forts. Kråkvals av Anita Wikman

 

Det är kallt och klockan i kyrktornet har slagit både tio och elva. Marknadstorget ligger öde. Två torgvakter går påbyltade och runda mellan stånden som är övertäckta med presenningar. Gatlyktorna kastar ett grågult sken över stugorna och husen. Några vandrare drar som skuggor över trottoarerna.

Polis Hautala cyklar längs gatorna i centrum.

Han byter några ord med vakterna och fortsätter sedan mot hotellet. Stannar en stund och lyssnar till musiken och sorlet av människor som festar. Går efteråt sakta, ledande velocipeden, tillbaka till poliskammaren där tre fyllerister sover ruset av sig.

I huset mitt emot hotellet klagar bankdirektörens hustru över huvudvärken och dansrytmerna från hotellet. Bankdirektör Kvist hämtar ett glas vatten och frun tar en sömntablett för att slippa oväsendet.

De tre stora handelsmännen i staden, Norrlin, Koffen och Häggman går omkring bland uthus och lider. De rättar till silltunnor och spiklådor. Hänger upp vinkeljärn och remtyg. Känner noga på dörrar, haspar och lås.

Norrlin sparkar till en man som somnat på stallgolvet och ber honom försvinna. Koffen ger ett ben åt hunden Bella, som är kedjad vid husknuten.

Anna sitter och räknar dagens förtjänst från matserveringen. Förnöjd rullar hon ihop sedlarna och stoppar dem under kastrullerna i skåpet. Slantarna radar hon i plåtasken på kryddhyllan. Så lägger hon ärter i blöt, och lyfter efteråt upp stolarna på matsalsborden.

Medan hon sopar golvet lyssnar hon till männen som spelar kort i kammaren de hyr under marknaden. De låter lugna och lagom fulla. Snart skall de somna på britsarna och då kan hon själv lägga sig.

När hon står och dammar mattorna på trappan ser hon att Hildas häst fortfarande står vid liderväggen. Hon gissar att Hilda börjat festa och vet av erfarenhet att det kan dröja till morgonen innan hon uppenbarar sig. Därför går hon efter städningen fram till hästen. Spänner ur den och leder den in i stallet där hon binder Pålle bredvid de andra hästarna. Från kibikan tar hon Hildas bylten och väskor och ställer dem innanför ytterdörren. Dörren lämnar hon olåst och går suckande in i köket där hon fullt påklädd sträcker ut sig på schäslongen.


Inne i dårhuset på älvstranden är dårarna sedan flera timmar inlåsta i sina celler. I en av dem ligger Paluri. Han sover tungt efter dagens upplevelser och alla supar han blivit bjuden på. Men hans sömn störs av en dröm. Han drömmer om ett fågelägg i ett risigt kråkbo. Inuti ägget sträcker en liten unge på halsen. Den pickar och hackar och vill ut. Men näbben är ännu för klen. Ungen orkar inte hacka sönder skalet.

Paluri sträcker fram sina händer. Han vill hjälpa ungen ut, men når inte fram. Han nuddar bara vid stickorna i boet.

Han sträcker och tänjer på sig. Försöker om och om igen nå fram till ägget. Och märker inte att vinden ökar och övergår i storm. Men när stormen river loss blad och grenar klänger han sig ängsligt in mot trädstammen. Kramar den i skräck och ser uppåt.

Där gungar boet med agget. Högt uppe i trädkronan. Ungen är utlämnad åt stormen.

Genom vinden ropar han till ungen att inte vara rädd.

Och vaknar av sitt eget skrik. Sätter sig förvirrad upp i bädden. Famlar med händerna i mörkret längs väggen, filten och sin kropp. Känner de dunkande hjärtslagen och fylls av en böljande sorg. Börjar gråta, och sedan sjunga om liv och död och nattsvarta skuggor tills han med en duns faller ner i bädden. Och somnar i en känsla av att handlöst störta ner mot jorden.

