Hannes Lund är anställd av staden och har just kommit hem från skogen där han håller på med röjningsarbete. Han har en svart lapp över vänstra ögat som han skadade en vår när han sprängde ismassorna som tornat upp sig på älven framför forsen. Med det friska ögat följer han Almas händer och kommenderar henne att dra till repet kring grindstolpen ordentligt. – Som om int jag sku ha tjudrat bässar förr, fnyser Alma men slår ändå repet ännu ett varv kring stolpen med en häftig handrörelse. Längs staketet mot den andra granntomten gräver Titas mor Ella Lundmark och äldsta flickan Anna-Lisa upp maskrosrötter. Rötterna skall de torka och rosta till kaffesurrogat eftersom kaffet liksom mycket annat är strängt ransonerat sedan krigsvintern i fjol. Bakom staketet på den lilla verandan till sitt prydliga röda hus sitter Äntti och binder kråkriskvastar till försäljning. Hon har ett snävt drag över munnen och knyter med seniga händer de uppblötta videkvistarna hårt kring kvastskaften. Före kriget hade hon ett litet hembageri i köket. Hela stugan doftade av söta kryddor och hon sjöng medan hon arbetade. Nu när det är brist på mjöl och andra ingredienser har sången tystnat. Och allt som finns kvar av kryddorna är lite nejlika i en kryddburk. Ibland om kvällarna öppnar hon burklocket och snusar blundande av välbehag in den starka nejlikdoften. Mitt emot Änttis i det stora vita huset står Villsson i salsfönstret. Han har en yllehalsduk virad runt halsen och hostar och harklar sig bakom en vit näsduk som han trycker mot de blodfattiga tunna läpparna. Villsson har ett äventyrligt liv bakom sig. Han har varit lärare i Sverige och konstmålare i Danmark. Och i Amerikas guldgruvor fick han minasjukan som gjorde honom gammal och krokig i förtid. Han är ensam i huset nu sedan Lindroos blev utdimitterad från seminariet och reste hem till Åbo. Han känner sig frusen och utlämnad och saknar Lindroos som under studietiden hyrt ett av rummen i och blivit som en son i huset. Men liksom alla andra på backen är också Villsson tvungen att bära och uthärda sin kropps plågor och själens hemliga skavsår. För det finns ingen bot för hans lungor, och drömmen om en son har för länge sedan blivit ett oläkt sår i hans inre. Ett skavsår som ömmade mindre medan Lindroos fanns i huset och fyllde det med sitt dagliga prat om musik, politik och idrottsresultat. Men nu är Lindroos borta och huset tyst och stilla. Villsson känner sig tom och övergiven som en hölada i försommarkvällen. Han lutar sig blek och hackhostande mot fönstret och ser med trötta ögon på Ella och Anna-Lisa. Flickan hackar och hackar. Ivrig att få undan arbetet så att hon hinner med Almas gitarrspelande dotter Sally till Frälsningsarmén där de skall ha strängbandsövning i kväll. Ella arbetar långsammare och blir ibland stående eftersom hon pratar med Äntti på verandan. När hon böjer sig ner stramar den rutiga bomullsklänningen över ryggmusklerna. Hon är ingen skönhet. Kroppen är märkt av hårt arbete och sex graviditeter. Håret ligger hopvirat till en enkel men fyllig knut mitt på huvudet. Och på ett av de bara benen syns ett slingrande åderbråck. Men hon har ovanligt levande ögon. De skiftar ständigt uttryck som havet. Lugnt och stillsamt vilande medan hon lyssnar till andras funderingar och tankar. Solglittrande när något roar henne. Mörknande ibland av oro och ångest. Och djupnande av äkta medkänsla när hon delar andras sorger och bekymmer. Villsson har ofta förundrat sig över hennes känslighet. Och varje lördag när hon veckostädar hans hus klagar han över stickningarna i bröstet, pratar om sina religiösa grubblerier, och delger henne sin tro på människornas goda vilja till fred och försoning i världen. Efteråt känner han sig tröstad och vederkvickt av hennes närvaro under dagen. Lägger sig lugnt till ro med Bibeln och seglar sedan långsamt och tillitsfullt in i viken av sömn och vila. Ibland vaknar han på natten av skränande sång ute på gatan. Då går han fram till fönstret och ser vanligtvis