden blommar rönnen fast det är i slutet av augusti. Klockarposten rapporterar fenomenet som ett tidens tecken. Skribenten menar att det tusenåriga riket snart är här och uppmanar folk att förbereda sig för den stora glädjen.

Ström blir fundersam och börjar gå med Bibeln under armen till sin syster Äntti. Där sitter han sedan med pekfingret i Skriften medan han grubblande mässar om Adams syndafall, människans orättfärdighet och Guds förbannelse, kriget som åter rasar i landet.

Om han blir alltför virrig i sina tankegånger kokar Äntti lugnande kamomillte och lägger kallt omslag kring hans panna.

Ungdomarna orkar inte vänta och förbereda sig för det tusenåriga riket. De tar ut lite av den eviga glädjen i förskott. De samlas om kvällarna i Långradens farstu där de spelar kort och berättar spökhistorier. Ibland hånglar de under träden i Topeliparken. Andra gånger stjäl de turnipsar och rovor som de sedan girigt tuggar i sig i någon undanskymd hölada.

Och nu, en söndagseftermiddag i slutet av augusti, firar de Doris födelsedag.

De har samlats i Söderbergs stockria på Frillmossen. Trotsande dansförbudet har Harry lånat Holms brun betsade vevgrammofon. Ulla har surrogatkaffe i tre flaskor omlindande med halsdukar och yllestrumpor.

Doris har bakat en kladdig kaka av blåbär och rågmjöl. Börje har tyska cigaretter och Sundells Marianne har stulit en bit toppsocker som hon klippt i små bitar.

Anna-Lisa, som hotat bröderna med att hon skvallrar för skyddskårschefen om hon inte får vara med, har lockat håret på en het spiskrok.

Koskenniemis Elvi har hämtat några kaffekoppar och en tesked. Lövs Anna-Karin som senaste vinter låg på lungsotssanatoriet har målat läpparna illröda och ler varje gång hon möter Knuts undrande blick.

Utanför rian står Haapasalos Arne, Affi, och Oskar Jansson på vakt. De spanar inåt skogen, mot Vallbacken och mot Frillan.

Men allt är lugnt och stilla. Korna betar fridfullt på ängen intill. Björkvalls fårskock står och bräker innanför sitt taggtrådsstängsel. Söderbergs häst dricker vid bäcken. Antti går och samlar koråpor i ett ämbar.

Dyngan skall hon ha till sitt trädgårdsland.

På avstånd syns Paluri och Pöll-Jutt gå hemåt Österbo. Arne gäspar och sträcker på sig. Så tänder han en liten tobaksfimp. Oskar kikar in mellan en springa i stockväggen.

Inne i rian plockar flickorna undan koppar och kaffeflaskor. Lasse och Knut hivar högafflar, störar och en gammal kälke till sidan. Harry vevar upp grammofonen och lägger sedan på en skiva.

– Nu börjar dansen, utbrister Oskar ivrigt.

– Då vill jag si, svarar Arne och kastar tobaksstumpen.

– Vi kan väl lura en i gången, tillägger Affi men har redan tryckt näsan tätt mot ett stort kvisthål i väggen.

Till tonerna av »Dansen den går uppå Svinsta skär» ser han hur Lasse svävar ut över rigolvet med poris i armarna. Knut har bjudit upp Ulla, och Marianne för Anna-Lisa i knyckiga styva rörelser.

Anna-Lisa hänger med huvudet och ser på Mariannes fötter medan hon stel och räknande följer stegen. Affi glor nyfiket och upptäcker till sin stora förvåning att systern nästan kan dansa.

– Nu är det nog min tur, fräser Arne i detsamma och skuffar Affi till sidan.

Efter valsen följer en foxtrot. Börje bjuder upp Marianne och Knut bockar blygt framför Anna-Karin som lyser upp i ett stort och glatt leende. Söderbergs Bertel som suttit på en gammal långkälke och lyssnat på musiken går plötsligt fram till grammofonen och börjar blundande sjunga med i refrängen:


Sonja, Sonja, stjärneögon har du.
Sonja, Sonja, mina drömmar är du ...


Arne ser hur Lasse och Ulla lekfullt flirtande sveper omkring på golvet. Hur Lasse mitt i allt drar Ulla intill sig och viskar något i hennes öra. Han ser hennes blick mörkna och fylls av förundran och hemlig stolthet över systern.

– Nog är Ulla grann, flämtar Oskar som nu åter står och kikar på de dansande.

– Honde? Puh, svarar Arne föraktfullt och ser hånande på de två andra när han tillägger:

– Ni sku si när hon vaknar ... Då liknar hon en saltgurka!

– En saltgurka, hahaha ... det ska jag säg åt Lasse nångång. Att han är kär i en saltgurka, hickrar Affi till och slår sig på låren kiknande av skratt.

Oskar och Arne får roligt åt Affis sätt att skratta och glömmer för en stund de andra. Men nar de första tonerna av »Näckrosen» tonar ut ur rian stillnar deras skratt.

Oskar ställer sig lyssnande med ryggen mot stockväggen.

Arne kastar en hastig blick omkring sig och sätter sig sedan i gräset.

Affi torkar sig om näsan och hukar sig sedan framför en stor springa i väggen.

Inne i rian har de dansande fötterna rört upp halmdammet. I ljuset från solstrålarna som silar in mellan springorna liknar dammet böljande lätt rök.

Mitt i röken svävar ungdomarna omkring i en stilla vals. Lasse håller Ulla tätt intill sig. Anna-Lisa släpar i långsamma nigande steg efter Marianne. Börje för Elvi som gungande i rytmen pratar och skrattar. Doris och Harry dansar vaggande en bit från de andra. Han står med gapande mun och iakttar hur de två nästan drunknar i varandras ögon när Bertel hänryckt sjunger med i de vackra orden:


Vid ditt stilla vatten,
vill jag för evigt bli kvar
och i sommarnatten
drömma om det som var ...