I drömmen klättrar han åter upp i trädet. Och ropar på nytt till fågelungen att vara stilla och lugn i stormen.


Utanför staden i en stuga med bara ett rum sitter Einar Lundmark, Larsson, Kalle Blomström och Jepp-Lennart kring matbordet som står mitt på golvet. Bordet är fyllt med koppar, glas, korvskinn, tomflaskor och tobaksfimpar. Männens prat om politik, årets marknad och skyddskåren har övergått i ett lallande fylleprat.

På sängen innanför dörren ligger Hilda. Hon har slocknat som ett utblåst ljus. Knapparna i blusen är öppna efter Kalles smekningar tidigare under kvällen.

Björken som äger stugan står ute i farstun och letar i skåpet. Han svär och flyttar påsar och trasor. Lyfter upp en låda med rostiga fönsterhakar. Makar försiktigt undan musfällan. Kastar hammaren ut över farstugolvet. Och minns i det samma att han gömt flaskan i gummistöveln nere i vrån.

– Nå pojkar, vad var det jag sa, flinar han belåtet när han kommer in i rummet och håller flaskan med hembränt högt i ena handen.

– Det var som fan, svarar Lundmark glatt överraskad när han vänder på huvudet.

Samtidigt rör Hilda på sig. Hon svänger sig oroligt på sida. Drar upp ena benet och blottar ett naket kvinnolår ovanför strumpan som, hålls upp med ett gummiband. Lundmark lägger märke till höftens rundning, skåran mellan brösten, och halsens mjuka linje. Han känner sig upprymd och glad. När Björken hällt upp i glasen höjer han därför sitt glas mot Blomström och sjunger glatt grinande:

– Aaadelittan, adelidilej, aaadelittan ...

Blomström faller genast in i sången och med kisande ögon och svullna läppar adelittar de några verser. Tills de avbryts av Larssons fråga:

– Har ni hört vad Vera sa till prosten när han blanda sig i hennes affärer och fråga vem som är pappa till kläppen hon väntar.

– Nej, och int fan vill vi veta heller, svarar Jepp-Lennart ilsket och stirrar tjurigt på Larsson.

– Jo låt komma bara, nog orkar vi höra, småskrockar Björken och ler godmodigt över glaset som han för till munnen.

– Men fukta tungan lite först, tillägger han och nickar mot Larsson.

Larsson lyder rådet och skålar med Björken. Så tar han sig över det tjocka håret. Rättar till skjortkragen och börjar prata medan han samtidigt ser hur Jepp-Lennart reser sig och går mot dörren:

– Ja, det var utanför Norrlins ... Selma har berättat det för hon råkade stå där med Lunds Alma. Så det är säkert sant.

– Klart det är sant när Selma själv sagt det. Skål pojkar, flinar Blomström och Larsson fortsätter:

–Ja det var så att Vera kom dragande med kärran på väg till Mangel-Fias med hotellakanen då prosten kom ut från Norrlins. Och då fråga han av Vera hur det står till.

– Nå, hos Vera står det ju alltid, eller va, undrar Lundmark och skrattar sluddrande när han fortsätter:

– Och nog får man det att stå för Hilda ibland också har jag märkt.

De andra instämmer i hans skratt och så pratar de en stund om stånd och kvinnor. Men Larsson vill berätta färdigt och höjer rösten när han börjar:

– Int var det frågan om det nu ... Var tysta nu en stund. Jo, prosten fråga alltså hur hon har det med ungarna sina.

– Jaja, nickar Blomström ointresserad, fyller på sitt glas ur Björkens flaska och höjer det. Larsson blinkar fundersamt och konstaterar för sig själv:

– Och Veras äldsta pojk är bra han. Klarar sig som en hel karl redan fast han bara är tretton år. Johansson, som har honom som hjälpkarl på lastbilen, sa att han arbetar som en fullvuxen ...  Jo, men int var det om honom prosten ville tala. Nej, men om ungen hon väntar, och om vem som varit framme med såningsmaskin.