Einar Lundmark som raglande går hemåt. Ofta sjunger Einar sorgset ylande »O, mitt liv, i grottekvarn ... här finns ju bara nöd och kval», men för det mesta sjunger han gungande sjömansvisor om kärlek i varje hamn och kvinnor med blottad barm. När Einar slutligen viker in på gårdsplanen vid den gula stugan öppnar Villsson fönstret och lyssnar spänd och orolig. Om allt är tyst och stilla ännu efter en halv timme sedan Einar gått in stänger Villsson fönstret och somnar om efter en stund. Men det händer att han hör rop på hjälp och ser Ella med barnen efter sig rusa över gårdstunet till Lunds, eller komma springande mot hans håll. När de alla väl är inne brukar han låsa dörren, koka te och hjälpa Ella att bädda ner de uppskrämda barnen. Efter en sådan natt tänkte han en gång anmäla Einar. Men ångrade sig nästan genast. För i nyktert tillstånd är Einar hjälpsam och trevlig. Han är intresserad av Villssons tavlor och Amerikaår. Skottar snön på vintern och lappar och lagar lidertaket när det behövs. Dessutom är han en duktig skomakare och familjeförsörjare. Sköter plikttroget sitt arbete och ser varje höst till att familjen har torrved i lidret och ren halm i madrasserna. Han fiskar och jagar, och cyklar om kvällarna ut till byarna runt staden där han syr någon glappande skosula eller byter en becktrådsrulle mot en påse mjöl eller en mjölkhink. Han gör vad som helst för att få mat till huset. I barndomen har han nämligen själv gått omkring och tiggt. Rovor och potatis av bönderna. Sopprester av ryska militärer och kläder av herrskapen i staden. Han har lovat sig själv att hans barn aldrig skall svälta eller lida nöd. Men kommer ändå till korta nu under ransoneringstiden. Hungern lyser varje kväll i barnens ögon när de sneglande på sleven följer Ellas rörelser då hon fördelar maten så rättvist som möjligt. Om pojkarna börjar slåss om brödkanterna händer det att Einar skriker till som ett fångat djur. Ropar och ryar och sparkar i blint raseri till någon av pojkarna om de inte hinner undan. Ibland brister han efteråt ut i gråt och slänger sig hulkande på kökssoffan. Ella som är född på ett herrgårdstorp i södra Finland förstår hans bittra förtvivlan och försöker alltid dämpa hans utbrott med milda ord och stillsamt plockande i rummet Efteråt går hon ensam ner till ån, eller in i skogen. Står där småsnyftande mellan träden och talar med Gud. Blottar sin smärta och överlämnar sig slutligen i Hans allmaktshänder När hon kommer hem igen är hon tyst och sluten, men sjunger ändå alltid förtröstansfullt »Tro under allt som dig möter» eller slår upp Nya testamentet med sitt underbara kärleksbudskap Einar har ännu inte kommit hem från arbetet Ella gissar att han blivit fördröjd av någon kund i verkstaden eller gått in till Holms för att lyssna på radionyheterna. För det är åter så märkvärdigt oroliga tider. Det går rykten om ett nytt krig och Einar har hört att tyska militärer dagligen landstiger i Vasa och att tågen är fulla av tyska soldater. Medan Ella gräftar spanar hon ändå ofta ängsligt ner mot gathörnet vid Långraden. Men där leker bara som vanligt en massa ungar på gatan mellan Sundells och Svenssons och hon blir allt mera säker på att Einar faktiskt gått in till Johannes som numera varje kväll lyssnar på radion. I en vrå i vedlidret sitter elvaåriga Affi och klappar ut krokiga femtumsspikar på en tegelsten. Liksom andra försvarsmän vet han att ta vara på ransoneringstidens möjligheter för sin växande rörelse. Spikarna har han dragit ut ur en undanskymd stockria i Socklot som såg fallfärdig och oanvänd ut. Han arbetar träget och när han fått spikarna raka buntar han ihop dem fem och fem. Han har tre buntar prydligt radade i en gammal kappsäck där han har sitt varulager. Medan han arbetar flimrar förtjänsten i hans tankar som en hägring. Han ser en böljande skog av hundramarkssedlar. Skogen susar löftesrik och de nakna hundramarkskvinnorna svänger på sig och vinkar glatt leende till honom.
