Kråkögat
av
Anita Wikman



II

1942─1943


Drömmen om Stor-Finland har ännu inte infriats. Kriget som man under hösten trodde skulle bli kortvarigt pågår fortfarande. Men ryssarna har lämnat Hangö. Och alla städer som Finland förlorade i Moskvafreden har återtagits.

Hoppet om en framgångsrik seger är därför stort och levande bland landets krigsherrar.

Återflyttningen till Karelen har ändå avbrutits på obestämd tid. Och soldaterna vid fronten tvivlar och fryser. De skriver hem och berättar om kamrater som stupat och om andra som ligger sårade och lemlästade: De begär varma yllekläder och berättar att de håller på och bygger nya korsur som de noga tätar med mossa och lera för att få dem varma.

På stolpar och liderväggar i staden lyser nya affischer. I stora bokstäver meddelas allmänheten att »Ingen är för liten för att tjäna sitt land». Och med mindre text uppmanas alla flinka små gossar att börja samla metallskrot, gummi och papper. Varje gosse som bejakar uppmaningen och för skrotet till skyddskårsgården utlovas en egenhändigt signerad bild av fältmarskalk Mannerheim i uniform.

Den beryktade »sexmannagruppen» har slutgiltigt fått sin dom. För landsförrädisk verksamhet har de förra riksdagsmännen dömts till mångåriga tukthusstraff och ända upp till tolv års vanfrejd.

Folk i trakten som personligen känner K. H. Wiik, och delar gruppens politiska åskådning upprörs över landets lagar. Och fortsätter envist och trotsigt att träffas i smyg för att diskutera, och informera varandra. De sjunger inte högt, men samtalar ivrigt och hoppfullt om ett bättre och rättvisare samhälle.

På grund av transportbestämmelserna får prenumeranterna i nejden inte längre sina rikssvenska veckotidningar. Därför har en egen finlandssvensk veckotidning börjat utkomma i Österbotten under våren. Den heter Veckospegeln och innehåller enligt reklamen god förströelselitteratur samt intressanta artiklar och debattinlägg.

Initiativtagare till tidningen är Einar Strand från Oravais. Men eftersom han är inkallad fungerar en annan ortsbo, Alfred Tallmark, som ansvarig utgivare. Han har fått tillstånd att publicera en följetong av den rikssvenska författarinnan Sigge Stark i tidningen.

I stället för ett personligt honorar begärde hon att Veckospegeln skulle sändas till alla svenskspråkiga soldathem och krigssjukhus i Finland. Och nu ler Signe Hasso uppmuntrande mot soldaterna på första numrets pärmbild som är fastnitad här och var i landet.

Stadens folkskolbarn är fortfarande befriade från skolplikten och irriterar alla med sin rastlöshet och hunger.

På Epidemisjukhuset ligger sju barn isolerade.


Och D-vitaminpiller från Sverige utdelas gratis vid Folkhälsans rådgivningsbyrå.

Tvättmedel finns inte längre i affärerna. Kvinnorna kokar därför tvål av fårtalg och djurben. Alma sätter gallblåsor i kokvattnet för att få tvålen att löddra, och Ella tycker att barkfri kåda ger tvålen en frisk skogsdoft.

Lottorna tigger i Klockarposten om garn och tyger. Sedan tillverkar de babykläder som de delar ut åt tacksamma kvinnor. För en meter flanell som varje gravid kvinna är berättigad till enligt ransoneringsbestämmelserna räcker inte långt. Och garn som de repar upp av gamla tröjor och halsdukar stickar de i första hand till sockor och vantar åt större barn och till männen ute vid fronten.

Stadsborna får inte längre köpa ved av privatpersoner. Och alla hushåll i staden lider av vattenbrist. Den stränga kylan har gjort att gårdsbrunnarna frusit. Till och med den allmänna Ruddammen är bottenfrusen. Stadsarbetarna måste därför varje morgon hacka hål på isen i Rummelbackens och Ebba Brahes brunn.

För att isbitarna under dagen inte skall frysa fast på nytt i kanterna är några arbetspliktiga ungdomar utkommenderade att i tur och ordning stå och röra i issörjan med en lång höstör.

De senaste månaderna har arbetarbefolkningen ofta samlats i små grupper och samtalat ivrigt och beslutsamt.

Folk har nämligen hört att några affärsmän i Vasa vill förlägga en bakelitfabrik ute vid Beckbruket. I fabriken skulle tvåhundra människor få arbete. Och på Nålörn och vid Gamla hamn skulle nya moderna bostäder uppföras för de anställda.

Men strax före julen hade stadsfullmäktige förkastat affärsmännens anhållan om tomtmark.

Emot detta har kvinnorna, ungdomarna och de män som inte är inkallade protesterat. De har inlämnat en skrivelse där de meddelar fullmäktige sin mening om saken. De tycker att en industri skulle främja arbets- och förtjänstmöjligheterna på orten. Och de anser att fullmäktiges beslut strider mot stadens framtida fördel och intressen.

Några krav ställer de inte i skrivelsen. Men namnlistan under protesten upptar över trehundra namn. Därför har fullmäktige beslutat ompröva ärendet.

Och nu en kall marskväll pågår en livlig diskussion bland fullmäktigeledamöterna inne i rådhuset om Bakeliittituote Oys anhållan och krav. För affärsmännen ställer stora krav för sin industrietablering på orten.

De begär att staden till ett pris av femtio penni per kvadratmeter skall sälja hela Beckbruket med alla strand- och vattenrätter. Och till samma pris vill de köpa ett trettio hektar stort markområde från Åminnegård till Nålörn.

De vill ha rätt att bygga en bro över älven till Gamla hamn. Samt vid behov inleda färjtrafik längs älven.

Vid gamla rådhustomten där poliskammaren ligger planerar de stora kontors- och affärshus. Dessutom vill de försäkra sig om rätten att i framtiden för Bakeliittituote Oys alla bolagsmän få utvälja och inköpa privata tomter för egnahem eller hyreshus.

Fullmäktigeledamöterna är bekymrade. Lektor Stenman har läst upp stadsstyrelsens förslag i ärendet. Diskussionen om markpris och tomter har varit livlig. Ledamöterna kan tänka sig sälja Beckbruket för det pris vasaborna föreslagit, men aldrig marken mellan Åminne och Nålörn. Och gamla rådhustomten skall också i framtiden tillhöra staden. Det är alla överens om.

Stenman gör en anteckning i föredragningslistan och så fortsätter de diskutera kostnaderna för elkablar och avloppsrör som staden måste dra till Beckbruket ifall fabriken byggs där.

Lektor Carlén, den enda kvinnan i fullmäktige, vill också nu förkasta affärsmännens anhållan. Och Koffen har just föreslagit bordläggning av ärendet. Men Holm ser ut genom rådhusfönstret och säger medan han med sitt långa pekfinger skakar av askan på sin cigarr:

– Jag sku hålla med dej broder Koff, men tyvärr väntar gatans parlament på vårt beslut i kväll.

Gatans parlament består av en skock män och kvinnor från Vallbacken, Nygården och Frill. De står på trottoaren under rönnarna mitt emot rådhuset. De vet ingenting om vasabornas krav och spekulativa i framtidsplaner. De vet bara vad de ryktesvägen hört om arbetsplatser, bostäder och tryggad inkomst i framtiden. Och att stadsfullmäktige bromsat denna utveckling.

Gruppen har samlats till en tyst demonstration. Bara för att markera sin existens. Eller för att inför beslutsfattarna understryka sin gemensamma åsikt i frågan.

Lamporna i gathörnen är släckta men ljusskenet inifrån huset belyser gruppen.

Alma och Hannes Lund står i armkrok. Hon har en stor yllesjal kring huvudet och axlarna. Haapasalos Kustaa går av och an för att hålla värmen i den skrangliga kroppen. Dagmar Koski står tillsammans med två andra unga kvinnor och pratar. Hon berättar att Evert blivit marinsoldat och att hon inte hört något från honom sedan han for till Norra Ishavet.

– Men jag har ju det här, säger hon och ser ner på den putande magen där händerna skyddande ligger över fostret.

Söderbergs Ida som bakat bröd under dagen går runt med två rågbröd och delar ut små bitar åt var och en. Brödet känns nästan varmt i kölden.

Halt-Hanna bara luktar på brödbiten, och stoppar den sedan hastigt i tröjfickan. Dottern Siv skall få den som en överraskning i morgon på födelsedagen.

Bland de andra står Arbetarföreningens ordförande Elis Lundmark med sin hustru Agnes. Bredvid dem står svägerskan Ella och huttrar med hopkurade axlar.

Agnes är storvuxen och äger bonddotterns naturliga självsäkerhet. Hon står bredbent och lyssnar medan de andra funderar på hur fullmäktige skall besluta i fabriksfrågan. Och när Hannes säger att han kan slå vad om att frågan blir bordlagd också i kväll, utbrister Agnes trotsigt:

– Nå nej nå! Det kan di int göra ... Di måst ju ta ställning för fabriken! Int kan di bara skita i oss och vår framtid.

– Få nu si, säger Ella tvivlande och Elis tillägger:

– Nog vet du Agnes vad lektorerna hittills gjort för oss arbetare.

– Jo, helst sku man skjutas. I synnerhet man vara finsk, eller kommunist, säger Koskenniemi häftigt och ser utmanande på Elis.

Elis möter hans blick men hinner inte svara innan Agnes tar ett steg närmare Koskenniemi och vädjar:

– Ville, nu ska vi int börja gräla om det där. Du vet att enda möjligheten just nu är att samlas och arbeta inom socialdemokratin.

– Och slicka lite grädde med herrarna, hörs en dov och hånfull röst ur hopen.

– Int gör vi det int, säger Ohls Bertha förtrytsamt och knycker häftigt på nacken.

Elis tiger för att undvika gräl. Agnes ser sig undrande omkring. Ella känner sig besvärad. Ofta har hon hört Einar håna Elis för att han blivit socialdemokrat. Och lyssnat till hur han anklagat brodern för Tanners finanser och Tysklandsintresse. Som om Elis på något sätt är delaktig i Tanners affärer.

Själv tycker hon att Elis är en redbar och hjälpsam människa. Hon har alltid känt stark sympati för honom. Också nu då hon ser hur illa berörd han blev av Villes kommentar.

Hon vet att Einar och hon räknas till kommunisterna fast de aldrig tillhört någon förening. Och tar instinktivt ett steg närmare Elis och säger medlande:

Nå hör ni, må vi nu int alla finnas på samma sida vid kvarn ... Låt tiden utvisa vem av oss som gick rätt eller fel väg.