En stund senare är det paus. Då får vakterna dela på en tysk cigarett och en pilsnerflaska. Men när Söderbergs Dolly plötsligt kommer gående utmed kostigen mot rian kastar Oskar hastigt undan flaskan. Arne slår häftigt tre slag på riväggen och Affi fimpar tobaken innan han går fram till gärdsgården och ropar:

– Ska du efter kuddorna Dolly?

– Ja! Har ni sett Bertel nå?

– Näää, int på hela dan, svarar Arne och Affi med en mun.

– Jag tycker det luktar tobak här, vad har ni för er egentligen, frågar Dolly misstänksamt sniffande då hon närmar sig.

– Ingenting ... och Paluri var just här och rökte han ...

– Jasså, ja fan ta er om ni röker och lagar elden lös i rian vår pojkar, säger Dolly och stannar.

– Int gör vi de ... och vi far hem nu så, svarar Affi och börjar släntra iväg. Arne och Oskar följer långsamt efter och Dolly fortsätter förbi rian. Innan hon viker in i skogen vänder hon sig om och skriker:

– Om ni ser Bertel nånstans så säg att han kommer och hjälper mig med kuddkräken!

– Ja, ja, gapar pojkarna tillbaka och när Dolly inte längre syns mellan träden springer de hastigt tillbaka.

Inne i rian pöser de av stolthet när de äldre berömmer dem för deras fiffighet och först sedan Dolly åter gått förbi med korna mot Vallbacken fortsätter man.

Hos Lundmarks är det ovanligt lugnt och stillsamtunder tiden. På gården leker Penttu och Tita och några andra ungar. Köksfönstret står öppet och Ella hör deras röster. Hon torkar vaxduken på bordet och hämtar sedan papper och bläckpenna ur kammarskåpet. Så sätter hon sig och doppar tankfullt pennan i bläckhornet innan hon börjar skriva:


Käre Far.

Till först vill jag tacka Er för Ert senaste brev. Har så ofta tänkt på Er och på att jag sku skriva men det har inte blivit av. I alla fall skall Ni inte tro att jag misstycker att Ni gift om Er. Det är bara bra om Ni fått någon att dela livet med igen. För Ni hade ju nog det så svårt efter Mors död. Fast lite konstigt är det ju förstås att Ni nu har en liten son och bor mitt i Helsingfors.

Men livet är nu en gång för alla fyllt av överraskningar och märkvärdigheter. Man får ta det som det kommer. Och göra sitt bästa av det. Så är det.

Men det är inte alltid så lätt. Allra minst nu i dessa oroliga tider. Vem vet vad man har osett. Jag tycker det känns så skrämmande allting. Och hotfullt. För om kriget blir långvarigt så hinner ju Lasse bli så gammal att han kan måsta ut han också.

Men man får väl ta en dag isänder, och lita på att Gud inte ger en större bördor än man orkar med ...

Ja, Einar är ju inkallad igen. Han är i Hangö. Jag har hört att det inte är så hårt där, men vem vet vad som väntar. Jag ber till Gud att han skall få komma hem levandes. Nog sku det vara hemskt att bli ensam med barnen.

Var skulle man få hjälp?

– Ty fast Einar har sina fel och brister som alla andra så är han duktig att arbeta och sköter nog om så att vi inte lider nöd.

Så det enda jag önskar är att kriget skall ta slut. För hur skall det annars gå för barnen. Hur skall de klara av att växa upp när det bara är krig och elände. Vad skall det bli för människor av dem om de inte får se någon ljusning?

Själv försöker jag så gott det går hålla humöret uppe. Och mitt liv här går sin gilla gång. Jag har tack och lov fått vara frisk, men tänderna börjar bli dåliga. Och vid tinningarna har jag redan gråa hårstrån. Jag kan inte tro att det är sant när jag ser mig i spegeln. Men så är det.

Tiden rinner iväg och ibland tycker jag att allting bara är en dröm. En dröm där jag inte riktigt lever. Bara finns med som en skugga eller som en liten ljuslåga. Fast andra gånger tycker jag att jag är som en väggklocka. Upphängd på en spik, och stretande bara för att hålla urverket i gång. Minut för minut och dag efter dag.

Och nog skulle det väl gå om int dethär kriget nu igen kommit. Och liksom förlamat en. Nog undrar jag vad det är för mening med allting ...

Men nu skall Far inte tro at jag är olycklig. Nej, långt därifrån. För jag har ju mina barn. Och de är alla friska och duktiga. Det år jag så tacksam för, och önskar så innerligt Far, att det skall gå bra för dem i livet. Att de skall få leva och vara med den dag då det blir bättre också för arbetarklassens barn. Fast få nu se hur det går. Ännu är ju alla sådana tankar förbjudna ... Men hoppet lever, Far! Och Gud hör bön!

Med de allra käraste hälsningar till Er, och Er nya familj, från Eder tillgivna doter, Ella.

[Inf. 2012-01-20.]

Molnen hänger som säckar över landskapet. Regnet faller i strilande strömmar. Tallstammarna lyser svarta av vätan. Björkkronorna spretar nakna mot himlen. Ibland går en vindpust suckande genom deras grenar och kvistar. Längs marken ligger löv och gräs i brungula drivor.

På en potatisåker en bit norrut från staden går hopsjunkna och trasklädda varelser bökande i jorden. De är alla fattighjon från Österbo. Var och en av dem har en potatishacka i handen och ett ämbar bredvid sig. De hackar och hackar, och samlar sedan upp potatisknölarna i ämbaret. När ämbaret är fyllt går de till långflaken där de tömmer potatisen i lådorna som drängen lagt ut på flaken.

Drängen är ny i arbetet. Han vikarierar Ernst som blivit inkallad till fronten. Han hatar det påtvingade arbetet. Hellre hade han legat ute i främsta linjen och mejat ner ryssar än gått här och kommenderat orkeslösa gamlingar och hopplösa dårar. Men på grund av en höftskada har han blivit ratad som krigsman i finska armén.