Men när han minns sina kunder försvinner sedelskogen hastigt. Pennisslantarna klirrar ödsligt i Änttis svartgrå börs. Gubben Sarlin petar snålt marrande fram två mark ur snusnäsduken och Pingel-Fi undrar, surt bligande var han fått tag i spikarna. Som om det skulle angå henne, tänker Affi upproriskt och klappar till en spik så hårt att en gnista slår ut från det rostiga järnet. Börje som är tre år äldre än Affi har som vanligt sökt sig till Alholms. Och Penttu är nere vid Långraden och leker kurragömma med de andra barnen. Inne i köket i stugan sitter Tita nu på vedbänken mellan spisen och köksskåpet. Lasse har kommit hem och står och rakar sig framför skåpet. Med en liten rund borste har han tvålat in halva ansiktet. Med rakhyveln drar han noga upp gata efter gata genom det vita löddret och håller munnen i en konstig vinkel. Han stirrar spänt och iakttagande in i spegeln han hängt upp på knoppen till en av skåplådorna. – Nog blir du fin nu, säger Tita beundrande och tynger ner kjolen mellan knäna samtidigt som hon lutar huvudet bakåt och ler tillgivet. Lasse kastar en hastig blick över axeln och flinar till svar. Så lyfter han hakan och börjar i svepande tag raka halsen trots att där bara finns några enstaka fjun. Tita, som till hösten skall fylla fyra år, är yngst av de sex barnen. Hon är känslig och lyhörd. Och i den trånga stugan har hon redan lärt sig att vara så osynlig som möjligt och leker för det mesta under köksbordet. Men varje gång Lasse kommer hem kryper hon fram. Och ibland sitter hon med gapande mun och lyssnar nyfiken och undrande på människorna omkring sig. Söderbergs Ida, en av granngårdskvinnorna, misstänker att hon är efterbliven. Men Ella menar att hon bara är lillgammal. Fast varje gång Ida är närvarande och flickan får det säregna uttrycket över ögonen skuffar Ella henne in i kammaren, eller ber henne springa ner till Långraden och leka med de andra småungarna. Att flickan när hon sådana gånger försjunker i sitt betraktande ser människorna förvandlas och framträda som andra varelser i snabbt förbiglidande bilder är det ingen som vet. Men Ella har sina aningar. För hon har hört flickan tala för sig själv, och hon blev djupt generad en gång utanför busstationen när Tita rusade mot en helt främmande herreman och glädjestrålande slog armarna kring hans ben medan hon skrek »Äntligen kommer du. Var har du varit så länge?». Efteråt frågade Ella vad hon menat, och Tita förklarade att det bara var nånting hon plötsligt såg och mindes. Men när Ella försökte fråga vidare blev flickan arg och sa att hon inte minns mera. Och så hade Ella bett henne att vara tyst i fortsättningen när hon kom ihåg nånting liknande för annars skulle folk tro i att hon är sjuk i huvudet. – Och det är du inte, hade Ella tillagt samtidigt som hon med ett ryck i Titas hand fortsatte hemåt längs esplanaden. Penttu som är nästyngst av barnen leker ibland med henne och har gett henne en glansbildsängel med glitter på vingarna. Den har hon mellan bladen i ett gammalt skolhäfte som hon fått av Anna-Lisa. Einar kallar henne »pappas gullfågel» och ger henne ibland en liten flisa av sockertoppen som är gömd på ett hemligt ställe för barnen. Att gullfågeln ytterst sällan besvarar hans kärleksbevis med en spontan kram eller ett glatt leende tycks inte bekomma honom. Han är blind för hennes skrämda och misstänksamma blickar. Men älskar att efter arbetsdagens slut hålla den späda lilla kroppen intill sig. Och varje kväll när han kommer hem från arbetet ropar han kallande på henne. Hon sätter sig alltid stelt och lydigt i hans famn. Men kurar ihop axlarna under hans kyssar och kramar. Om han luktar sprit kniper hon hårt ihop läpparna och vänder bort huvudet när han försöker få henne att skratta genom att kittla henne i sidan eller under hakan. Nu sköljer Lasse skramlande i zinkfatet av rakhyveln. Tita hoppar ner från vedbänken och ställer sig väntande framför honom. När han torkat av sig på handduken lyfter han upp henne i famnen. Hon klappar honom förtjust över kinderna