– Men vad sa Vera, frågar Björken när han ser att Larsson försjunker i egna tankar. Och Larsson tittar upp, ler och svarar:

– Ja snälla prosten, jag får bara vänta och se om det blir en hingst, en tjurkalv eller bara en liten harpalt, sa Vera.

– Åt prosten?

– Jaaa, nickar Larsson och de andra flabbar till i ett uppskattande och roat skratt men blir avbrutna av Jepp-Lennart som ryter:

– Kan ni int hålla käften om Vera.

När de andra långsamt och förvånat vänder sig mot dörren ser de att Lennart satt sig på sängen bredvid Hilda. De ser att han vaggar huvudet av och an och stryker sig med handen över pannan. Men att den andra handen gömmer sig under Hildas kjol märker de inte och Lundmark svarar ilsket:

– Håll käften själv, din fan.

Det blir tyst några korta sekunder. Blomström och Larsson tittar hastigt på varandra. Lundmark lurar trumpet på Lennart. Men eftersom han inte gör annat än fortsätter gunga på huvudet och stryka sig över pannan vänder sig Lundmark efter en stund mot Larsson och undrar:

– Vad i helvete menade Vera med det?

– Ja, det samma frågade prosten också ...

Men Selma sa att Vera la armarna i kors över bröstet, ställde sig bredbent framför prosten och förklarade under hakan på honom:

– Jo se det är så att Algot ger an som en vildhingst, Norrlin knuggar på som en tjur och prostsonen hoppar som en hare.

– Herredumilde ...  ha ha ha ... sa hon det, hickrar Blomström och tillägger efter en stund:

– Norrlin. Tänk att Norrlin är så pass ännu ... Och Algot, vem sku ha trott det om honom, myser Björken. Så stryker han sig över hakan och konstaterar med ett snett flin:

– Fast int för det. Han har ju faktiskt kuk som en hingst, har jag sett i bastun.

– Nog blev väl prostfan tyst när han fick höra att son hans varit och exercerat på Vera, frågar Lundmark som om han inte hört Björkens prat om Algot.

– Ja nog blev han det, sa Selma ... Men skål nu pojkar.

– Skål ... Men hör ni har ni int sett Algots kuk i bastun, undrar Björken med ett litet generat leende på läpparna.

Blomström iakttar honom vaksamt och svarar sedan:

– Joo, nog har vi det. Och hans stånd är nog ... Jesus krais vilken spärring ... Så här. Djooong, visar han med armen och en hård knuten näve. Björken stirrar på Blomström med rödsprängda ögon och gapande mun. Han slickar sig om läpparna. Lundmark ler och suger häftigt på cigaretten han tänt. Larsson ser ner i glaset framför sig.

– Jaaa, suckar Björken och andas tungt. Så flämtar han till och fortsätter med tjock och grumlig röst:

– Det är nog stake det ... En sådan sku man ha att leka med, pojkar.

Blomström småskrattar retfullt och vippar upp och ner med armen. Lundmark flyttar oroligt på sig på stolen. Larsson skjuter undan sitt glas och låter huvudet sjunka ner på bordet. Björken stirrar på Blomströms arm och suckar:

– Undra på att han har sån tur med kvinnfolk den där Algot.

– Joo... Nej, sluddrar Blomström till svar och så börjar de två tala om stånd och kuklängder tills de blir avbrutna av Larsson som irriterad lyfter huvudet från bordet och säger:

–Nå int beror det bara på kuklängden om man har tur med kvinnfolk.

– Nej, fy fan, det har jag också märkt, instämmer Lundmark kaverande och sträcker belåtet på sig innan han med en släng på huvudet fortsätter:

– Men nog smakar det säkert bra för kärringarna att ibland få sig med en riktig hästpitt.

– Ja voj, voj, flåsar Björken och fortsätter:

– Tänk att få ge an med full maskin ... Framifrån och bakifrån och ut och ...