Ville ser långt på henne. Så nickar han buttert instämmande och tar fram ett kessupaket ur jackfickan. Han stoppar pipan och när han efter en stund blåser ut tobaksröken i stora puffar sträcker han utan ett ord fram handen mot Ida. Hon drar ett djupt bloss och räcker sedan småhostande pipan till Hannes och säger:

– Det är väl sånt här indianerna kallar fredspipa?

Några ungdomar syns inte längre till på gatan. På grund av utegångsförbudet för personer under aderton år försvann de när klockan slog åtta.

De flesta gick hemåt, men några smög sig in i lidret vid Annas matkök. Därifrån har de god utsikt över bron med sina vakter, gatan med sitt parlament och rådhuset där ljuset från kristallkronorna flödar ut genom fönstren.

I lidret sitter Harry på en stor trälåda. Doris sitter i hans famn och trycker ryggen tätt mot hans bröst.

Knut har tyska Josepptte cigaretter. Den söta doften irriterar Anna-Karins lungor. Hon hostar och harklar i sig, men röker ändå begärligt.

Lisa och Marianne står och viskar om Wolfgang, en tysk soldat Marianne träffat i Jakobstad, och om Ströms Gunnar som förgäves försökt få värma sina händer under Lisas stjärnmönstrade stickatröja.

Lasse sitter håglös på Annas sågbock. Han är bitter och svartsjuk. Kriget har blivit så skrämmande utdraget. Och Ulla har gjort slut och sällskapar nu igen med Pelle.

Framtiden är som en suddig trasa av något som en gång var ett vindfyllt segel. Ändå väntar han med en viss spänning på fullmäktiges beslut. Om bakelitfabriken kommer till stan skall Harry och Doris och han börja arbeta där. Det har de redan bestämt. Och fantiserat om hur det skall bli.

Snyggt och prydligt arbete på fabriken. Bro över till Gamla hamn och Nålörn. Fina nybyggda arbetarbostäder. Rum och kök för varje familj. Och egen vattenklosett i varje lägenhet.

– Oj, det låter nästan för bra för att vara sant ... Tänk om vi ... hör du Harry, hade Doris utropat första gången hon hörde om det. Sedan hade ljuset hastigt slocknat i hennes ögon och hon tillade torrt och sakligt:

– Men int ska man tro förrän man vet säkert!

Trots det hade hon följande dag på burkfabriken köpt en fanertallrik av Silberstein. På tallriken hade Arne målat stadens kyrka inramad av röda rönnbär och blå förgätmigej. Tavlan skall hon i framtiden ha över birongen i kammaren. Tillsvidare har hon den inlindad i en handduk i papplådan där hon samlar småsaker för ett kommande bo.

– Fy van vad det räcker länge ... Och kallt blir det, fräser Lasse irriterad och reser sig.

– Ja, man tycker di kunde slå klubban i bordet och ta hit fabriken så fort som möjligt, svarar Gunnar och kikar spanande ut genom en springa i väggen.

– Håller di verkligen på ännu, frågar Marianne och ställer sig bredvid Gunnar.

– Jo, nog sitter di där kring bordet. Si nu hur Stenholm spärrar med huvudet som en gammal bäss.

– Han har väl fått nackspärr, stackarn, skrattar Marianne till och fortsätter:

– Och Majson är blek som ett lakan ... Hon är nog arg nu.

– I så fall har vi lite hopp, för Majson är ju emot fabriken, säger Lasse och går fram till Gunnar och Marianne.

Genom ett kvisthål ser han Ella, Hannes och de andra som står på trottoaren. I skenet från rådhusfönstret liknar de bara en enda tung skugga tycker han och svär plötsligt:

– Satan!

– Vad i all världen svär du för, frågar Anna-Karin förvånad.

– Nå när allting är som det är ... Och si nu på di där under träden. Som en gammal lumpsäck eller som en hög hopfösta löv om hösten ... Och här inne gömmer vi oss som möss ... Vi som borde ...

– Som möss! Pip, pip, Lasse lill, skrattar Doris lekfullt gäckande och lösgör sig ur Harrys omfamning.

Harry sträcker på benen och gäspar så det knakar. Så suckar han och säger hoppfullt, men med underligt trött röst:

– Nog kommer det andra tider än, Lasse!

– När?

– Nu stiger di opp, hör ni, nu är sammanträdet slut, flämtar Marianne till i detsamma och alla rusar fram till väggen för att genom springorna få insyn i sessionssalen.

Koffen står och plockar ihop pappren på bordet. Majson Carlén putsar glasögonen. Veterinär Blomstedt bjuder Strandvall på snus ur sin silverdosa. Några ledamöter sitter fortfarande kvar kring bordet och diskuterar med livliga handrörelser och fundersamma huvudskakningar.

Så öppnas plötsligt ytterdörren. Ljuset faller som en solfjäder ut över gårdsplanen. På trappan uppenbarar sig lektor Holm. Han bolmar som vanligt på en cigarr och går lång och senig över gården ut på gatan.

Vallbackborna och de andra som väntat går honom till mötes. De stannar alla mitt på gatan. Holm lägger ut texten. Elis nickar införstådd och frågar nånting. Ida och Agnes blandar sig i samtalet. Dagmar och de andra unga kvinnorna går närmare.

Haapasalos Kustaa och Hannes står en bit ifrån de andra och småpratar. Alma som står nära Ida vänder på huvudet och ropar högt och kommenderande:

– Kom och hör på nu Hannes, så du vet sedan när jag frågar!

Ungdomarna i lidret fnittrar till. Också Doris fast hon samtidigt skäms över hur modern blottar sig. Lasse lägger märke till en viss oro över gruppen kring Holm och väser:

– Ssch, vi ska försöka höra vad di säger!

– Int tror jag att det hörs hit, viskar Gunnar till svar men pressar ändå örat tätt mot väggen.

– Eller hör ni nå, undrar han en stund senare av de andra som nu också står lyssnande och spända.

– Nää, men Elis kommer nog hit och rapporterar sedan, svarar Lasse och sätter sig på nytt på vedhopen.

I mörkret hör han Knut och Anna-Karin lågmält prata med varandra. Lisa fräser ilsket åt Gunnar, och Doris undrar om Harry har huvudvärk eftersom han är så utan humör.

– Är ni här ännu, viskar Elis en stund senare när gruppen på gatan skingrats och lampskenet från rådhusfönstret slocknat.

– Joo, hur gick det?

– Nå, di ska nog sälja Beckbrukstomten. Så att fabriken är det väl klart med. Men stranden mellan Nålörn och Åminne ska int säljas. Åtminstone int i det här skedet, sa Holm.

– Då blir det ju inga nya bostäder vid Gamla hamn!

– Int genast ... Men vet du Doris, om vi får fabriken till först så blir di nog tvungna att sälja mark för bostäderna sedan.

– Tror du det?

– Det är ju självklart, svarar Elis och fortsätter:

– Så vi kan nog börja söka oss hemåt nu ... Det har varit en lång och kall väntan ... Ni får komma ut en i gången ... Vänt lite så ska jag si om vakten är i hörnet.

En efter en smyger ungdomarna sedan ut ur lidret och försvinner tysta längs brandgator, genvägar och mörka trottoarer.

På Vallbacken utanför Lunds farstuknut blir Harry och Doris stående. Tätt omslingrade lyssnar de hänförda till varandras hjärtslag och andetag.

Han lägger märke till stjärnorna på himlen och förundras samtidigt över värmen från hennes hår mot kinden.

Han känner hennes puls vid tinningen. För varje slag växer hans plåga. Han tänker på det han velat skydda henne ifrån. Hemligheten han burit som en värk i flera dagar. I kväll måste han delge henne den. Men orden vill inte. De hakar upp sig och stelnar till muskelkramp och tunga suckar.

Hon känner hans kropp mot sin och uppfattar hans oro. Skjuter honom plötsligt ifrån sig och frågar ängsligt:

– Harry, vad är det?

– Doris, jag ...

– Jaa?

– Jag måste ... Doris, jag ...

– Du ska in nu va, flämtar hon till och fattar hans ansikte mellan sina händer.

– Ja, svarar han grötigt och sjunker djupare in mot hennes famn. Hon slår armarna om honom och hör hur han snyftar mot hennes axel. Hon stryker honom med händerna längs ryggen. Hon lyssnar till hans gråt och börjar småningom snyfta själv. Hjälpsökande klamrar de sig hårt intill varandra.

Först en lång stund senare kan Harry berätta att han måste resa efter två dagar. Till Ekenäs där de yngsta rekryterna numera utbildas.

Och fast de båda känt till och ängsligt väntat på hans inkallelseorder är det förestående avskedet nästan för mycket att bära för dem.

De anar att kriget knappast slutar före sommaren och innan dess kan han bli inkallad till fronten. Skräckslagna håller de varandras händer och kommer överens om att skriva ofta.

Harry ber henne om ett fotografi att ha i plånboken. Hon lovar att ha det med följande kväll och innan de slutligen skiljs för kvällen säger han med ett generat flin:

– Berätt int för Lasse och di andra att jag grät.
[Inf. 2012-02-12.]

Mörkret är tätt. Ändå kan Tita urskilja snödrivornas ljusa skuggor, den upptrampade stigens ringlande fördjupning och trädens svarta silhuetter mot den stjärnklara himlen.

Himlen är vid över det flacka landskapet. Tita känner sig ängslig och betryckt där hon travar efter de andra.

Framför henne går Penttu. Han har en stor skinnmössa nerdragen över öronen och stora filtstövlar på fötterna. Dem hade han hastigt dragit på sig när Einar kommenderat honom att skynda på med klädseln.

Einar är hemma på permission från Vasa där han numera syr stövlar åt militären.

Penttu går med glidande, långa steg som om han skidade längs stigen. Tita halvspringer för att inte bli efter honom. Hon håller blicken stelt riktad mot hans stövlar och anpassar sina steg efter hans. Kring hennes huvud har Ella virat en halsduk. Den håller hon med ett stadigt tag under hakan. Kölden biter i de nakna fingrarna.

Långt framför dem syns konturerna av Ströms bastu. Ur skorstenen flyger ibland röda eldgnistor. Lukten av brinnande granved strömmar emot dem.

Framför Penttu går Ella med ett knyte under armen. I det har hon rena underkläder åt sig själv och de två minsta som följer henne. Hon känner en viss oro inför bastubesöket eftersom hon vet att Einar blir rasande om han tycker att hon eldat för dåligt.

Men hon har eldat hela dagen. Sprungit av och an längs den smala stigen och fyllt på med ved som hon dragit på en kälke till bastun. Vattnet har hon burit från den öppna källan som ligger i skogsliden.

Nu tror hon att bastun är tillräckligt het, men är inte säker förrän Einar sagt sitt sedan han först kastat en skopa vatten på de rödglödande bastustenarna.