och lägger sedan näsan snusande mot hans lena hud. Så slår hon armarna hårt om hans hals och blundar njutningsfullt när hon borrar in ansiktet i raktvålsdoften vid hans öra. Han skrattar till och släpper plötsligt taget om henne. Hon mister greppet om hans hals men i nästa sekund har han hissat henne högt upp mot taket. Under några virvlande sekunder ser hon fuktfläckarna i spännpappret, lampskärmen med sin mässingshållare, och puukkokniven och lutstensburkarna som är gömda uppe på skåpet. Så faller hon hastigt ner mot hans hår, vedbänken och trasmattorna på golvet. Och dunsar in i hans famn med ett gällt skrik. Han drar henne tätt intill sig, buffar in sitt ansikte vid hennes hals och blåser med läpparna kittlande mot hennes öra. Hickrande av förtjusning lägger hon ena handen motande över hans mun. Han suger hastigt in tummen och smackar lekfullt som en gris. Hon piper och skriker av lycka. Och när han mitt i allt bara ställer ner henne på golvet slår hon genast armarna om hans ben och tigger kältande: – Mer ... Lasse, mer! – Nej, jag måst börja klä mej nu. – Men bara lite, Lasse. – Nej, slut gnäll nu! – Bara en gång till ... En kuppelikeikka. Snälla Lasse, ber hon bevekande och sätter huvudet på sned. – Nåjanå, säger han eftergivet och böjer sig ner över henne. Hon tar ett stadigt tag i hans händer. Han böjer lite på knäna och så börjar hon kliva uppför hans ben. Med tungan i ena mungipan och armarna hårt spända för hon steg för steg sina nakna fötter upp mot hans bröst. Så niger han hastigt. Hon gör en volt och kastar benen bakåt ner mot golvet. I – Nog är du skicklig, säger han berömmande när hon stolt sträcker på sig. – Det är så lätt som helst, svarar hon och slänger högmodigt undan håret från pannan. Just då kommer Ella in genom dörren med ett fång maskrosrötter i förklädesfamnen. Hon går fram till diskbänken och säger i förbifarten: – Och ni brassar och brassar ... Förresten så står Knut och väntar i Långradshörnet. – Var han där redan, undrar Lasse förvånad och skjuter Tita till sidan med en bestämd knuff. Så tar han skjortan han slängt över en stol och börjar hastigt klä sig. – Kostymbyxorna är på knaggen i kammarn, säger Ella då hon märker hur han sökande ser sig omkring. – Sabla Knut, mumlar Tita halvhögt och sparkar till en pall. Så kryper hon in under bordet där Docka Dara med sina knappögon får se hur flickan grimaserar med nedre tandraden i ett häftigt och illsinnat grin. Ella börjar skölja maskrosrötterna. Tita kikar under bordduken på Lasse som småvisslande kammar sig. Han väter håret med kammen som han doppar i ett vattenglas. Han kammar genom håret gång på gång och försöker varje gång forma en våg snett över pannan. Vattnet droppar ner på den vita skjortan. Ärmarna är uppkavlade och blottar de smidiga underarmsmusklerna. Han visslar på en vals och putar med de mjuka läpparna. Kvällssolen genom fönstret lyser över hans ena kind och örat som ligger som en snäcka mot huvudet. Tita lägger sig platt på magen. Ligger som en tilltufsad hundvalp och sträcker hakan över händerna på golvet. Med uppmärksam blick följer hon varje rörelse Lasse gör. Hon ser hur han hämtar de svarta konfirmationsbyxorna från kammaren. Hur han ännu en gång rättar till håret och sedan drar till bältet i byxorna. Hon suckar djupt och bedrövat. För hon saknar honom redan. Saknar hans närvaro i köket, hans händer i hennes hår bakom örat, hans röst då han talar, och värmen fån hans kropp då hon får sitta i famnen medan han läser tidningen. Med darrande läppar ser hon hur han belåtet sträcker på sig framför spegeln. Hur han nyper i de hårda pressvecken i byxorna och slutligen med en svepande rörelse rafsar åt sig jackan från spiken intill köksdörren. Och när han med ett »hej» försvinner ut genom dörren rusar hon plötsligt fram och springer efter honom ut på gården medan hon ylande skriker: – Kommer du snart tillbaka? – Ja, ja ... Gå in till mamma du nu bara, svarar han irriterat och leder ut cykeln mellan grindstolparna. – Eller