I detsamma hörs ett frampressat, skriande rop från sängen. När de hastigt vänder sig mot ljudet ser de att Jepp-Lennart med byxorna nerdragna kring knäna ligger mellan Hildas nakna, utbredda lår.

– Vad i helvete håller du på med, ropar Larsson och reser sig så snabbt att stolen välter.

Lennart svarar inte. Han ligger bara tungt pustande med huvudet mot Hildas barm. Hilda ligger slapp och orörlig.

Blomström är på benen två sekunder efter Larsson. Han går fram mot paret på sängen och säger samtidigt till Larsson:

– Det ser du väl vad han håller på med ... Och Hilda sover ju. Ta det lugnt nu bara Larsson. Int behöver ju Hilda veta om det här ...

– Oj herrejessus, flåsar Björken och börjar ivrigt knäppa upp byxknapparna medan han med den andra handen sliter och drar i Jepp-Lennarts tröjärm.

Larsson tränger sig förbi Blomström och ställer sig mellan sängen och Björken och säger dovt och bestämt:

– Du låter Hilda vara, Björken.

– Va fan? Vet du jag har int fått mig på över ett år ... och Lennart har ju fått ... Och du kan ju också ta dig Larsson ... Voj vet du jag är så kåt så pitten brinner opp snart om jag int får, gnäller Björken.

– Du låter henne vara, sa jag!

– Nå men Larsson, säger Blomström bevekande och tar Larsson över axlarna när han välmenande förklarar:

– Du ser ju själv, Larsson, att Björken är i nöd. Karlstackarn har ju ingen kvinna ... Och Hilda sover ju. Se själv hur lugnt och fridfullt hon sover. Int behöver hon veta om det här nå hon int ...

– Hilda har slocknat. Låt henne vara tills hon vet vad ni gör med henne, skriker Larsson och ser förtvivlat på de andra.

– Sch, ... skrik int så förbannat ... Nog vet du ju själv hur Hilda är när hon är vaken. Kåt och medgörlig, kom nu, säger Blomström vänskapligt och skjuter Larsson bort från sängen.

– Ja voj fy tusan, utbrister Larsson och tar ett par vingliga steg mot bordet

Blomström tar upp stolen Larsson välte och hjälper honom att sätta sig Han ställer sig så att han skymmer sängen och sluddrar till Larsson i det han kamratligt knuffar honom i sidan

– Du sku behöva en sup till du nu, men brännvinet är slut Kanske det sku vara bra med en smörgås?

När Blomström går till köksskåpet ser Larsson över axeln hur Lundmark och Björken lyfter ner Jepp-Lennart på golvet Lennart rosslar till och drar halvt om halvt upp byxorna innan han rullar ihop sig på mattan

Hilda pustar och stönar och vänder sig mot väggen Kjolen är uppdragen och baken lyser vit mot det röda täcket Björken famlar med händerna kring hennes ben Lundmark lyfter upp hennes överkropp och placerar henne på rygg Han för in handen under hennes blus och börjar fingra på bröstvårtorna Björken stånkar och flämtar Han sliter och drar i sina byxor. Svär när han vinglar till och nästan faller Och när han slutligen får av sig de tjocka vadmalsbyxorna drar han upp Hildas knän och kastar sig över henne Larsson vänder bort huvudet Låter det falla ner i händerna på bordet och brister ut i gråt när han ropar:

– Voj Selma, Selma, vilket elände jag hamnat i.

 

 

Blomström hittar några skorpor i skåpet. Tar ett glas vatten och sätter sig bredvid Larsson som snörvlande pratar för sig själv. Blomström klappar honom tafatt över skuldrorna och ber honom äta lite. Larsson varken hör eller ser honom. Slår bara allt hårdare med näven mot bordet medan han snyftande klagar och gråter.

Lundmark fortsätter sitt knaprande under blusen. Han lossar bältet i sina byxor och tycker det är en evighet Björken håller på innan han slutligen stelnar, stirrar, och andtruten flåsar:

– Ååhh, ååh ...