Einar går först av alla i raden. Han bär en lykta i handen. Ljuslågan kastar ett flackande sken över snön.

Affi som går strax efter honom kan redan se den gråröda färgen på stockarna i bastuväggen.

När Einars hand når den stora nyckeln i dörrlåset stannar Tita förskräckt. För ur Einars hand flyger plötsligt en svärm surrande getingar. De smattrar som småsten mot det rimfrostvita nyckelhålet. Svirrar till mot nyckeln, och stiger sedan hastigt och ilsket brummande uppåt.

Hon följer dem med blicken och ser hur de snabbt bildar ett mörkt moln ovanför bastudörren.

Deras tonande surrsång stiger i styrka. Hon lyfter händerna mot öronen när hon ser hur det svarta molnet börjar sväva mot henne. Hon kryper instinktivt ihop men kan inte slita blicken från molnet. Och när det närmar sig upptäcker hon en massa små blixtrande prickar. I nästa sekund ser hon att det är getingarnas ögon. De sticker ut som vassa knappnålar och lyser av ett hotfullt blått sken.

Nålarna är riktade rakt mot henne. Så faller de hetsigt anfallande ner över henne. Hon blundar av skräck. Och hör dånet från den surrande getingsvärmen omkring sig.

– Tita!

Hon öppnar försiktigt ögonen. Och ser himlen som stjärnprydd välver sig över henne, den ringlande stigen och snön som brett ut sig som vita pappersark på marken.

Getingsvärmen är borta. Och Penttus filtstövlar har försvunnit. Kvar är bara känslan av fara, cirkeln av ljus från lyktan och pappas ilsket uppmanande röst:

– Kom genast!

Blixtsnabbt och lydigt reagerar hennes kropp. Kastar sig framåt och ilar på snabba ben fram till bastudörren. Hon blir hårdhänt inknuffad och ramlar andfådd på golvet mellan Penttus och Affis ben. Ella lyfter upp henne på bänken under fönstret.

Einar hänger lyktan i en krok i taket. Lågan lyser upp det lilla omklädningsrummet. Den spruckna spegeln på väggen är täckt av gråvit imma. Trasmattan är fastfrusen på det tillpackade hårda jordgolvet. Längs springorna i bräddörren löper rimfrosten tjock och bullig. På en hylla intill dörren står en tom flaska med ett otänt talgljus i halsen.

Lyktan sprider en mild doft av lampolja i rummet. Affi och Penttu börjar slita av sig tröjor, livstycken och strumpor. Einar drar eld på en tändsticka och tänder ljuset i flaskan. Så knäpper han upp bälte och hängslar och drar av sig byxorna som han slänger på bänken. Ella tar av sig kjolen och hänger upp den på en rostig klädkrok. Tita fumlar med knapparna i tröjan och försöker samtidigt få av sig den långa halsduken. Men fingrarna vill inte lyda. De stryker bara oroligt, plockande runt näsan, över munnen och upp över ögonen. För bakom de sammanpressande läpparna böljar ett växande äckel. Ett kväljande sugande obehag.

Hon kan nästan inte andas. Och när hon ändå gör det känner hon bara lukten av fotsvett, underliv och smutsiga kläder.

– Mamma. Jag mår så ill, viskar hon.

– Det går nog om inne i bastun, svarar Einar och drar med ett hastigt ryck av sig flanellkalsongerna.

Tita vänder bort blicken från hans dinglande lem.

Hon ser vädjande på Ella som står och plockar bort hårnålarna ur sin hopvirade hårknut. När Ella märker hennes blick säger hon tröstande:

– Vänt lite så ska mamma klä av dej.

Affi kastar en undrande blick på systern när han naken och hopkurad med ena handen mellan benen kvickt slinker in i bastun.

Penttu kliver upp på bänken och hänger noggrant upp sina kläder på en spik i väggen. Så hoppar han ner och blir stående med hackande tänder på golvet bredvid bastudörren. Han slår huttrande armarna kring sin kropp och väntar på att Ella skall bli klar så att han får följa med henne in i bastun.

Einar skramlar med tvättfaten, vecklar ut tidningspappret och plockar fram tvålbiten. Så tar han ner lyktan från kroken i taket, öppnar bastudörren och knuffar till Penttu samtidigt som han befallande säger:

– In med dej!

När dörren sluter sig efter dem slår Tita armarna kring Ellas höfter och viskar:

– Mamma. Jag vill int!

– Vad vill du int?

– In i bastun.

– Ids inte börja krångla nu!

– Men jag vill int, snyftar flickan trotsigt och famlar efter halsduken som Ella drar av henne.

– Äsch, bort med händerna nu så jag får av dej, fräser Ella irriterad samtidigt som hon börjar knäppa upp knapparna i den grårandiga tröjan.

– Sist gick det ju så bra, fortsätter hon sedan lirkande och kastar tröjan på golvet.

– Men vi var int så här många då, hulkar Tita och huttrar till när Ella drar av henne yllestrumporna.

– Visst var vi! Flera till och med ... Pappa var ju int, men i stället var ju både. Anna-Lisa och Sally med.

– Men jag vill int i dag!

Ella suckar, och motar undan flickans händer som envist försöker hålla kvar kläderna på kroppen. De liter och drar båda i livstycket når Einar befallande ropar:

– Ella! Kom nu!

Tita stelnar till och Ella kastar en hastig blick på henne medan hon plockar upp tröjan och de andra plaggen från golvet. Tita ställer sig på den iskalla mattan och river av sig linnet och underbyxorna. Med en häftig rörelse kastar hon kläderna, på bänken. Och när Ella med håret fritt hängande ner över ryggen öppnar bastudörren går hon stelt in i hettan efter henne.

Einar sitter högst uppe på laven och piskar sig med en björklövskvast. Penttu sitter bredvid honom med händerna skyddande över ögonen. När han uppfattar Ellas närvaro frågar han med gäll röst:

– Får jag gå ner nu?

– Kom bara, svarar Ella och sträcker armarna mot honom och placerar honom sedan på nedersta bänken.

På sätet nedanför Einar sitter Affi och gnuggar ena armen med en trasa. Han lurar på Ella med ett blygt men samtidigt nyfiket och lystet flin över munnen.

Tita står innanför dörren med hopknipna läppar. Hon lägger märke till Affis blickar, Ellas bröst som gungar när hon öser upp vatten i ett fat, och den mörka busken mellan hennes ben.

Och hon vill inte. Vill inte denna skälvande skrämmande nakenhet. Inte detta totala utlämnande av kroppen. Inte nu ...

– Du har eldat bra idag Ella, säger Einar och kastar en skopa vatten på de glödheta stenarna i ugnen.

– Nå, det är bra om du är nöjd, ler Ella tacksamt uppåt laven medan den heta ångan breder ut sig t kring hennes huvud.

– Lyft opp Tita med detsamma.

– Jag vill int, flämtar hon och trycker sig kurande mot dörrposten.

– Tita ryms nog här bredvid mej, säger Penttu och drar hastigt undan sitt tvättfat.

– Nej, hon ska opp och ta ett riktigt bad!

– Men vet du Einar, jag tror det är för hett där oppe, hon mår int bra heller, svarar Ella och lyfter upp flickan som hon sätter ner på bänken bredvid Penttu. Han ler försiktigt och räcker sin tvättlapp till Tita och förklarar:

– Du ska tvätt dej noga kring halsen och in i öronen och ...

– Jag tvättar henne sedan! Kom opp nu Ella, inflikar Einar och hivar åter en skopa vatten över ugnen.

Vattnet fräser till och ångan böljar upp mot det svartsotiga taket. I det halvskumma lampskenet ser Tita Ellas vita kvinnokropp glida uppåt. Från laven hörs Einars piskande kvast åter daska till mot naken hud.

– Nej, låt bli! Jag vill int ... Jag tycker int omkvasten i bastun, värjer sig Ella flämtande.

– Men det är hälsosamt, stånkar Einar och snärtar ännu en gång till henne över låren.

Tita sitter utan att röra sig. Penttu tar trasan ur hennes hand, tvålar in den, och börjar gnugga sig över bröstet medan han förklarar och lär:

– Så här ska man gör, se nu Tita!

Men hon riktar blicken envist i väggen framför sig. För hon kan inte vända på huvudet. Hon är stel av köld och hetta. Med en kvävande känsla kramande kring bröstkorgen.

Hon känner sig fångad och instängd som hermelinen i pojkarnas minkfälla i Sunds bäcken. Försvarslös och inburad som den stirrar hon panikslagen rakt fram.

Hon vill inte bli tvättad av pappa! Vill inte ha hans intvålade händer kring sin kropp.

Vill inte! Men vet att hon måste.

Och hatet mot hans tvång brinner som en svetslåga i hennes inre. Lågan svider och bränner. Hon varken ser eller hör.

Men uppfattar ändå alldeles tydligt Einars röst när han står framför henne och säger:

– Och nu ska pappa tvätta Titapian sin.

– Jag vill int, skriker hon och slår armarna skylande kring sin frusna nakenhet.

Ett ryck i en arm. En släng ut på golvet och Einars:

– Satans kläpp!

– Jag vill int, ropar hon igen och ser vilt och trotsigt på honom.

– Vem fan frågar vad du vill? Kom hit!

Och så lyder hennes ben. Tar steg efter steg och överlämnar den hudlösa darrande kroppen. Den som knyter sig och sakta kallnar och dör.

Känslolös står hon och stirrar in i ett kvisthål i väggen medan Einars såphala händer glider över skulderbladen, bröstkorgen, armarna, nerför magen, in mellan benen och runt stjärten. Av och an runt stjärten.

Hon vill skrika och ropa och sparka. Men står blickstilla och borrar blicken in i kvisthålet. För hålet öppnas och vidgas. Och fylls av en söndersprucken bild där människofigurer rör sig i underligt långsamma släpande rörelser.

Hon ser ett skepp vid en kaj. Vita segel smäller och slår i vinden. På stranden står en folkmassa som gapande ser uppåt där en rad sammankedjade brunbrända män vacklar nerför landgången. De halvnakna männen är länkade vid varandra med kedjor kring händer och fötter. De rör sig ryckigt och kedjorna rasslar av deras steg.

En efter en, och kropp vid kropp, piskas de framåt av en gormande fångvaktare i sandfärgad dräkt. När de når stranden ser hon att de har djupa blödande sår vid vristerna.

Hon känner svetslågan svida till inom sig. Och vet med ens att hon med den kan bränna bort bojorna kring armleder och ben.

Och hon vill! Och hon ska!

Men bländas plötsligt av ett milt dåraktigt leende. En av de fångna vänder sitt lysande ljusa ansikte mot henne och lyfter sedan huvudet uppåt.