Nu går han haltande och svärande mellan hjonen som dyblöta och underkuvade gräftar i mullen. Han ser Grevinnan räta på ryggen och kasta hackan ifrån sig med ett djuriskt läte. Genast är han framme och tvingar henne att ta upp hackan och fortsätta gräftandet. Pöll-Jutt ger honom ett hotfullt ögonkast och spottar i mullen. Han ler hånfullt mot Jutt och sparkar till en potatis så att den och en klump lerjord klatschar till mot Jutts haka.

Sömmerskan, Paluri och de andra stirrar med gapande munnar på Jutt som hastigt rest sig. I nästa sekund ligger han raklång på marken av ett välriktat slag. Så drar han krampaktigt ihop kroppen och lägger armarna skyddande kring huvudet.

Men drängen fortsätter inte att sparka eller slå som han brukar. Han bara vrålar:

– Opp tillbaks ... Och gräft din Satan!

Jutt reser sig tigande och tar några darrande steg mot hackan som flugit ut över åkern. Men han snubblar i den våta mullen och faller åter handlöst ner på knä.

– Opp sa jag, skriker drängen och rusar efter Jutt. Jutt kommer flämtande och pustande fram till hackan. Ett ögonblick ser det ut som om han skulle flyga på drängen, men så kavar han plötsligt iväg över potatisbänkarna. När han kommer fram till platsen där han en stund tidigare gräftat fattar han tag i ämbaret och börjar hafsigt och virrigt plocka ihop potatisarna.

De andra böjer sig över sina hackor och fortsätter arbetet. Mekaniskt bökar de i den kladdiga lerjorden. Deras ryggar är svarta av regnet. Längs Grevinnans bredbrättade hatt rinner vattnet ner i en tunn stråle. Ibland kupar hon handen under den och sörplar i sig regnvattnet. Sömmerskan har förgäves försökt skyla sig med en utviken papplåda över korsryggen. Pappen hänger uppblött ner över baken. Från den grårutiga bomullskjolen droppar vattnet ner i stövelskaften. Paluri suckar tungt och stryker mullen av en liten potatis som han sedan hastigt stoppar i munnen.

I vanliga fall skulle de ha haft en vilopaus för tre timmar sedan. Men på grund av regnet får de dricka sitt eftermiddagste först när arbetet är färdigt. Det har drängen bestämt. Och ännu är det långt till slutet av bänkfårorna.

Paluri torkar sig om ögonen och näsan med blusärmen. Han blinkar bort regndroppar och tårar och börjar mumlande sjunga för sig själv:


Mullvadar, kuddhagar, nånstans en blå viol, hjärtan som längtar till nejder så sköna ...


Och mitt i allt måste han dra fram munspelet ur byxfickan. Han ser leende på det och stryker med en blåfrusen hand över det utsirade silverfodralet. Så för han det till munnen och låter en vek melodi flöda fram. Han blundar och ser inte drängen som i långa kliv kommer rusande mot honom.

– Här ska int spelas och sjungas nå, ryter drängen och knycker spelet ur Paluris hand. Så hivar han det i en vid båge ut över myllan och gallskriker:

– Gräft för Satan!

Paluri bleknar och ser andlöst och förvånat på drängen. Så fattar han hastigt tag i hackan och börjar gräfta som den galning han anses vara.

Drängen står och ser på honom en stund. Sedan går han makligt fram till hästen som står bunden i björken vid ladan. Han lösgör tömmarna och leder hästen fram till långflaken medan han ur ögonvrån iakttar Paluri som nu lugnat sig och gräftar som vanligt. När han spänt för hästen och åker förbi hjonen med potatislasset säger han:

– Jag kör bara hem det här lasset ... I ladan finns tomlådor att tömma i så länge ... Och di ska vara fyllda när jag kommer tillbaka.

Grevinnan vänder på huvudet och lurar stumt efter honom. Albert reser sig och pissar rakt utöver potatisbänken. Pöll-Jutt tar fram tobakspungen och pipan. Sömmerskan och Kara-Manda fortsätter gräftandet som om ingenting hänt. Lill-Fia sjunker ner på knäna i myllan och brister ut i ett kacklande skratt. Hon ser på de andra och ropar grötigt hickrande:

– Ja, nog är vi riktiga pöll vi ...

– Riktigt riktiga pöll, fortsätter hon mellan skrattsalvorna och dunkar knytnävarna hårt i marken.

Paluri reser sig tveksamt. Han stirrar efter potatislasset som i regndiset försvinner bakom en skogsdunge. Han tar ett steg bakåt och ser hur Pöll-Jutt ivrigt suger på pipan som han stoppat med torkade kessoblad. Han lyssnar några sekunder på Lill-Fias skratt som skärande ekar över åkern. Så tar han ännu ett steg bakåt. Och rusar sedan iväg. Rakt över hjulspår, potatisblast och vattenpölar. Han hoppar över diken och stenar och kommer småningom in i skogen. Där lutar han sig flämtande och andfådd mot en tall, men fortsätter panikslagen sedan han tyckt sig höra drängens ropande röst.

Han springer irrande hit och dit. Han kan inte orientera sig och märker inte att han river upp ett långt sår över ena kinden på en avbruten grankvist. Han känner bara rycket i armen när munspelet slets ur hans hand.

Och som en silverglänsande fisk glider spelet om och om igen i en vid båge genom regnet ut över det uppbökade potatislandet.

När han andtruten stannar i en glänta får han plötsligt syn på Söderbergs gamla stockria. Gråsvart och hopsjunken står den framför honom mitt på ängen. Han vet då var han befinner sig och sätter sig att vila på en sten. Men när han hör Pöll-Jutt som utdraget ropar hans namn försvinner han snabbt in mellan träden.

Efter en stund märker han att han är i Vallbackskogen. Utan att tveka springer han förbi gärdsgårdar, stenmurar och hallonsnår.