Hilda rycker till när Björken ojar sig intill hennes öra. Hon blinkar förvånad och förvirrad. Varseblir den nakna glödlampan i taket, köksskåpets blå dörrar, och vedspisen. Hon känner tyngden över sin kropp och skäggstubben som river hennes hals. Hon fattar att det är Björkens stuga hon befinner sig i och att det är han som ligger över henne. Hon känner igen hans sätt att skälva och flämta. För hon har legat under honom förr. Men då alltid av egen fri vilja. Och vid fullt medvetande.

Nu har han tagit henne som ett djur. Utan hänsyn till hennes tankar, känslor och vilja.

Några sekunder ligger hon förbluffad och förstummad. Hon minns detaljer av hur de satt och drack tillsammans, Blomström, hon och några till. Antagligen hade hon druckit för mycket. Antagligen hade de alla ...

– Satans svin, skriker hon kränkt och sårad och knuffar samtidigt undan Björken som faller ner på golvet.

Lundmark är genast framme hos henne. Han tar henne om armarna och säger:

– Lugn nu Hilda ... Det är ju bara vi, Blomström och Lennart och ...

– Och Björkfan. Och du din skit, snyftar hon till och drar med en darrande hand ner kjolen över knäna.

– Jaja, men vi är ju int farliga. Nog känner du ju oss ... Lägg dig nu bara Hilda. Du brukar ju vara så passlig du ... Snälla Hilda, ta det lugnt nu bara.

Hilda ser hans ansiktsuttryck och känner hur han långsamt pressar henne ner mot madrassen. Hon förstår vad han har i tankarna. Och minns kniven hon har gömd i kjolfickan.

Hon sluter ögonen och försöker slappna av. Hon ligger stilla tills hon märker att hans grepp om armarna lättar. Och när han börjar knäppa upp byxknapparna får hon blixtsnabbt fram puukkon ur knivslidan. Hon riktar den mot hans bröst och väser sammanbitet och stötande:

– Och nu din satan ska du undan. Lundmark hör hennes röst och hajar till. Han hade redan varit säker på att få sitt. Men känner nu hur hon hårdnar och spjärnar emot under hans händer. Han ser det beslutsamma draget kring hennes vita läppar. Lägger märke till hatet som brinner i ögonen. Och försöker ändå lismande och inställsamt viska:

– Snälla Hilda ... bara lite. Känn hur styv och fullriggad jag är.

Då trycker hon häftigt och hårt sitt knä upp mot hans skrev. Han skriker till av smärtan. Drar ihop sig vid hennes sida och svär en stund. Så blir han het av raseri och med ett snabbt ryck försöker han få kniven ur hennes hand. Men den sitter som gjuten mellan hennes fingrar.

Hon vrider och slingrar sig under hans grepp. Hon sparkar och spottar. Och mitt i allt har hon knivseggen mot hans hals.

Han ser de smala ögonspringorna och grinet över läpparna då hon trycker till. Då hoppar han upp ur sängen och vrålar:

– Satans hora ... med kniv och allt.

– Jävla horbock, flämtar hon till svar och är i nästa sekund intill honom på golvet. Hon spottar och försöker klösa honom i ansiktet. Han skall just slå henne över munnen när hon sparkar honom på smalbenet.

Då han tar ett steg mot henne böjer hon sig hastigt framåt och sträcker ut handen med kniven. Han vågar inte gå närmare, men ur hans mun forsar orden hora, bondfitta och galning.

Hon tiger. Men bevakar noga varje rörelse han gör. Och när han drar sig bakåt mot bordet grinar hon hånfullt och svarar föraktfullt:

– Tattarpitt.

Då fattar han tag i en tomflaska på bordet. Greppar den kring halsen och slår sönder den mot bordskanten.

Hon är snabbt framme vid spisen. Ställer sig med ryggen mot den och håller puukkon beredd.