I samma ögonblick vet hon att hon sett det leendet och den nicken uppåt tidigare. Hon vet att om hon lyfter blicken skall hon se skymten av en stor vit fågel seglande under himmelskupan.

Men hon hinner inte ens blinka. För i nästa sekund sköljs bilden bort av en skopa iskallt vatten och Einars förnöjda röst:

– Sådärja!

– Och så en till!

Kippande efter andan och överraskad av det kalla sköljvattnet känner hon hans hand smeksamt över det plaskvåta håret. Så får hon en klapp i baken och hör hans röst säga:

– Nu får du gå.

Stum och blind tumlar hon in i omklädningsrummet. Blir stående som en slaskvåt nyfödd kattunge tills Affi räcker henne en handduk och säger:

– Tork dej!

Hon sätter sig bredvid Penttu och suddar sig hastigt med handduken över magen och benen. Penttu ger henne de rena underkläderna.

Med hackande käkar fumlar hon det ljusröda linnet över huvudet. När hon knäpper knapparna i livstycket ser hon pojkarna dra på sig jackor och stövlar och försvinna ut genom dörren.

Från bastun hör hon underliga ljud. Mamma viskar nånting och pappa skrattar så märkvärdigt dovt pustande.

Hastigt får hon på sig strumporna och tröjan. Virar i den långa halsduken slarvigt över huvudet och rusar ut genom den rimfrostvita dörren.

Kylan möter henne med ett knytnävsslag i ansiktet. Flämtande efter luft ser hon stjärnorna som blinkar på den nattsvarta himlen, stigen i snön som ett ringlande pennstreck, och konturerna av Affi och Penttu som travar hemåt.

Halvvägs på hemvägen kommer krampanfallet. Kroppen reagerar och ryggen slås i krum. Knäna ger vika. Och händerna knyter och öppnar sig ivrigt krafsande i snön.

Stjärnorna försvinner. Under några ögonblick är allt utslocknat och dött. Så drar magen ihop sig.

Tungan kastas ut ur munnen och mot den vita snön väller en varm illaluktande sörja.

Från ett avlägset fjärran hör hon Penttus filttassande steg som närmar sig. Hör hans röst när han skriker till:

Affi! Kom tillbaks. Tita ligger här i snön.

Hastiga, springande steg och Affis hand över axeln när han skrämd böjer sig ner och frågar:

– Har du fallit?

Hon lyfter lite på huvudet och torkar sig om munnen. Så stryker hon handen mot snön och Penttu säger:

– Hon har kastat opp ...

– Ja, hon sa ju att hon mådd ill, svarar Affi och fortsätter:

– Mår du illa ännu?

Hon orkar inte svara men skakar på huvudet. Så buffar Affi till henne i sidan och säger milt vädjande:

– Stig opp nu Tita, så ska jag bära dej!

Matt och darrande stiger hon upp. Affi hukar sig och Penttu hjälper henne upp på Affis rygg. Hon klänger sig fast kring hans hals. Den våta pannluggen har frusit till och krasar lätt mot hans öra. Med Penttu hasande efter sig vinglar de iväg.

Följande dag är hon blek och håglös. Ella ser ofta undrande på henne och på eftermiddagen när Einar kommer hem efter ett besök i Philströms skomakarverkstad utbrister hon:

– Jag vet int vad det är med flickan jag ... Int vill hon äta, och int vill hon leka ...

– Vad i all världen, svarar Einar bekymrad och ser oroligt på Tita som sitter hopkurad på vedbänken med Tuttimuj i famnen. Så ler han och säger hemlighetsfullt blinkande:

– Jag hade nästan glömt ... Men nu ska vi si vad pappa har i ryggsäcken!

Penttu som just kommit hem från skolan kommer tyst ut ur kammaren och ställer sig förväntansfullt iakttagande vid kommoden. Tita lurar under lugg på Einar som drar fram ryggsäcken från gömstället under soffan. Hon släpper ner katten på golvet och reser sig. Men blir stående med tummen i mun medan Einar halar fram ett solkigt brevkuvert.

Han sträcker det småplirande mot henne. Hon tar ett ivrigt steg framåt men stannar sedan och böjer huvudet tungt slokande mot mattan.

– Hon är nog blyg nu, säger Penttu och går fram till Tita och börjar hala och dra henne mot Einar.

– Nå ingalunda är hon blyg för pappa sin, skrattar han och lyfter upp henne i famnen.

Han sätter sig på soffan och kramar om henne. Hon spärrar som en trädocka med huvudet och ser hur han sakta vecklar ut ett rött sidenband ur kuvertet.

– Oj så grant pappa! Precis passande åt Tita, utbrister Penttu glatt och fladdrar förhoppningsfullt med blicken från Einar till den pösiga ryggsäcken.

– Ja, jag tror det ska passa i hennes hår, svarar Einar och börjar knyta rosetten kring en tunn hårtofs. När han är färdig glider hon snabbt ner ur hans famn, niger och viskar:

– Tack pappa.

Sedan går hon stelt och stumt in i kammaren och sätter sig på en sängkant. Penttu blir stående med ett hungrigt uttryck i ögonen. Han ser hur Einar tar fram ett kessupaket och sedan noga knyter till remmarna i ryggsäcken.

De grågröna ögonen mörknar av besvikelse. En lätt skälvning går över de tunna läpparna. Så vänder han sig om och går med hängande armar tillbaka till kammaren där Tita krupit ihop på Lasses plats.

Han kastar en förströdd blick på rosetten som stor och blodröd breder ut sig över hennes mörka hår. Så sätter han sig tyst och stillsamt bredvid henne. När hon ser hur han sjunker ihop som en tom mjölpåse rycker hon utan ett ord loss rosetten och kastar den på golvet.

Från köket hör de Ella slamra med kaffekoppar och teskedar. Einar pratar om ved och pengar. Ella berättar om Villsson och Äntti och de andra på Vallbacken.

Klockan på kammarskåpet tickar och tickar. Visarna rör sig långsamt framåt. Eftermiddagen blir lång och utdragen som sju fattigår. Tita och Penttu ser ibland forskande på varandra.

Och några dagar senare när Einar rest tillbaka till Vasa står de tillsammans i vedlidret. Penttu håller den stora ullsaxen stadigt i sin högra hand. I den vänstra dinglar det röda sidenbandet. Han ser prövande på henne och frågar ännu en gång:

– Ska vi?

Hon nickar beslutsamt. Och ser med likgiltiga ögon hur bandet faller i tunna smala strimlor. De röda sidenbitarna droppar som blodstånk ner i sågspånen. De breder sakta ut sig till en fläck och fläcken påminner henne om hönan hon en gång såg August nacka i Söderbergs uthus.
[Inf. 2012-02-19.]

Sommarsöndagen är varm. Det är åska i luften. Kommissarie Juvelius sitter flåsande på en bänk utanför poliskammaren. Halt-Hanna hackar bort gräs och maskrosrötter från trottoaren utanför Föreningsbanken. Dammet yr mellan grästuvorna på torget där några småpojkar spelar fotboll.

I möbelhandlarens skyltfönster står en likkista. Häggman skyltar med tre tändsticksaskar, Aino-ompelulanka och två påsar cikoria från Österbottens kafferosteri i Jakobstad.

Vid simstället i ån plaskar vallbacksungarna stojande omkring bland näckrosblad, säv och svarta barkbitar.

Ville Lundmark som står vid ett öppet fönster i kraftverket viftar med handen åt Affi och Penttu bland ungarna på stranden.

Militärförläggningen vid Folkhögskolan har flyttat till Jeppo. Den sista lastbilen har just kört iväg och nu pågår en livlig aktivitet mellan husen på älvstranden. Människor bär bort skräp och halmmadrasser. Män hamrar och spikar, och två kvinnor tvättar matsalsfönstren.

Rektor Nyman gör anteckningar över förstörda golv och dörrkarmar. Han suckar över inventarierna och skakar bedrövad på huvudet när han ser de nertrampade gräsmattorna.

Slutligen kryper han in under det provisoriska granristaket över det halvfärdiga elevinternatet. Där har militären haft fältkök och föreläsningssal. När han ser smutsen och förödelsen slår han knytnäven ursinnigt mot ett bord. Sedan faller han flämtande på knä och ber innerligt Gud bevara skolan från liknande härjningar i framtiden.

Ett hölass försvinner sakta vaggande längs vägen mot Forsby. På lasset bredvid bonden sitter ryssfången Jaroslav med snaggat hår och ett stort V på den grårandiga blusryggen.

Vid Rummelbacken går Pingel-Fi och slår gräs med en handskära. Gräset krafsar hon ihop i små högar som hon lägger i en hopknuten gammal kjol. Knytet skall hon senare bära hem till stugan där hon torkar gräset mot söderväggen.

Pingel-Fi äger ingen jord och har inte råd att köpa hö. Men varje gång när hon tömt kjolen vid stugknuten klappar hon om sin ko och säger förtröstansfullt:

– Nå hör du Stjärna, nu klarar vi en dag till i vinter!

Högre upp i Rummelbacken mognar hallon och häggbär. Granarna bär klibbiga röda kottar. Blåklockorna är nästan utblommade och björklöven har redan en gul skiftning.

I skuggan mellan de stora stenbumlingarna på norrsidan sitter några vallbacksungdomar och pratar.

Framför dem längs vägen mot Kovjoki marscherar en lång rad gråklädda soldater taktfast och militäriskt.

– Di ska ju börja bygga bakelitfabriken i Kaskö nu, säger Lasse och följer med blicken de förbimarscherande pojkarna.

– Hm, svarar Gunnar likgiltigt och lägger märke till de mörka svettfläckarna på soldaternas blusryggar.

– Elis sa att di börjar betala 120 eller 130 mark om dan åt dem som pressar, och ända opp till 19 mark i timmen på metallsidan.

– Det sku väl löna sig för oss att flytta till Kaskö då, svarar Gunnar utan entusiasm och lägger sig pustande ner i gräset.

– Kanske ... För här i stan har vi ju ändå ingen framtid.

– Nog var det fan att di int tog hit fabriken, fortsätter Lasse sedan häftigt och slår knytnäven hårt i marken.

– Vad sku di bry sej i oss ... Seminariepampan! ... Och dessutom är di rädda för att finnarna från Lappo och Härma ska kom hit. Stan ska ju hållas svensk, inflikar Elmer.

– Jo, men att det finns svenska arbetare här som behöver arbete tänker di int på, di djävlarna!

– Nej! ... Di sku ha sålt marken Lången ville ha, så sku vi ha fabriken här nu, Satan!

– Nå vi har ju Mecklers, och Silbersteins burkfabrik, säger Marianne ironiskt flinande.

– Och propsflottningen på vårarna, fnyser Elmer.