Han följer en upptrampad kostig och mellan träden skymtar han Lundmarks grågula stuga. Med blicken riktad mot det sexrutiga köksfönstret ökar han på stegen.

Flämtande och pustande rusar han genom grinden, får upp dörren och ropar redan i farstun:

– Munharpan ... Han tog munharpan!

– Paluri, utbrister Tita glatt överraskad och kommer ut ur kammaren. Men hon stannar skrämd på tröskeln då hon ser honom.

Håret hänger vått och smutsigt ner över huvudet. Ansiktet är blekt och ögonen lyser svarta av förtvivlan. Längs ena kinden går en blodröd reva. Kläderna är genomblöta och på knäna syns stora jordfärgade fläckar.

Ella som står och kokar vid spisen drar hastigt kålsoppskastrullen till sidan. Börje som sitter och kalkerar ett lövsågsmönster ur en gammal Allers lyfter förvånat på huvudet. Paluri tar några steg in i rummet och fortsätter stammande:

– Munspelet ... harpan ... kasta bara ... Knyckt bara och slängd, och kasta ... som skit och ...

– Om du sku ta och sätt dej nu Paluri, säger Ella ängsligt och tar honom försiktigt i armen. Hon leder honom till soffan där han sätter sig och brister ut i gråt.

Tita ser hur Ella klappar honom på ryggen och stryker honom över håret. Och når Paluris gråt småningom avtar vågar hon sig fram till soffan.

– Voj Paluri, vad du luktar skit, säger hon medlidsamt och lägger händerna försiktigt på hans knän.

Med darrande läppar ser hon upp mot honom. Och när hon ser tårarna och blodet som vätt hans knotiga händer börjar också hon gråta. Hon slår som han händerna över ansiktet och böjer huvudet tungt ner mot bröstet.

Och när Tita står där innesluten i medlidandet förvandlas hon.

Känner sig med ens oändligt gammal och trött. Sjunker sorgsen ner på marken under Det heliga trädet. Pressas som ett löv mot trädets rötter. Hör dem klaga och kvida. Hör dem sucka om nåd och barmhärtighet.

Och medan hon lyssnar till de urgamla rötternas klagan rinner plötsligt en bild fram inför hennes slutna ögon.

Främst i synfältet ser hon svettvåta bruna ryggar där revben och ryggkotor tydligt framträder. Ryggarna gungar av och an i en jämn rytm. Från ryggarna utgår seniga armar som ror i samma takt. Årbladen faller och stiger i grönskimrande klart vatten.

Hon känner lukten av svett och glider omärkligt in i bilden. Hon är en av männen och håller hårt i årorna. Hennes manliga kropp är omvirad med ett smutsbrunt höftskynke. Hon ser knäna och de håriga låren.

Med hela sitt väsen fyllt av hat och vrede håller hon hårt i årorna. Hon ser fingerknogarna vitna över den breda handryggen. Hon känner styrkan i sin kropp och minns med tillfredsställelse stunden då hon utan att tveka klämde till kring en orakad hals.

I dödsögonblicket stelnade kaptenens ögon med ett förvånat uttryck i blicken.

Efteråt lade hon den ihjälpiskade fångens händer runt kaptenens hals. Hon tyckte att ett tacksamt leende for över fångens blåbleka svullna ansikte.

Hon håller hårt om årorna. Hon känner ingen ånger eller skuld. Bara en yttersta vetskap om att det hon gjort var ofrånkomligt i den stunden. Den enda möjligheten i kampen på liv och död.

Hon ror och gungar i takt med de andra. Hon vänder på huvudet och ser på slaven bredvid sig. Han gurglar och ror som de andra. Hans kropp glänser av svett och ansiktet är täckt av smutsigt tovigt skägg. Men plötsligt ler han och nickar upp mot himlen.

Och där, högt ovanför dem seglar en jättealbatross. De väldiga vingarna skymmer för ett ögonblick solen och kastar en svalkande skugga över fartyget och fångarna. Kamratens leende blir ljust och öppet.

Hon ler tillbaka.

Och just då försvinner bilden. Den slocknar och glider bort lika sekundsnabbt som den kom.

Hon blinkar förvirrad. Hon skakar på sig och stryker omtöcknad bort tårar och snor från ansiktet. Hon svänger på sig och ser sig undrande omkring.

Paluri har slutat gråta. Han torkar sig över ansiktet med en trasa Ella gett honom.

Med underligt dunkla ögon glor hon stumt på honom.

– Stirr int så där nu igen, säger Ella och knuffar till henne.

Hon suckar och sätter ena handen i förklädesfickan men kan inte slita blicken från Paluris ansikte. Och när han plötsligt ler mot henne känner hon igen honom. Kamraten som nyss log i skuggan av den väldiga fågelns vinge.

Förundrad och allvarlig stoppar hon ett finger i munnen och lutar sig mot honom. Han lägger märke till det förbryllade uttrycket i hennes ansikte och frågar:

– Int skrämd jag väl dej när jag grät så där?

Hon skakar bara på huvudet till svar. Sätter sig sedan bredvid honom på soffan och säger plötsligt rakt ut i luften:

– Ibland bara MÅST man ...

– Jaja ... men nu ska vi si till så att Paluri får torra kläder på sej, och så ska han få kålsoppa och smultronte ... och kanske en brödkant och ... Gå och si i kammarn i birongslådan Tita, jag tror det finns ett par torra kalsonger där, avbryter Ella flickans tankegångar och går bestyrsam fram till spisen där hon lägger på en vattenkastrull till teet.

Tita lyder genast och går långsamt till kammaren. Börje som väntat medan Ella lugnat Paluri samlar ihop sina papper och lägger, dem på kommoden. Så går han fram till Paluri och frågar:

– Vem är det som tagit munharpan din?

– Drängen, förstås!

– Den jäveln ... Och var är han nu?