Hon ser hur han närmar sig. Lägger märke till Blomströms och Larssons gapande förvåning. Björken som tappar piptobakspaketet. Lennart som ligger bredvid symaskinen. Och grips av ett vilt raseri. Famlar efter vattenkastrullen på spisen bakom sig och hivar den mot Lundmark som stannar.

Hon hör Blomströms varningsrop men håller redan i stolen som hon vrålande höjer mot taket och sedan slungar mot golvet. I nästa sekund håller också hon en tomflaska i handen. Hon smäller den mot spisen så skärvorna yr.

Björken rusar ut med ett rop på hjälp. Hon flyger skrikande mot Lundmark och slår flaskan mot hans huvud. När han känner blodet som sprutar ner över kinden tar han sig med handen över skallen och rusar mot dörren medan han flämtar:

– Hon är galen ... hör ni ... Vi måst ut nu.

Men Blomström och Larsson sitter som fastklistrade på stolarna. Larsson som slutat gråta ser skräckslagen på henne och säger försiktigt:

– Hi... Hilda.

– Kyss dig, fräser hon och kastar flaskan mot dörren efter Lundmark. Så tar hon en annan flaska och hivar den mot fönstret.

När glasklirret från den söndrade rutan hörs i rummet reser sig Blomström och tar några steg mot Hilda. Men hon drar sig vaksamt bakåt, grinar med tänderna som en uppretad djurhona och väser medan hon med vassa ögon stirrar på honom:

– Kommer du ett steg närmare sticker jag kniven i dig.

Blomström blir stående mitt på golvet. Han tittar villrådigt från Hilda till Larsson. Men Larsson skakar bara uppgivet på axlarna. Och Jepp-Lennart som vaknat av smällarna och det kalla vinddraget från fönstret blinkar förbryllad omkring sig och undrar:

– Vad är det frågan om egentligen?

– Tyst nu bara, svarar Blomström och ser iakttagande på Hilda.

Hon står kippande efter luft framför honom. Med kniven beredd som om hon väntade att de skulle försöka övermanna henne. Men ingen av männen rör sig. Och det enda som hörs är Hildas häftiga andetag, klockans tickande och vinden som pinar in genom fönstret.

När Hilda efter en stund uppfattar männens rädsla rätar hon långsamt på ryggen. Ser tigande på dem. Lägger kniven tillbaka i slidan. Rättar till kjolen och knäpper blusen. Tar kappan från sängen och sparkar i förbifarten till flisorna av stolen. Så går hon mot dörren där hon stannar med handen på dörrhandtaget och säger med föraktfullt krökta läppar:

– Svin.

Utanför stugknuten snubblar hon på Björkens kvast och faller. Känner den frusna jorden mot sina handflator. Bökar en stund i snön och gruset innan hon åter kommer på benen. Står vacklande av yrsel och illamående. Kröker sig över kvasten och spyr. Börjar sedan hopsjunken och uttröttad gå mot vägen. Förblindad av tårar, ilska och skam hör hon på avstånd Larsson som ropar:

– Hilda. Vänt på mig ... Hilda ... jag kommer med dig till Annas.


På Vallbacken har Ella vakat i timmar. Hon har stoppat sockor och vantar. Fållat Anna-Lisas bruna kjol. Tänkt på pengarna hon lånat av Villsson och läkarbesöket hon skall göra med flickan. Hon har kokat te och kommit ihåg yxan i vedlidret. Gått ut och gömt den under veden. Stått och lyssnat på gården under stjärnorna. Radat pojkarnas skor under kökssoffan. Lagt sig emellanåt. Slumrat till en stund, men vaknat vid minsta ljud eller rörelse. Legat och svängt sig svettig mellan Penttus armar och Anna-Lisas ben. Tänkt på Wilma och andra kvinnor. Harmats över pengarna som gick till brännvinet. Funderat över meningen med livet. Försökt be till Gud, men inte orkat. Trött stigit upp och kikat ut genom fönstret. Smugit fram till ytterdörren och åter lyssnat efter sång eller svordomar. Lagt sig igen och viskat:

– Gode Gud, gode Gud ...