så kan du leka kråka en stund, Tita, tillägger han och ser långt på henne då han frågar: – Nog minns du väl kråkleken? Hon nickar, och ler sedan hastigt tillbaka. För trots att hon under vintern lärt sig göra snöänglar, ljuslyktor, och gubbar med kolögon i sina vita ansikten är det ingenting emot den lek Lasse lärde henne en dag i april. De hade suttit tillsammans med Paluri på den stora stenen i skogsbrynet. Stenen som ligger mitt på gränsen mellan vildmarken i skogen och vallbackbornas djupt rotade små stugor. Paluri från fattighuset Österbo hade berättat om tranorna som han sett dansa på rågåkern, och Lasse om orrspelet på ängen utanför Söderbergs ria. Sedan hade de funderat på ekorrar, rävar, och bisamråttor som det vimlade av vid Sunds bäcken. Tita som älskar Paluri men börjat förstå att han är egen och annorlunda eftersom folk kallar honom »Dåren» iakttog Lasse när han pratade. Men han talade precis som vanligt. Och lyssnade lika noga på Paluri som på Knut eller de andra pojkarna när de sa nånting. Paluri halvlåg på stenen. Han luktade svett och gödsel efter arbetet i stallet på Österbo. Han var orakad och, från munnen rann en brun snusrand ner över hakan. Under samtalet fingrade han kärleksfullt på sin enda ägodel i världen. En liten utsirad silverglänsande munharpa. Lasse satt lutad mot tallen som växte tätt intill dem. Marken var bar omkring stenen och mellan det långa fjolårsgräset började små gröna grässtrån sticka fram. Kring en avgnagd liten rönnplanta hade vinterhararna lämnat små runda kulor. I diket längs gatan sorlade vattnet stilla. När Paluri lade instrumentet till munnen och lät en spröd melodi flöda fram slutade Tita peta i mossan och kröp in i Lasses famn. Medan de lyssnade till Paluris improviserade musik såg Tita en kråka uppe i tallen. Den trippade ryckigt omkring på en gren och lurade ibland nyfiket ner på dem. Hon låg stilla i Lasses famn och iakttog fågeln. Så lade hon fundersamt fingret i munnen och sa: – Om jag sku vara fågel sku jag helst vara kråka! – Varför? – För att di vågar vara så nära oss. – Ja just ... – Och di där andra som ni prata om var ju rädda för er och flög bort, eller va? Paluri avbröt plötsligt sitt spelande, såg forskande på Tita och frågade: – Är int du rädd för oss då? – Nå nej! Int för dej och Lasse int! Jag dansar no ja, fast ni båda två ser på, svarade hon och sträckte viktigt och övermodigt skrattande på sig. Paluri och Lasse såg på varandra och log. Sedan vände Paluri blicken upp mot tallkronan och sa: – Och om man tänker efter så kan kråkan flyga lika högt som tranan och di andra fåglarna. – Och på samma sätt som di, si sej omkring här i världen, tillade Lasse och såg efter fågeln som med ett hest kraxande flög iväg. – Jaaa, jag sku nog gärna vara en kråka jag, suckade Tita och tryckte sig längre in i Lasses famn. – Du kan ju leka att du är en, svarade han, kramade om henne och fortsatte sedan ivrigt: – Om du stiger opp ska jag visa dej! Och en stund senare hade han stående på stenen lyft henne högt upp över sitt huvud. Hisnande hade hon sett Vallbacken i ett nytt perspektiv. Gatan framför dem slingrade förbi deras stuga, Änttis röda lilla hus, och vidare ner mot Långraden, Ströms och Svenssons. Hon såg takåsar, skorstenar, blänk av plåt och glas, och prydligt radade pärtor långt borta på Söderbergs fähus. Hon såg Ella snedda över gårdsplanen till Lunds farstukvist där Alma stod och sopade trappan. Och tant Äntti som kom ut från vedlidret. Förundrad lade hon märke till hur små de såg ut. Och när hon vände på huvudet såg hon att kronan på den väldiga tallen utanför Villssons grind skymde sikten ner mot Sundells. Och som två små prickar satt lekkamraterna Solveig och Sigge utanför Svenssons på berget. – Visst såg du långt, frågade Lasse när hon åter stod på stenen. Och när hon nickade fortsatte han ivrigt övertygande: – Så där kan du leka när du vill, Tita. Kliv bara upp nånstans och si dej omkring med fågelögon. Sedan dess har hon ofta lekt kråkleken för sig