– I potatislandet Vid Frillmossen, tror jag.

– Har ni hållit på och tagit opp potatis i det här regnet, frågar Ella förskräckt och ser misstroget på Paluri.

– Jaaa! Hela dan och Vi ska ha opp hela landet och jag är nog så hungrig jag nu, svarar Paluri ynkande och börjar åter gråta.

– Nog är det nu riktigt satans jävla anamma, utbrister Börje hett och rusar sedan ut genom dörren.

Ella som genast förstår att han är på väg till Frillmossen springer efter honom och ropar ängsligt vid grinden:

– Börje, gå int dit du nu ... det blir bara bråk ... Hör du nå? Kom tillbaka!

– Oj herregud, och i det här regnet ännu till, suckar hon och ser uppgivet efter pojken som springande kutar iväg mellan träden.

När hon kommer in igen har Tita börjat hjälpa Paluri att klä av sig. Flickan har redan förträngt minnesfragmentet av fångskeppet hon nyss upplevde. Kvar är bara samhörighetskänslan med Paluri, och hon står på sofflocket och halar och drar i den genomvåta blåblusen. Paluri håller armarna uppåtsträckta och när blusen glider upp över hans huvud ser Ella hans nakna bröst.

– Har du int ens underskjorta?

– Nej, inte har han, sir du väl, svarar Tita och hivar iväg blusen över köksgolvet.

– Int får vi ha den förrän det kommer snö, tillägger Paluri och börjar öppna byxorna.

– Jasså, säger Ella bestört och blir häpet stående en stund innan hon tillägger:

– Men gå nu in i kammarn när du ska klä av dej di där ... Och Tita, du kan spring ut efter lite ved. Paluri kan nog klä av sej själv.

När Tita kommer in med en liten vedfamn på armarna ser hon att Ella ställt fram ett tvättfat åt Paluri i kammaren. Han sitter på en pall och gnider fötterna med en trasa. Hans ansikte lyser rent och underskjortan han fått på sig faller värmande ner över de magra skinkorna.

– Och så får du plock fram skedar och muggar, kommenderar Ella när Tita tömt veden och är på väg till kammaren.

– Hur många, undrar flickan och går fram till skåpet där hon drar ut en låda.

– Du kan ju räkna, svarar Ella och börjar placera tallrikarna på bordet. I förbifarten skuffar hon fast kammardörren. Och när Tita räknat och lagt ut alla skedar och muggar är Paluri redan påklädd. Han kommer ut i köket med ett glatt flin. Hon skrattar till, slår ihop sina händer och säger beundrande:

Nå, nu är du nästan som ny Paluri, kol och si dej i spegeln!

Medan Paluri speglar sig kommer Affi och Penttu in genom dörren. De sparkar av sig skorna och Affi låter ivrig och glad när han säger:

– Vi har bundit åtta nu Mam ... och om vi tar enochfemti per styck så blir det tolv mark. Tolv mark är bra det!

– Tycker nu jag åtminstone, tillägger han och sätter sig vid bordet.

– Men nog är det tröttsamt, suckar Penttu och slänger sig raklång på soffan.

– Jo int är det så lätt att binda kråkriskvastar int, och så är du ju mindre än Affi också, svarar Ella och placerar sopp kastrullen mitt på bordet.

– Nå bara två år, han har ju fyllt nie nu, säger Affi förtrytsamt och fortsätter:

– Och nog vill han dela förtjänsten jämnt om jämnt sa han i lidret.

– Men si nu först efter om ni får sålt era kvastar, innan ni börjar dela pengarna, småskrattar Ella och börjar ösa upp soppan i tallrikarna.

Innan Paluri börjar äta knäpper han händerna och ber sakta mumlande Gud välsigna maten. Affi och Penttu sneglar flinande mot varandra men Ella nickar åt dem att de skall vara tysta. Tita härmar Paluri och kniper hårt ihop ögonen under bönen men lurar nu och då med ett girigt öga på kålbitarna i soppspadet på tallriken. Och då han slutligen säger »amen» nickar hon som han och börjar sedan begärligt sleva i sig maten.

När Börje mitt i allt kommer inrusande är han lika genomblöt som Paluri för en stund sedan. Men han håller triumferande upp munspelet och säger med ett glatt grin:

– Här är harpan din Paluri ... och nu tror jag nog dårkukku ska håll sig i skinnet ett tag.

– Gav du honom på käften, frågar Paluri hasplande och flyger upp från stolen. Med darrande händer sträcker han sig efter spelet och synar det noga innan han för det till munnen. Så blåser han försiktigt längs klaviaturen.

– Det låter alldeles som förr, skriker han till och rusar sedan in i kammaren där han låter egna melodislingor vilt och jublande tona ut i rummet.

– Jag tror han blev glad, säger Börje rörd och drar av sig den våta skjortan.

– Jo ... men du ställd väl till med bråk du va, svarar Ella och ser bekymrad på Börje.

– Int mer än den jäveln tåld, svarar Börje trotsigt och tar emot handduken Ella räcker honom.

Tita som lade märke till Paluris iver och glädje när han återfick munspelet har följt efter honom till kammaren. Hon ser hur han blundande och vaggande spelar bredvid kakelugnen. De knotiga händerna för instrumentet fram och åter mellan läpparna. Melodikaskaderna flödar fram som vårbäckar ur hans tandlösa mun. Över de fårade kinderna rinner glädjetårar.

Hon brister ut i ett sprucket skratt. Han öppnar ögonen och ser hastigt på henne. Så ler han och blinkar sedan plirande och uppmanande. Hon höjer sina händer och börjar rytmiskt klappa takten.

Och när hon en stund senare hör de första tonerna av »I sommarens soliga dagar» börjar hon stampande gå runt och högt och gällt sjunga med i sången med ord som bröderna lärt henne:

– Viii trampar i kuddskit, och gaalar ...