Och mitt i allt hör hon verkligen någonting på gården utanför. En duns av cykeln mot väggen. En svordom och ett famlande över dörren.

Så vrids nyckeln om i låset.

Dörren knarrar. Hon blir alldeles torr i munnen. Drar täcket upp över öronen. Motar oron i sitt inre. Kämpar mot skräckens illamående som böljar i magen. Försöker andas lugnt och långsamt. Och hör stegen över köksgolvet, in i kammaren, och fram till sängen där hon ligger.

Hon väntar spänd. Känner hur hans hand trevande stryker över hennes höft, axel och kind. Hör hans röst som mjukt viskar:

– Ella ...

Lättad svänger hon på sig. Ser sig omkring som om hon just då vaknade. Ler och sträcker fram en hand som han fattar. Viskar lågt tillbaka:

– Jaaa?

– Voj Ella, Ella, suckar han och lägger tröstsökande sitt huvud mot hennes på kudden.

Hon smeker honom över håret, kinden och nacken. Känner hårslingorna som klibbat ihop vid tinningen, tårarna, och strängen av torkat blod längs kinden. Men frågar ingenting. Vet av erfarenhet att det är bäst att tiga. Bäst att bara vara följsam och stilla. För barnens skull och för sin egen. Och när han för handen över hennes lår och försöker lägga sig bredvid henne i bädden undrar hon försiktigt:

– Vi kan väl gå i köket, va?

– Jaaa.

– Kom, svarar han och hjälper henne upp ur sängen. Så går de med armarna om varandra till köket.

– Jag ska bara lyfta undan Affi, viskar hon och skjuter honom till sidan.

– Men fort, säger han och fångar henne bakifrån, och pressar sitt svällande kön mot henne i lekfulla rörelser.

– Jaja. Men vänt nu lite, ler hon och knuffar till honom innan hon varligt lyfter upp den sovande pojken och bär honom till kammaren där hon lägger honom bredvid Penttu som småpratar i sömnen.

Innan hon går tillbaka till köket lyssnar hon till storpojkarna i den andra sängen. Och tycker att de sover tungt. Känner sig ändå skamsen och generad när hon lägger sig hos Einar i kökssoffan.

Genom kammardörren som inte går att stänga ordentligt tränger ljuden från köket.

Lasse ligger klarvaken och lyssnar. Stel och stirrande hör han Einars flämtningar och suckar. Känner smärtan och hatet. Knyter vanmäktigt händerna. Lyssnar. Och vill inte höra. Vill inte ana. Vill inte.

Men kan ändå inte låta bli att pressa magen hårt mot madrassen. Gunga kroppen. Gunga och gunga. Och brista ut i skälvande gråt när orgasmen virvlar till och slungar alla hans motstridiga känslor ut i ett kaos han inte förstår.

Efteråt torkar han tårarna på skjortärmen. Ligger kall och frusen. Skamsen och blottad och ensam. Och vilse i ett snårigt landskap hör han hur kammardörren sakta öppnas. Hur Ella bär Affi tillbaka till köket. Hur Einars snarkningar tilltar medan Ella småsnyftande knäböjer vid sängen Innan hon lägger sig mellan Penttu och Anna-Lisa.


Några kvarter längre ner mot älven står Hilda och håller sig krampaktigt i ett träd i Floraparken. Hon spyr. Gråter och spyr och snörvlar:

– Oj Larsson, jag tror jag dör.

– Nej int dör du Hilda, svarar han och klappar henne varligt på ryggen då han tillägger:

– Låt det komma upp nu bara, alltsammans.

– Jaaa ... men hur i all världen är jag så sjuk, flämtar hon mellan kräkningarna.

– Du har väl krapula.

– Men jag brukar int ha det, vet du. Det här är nog något annat. Det känns som om jag kunde spy upp hela livet mitt.

– Jaja, jag kan förstå det, Hilda, säger Larsson och räcker henne en trasa han fått tag på i blusfickan:

– Försök torka dig kring ögonen nu.