själv. Klättrat upp på stegar, stenar och plank, och förundrat sig över utsikten. Och nu när Lasse glider iväg nerför backen kliver hon kvickt upp på staketet och sätter sig på grindstolpen. Hon ser hur jackan fladdrar kring hans kropp i vinddraget. Hur han bromsar nere i gathörnet och stannar intill Knut som står och röker. I detsamma kommer Haapasalos Ulla ut från gårdsplanen vid Långraden. Hon har en storblommig klänning på sig. Det långa håret hänger som en ljus gardin ner över axlarna. Hon sätter sig på Lasses pakethållare. Knut kastar tobaksfimpen och så trampar de iväg uppför backen mot Alholms. Solen lyser bakom häggen och björkarna vid Svenssons staket. Mellan de skira löven flimrar solstrålarna över gatan och ungdomarna som försvinner bakom backkrönet vid Alholms. Tita sitter med hängande huvud och biter sig hårt i fingrarna. Hon varken ser eller hör. Inte ens när Sigge viftar med handen och ropar hennes namn. Eller när Sundells Spilivink med kvastskaftet i händerna balanserar längs deras plank som en stockflottare tills han ramlar och skriker till. Hon bara sitter på stolpen med blicken envist riktad mot Alholms där molnen långsamt seglar förbi över hustak och trädkronor. Hon suckar tungt och önskar att hon kunde flyga. Men när Einar plötsligt svänger in på gatan nere vid Sundells rycker hon till och kliver hastigt ner. Försvinner sedan springande inåt gården. En stund senare när Ella står på trappan och ropar hennes namn ligger hon och trycker bakom en svartvinbärsbuske. Och kommer inte fram förrän Einar står i dörren och kort och befallande ryter: – Tita! Kom hit genast!
Cykeln är hans stora stolthet. Den köpte han av en arbetskamrat som under vintern flyttat till Canada. Av Merinen fick han köpa en alldeles hel bakring och på styrstången har han en riktig ringklocka. Till hösten skall han söka inträde i Kvevlax hemslöjdsskola. För han har tröttnat på Mecklers resårer. Han vill lära sig forma järnet också till något annat. Och han fantiserar om utsirade grindar, vackra ljusstakar, spiskrokar prydda med droppliknande hängen, och grytunderlägg med konstfärdigt hoprullade fötter. Två av hans farbröder, Leo och Ville, har lovat gå i borgen för ett banklån. Ella ängslas över vad Einar skall säga om ett banklån bara för en vinterkurs i Kvevlax men han är fast besluten att skaffa sig en grundutbildning för framtiden. Och en kväll i förra veckan blev han medlem av Nykarleby stads Socialdemokratiska förening. Föreningen har återuppstått under våren och hans farbror Elis är ordförande. Det var för Elis skull han skrev in sig. För Elis är helt annorlunda än Einar. Han talar lugnt och sansat som de andra bröderna. Och tycker om att diskutera olika saker. Ibland viker Lasse in till kraftverket där Elis och Ville arbetar bara för att se dem kontrollera mätartavlor, turbintryck och generatorljud. De kan inte samtala så mycket i det bullrande ljudet men det är ändå roligt att gå där bredvid dem i arbetet och sedan bli bjuden på en kopp silverte ur deras omlindade varmvattenflaskor. När Elis efter julen började prata om nödvändigheten av en arbetarförening i staden var Lasse inte intresserad. Men småningom insåg han att Elis hade rätt. Det var dags för arbetarna i staden att organisera sig på nytt. Och eftersom kommunismen fortfarande är förbjuden är enda alternativet en socialdemokratisk förening, hade Elis tyckt. Men inte Einar som kallar Elis en rövaslickare och föreningen en pissljum syjunta. När han fick höra att en av seminariets lektorer och en av stadens handelsmän också blivit medlemmar skrattade han elakt och gjorde narr av den Tannerska herrskapsföreningen. Lasse är totalt likgiltig för vad Einar tycker och tänker om föreningen. Men att han liksom vuxit till sig i Elis och Villes ögon känns bra. Och nu när han susar iväg nerför backen mot Topeliparken är det med en känsla av tillfredsställelse han håller i styrstången. Han känner sig befriad. Stor och stark och betydelsefull. Han njuter intensivt av