– Janå, nu skiter vi i tvålkoppsfabriken, tycker jag, skriker Doris mitt i allt uppfordrande mot brodern och jagar samtidigt bort en humla som surrar kring hennes mörka hår.

– Värre är det ju ändå att int kriget tycks ta slut nångång, fortsätter hon sedan gällt klagande och sliter åt sig ett grönt syrablad som hon stoppar i munnen.

Pojkarna tystnar och Marianne böjer medlidsamt på huvudet. De vet alla att Doris är sjuk av oro nu sedan Harry skrivit att han och Knut skall ut till fronten.

Elmer sparkar tyst och häftigt till en sten. Lasse försöker hitta på något att trösta Doris med. Men han känner bara en sugande tomhet i tankarna och plockar hjälplöst med fingrarna i gräset.

Marianne börjar prata om Folkhögskolan.

Om allt går enligt planerna skall Doris och hon gå där i vinter. Doris vill lära sig växa och spela orgel. Och Marianne drömmer om att få mera tid för läsning. Ofta har de tillsammans fantiserat och funderat på skolvintern.

Men nu sitter Doris bara och glor ut över gatan där den trampande raden av pojkar aldrig tycks ta slut.

När Marianne lägger märke till Doris frånvarande blick tystnar också hon. Sitter liksom de andra tungsint och modfälld i sommarvärmen. Innesluten i samma förlamande känsla. Och minns Vidmans Per som kommit hem med armen bortsliten och sinnet fördunklat av grubblerier, Haapasalos Väinö som stupat och Sundells Helmer som ligger sårad på ett krigssjukhus i Lovisa.

Framtiden har krympt, och någon ljusning syns inte. Kriget bara fortsätter, liksom propagandan i dagspressen.

Hitler har personligen uppvaktat Mannerheim på sjuttiofemårsdagen. Alla ledande tidningar har publicerat bilder där vapenbröderna småleende skakar hand med varandra.

Artiklar och notiser berättar dagligen om blixtanfall, tappert motstånd och finsk sisu.

Och president Ryti har utnämnt Mannerheim till Marskalk av Finland.

För Gunnar, Lasse och de andra ungdomarna spelar Mannerheims utnämning ingen roll.

Presidentens gest är bara en suddig tidningsbild för dem. Och befriar dem inte från den dagliga skräcken.

För varje fredag ristar kriget sina svarta kors i Klockarposten över stupade kamrater.

Varje fredag skriker sorgen ekande mellan vackra ord i psalmverser och minnesrunor.

Och nu skall Knut och Harry till fronten!

Knut och Harry. Och sedan?

Det finns inga ord att tolka oron med.

Det finns ingen framtid att söka tröst i. Och det hjälper inte ens att försöka mota panikkänslan genom att reta upp sig på stadens herrar och bakelitfabrikens etablering i Kaskö.

Tigande men tungt suckande lägger sig Lasse ner i gräset.

Tigande smyger Marianne en arm kring Doris hals. Tigande ser Elmer på flickorna och den långa raden av unga pojkar som tågar iväg mot Kovjoki järnvägsstation.

Och först när dammet för länge sedan lagt sig efter soldaterna, Hannes kört förbi med en vattentunna, och fru Thulin tillsammans med två lottor gått mot sjukhuset sträcker Lasse på sig och säger håglöst gäspande:

– Jag tror jag börjar gå hemåt.

Hemma i Lundmarks kammare sitter Anna-Lisa på sängen och skriver brev till »Hoppfull soldat» som i Veckospegeln önskat sig en trogen brevvän.

Ella ligger på knä framför kammarskåpet. Skåpdörrarna är öppna och hon plockar försiktigt fram låneböckerna hon lånat. Sandra på biblioteket hade rekommenderat Anna Bondenstams roman »Bergtagen» och Ågrens Olga som stod mellan hyllorna två böcker av Vilhelm Moberg.

Men när Ella gick ut hade hon dessutom plockat åt sig Golowanjuks »Josef den lycklige», Selma Lagerlöfs »Skrifter» och Mirjam Tuominens »Murar».

Tuominens bok har hon lånat av ren och skär nyfikenhet. För att Mirjam Tuominen bor i staden. Och för att hon, trots att hon är lektorsfru, hade undertecknat arbetarnas protestskrivelse till fullmäktige om bakelitfabriken. Ella undrar hur hon skriver och småläser lite här och var i novellsamlingen.

När hon slutligen reser sig och går till köket är det ända Lagerlöfs bok hon håller i handen.

På sofflocket i köket ligger Paluri och sover med en paletå över sig. Tita sitter på golvet och leker med sina kor, några grankottar med små björkstickor till ben.

Ella lägger märke till att hon pladdrar och pratar som vanligt. Och funderar åter en gång på varför flickan numera blir så konstigt stum och trotsig varje gång Einar kommer hem på permission.

Sist hade han blivit riktigt arg och klappat till henne när hon stretade emot och inte ville sova med honom. Och flickan hade inte fällt en tår. Bara gett honom ett trotsigt ögonkast och sedan lydigt krupit upp i soffan. Efteråt hade hon legat med munnen hårt sluten och ögonen vidöppna mot lampan i taket.

Varje gång Ella tänker på det fylls hon av obehag. Och vet samtidigt att hon är hjälplös inför Einars tvång. För hon har tiggt och bett att flickan skulle få sova med henne. Men Einar är obeveklig. Tita skall sova med honom och hans vilja är familjens lag.

Och Tita tycks glömma snabbt. Så snart Einar rest blir hon som vanligt igen. Leker under bordet eller ute på gården med Penttu. Springer ibland ner till Långraden. Klättrar på Lasse, och pratar och sjunger med Paluri.

Nu kryper hon småbabblande med korna längs ränderna i trasmattan. Hon pratar och beskärmar sig som Ida om Arma kuddkräk, In i båsen, och Stå still när jag mjölkar!

Ella sätter sig vid köksbordet och iakttar flickan en stund. Så slår hon upp boken och försjunker snart i läsningen.

Hon läser om drottningarna i Kungahälla. Margareta Fredkullas inträde i den mörka, krigshärjade furuskogen fängslar henne och hon suckar plötsligt djupt och skälvande. Tita som hör henne lyfter häpen på huvudet och frågar:

– Mamma, vad är det?

– Det var nånting som jag läste ... Det var så grant!

– Varför suckar du då?

– Ja, inte vet jag ... men det var så granna ord, svarar Ella och drar sig tankfullt med handen över kinden.

– Jag vill också hör!

– Nå int vet jag om du förstår.

– Men läs ändå, kinkar flickan och kryper samtidigt upp i famnen.

– Då måst jag först förklara för dej att det är i ett land där det är krig och ...

– Som här hos oss?

– Ja ungefär. Och liksom vi, så väntar di här människorna på att det ska bli fred igen. Och som ett tecken på att det ska bli fred har människorna hört att en prinsessa ska komma ridande ... Och nu kommer hon! I skogen som är mörk och hemsk syns hon som ett ljus. Och nu tror jag att jag kan läsa för dej.

– Börja då!


O, kära, väna, morgonljus och blomma!
Hon kommer närmare, hon syns allt bättre.
Det var ej någon dimstod mellan träden,
det är en kungadotter. Tacken, loven!
Nej, kära, att du äntligen ...


Här, lyfter Ella på huvudet eftersom Lasse i det samma kommer in genom dörren. Tita glider genast ner ur Ellas famn. Med några korta skutt är hon hos Lasse och sträcker förväntansfullt leende armarna mot honom. Han lyfter upp henne i famnen. Hon lägger armarna kring hans hals och säger med ett viktigt tonfall:

– Vi läser vi nu ... Mam och jag!

– Jasså, om vad då?

– Mamma, vad läser vi?

– Om Margareta Fredkulla.

– Just det! ... Du får nog höra på om du vill.

– Hm ... Men jag tror jag ska fara till ån och meta, svarar han, pussar henne på kinden, och ställer ner henne på golvet.



[Kanske Lasse satt på kistorna nedanför dammen och metade, som så många pojkar och ynglingar efter honom. Förstoring. Panoramor från kraftverkspiren och kraftverksbron.

I bakgrunden på tullstranden Bircks bastu med brutet tak, Marjamäkis gård som hösten 1957 nått sockelhöjd och Smeds gård. Länsman Ohls gård med pulpettak strax norr om Topeliusparken finns ej med eftersom den började byggas 1960. Stadskanalens mynning skymtar under Adventkapellet. Lars Pensar daterade.




En skymt av stockrännan i förgrunden. Nejonögonen kom inte längre än hit, så nätingsfiskaren kunde iklädd yllevante behändigt plocka upp dem. Vissa höstar var det fullt av infrusna nätingar vid kistorna.

Foto: John Fors 1959, Anders Fors tillhandahöll.
(Inf. 2012-06-03.)]

– Så får vi kanske abborrar sen, säger hon förhoppningsfullt och håller honom i handen då hon trintande följer honom till diskbänken där han dricker en skopa vatten.

Innan han går ut igen stryker han henne lätt över kinden och säger:

– Lilltollon!

Hon lyser upp i ett strålande leende. Så breder hon ut sina armar som fågelvingar och hoppar på ett ben tillbaka till Ella. Kryper upp i hennes famn och säger med en förnöjsam suck:

– Lasse är nog min bästa vän han!

– Hm, instämmer Ella, drar flickan intill sig och frågar efter en stund:

– Ska vi läsa vidare då?

– Jaa, nickar Tita och Ella fortsätter den avbrutna dikten:

Nej, kära, att du äntligen är kommen,
att det är du, som rider ned i dalen!
Du lyser fin och fager under kronan.
Ack, kära, väna, låt oss riktigt se dig!
Vik undan guldinvävda silkedoket,

– Är det som en brudslöja?

– Jo, fast vackrare förstås ... Det står ju s-i-l-k-edoket och silke är så tunt och glansigt och skimrande, svarar Ella och tillägger:

– Men var tyst nu ifall du vill höra mer!

– Hm. Nå!


Vik undan guldinvävda silkesdoket,
som fladdar om dig ned till kjortelfållen!

Nu, bönder, hasten! Sätten plog i åkern!
Här rider freden. Kasten säd i jorden,
och sänden hungrig boskap ut på betet!
Här rider glädjen. Gräven gömda skatter
ur jorden fram, och öppna stängda portar!
De unga skola åter bära smycken,
husmödrar breda vävar ut på bleket!
i kistan tunga vapenskruden kastas.

Gud skydde dig, Fredkulla, där du rider!
Han är väl sedig, denna svarta gångarn,
som går högtidlig fram i purpurtäcke,
med stora plymer vaggande vid ärat,
med manen delad …


– Vad är plymer, mamma?

– Nånsorts vippor ... eller fjädrar. Fågelfjädrar, tror jag, men stora och yviga.