Börje som står i kammardörren flinar till. Så nappar han åt sig två kastrullock från köket och kommer trummande med dem in i kammaren. Han börjar trava efter Tita och fortsätter gapande sången:

– På vägens besvär ingen klagar,

Vi sjunga blott ... Hallå! Hallå! Hallå!
[Inf. 2012-01-28.]

Villsson sitter nersjunken i en läderfåtölj framför brasan i kakelugnen. Luckorna står öppna och värmen från elden strålar ut i den kalla salen. Han håller de beniga händerna utsträckta mot värmen och gnuggar fingrarna slingrande in i varandra. Bredvid fåtöljen på ett litet bord ligger några böcker och Vasabladet uppvikt. Under hans läsglasögon på tidningen syns en gråsvart bild av ett störtat finskt flygplan.

I köket står Ella och diskar. På bordet står en tallrik med resterna av den välling hon kokt och försökt få Villsson att äta. Framför spisen är golvet ännu fuktigt efter skurtrasan.

Utanför huset hörs då och då tunga dunsar mot väggen. Det är Lasse som skottar snön som fallit under dagen. Han gör det frivilligt och självklart. För även om Villsson sällan går ut på vintern hör det ändå till att också hans väg från grinden till trappan skall vara uppskottad och framkomlig.

På en liten pall innanför salsdörren sitter Tita. Hon ser sig förstulet omkring i rummet. Villsson har nämligen så annorlunda möbler än de har hemma. Han har skinnsoffa och skrivbord. Amerikatrånk och bokhylla. Pottskåp bredvid sängen i den lilla sovkammaren. Och på skänken vita spetsdukar och guldinramade fotografier.

Dessutom luktar det inte som där hemma. Där luktar det våta yllestrumpor, svett och tobaksrök. Men alltid uppblandat med matos och frisk uteluft från dörren som ideligen öppnades och stängdes.

Här hos Villsson luktar det instängt. Eller ensamt på något sätt. Som om pottan, pillerburkarna och lysolflaskan brett ut sig för mycket i rummen. Och liksom trängt undan farbror Villsson som rör sig så märkvärdigt tassande i den stillastående luften.

Tita tycker inte om Villssons huslukt. Men hon njuter av att betrakta de vackra möblerna, lampan på skrivbordet med sina glaspärlor, och tavlorna på väggen mot gatan.

Och farbror Villsson är snäll. Han kallar henne Lundmarks lillpia och låter henne för det mesta sitta och titta i lugn och ro.

Fast en gång när Spilivink och hon lekte karusell på hans grindhalvor knackade han hårt på fönstret och knöt sedan argsint näven mot dem.

Sedan dess vet hon att också farbror Villsson kan vara arg och amper. Och sitter därför respektfullt på pallen medan hon väntar på Ella som eldar och kokar och städar.

– Vad tänker du på, frågar Villsson plötsligt och ser fundersamt på henne.

– Int vet jag, svarar hon ärligt och vänder hastigt blicken från glaspärlorna mot fåtöljen. Så tycker hon j att hon borde säga något mer och frågar därför:

– Har du målat alla di här tavlorna?

– Int alla, men di flesta. Tycker du om dem?

– Jo den där med det vita huset på, svarar hon och pekar.

– Den har jag målat i Danmark ... Men det är länge sen, svarar han och hostar sedan harklande med handen över munnen.

– Varför har di kors kring huset, undrar hon när han tystnat.

– Kors?

– Ja, di där, svarar hon och går fram till tavlan där hon kryssande pekar framför korsvirkeshuset.

– Jasså di där, säger han och reser sig tungt ur fåtöljen och kommer fram till tavlan där han tillägger:

– Jo så där bygger di för att di tycker det är vackert.

– Det tycker jag också! ... Men farbror Villsson, vem är tanten på den där tavlan?

– Det är Ingrid.

– Vilken Ingrid?

– En som jag kände en gång.

– När du var ung?

– Ja, när jag var ung, svarar han kort.

– Hon har granna ögon. Men varför har hon så stor pajto på sig?

– Stor pajto?

– Ja den hålls ju int opp på axlarna, ser du väl?

– Nå vet du, det är ingen pajto det där ... Det är en aftonklänning, ler han förklarande och ser roat på henne.

– Hade hon alltid den på sej på kvällarna?

– Nej ibland var hon faktiskt utan också, skrattar han till för sig själv och knäpper henne sedan avspisande på näsan.

Förnärmad ryggar hon tillbaka. Och minns samtidigt att mamma sagt att hon inte får fråga för mycket. Generad över sin glömska och Villssons inåtvända skratt slår hon ner blicken och vänder sig om. Villson ser hur hon med slutet ansikte sätter sig på pallen. Han förstår att han sårat henne och frågar därför överslätande:

– Kanske du vill si mitt fotografialbum också?

– Janå.

Han går kutryggad fram till skrivbordet där han öppnar en dörr på sidan. Han gräver en stund i skåpet, tittar på några papper, och lyfter slutligen fram en stor brun bok som han pustande bär till soffboret.

– Kom och sätt dej här, säger han vänligt sedan han placerat den tjocka boken på bordet.

Hon går försiktigt fram till soffan och sätter sig tyst och lydigt bredvid honom.

Han viker undan pärmen, ögnar genom de tre första sidorna och sätter sedan pekfingret på ett fotografi och säger:

– Där är jag i Köpenhamn!

Hon nickar och kikar försiktigt på en karl med storbrättad hatt och lång paletå. Han står på en smal trottoar. Husen längs gatan är höga och mitt på gatan syns bilar och hästar och en massa folk.

– Och där är Ingrid och jag i Jylland.

De står på en sandstrand med armarna om varandra. Ingrid har en simdräkt med långa ben och bälte i miidjan. På huvudet har hon en hatt som liknar en potta. Villsson storskrattar mot solen och har mörkt hår som blåser i vinden.

– Se hur stora träd det finns i Amerika! Och det här är New York … Och här är jag på väg till Colorado.