solljuset, styrkan i sin kropp, och Ullas tyngd på pakethållaren. Omkring honom försvinner hus, lider, stora stenbumlingar och buskar. Under framhjulet glider gatan hastigt bakåt. Livet ligger framför honom utmanande och fyllt av oanade möjligheter. Han spänner armmusklerna och rinner nerför backen med ett lyckligt flin över anletsdragen. Framför honom bromsar Knut och svänger in mot parken. På högra sidan ligger älven bred och isfri. I det mörka skummande vattnet flyter virvlande propsar. Från forsen vid kraftverket stiger ett mäktigt dån. Längs stockrännan dunsar stockarna ut i en jämn ström. Vid klappbryggorna ligger några kvinnor på knä och skurar trasmattor och vinterkläder. På långt håll ser han Harry och Doris, och Gunnar Ström. De står tillsammans med några andra ungdomar vid den nyklippta häcken kring Topeliusstatyn. När han kommer närmare upptäcker han Östermans Pelle och hajar till. För han liksom alla andra i gänget vet att Pelle och Ulla under vintern suttit hand i hand på Bio Scala och på Valborgsmässoaftonen gått tätt omslingrade längs kärleksstigen på andra sidan älven. Men när han stannar och Ulla hoppar ner på marken blir hon stående nära honom. Och en stund senare känner han att hon lutar sig mot pakethållaren bakom honom. Han spottar kaxigt åt sidan och lägger samtidigt märke till Harrys glada förvåning. Han blinkar menande till svar och sträcker på sig där han står bredbent över cykeln. Han ler självsäkert och minns plötsligt det Harry fantiserat om en natt i tält ute vid Grisselön. Doris och Ulla skulle naturligtvis vara med. Och kanske Knut, fast han ännu inte hittat någon passlig brud att ha på pakethållaren. Men han skulle ju kunna meta, och samla ved och elda så smått. Ulla och Doris skulle få byta om inne i tältet. Sedan skulle Harry och han stå och se på när de i bara simdräkterna stod och fnittrade i strandvattnet. Harry skulle förstås göra sig till för Doris. Dra upp byxbenen och vada ut han också. Men då skulle de få se på fan. För då skulle han, Lasse som ansågs ha vattuskräck, rusa ut i havet och utan en sekunds tvekan kasta sig raklång i vågorna ... – Vad står du och flinar åt? Hör du nå vad vi säger, frågar Knut ilsket och knuffar Lasse i sidan. – Jo ... vad sa ni? – Att vi sku peda iväg mot Jakobstad. – Nu? Men klockan är ju redan över sju. – Jo, men sommarnatten är lång Lasse. Nog hinner vi hem tills vi ska i arbete. – Får jag också komma med, frågar Ulla och sträcker kokett fram huvudet. – Förstås, svarar Lasse och tillägger: – Bara du håller i dej hårt. – Så här, skrattar hon till och slår armarna kring hans höfter. Han känner hur han rodnar och försöker dölja det genom att börja gräva sig i fickorna. Och fast han mycket väl vet att han är pank låter han ändå förvånad och irriterad då han drar händerna ur jackfickorna och utbrister: – Sablar. Jag har glömt plånboken hemma. – Men jag har nog så vi får en pilsner i Socklot, svarar Knut och fortsätter ivrigt manande: – Kom med nu bara! – Far du med Ulla, ropar Doris som står och håller i Harrys styrstång. – Om du kommer så, svarar Ulla och kastar sedan en utmanande blick på Pelle som står och röker. Han ser kallt på henne och blåser ut röken i små puffar. Så fimpar han under skoklacken, slänger fram armen och tittar på klockan. Sedan vänder han sig till de andra pojkarna med ett illmarigt flin och säger: Tja, vi sku visst till Andra sjön vi? – Herrskapen är ju på sommarvillorna nu, och jag har sett att Hoffmans har en förbannat snygg piga med sej i år, fortsätter han förklarande och knycker på nacken. – Tapp nu int ögonen på Hoffmans veranda ... Ifall du kommer så långt, skriker Ulla gällt efter honom när han och de andra pojkarna lomar iväg inåt staden. Harry och Doris börjar gå norrut. Knut följer efter dem. Ulla tar upp en sten från marken och kastar den häftigt längs grusgången. Så slänger hon med håret, ser trotsigt på Lasse och säger med ett utmanande litet skratt: – Som sagt var ... sommarnatten är lång Lasse ... Nu far vi! |