– Kanske som palmbladen di kasta framför Jesus på bilden i Bibeln din?

– Ja, ungefär.

Då vet Jag ... Nå, läs mer nu.


med manen delad uti många flätor,
omvirade med tofsbeprydda guldband.
Gud signe dig, som ...


– Mam, nu får du nog ge dej! Nu ska jag till Karleborg och bli soldatpojk, skriker Penttu som mitt i alltsammans kommer inhastande genom den öppna dörren.

Paluri vaknar av hans rop och sätter sig upp med ett förvirrat uttryck över ansiktet. Penttu går fram till Ella och ser henne stint i ögonen och fortsätter:

– Snart ska di ha läger vid Andra sjön, och Arne och Olof och alla di andra ska skriv in sig i Soldatgossarna så di får fara med. Och det ska jag också! ... Du får säg vad du vill!

– Men snälla Penttu, börjar Ella vädjande och skuffar Tita ur famnen.

– Jag vill int vara snäll!

– Vill du lära dej skjuta då?

– Nä! och kanske man int behöver skjut? Bara spela fotboll och gymnastiser och ... Och fara på läger!

– Det stod i tidningen att småpojkarna ska lära sej skjuta med miniatyrgevär vid Karleborg. Och det låter jag dej int göra! Så mycket du hör det!

– Satan! Satan!

– Svär int! ... Ännu till på söndan!

– Satans förbannade, spottar Penttu till och stampar i golvet.

– Nej, nu får det räcka, Penttu, ropar Anna-Lisa ilsket och kommer utrustande ur kammaren. Hon stannar framför brodern. Smäller till honom över munnen och fräser uppfostrande:

– Du svär int åt Mam! Hör du det!

– Men jag vill fara på läger, snyftar Penttu och tar sig ömmande över kinden.

– Jo, nog vet di där skyddskåristerna hur di lockar småpojkarna våra, säger Alma som hört ordväxlingen ut på gården och nu kommer in genom dörren.

– Int behöver du blanda dej i det här nå du, Alma! Nog klarar vi oss själva, snörvlar Penttu med darrande läppar och torkar sig under näsan med armen.

– Nå vet du ... Ibland kan det nog behövas tre kvinnfolk mot en skyddskårist, skrattar Alma godmodigt och rufsar till honom i håret.

– Int är jag nån skyddskårist, snäser pojken och slår trotsigt bort Almas hand.

– Nej, och mamma din vill int att du blir en heller!

– Förresten Penttu, sku ni int ha teater i dag, frågar Ella i ett försök att få pojken på andra tankar.

– Jo, men Arne och Olof ska ju till Karleborg, svarar han trumpet och torkar med knutna nävar bort tårarna.

– Int tror jag att di får skriva in sig i Soldatgossarna du heller, vet du.

– Nejnå, int släpper Lempi Arne dit int, säger Alma trosvisst och sätter sig tungt på en stol.

– Di sa så! Båda två!

– Innan di frågat Lempi och Bertha, ja! Men om du går ut nu så sir du dem säkert nere vid Långraden bland de andra snorgärsarna, säger Anna-Lisa och går sedan tillbaka till kammaren med ett flin på läpparna medan Penttu grinar och fräser efter henne:

– Tror du, ja!

– Och jag också, säger Ella övertygande och torkar Penttu i ansiktet med förklädet.

Tita som krupit upp i soffan bredvid Paluri ser från den ena till den andra. Och när Penttu surmulet går ut hoppar hon ner och följer efter honom. I grindhålet blir hon stående och ser hur han rusar ner mot Olof som står och hänger i gathörnet under telefonstolpen.

Efter en stund kommer Paluri och ställer sig bredvid henne.

– Kanske vi får si teater, Tita. Bara vi väntar en stund, säger han och kikar lika intresserad som hon ner mot Långraden.

– Penttu har sagt att det kostar femti penni för storfolk.

– Har du nå pengar Paluri, fortsätter hon sedan och vänder sig mot honom.

– Nä, men sidu Tita, småfolk och dårar får nog si gratis, tror jag, svarar han illmarigt flinande och sätter sig på den flata stenen på marken vid grinden. Hon sätter sig bredvid honom. Tillsammans ser de, hur vallbacksungarna samlas nere i gathörnet.

– Ska det bli teater, ropar Sally ekande från Lunds farstudörr.

– Jaaa, gapar Tita tillbaka och ett ögonblick senare rusar Sally ner mot Långraden med en hopknycklad säck under armen.

Småningom kommer alla ungarna uppför backen. Penttu pratar och gestikulerar ivrigt. Elsa håller en av sina vackra Sverigeklänningar som en flagga. Olof bär ett klädbylte och Sigge släpar på två långa bräder.

Koskenniemis Kerttu fnissar förtjust. Sist i raden kommer Spilivink med Marias högklackade lackskor som hon fått från Amerika.

Hela skocken drar iväg mot uthuset. Tita och Paluri följer de andra och ser hur Arne och Affi lyfter av den grå liderdörren. Dörren placerar de på marken framför öppningen. Sundells Britta och Sally hänger en uppklippt säck som draperi i dörröppningen och Penttu och Olof lägger några stenar på dörren. Sigges långa bräder lägger de på stenarna.

Så visslar Affi i en visselpipa och alla skyndar sig till sina platser. De som är publik sätter sig i gräset runt dörren. Solveig sätter sig mellan Tita och Paluri. Anna-Lisa som tagit en paus i brevskrivningen står och hänger en bit från de andra. Hon ser lika förväntansfull ut som de yngre barnen.

Sally, Britta, Penttu och några till går in bakom draperiet. Det böljar av och an av deras rörelser.

Tuttimuj kommer plötsligt utkastande ur lidret och landar fräsande intill Tita och Solveig.

– Fick du ingen roll i dagens drama du, frågar Paluri småskrattande och följer med blicken den gråspräckliga katten som hastigt försvinner mellan bärbuskarna.

– I FLORAPARKEN, meddelar Olof plötsligt högt, och tydligt.

Och ut ur lidret kommer Arne och Kerttu i armkrok. Kerttu har målade läppar och bröst av tidningspapper under sin systers cillaklänning. Hon blinkar och ler inställsamt där de går av och an på liderdörren. Marias klackskor står ut en bra bit bakom hennes smala vrister.

Arne har sin systers scoutbälte från Frälsningsarmén runt midjan. I ena handen håller han en lång käpp som ett gevär. Han går stramt och styvt. Man förstår genast att han är soldat fast han har svårt att hålla sig för skratt då han säger:

– Voileeben, lieben, loben. Alle maaden!

– Hmmm, nickar Kerttu medgörligt och trippar förnämt medan Arne fortsätter:

– Wunderbaar ... dutchen, datchen, titchen ... Wuuunderbar!

– Har hon fått riktiga tissar, frågar Tita högt och allvarligt undrande.

– Tyst Tita, viskar Solveig och Penttu blänger ilsket bakom draperiet. Britta och Aila fnissar till men tystnar när Arne stannar och säger:

– Maine, raine Vaffenbruden ... Schöne frauen ... Ich liebe dich!

– Men jag vill bara ha tobak, frustar Kerttu till och knycker ett tomt Josepttepaket ur Arnes ficka innan hon rusar in bakom draperiet.

Publiken skrattar och applåderar tills Affi åter visslar till. Så stiger Oskar fram och säger kort:

– I SKOLAN!

Skådespelarna sätter sig hastigt på bräderna på dörren. Penttu är lärarinna förstår man av pekstickan, den långa kjolen och de tomma glasögonbågarna på näsan. Han lyfter på hakan och frågar med gäll röst:

– Vad är två gånger två?

– Fyra, säger Sally.

– Rätt! Och om jag då har tre ägg och två russin, vad blir det?

 Gott, om man vispar ihop det, ropar Sigge genast utan att ens markera.

Publiken börjar åter applådera. Men Penttu sträcker viktigt på sig och slår med pekpinnen i väggen innan han fortsätter:

– Tyst i klassen! Och så vill jag fråga Olof. Om jag har en skinka och du har en, hur mycket har vi då tillsammans?

– En hel röv!

Publiken exploderar av skratt. Elsa kastar gallskrikande sitt huvud ner mellan knäna. Aila glömmer sin tandglugg och ser sig storgapande omkring. Solveig vänder sig hisnande mot Tita som trummar med benen i gräset.

På scenen slår sig Sally häftigt på låren och Lärarinnan skuttar skrattande in bakom draperiet.

Olof pöser småskrockande på sin plats. Paluri ser på honom och hojtar beundrande medan han klappar i händerna:

– Bravo! Bravo!

Sedan de skrattat färdigt visslar Affi igen i visselpipan och Kerttu meddelar:

VID KARLEBORG!

Olof, Penttu, Arne, Sigge och Spilivink ställer upp sig på dörren. Oskar har sin pappas segelmössa på huvudet och Arnes scoutbälte tvärs över bröstet när han viker undan säckdraperiet och med bister min stiger ut på scenen. Han synar pojkarna noga och skriker plötsligt:

– På rad!

Pojkarna rycker till och ställer sig alla stramt i en rad med blickarna stelt framåtriktade.

– På stället ... Marsch!

Pojkarna börjar taktfast trampa. Publiken sitter tyst och allvarsam. Tramp, tramp, tramp hörs pojkarnas steg mot liderdörren. Oskar går av och an med hotfull min. Han ser på deras fötter och ropar mitt i allt befallande:

– Maahan!

Spilivink och Sigge kastar sig genast ner på dörren. Men Olof och Arne ser på varandra och Arne pustar:

– Det blir varmt tycker jag.

– Maahan, skriker Oskar igen och stirrar på Arne.

– Int tror jag det, säger Arne sävligt och ställer sig utmanande framför Oskar, och Penttu fortsätter:

– Int ids vi!

– Maahan!

– Nä! ... För nu skiter vi i kommenderase ditt, chefen, skriker Olof och ser trotsigt på Oskar som knyter handen som Juvelius brukar göra.

– Jo, för nu far vi till Andra sjön, ropar de andra i mun på varandra och kutar iväg mot olika håll.

– Bravo Olof, ropar Aila och knyter näven.

– Ja, där fick han sej, tillägger Britta och så bryter jublet åter ut. Publiken stampar och applåderar och Solveig och Tita ser på varandra med lysande ögon.

Och en stund senare fortsätter kavalkaden. Skådespelarna bjuder på scen efter scen ur vardagsmiljön och publiken är förtjust över framställningskonsten. När idéerna tryter får skådespelarna därför ta om några av de bästa scenerierna.

Under tiden sitter Ella och Alma och pratar om socker och fettransonerna som åter skall minska, fabriksdrömmen som slogs i spillror, soldaterna ute vid fronten, Doris Folkhögsskolvinter, och Svenssons Ebba som bara blir svagare och svagare.