– Den här båten kallas hjulångare ...

– Och titta här! Österbottningar allihopa! Få se nu, det är Kalle Sundman, Kyto-Vill, Alfons Smeds, och ... Va i all världen hette den där långa, stora karln?

Villsson försjunker i sina minnen. Tita sträcker på huvudet för att om möjligt få ännu en liten skymt av Ingrid.

Men Ingrid ligger gömd på andra sidan bladet. Skyddad för nyfikna blickar av det brungrå pappret och en knäpp på näsan som bromsar alla virvlande frågor.

Hon suckar och sjunker ihop med händerna mellan knäna. Dinglar förstrött med benen tills Villsson frågar:

– Känner du igen den här familjen, Tita?

Hon lutar sig ner över hans knän för att se bättre. Och utbrister sedan glatt överraskad:

– Det är ju tant Maria!

– Och Spilivink! Och Mariann, och Britta och farbror Helmer, fortsätter hon ivrigt rabblande och ser häpet upp från fotografiet.

– Hmm … Och där då, vem är det, frågar han och pekar.

– Ida och Alma, förstås ... Med Almas bäss, flinar hon förtjust.

– Och där?

– Paluri!

– Honom kände du genast.

– Sku int jag det! Vi har ju känt varann så länge vi!

– Jasså ...

– Ja! ... Så läng, så läng ... Ända från det när vi var tillsammans förr på en stor båt.

– Åhå!

– Fast då såg int Paluri ut så där, förklarar hon och pekar på Paluris säckiga kläder.

Villsson ser undrande på henne medan hon med pekfingret långsamt följer linjerna kring Paluris gestalt. Och när hon till slut vänder på huvudet och hastigt lyfter blicken mot honom svänger han på bladet och frågar med fingret under en bild på nästa sida:

– Nå vem är det där då?

– Lasse! Och ...

Hon känner igen sin egen ylletröja fast den numera har kortare ärmar. Och kjolen och skorna ... Är det inte?

– Är det jag, skriker hon gällt och sliter hastigt åt sig albumet.

– Javisst är det du, småskrattar han och ser hur hon överrumplad glor och glanar på bilden.

– När jag var liten, säger hon efter en stund förundrad och känner med handen på fotografiet där hon med tummen i mun sitter på Lasses arm och med misstänksam blick ser in i kameran.

Och där är ju Sigge och Äntti, och alla Långradens ungar, fortsätter hon sedan och för fingret från ansikte till ansikte på fotografiet intill.

Hon ler mot Sigge och stannar med fingret på Elsa. Vänder sig mot Villsson och förklarar i förbifarten:

– Mamma har sagt att man inte får säga grissuggan!

I nästa ögonblick skrattar hon till och utbrister:

– Men si på Affi! Dingel-dong vår!

– Han är nog så rolig han, fortsätter hon småskrattande och ser tillgivet på bilden där Affi med trasiga byxknän och jackan oknäppt står och demonstrerar onduleringstången han köpt på en auktion.

– Jaa, instämmer Villsson som minns Affis ilska när inte ens Ella lät honom klippa sitt hår och bli försökskanin för friseringsverksamheten.

– Jävla rutigummor här på Vallbacken ... Som int ens förstår sej på moderna krusidullor, hade han ryande ropat när han rusade ut efter Ellas bestämda nej. Så hade han mött Villsson i grindhålet, stannat och förhoppningsfullt frågat:

– Men du kanske kan övertala dem?

Villsson ler vid minnet och Tita betraktar länge och väl ett fotografi av Doris och Harry. Doris ser blyg ut bredvid Harry och skrattar så att man ser skrattgroparna.

Tita tycker om Doris. Och förr brukade Harry skoja och leka med henne. Men nuförtiden pratar han som Lasse och Börje bara om tyskar och ryssar, och bombanfall och sårade soldater.

Hon lägger handen över Harry så att hon bara ser Doris. Hon tittar länge på henne. Sedan vänder hon långsamt bladet.

Och där. Pappa!

Sittande i Villssons trädgårdsstol.

Med ansiktet lysande av sol.

Med blicken riktad rakt mot henne.

Precis som han brukar göra ögonblicket innan han hemlighetsfullt blinkar och stoppar en sockerflisa i hennes mun.

Pappa!

Bilden drabbar henne som ett knytnävsslag i magen.

Hastigt som om hon bränt sig svänger hon albumssidan tillbaka och försöker åter fokusera blicken på Doris och Harry. Men de hoppar och flimrar så att hon blir yr och illamående.

Hon sväljer krampaktigt och vänder sedan försiktigt på bladet. Böjer sig bävande ner och stirrar.

Han sitter kvar!

Småskrattande som om han lekt kurragömma med henne. Färdig att ropa buuu och fånga in henne i sina armar.

Pappa!

Han som hissar henne högt upp på sina armar. Som kallar henne gullfågel, och lekfullt äter hennes fingrar, tår och öronsnibbar. Som vindar med ögonen och gör grimaser så att hon hisnar av spänning på gränsen mellan gråt och skratt.

Hon har nästan glömt honom.

Men känner nu plötsligt smaken av smält socker i munnen. Och minns med ens att ingen har gett henne en enda liten sockersmula sedan pappa for till kriget. Att ingen har ropat hennes namn så längtansfullt krävande som han om kvällarna. Att ingen har behövt henne som han. Att ingen … Som han.

Hon snyftar till och slår händerna för ansiktet. Villsson som åter suttit försjunken i sina funderingar lyfter förskräckt på huvudet. Ser fotografiet av Einar och frågar införstådd:

– Fick du lessamt efter pappa din?

– Hhjaaa, tjuter hon.

– Kanske vi sätter bort boken, mumlar han och skuffar albumet till sidan.

– Pappa ... Yyyy, fortsätter hon ylande.

– Va i all världen, frågar Ella bestört och kommer inrusande i salen med en handduk i handen:

– Hon fick lessamt när hon såg fotografiet av Einar.

– Nå voj, voj, säger Ella ömkande och lyfter upp Tita i famnen. Hon sätter sig i soffan och torkar flickan över ögonen med diskhandduken.

– Snart blir det bättre Tita. Pappa ska flyttas till Vasa och då kommer han hem oftare ...

– Aj, det har jag int hört heller, säger Villsson och ser långt på Ella och flickan som hulkande gråter mot hennes bröst.

– Nej jag fick veta det först i dag, svarar Ella vaggande på kroppen.

I det samma kommer Lasse in i köket. Genom salsdörren får han syn på Ella och Tita i soffan och kommet med långa kliv fram till dem och frågar oroligt:

– Vad är det? Har hon stött sej?

– Nää ... Jag har lite dryft bara, snyftar Tita och ser ynkligt på honom. Så sträcker hon armarna bedjande uppåt och han lyfter upp henne i famnen.

– Så kall du är, säger hon buttert.

– Jag kommer ju utifrån så ...

– Men nu ska vi torka tårarna, Tita, fortsätter han sedan och torkar henne varsamt över kinden.

– Fy så kall hand!

– Är du riktigt sur?

– Nej. Jag är trött ... Och så har jag int fått nå socker på så länge, hulkar hon förebrående och ser anklagande på honom genom tårarna som åter flödar.

– Vilket elände ... Men kanske mamma ger dej en liten bit sedan när vi far hem, tröstar han och torkar henne åter över kinden.

– Och vet du Tita, jag har lite honung, och nu ska vi koka te, tillägger Villsson och nyper henne lätt i kinden innan han vänder sig till Ella och säger:

– Kanske fru Lundmark är snäll och sätter på en vattenkastrull?

– Det finns redan varmt vatten, svarar hon och skyndar tillbaka till köket där hon stoppar in mera ved i spisen och torkar disken.

En stund senare sitter de alla fyra kring köksbordet. Lasse har Tita i famnen. Hon smakar försiktigt på det farbror Villsson gett henne på en tesked. Det är lent och sött. Som minnet av socker och karamell och pappas kisande blå ögon. Hon blundar och suckar njutningsfullt:

– Nog är det gott!

– Vad sa han att det hette, fortsätter hon sedan undrande och ser upp på Lasse.

– Honung, svarar han och ler när han ser hur begärligt hon slickar i sig det sista på skeden.

– Kanske pappa har lite honung också när han kommer hem nästa gång?

– Ja, vem vet. Drick opp ditt te nu!

Medan hon lydigt sörplar i sig silverteet ser hon nu och då begrundande på Villsson. Och när hon till slut ställer muggen ifrån sig ser hon på Ella och Lasse och suckar:

– Vet ni, jag tycker vi tre sku flytt hit ... Tänk så bra vi sku ha det här!

– Visst ... Men vem sku ta hand om di andra där hemma då, frågar Ella och börjar plocka ihop kärlen på bordet.

– Och vad sku pappa säg om int lillpian är hemma när han kommer, frågar Villsson innan han flämtande vänder bort huvudet och med handen över munnen börjar småhosta.

– Och nog har vi det bra som vi har det också Tita, tycker Lasse och drar henne tätare intill sig.

– Jo, meeen ... Här är så många rum och så vackra saker att si på.

– Det är ... bara saker det ... Levande människor ... är nog viktigare att ha Tita, pustar Villsson mellan hostskoven.

– Varför är du ensam då?

– Nu ska du int fråg så mycket igen Tita, fräser Ella och ger flickan ett förebrående ögonkast samtidigt som hon häller upp en konjaksskvätt i ett glas.

– Försök ta det här, fortsätter hon sedan och räcker glaset till Villsson som dricker ur det i ett svep.

Efteråt lutar han huvudet i händerna och andas långsamt för att lugna hostanfallet. Tita sitter med tummen i munnen och ser på hans hopkurade axlar.

Med ryggen tryggt lutad mot Lasse minns hon fotografialbumet och alla bilder hon sett där. Hon tänker på Alma och Ida med bässen. Doris och Harry, och Affi med onduleringstången. Sigge och Äntti. Spilivink, och Pappa med ansiktet lysande av sol. Och när Villsson efter en stund reser sig ställer Lasse ner henne på golvet och förklarar att han skall hämta in lite mera ved.

Ella torkar av bordet och Tita följer efter Villsson som med hasande steg går in i salen.

– Farbror Villsson, säger hon med ett frågande tonfall.

– Jaa?

– Det är fullt med levande människor här på Vallbacken!

– Jaaa, det är det väl, pustar han och sjunker tungt flåsande ner i fåtöljen.

– Och om människorna är viktigare än tavlor och lampor och bokhyllor så är vi allihopa här på backen lika rika som du, funderar hon och ställer sig intill honom.

– Kanske rikare, Tita lilla ...

– Men nog hör du ju till oss andra du också, säger hon troskyldigt och med en underton av förebråelse i rösten.

– Tack ... ska du ha, svarar han rörd och stryker henne lätt över handen som ligger på armstödet.

– Va sku sånt vara att tacka för, skrattar hon till och svänger överlägset flinande på sig. Så hoppar hon trintande på ett ben iväg mot köket där Lasse just kommer in med veden.

Ella stoppar in ännu ett vedträ i spisen och rättar till spjället samtidigt som hon ber Tita dra på sig ytterkläderna. Sedan går hon in i salen och kontrollerar mörkläggningsgardinen, och varmvattenflaskan i Villssons säng. Så önskar hon Villsson god natt och Tita som står påklädd på tröskeln niger och nickar.

Hand i hand travar de en stund senare efter Lasse som med långa kliv släntrar iväg uppför backen.
[Inf. 2012-02-04.]



Anita Wikman (1991) Kråkögat.


Läs mer:
Fortsättning: II 1942─1943.
(Inf. 2012-01-08, rev. 2019-06-09 . )