Men när Alma sedan går över gårdsplanen stannar hon en stund och lyssnar till barnens skrattsalvor.

Och när hon fortsätter ler hon utan att hon vet om det. För barnens röster är som solblänk mellan gråtunga skyar och deprimerande tankar.

Kom nu Tita, ropar Sigge där han kavar iväg framför henne.

Och hon springer och springer. Rusar andtruten och flåsande fram längs den slippriga stigen.

Mellan trädstammarna och de täta videsnåren kan hon se stenarna vid simstället i ån. Stenarna speglar sig i vattnet. Och över stranden faller solljuset varmt och välkomnande.

I solljuset står Penttu, Koskenniemis Aila och de andra och sliter av sig kläderna. På en stor sten ligger Doris och Ulla och solbadar. Paluri sitter på marken bredvid dem. En roddbåt är uppdragen på stranden. Från den svarta fören hänger ett rep ner till en avbruten trädgren.

Näckrosbladen ligger som gröna tallrikar på de små kluckande vågorna. En props flyter långsamt förbi och försvinner med strömmen bort ur synfältet.

Hon springer och springer. Ser ur ögonvrån Spilivinks trummande vita ben när han ilar förbi henne.

Hör det klatschande ljudet när hans fötter om och om igen lyfter sig ur gyttjan och fortsätter framåt.

Långt framför henne kastar sig Affi, Britta och Arne plaskande i vattnet. Sigge står naken och kurar fruset ihop sig vid strandkanten. Spilivink rusar hojtande och skrattande förbi honom. Utan att tveka dyker han rätt ner i älven. Vattnet sprutar i kaskader kring hans kropp.

Hon springer kippande efter andan i den mörka tunneln av träd och buskar.

Älggräs, alar och videsnår utestänger allt ljus. Leran kladdar kall och jäsande kring hennes bara fötter. Den luktar surt och unket.

De mörka alstammarna liknar gråklädda soldater. Inne bland skuggorna hörs trampet av marscherande fötter. Mellan träden står två män och sågar i en tallstam som ligger på en sågbock. I takt med sina rörelser sjunger de »Ryti-Ryti, Ryti-Ryti». Mitt i sågskåran tänds en eldslåga. Den flammar till och stiger mot himlen som Finlands blåvita flagga.

På marken mellan kärrblomst och starrgräs lyser olikfärgade ögon. Kökssoffan kommer rullande emot henne. På soffkarmen ringlar en stor huggorm. Den lyfter ilsket väsande sitt huvud. Och spottar ut en getingsvärm som surrande störtar sig över henne.

Hon ropar hjärtskärande. Men ingen hör henne. Hon är alldeles ensam kvar i den skrämmande tunneln.

Med blicken riktad mot ljusgläntan och de andras gälla röster springer hon allt vad hon orkar.

Och faller plötsligt huvudstupa på knä.

En groda hoppar skrämd upp ur gyttjan och blir sittande blickstilla mitt framför hennes ögon.

Hon känner hur händerna sjunker ner i den äckliga blöta leran.

Grodan framför henne andas tungt och stötvis.

Bröstkorgen pumpar i takt med andetagen. Grodmunnen öppnar och sluter sig krampaktigt.

Och för varje andetag växer den gröna slemmiga grodkroppen.

Hon kavar och knådar med händerna i gyttjan.

Hon försöker ropa Penttus namn. Men det enda som hörs är vattenplask, vindsus och grodans flämtande andetag.

Och grodan växer och växer ...

Hennes hjärta hamrar och slår.

Pulsslagen trummar mot strupen.

Skräcken suger henne neråt.

Mörkret tätnar.

Och i det böljande mörkret ... Lukten av mamma, lukten av hennes svett i dynan, i täcket, och i madrassen som gungar och hettar under henne.

Med ens är hon klarvaken och ropar:

– Mamma!

– Schss ...

– Mamma?

– Schss ... schss... Tyst nu!

Det var inte mamma! Det var... Åh, det var! ...

Men han andas så flämtande hett mot hennes nacke.

Och pressar henne så hårt, hårt in mot sin kropp ... Hon känner något styvt och spänt mot sin rygg ...

Hon känner en hand mellan sina ben!

En arm klämmer henne stramande över halsen! ... Åh, det gör så ont ... Så ont ... Hon kan inte röra armarna.

Och hjärtat växer och breder ut sig ... Hon får ingen luft ... hon dör ... och ...

Gud som haver ... barnen kär.

Se till mig ... som...

Pulsen slår dånande och dunkande mot tinningen. Hon kavar och knådar med händerna i gyttjan.

Grodan kväker och ser stumt på henne med sina runda utstående ögon.

Allt annat är mörker.

Fasansfullt mörker. För mörkret är fyllt av hans läppar, hans dunkande kropp och den järnhårda armen kring halsen ...

Hans hand smeker henne runt stjärten!

Hon fylls av fasa. Och samtidigt går vågor av skam och blygsel genom hennes kropp.

Så där får inte pappa röra henne där!

Så där får han inte!

Men hans hand ligger fortfarande kvar kring stjärten.

Hon fryser till is. Hon blir kall och livlös. Som mössen hon sett i mössfällan i källaren. Hon kan inte andas!

Hon drar ihop fingrarna i panik och ångest.

En brännande kyla far som en blixt genom hennes själ. Hon känner sig genomborras av kränkande förnedring.

Hon kippar efter luft men munnen fylls bara av en stickande ättikssmak när han med ett kvidande gnider det hårt spända längs hennes nakna ryggkotor ...

Så tyngs hon obevekligt ner i leran. Gyttjan bubblar upp kring hennes axlar, hals, och huvud.

Hon sjunker.

Och det sista hon hör är suset från alkronorna och rösterna av dem som lekande plaskar omkring i strandvattnet.

Men långt nere i mörkret, långt inne i den sura leran där hon drunknar känner hon hur något lossnar, hur något lättar, och hur en arm slutligen släpper sitt järngrepp kring bröstet.

Hon drar en lång skälvande suck och fyller lungorna med luft medan hon sakta stiger mot ytan ...

Hans hand glider bort från hennes stjärt. Han drar upp täcket och packar det tätt omkring henne ... Han stryker henne hastigt över håret ... Hon kniper hårt ihop ögonen och försöker andas som vanligt när hon märker att han lyssnar till hennes andetag.

Hon känner hur hjärtslagen dånar under fingertopparna.

Han hostar dämpat och lägger sig slutligen ner med ryggen mot hennes.

Med vidöppna ögon ligger hon och stirrar in i soffryggen i mörkret. Och hör plötsligt.

Han gråter!

I snörvlande, häftiga andetag.

Hon blinkar med ögonen ... Lyssnar... Försöker öppna händerna ... Men de är hårt knutna mot bröstet. Fingrarna ligger stela och styvt krökta mot linnet. Naglarna har fastnat som mössklor i trikån.

Kall och livlös ligger hon och lyssnar. Och vill gråta också hon. Men kan inte. Kan bara fylld av förfäran, och en underlig dov skuldkänsla frågande stirra in i mörkret.

Och Gud som haver barnen kär, varken ser eller hör.

Men söndagsskol-Jesus kommer sakta vandrande förbi Långraden, Änttis, och viker slutligen in vid deras grind.

Hon känner igen honom från bilderna som tant Helga visat.

Och han är alldeles verklig. Inte en blänkande glansbild, eller en snabbt förbiglidande bild som hon ibland ser flimra framför ögonen.

Nej, Jesus är alldeles livslevande!

Han går lite framåtlutad bland en massa ulliga små lamm. Han har en varmröd filt över axlarna. Håret lockar sig över axlarna och alla lammen är rena och vita som vadd.

Han bär ett av lammen i sin famn.

Hon följer honom undrande med blicken.

Han stannar i grindhålet, ser ut över Vallbacken och säger mästrande till kvinnorna som nyfikna och förvånade följt honom uppför backen:

– Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke!

Så lägger han vandringsstaven lutande mot grindstolpen.

Och stiger plötsligt rakt in genom väggen och soffryggen.

Står där mitt i ett bländande ljussken och sträcker sina armar mot henne.

Hon känner hur han lyfter upp henne. Hur han varligt lägger den röda filten kring hennes kalla kropp. Hur hans hand varm och livgivande stryker henne över pannan.

Hon ler tacksamt och sluter sedan ögonen. Hon lägger sin kind mot hans bröst.

Han luktar äppelblom och syren ...

Hans hår är lent under kinden.

Och han håller henne så oändligt ömt intill sig ... Omkring dem trängs de små lammen. Ett av dem slickar hennes bara fot. Ett annat bräker avundsjukt och buffar till henne i sidan. Hon motar häftigt bort det och tynger sig sedan ännu längre in i hans famn.

Jesus ler milt.

Hon sträcker fram en hand för att röra vid hans ansikte.

Och äntligen slappnar hennes lemmar.

Hon blir tung och dåsig. Känner hur armen faller ner, hur munnen öppnar sig, och hur ögonlocken långsamt sänker sig som mörkläggningsgardiner.

Omärkligt glider hon in i sömn och dröm.

Och ser åter den svarttjärade roddbåten på stranden. Ulla och Doris på stenen. Paluri. Sigge och Spilivink som sprätter vatten mot varandra. Aila som just doppar sig.

Hon springer ut i solskenet på stranden och möts av Penttus och Affis skärande röster.

– Ta hit den!

– Nej, för den här halvan är min.

– Men du tog ju en tugga av min du också ...

– Nå, ta den då, skriker Affi och kastar bollen med ett plask ut i vattnet.

– Mamma! Han kasta smörgåsen i vattenämbaret!

– Men herregud ändå, att ni int ska kunna dela på en brödkant ... Affi, ta opp smörgåsen. Genast!

Tita öppnar ögonen och lyssnar. Jo, det är mamma som kommenderar Affi. Och det är Penttu som snyftar:

– Mamma, si ... Nu är det bara sörppa alltihop. Hon sätter sig långsamt upp i soffan och ser sig nymornad omkring. Penttu sitter vid bordet och äter det uppblötta brödet med sked ur skopan. Bredvid skopan står en mugg ångande te. Affi står med en fot på pallen och knyter remmarna i Börjes urvuxna pjäxor. Tuttimuj sitter på mattan framför skåpet och slickar sina tassar. På diskbänken står odiskade kärl efter de äldre syskonen som farit till arbetet. Mamma stoppar just in ett vedträ i spisen. Eldskenet lyser över hennes händer.

Och på stolen invid soffan ligger en ryggsäck.

– Var är pappa?

– Jasså, du är vaken nu Tita ... Kom opp så ska du få en riktigt god mjukbrödssmörgås, svarar Ella och stänger spisluckan med en liten smäll.

– Var är pappa?

– Han är bara ute fram och tillbaka. Kom opp nu! Kom så ska jag dra på dej strumporna.

– Glöm inte halsduken, skriker Ella sedan efter Affi som är på väg ut genom dörren.

Tita ser hur han lyder och virar den långa duken noga kring halsen.

– Vart ska du, frågar hon.

– Till Oskars, svarar han och slänger åter iväg.

– Di ska ju till Thulins och hugga ved i dag, förklarar Ella och trär knappen på Titas strumpa genom hålet i strumpebandet.

– Nog är det bra när man int behöver till skolan i dag ... Så man får förtjäna lite extra, säger Penttu och torkar sig med ärmen över munnen. Så ser han långt på Ella en stund och frågar slutligen:

– Mamma, kan jag int få en limpskiva till ... Det var så gott!

– Int vet jag om det räcker, svarar Ella tvekande men fortsätter ändå i nästa ögonblick:

– Vänt nu då!

Hon ställer ner Tita på golvet. Går fram till ryggsäcken och tar fram ett brunt paket.

– Men du är tyst om det åt Affi och di andra sedan, säger hon när hon räcker Penttu en tunn skiva av limpan Einar hade med sig då han i natt korn hem på permission.

– Jag vill int ha, säger Tita när Ella en stund senare placerar en likadan skiva bredvid hennes temugg på bordet.

– Klart du vill ha! Det är äkta bondlimpa, Tita!

– Men jag vill int. Jag mår ill!

– Du är bara hungrig ... Försök smaka nu!

– Nej, jag vill int, tjuter Tita trilskan de och börjar sedan gråta.

– Men vad är det med dej riktigt?

– Jag mår ill!

– Är det sant? ... Men kom och försök spy i slaskämbaret då, säger Ella och lyfter upp henne i famnen.

Ovanför ämbaret försöker hon spy. Men det blir bara lite hest kraxande och en ny gråtattack. Ella ser oroligt på henne och känner på hennes panna. Så sjunker de ner på vedbänken och Ella börjar vaggande på kroppen jollra och sedan fråga:

– Lillpian min ... Mammas hjärtevän ... Vad i all världen mår du så illa av?

– Int vet jag, hulkar flickan och slår armarna tätt kring Ellas hals.

– Kanske du bara inbillar dej?

– Int vet jag ...

– Och så tror jag nog att du är lite hungrig också, funderar Ella och stryker Titas hår bakom örat.

– Nä! jag mår bara ill!

– Jaja, du mår ill ... Men det går nog över ska du se ... Tänk om vi sku si lite på eldtrollen!

– Nä!

Och ändå sträcker Ella fram handen mot spisluckan och öppnar den. Hon lutar sig fram och glor nyfiket spanande in i spisen och viskar sedan med spelad upphetsning:

– Jo, di är nog där! ... Si hur di dansar!

Och när Tita lutar sig framåt ser hon de välbekanta trollen. De är som vanligt klädda i böljande rödgula dräkter och dansar svepande mellan vedklabbarna. Några av dem har långa blå kjolar och drar sig skrämda bakåt. Ett stort och skrämmande troll fräser till och försvinner sedan upp under spisringarna.

Hon böjer sig hastigt ner för att se vart det tog vägen och Ella frågar:

– Minns du nå mer vad Paluri sa att eldtrollen sjunger?

– Jo, ... Krackeli, brackeli, Knax ... tiiiuuu, svarar Tita och visar med handen hur trollen vid tiiiuuu försvinner uppåt skorstenen.

Handen stannar stelt i luften. För plötsligt står Einar på tröskeln. Han drar hastigt fast dörren efter sig, kastar mössan och skinnhandskarna på stolen och ruggar på sig då han utbrister:

– Fy fan så kallt!

– Jo, det är tjugotvå grader, svarar Ella och reser sig.

Tita blir stående framför spisen. Hon huttrar till av den kalla vindpusten från farstun. Hon ser hur Einar kränger av sig jackan och sätter sig på soffan. Han blåser sig på händerna och gnuggar dem sedan värmande mot varandra. Så sträcker han dem inbjudande mot henne och säger med ett mjukt leende:

– Och pappas gullfågel är vaken ... Kom så ska vi si om vi hittar nånting i ryggsäcken.

– Nä!

– Va?

– Jag vill int!

– Hon mår lite dåligt, förklarar Ella överslätande och börjar ösa surrogat i kaffepannan.

– Nå, voj, voj, säger Einar medlidsamt och går fram till Tita och lyfter upp henne i famnen.

Hon minns inte längre nattens upplevelse av hans hand mot sin nakna hud. Hon minns bara strålglansen kring Jesus. Men hänger ändå som en slattrig trasa i hans armar när han går tillbaka till soffan och sätter sig.

Med trumpen min ser hon hur han gräver i ryggsäcken och tar fram en gyllengul apelsin.

– Jag vill int ha, viskar hon tjurigt när han sträcker fram frukten mot henne.

Han stirrar misstroget på henne. Så hårdnar blicken i hans ögon när hon nekande skakar på huvudet.

– Nå, ta den du då, skriker han sedan ilsket och kastar apelsinen mot Penttus håll.

Men pojken som avundsjukt stått och lurat vid spisen slinker hastigt ut genom dörren och ropar i förbifarten:

– Jag far till Thulins jag nu, mamma.

Apelsinen rullar av och an mellan spisen och vedbänken tills Ella tar upp den och utan ett ord stoppar den i förklädesfickan.

Och två veckor senare sitter Tita en kväll i Lasses famn vid köksbordet. Hon trycker sig tätt och hungrigt intill honom. Han smeker henne sakta över håret. Ibland leker han med hennes tunna små fingrar.

Mitt emot dem vid bordet sitter Ella och Syster Anna. Ella har bett hälsosystern komma och undersöka flickan som blivit så konstigt håglös och trött.

Syster Anna har bett flickan hosta och harkla. Hon har lyssnat på hennes rygg, knackat henne över bröstet, och lyst henne i halsen med en ficklampa medan hon hållit ner tungan med en matsked. Hon har dragit henne i ögonlocken. Hon har nupit henne i armarna och klämt henne prövande över benmusklerna.

– Och hon har int haft feber, frågar Syster Anna ännu en gång och ser fundersamt från flickan till Ella.

– Nej, och int har hon haft snuva eller hosta heller, svarar Ella med ett ängsligt uttryck över ögonen då hon fortsätter:

– Int kan det väl vara början till lungsot?

– Knappast ... Nej för då sku hon nog haft feber ... Har hon klagat över värk då?

– Nä. Bara verkat slö på något sätt ... Och alldeles utan matlust är hon ... Och när man frågar nånting, så bara nickar hon eller skakar på huvudet till svar.

– Ja hon verkar lite skygg ... Har hon månne blivit skrämd på något sätt?

– Int tror jag det.

– Jaaa, int vet jag ... Int ser jag något kroppsligt fel på henne ... Och int har hon ju varit nervklen förr heller, om jag nu minns rätt, säger Syster Anna och ser forskande på flickan.

– Nej, fast lite känslig är hon väl, funderar Ella och tummar på en flik av bordduken.

– Och tycker om att sitta i min famn, säger Lasse med ett blygt leende och lutar sin kind mot Titas huvud.

– Ja, så där får han sitta med henne kväll efter kväll, nickar Ella förklarande.

– Hm, det är nog nånting ...

– Det är väl bäst att vi tar henne till doktor Bäckman för en närmare undersökning, fortsätter Syster Anna sedan med bestämd röst och börjar leta efter ett anteckningsblock i sin svarta väska.

– Nää! ... För jag tror att jag bara förfrusit tungan min, utbrister Tita plötsligt och ser med ett skevt leende på Syster Anna som häpen frågar:

– Tungan din?

– Ja, den här, svarar flickan och sträcker ut tungan.

Lasse skrattar till av lättnad över att hon åter pratar. Ella ser på henne med ett förvånat uttryck över ansiktet.

Båda har oroats över hennes deprimerande håglöshet och tystnad de senaste dagarna. De har förstått att något varit på tok, men inte vad.

Ängsligt har Ella iakttagit henne på dagarna. Och Lasse har varje kväll suttit med henne i famnen och vaggat och vyssjat och tröstat. Han har känt hennes behov av närhet och timme efter timme hållit henne tätt intill sig.

– Jasså den där, skrockar Syster Anna till och nyper lätt i den utsträckta tungan.

– Ja den här ... Den har varit kall och svälld, och sjuk ända hit ner, visar Tita från halsen och ner över magen medan hon ynkligt drar ihop axlarna.

– Åhå?

– Ja den har varit så sjuk, så sjuk, så ibland har jag gråtit för mej själv under bordet.

– Har du det, frågar Lasse och ser misstroget på henne.

– Mmm ... Men det är nog bättre nu. Int behöver jag till doktorn int, svarar Tita som är livrädd för doktor Bäckman.

– Ingalunda har du bara skojat din rackare? Eller har du verkligen något fel på tungan? Eller är det nånting med tänderna. Kom hit nu så jag får si en gång till!

Syster Anna vrider och vänder ännu en gång på tungan. Tita står tålmodigt stilla och låter henne se under och ovanpå och på sidorna av den mjuka köttslamsan.

– Int är här något fel. Vi får nog bara vänta och si, säger Syster Anna och skjuter flickan ifrån sig.

– Ja, det blir nog bra bara jag får vara i fred.

– Och så kan jag nog ta lite fiskleverolja, om jag måst, tillägger Tita som hatar den äckligt smakande oljan.

– Två matskedar om dan, befaller Syster Anna med hård röst och stoppar ficklampan i väskan.

– Jaja. Bara jag int behöver till doktor Bäckman så … Så ska jag nog ta, säger Tita medgörligt och vänder sig sedan till Ella och fortsätter uppmanande:

– Kanske vi sku bjud Syster Anna på te nu, Mamma?

– Nå mår du mitt i allt bra nu då, frågar Ella förbluffad och ser förebrående på henne.

– Nästan! Och resten blir nog bra också småningom, svarar Tita och slår ner blicken inför Ellas tvivlande blick.

– Ja, si förstå sej på ungar! Det lär jag mej aldrig, suckar Syster Anna och knäpper väsklåset med en bestämd smäll.

Tita stryker håret till sidan och går sedan tillbaka till Lasse på andra sidan bordet. Utan ett ord lyfter han upp henne i famnen. Hon ler hastigt och kurar sedan tillitsfull ihop sig i värmen vid hans bröst.
(Inf. 2012-03-04.)



Anita Wikman (1991) Kråkögat.


Läs mer:
Fortsättning: III 1943—1944.
(Inf. 2012-02-12, rev. 2014-03-19 . )