Hon tar trasan han ger henne, torkar tårarna och snyter sig. Så stramar hon upp sig, hostar och harklar och ser på honom. Men när hon möter hans medlidsamma blick stiger tårarna på nytt i hennes ögon. Smärtan gör sig åter påmind och hulkande av trots och vrede ropar hon skärande:

– Jag förlåter dem aldrig. Hör du det ...

– Aldrig.

– Nej, jag förstår det, svarar han och lägger en arm kring hennes axlar.

Hon kvider till i en ny gråtattack. Lutar huvudet mot hans bröst och trycker trasan hårt mot sina svidande ögon. Han vaggar henne tafatt och säger ömt:

– Hilda stackarn.

När han stryker henne över pannan känner han hur kallsvettig hon är. Han lyfter därför upp hennes haka, ser oroligt på henne och undrar:

– Kanske du borde sätta dig en stund, Hilda?

– Nej, jag tror det är bäst att vi börjar gå nu igen, svarar hon och lösgör sig med en tung suck ur hans famntag.

Och medan hon en sista gång putsar sig i ansiktet, drar fram en tillbucklad hatt ur kappfickan och placerar den på sitt huvud lägger han märke till det plågsamma draget över hennes mun. Han ser också att handen darrar då hon med ett litet leende ger trasan tillbaka. Och följer henne tyst och hjälplös när hon går ut ur parken.

Bleka och trötta vandrar de längs trottoaren. I öster stiger ljuset trevande och disigt. Från Bergströms ladugård hörs tuppen gala. Utmed Bankgatan vinglar Kråklunds Vick och Wilma. Vid Koffens ger hunden Bella skall och visar tänderna i ett hotfullt grin. När de viker in på gårdsplanen vid Annas matservering slår kyrkklockan ett ekande dovt slag. Klockan är halv fem.

Larsson hämtar Hildas häst ur stallet. Han ger den vatten och Hilda bär ut sina väskor och knyten ur Annas farstu. Hon kliver upp i kibikan och Larsson sveper skinnfällen tätt omkring henne och frågar:

– Tror du att du klarar dig hem, Hilda?

– Jooo, och Pålle hittar nog hem om jag somnar ... Tack ska du ha nu, Larsson.

– För vad, frågar han och stoppar höet noga kring hennes fötter.

– Nog vet du det, svarar hon stilla och ser allvarligt på honom innan hon manar på Pålle som med ett hastigt ryck drar iväg.

När Hilda försvinner över bron går Larsson sakta hemåt. I fickan kramar han den våta suddiga trasan. Och förundras över hur lite som sist och slutligen blir synligt av kvinnors sorger.

Sommaren kom tidigt. Redan i maj var staden inbäddad i en skir grönska. Vallbacksungarna sprang ner till ån och simmade bland näckrosbladen vid Backlunds strand. Klappbryggorna sattes ut tidigare än vanligt. Stockflottama anlände och samlades om kvällarna vid kraftverket. Blåbärs-Anna stod på det gräsbevuxna torget och sålde gräslök och rabarber som hon virade in i tidningspapper åt kunderna.

I mitten av månaden satte Åströms tvålfabrik från Åbo upp färggranna affischer på telefonstolpar och uthusväggar. Kvinnorna i staden lockades till Valorevyn som fabriken skulle ge i skyddskårshuset. En onsdagseftermiddag några dagar senare öppnades dörren för kvinnorna. Inne i salongen skrattade de åt buktalarens fräcka funderingar. Roades av trollkonstnären Frippe som drog ut strumpor och tvålar ur rockärmen och hatten. Drack sedan kaffet de blev bjudna på och gick efteråt hem med några tvålar i handväskorna.

Ingen av kvinnorna från Vallbacken var i salongen under revyn. Men en vecka senare när syster Rakel Edgren från Folkhälsan i Helsingfors höll föredrag och visade en hygienisk utställning i salen var Alma med. Och en tid efteråt var hon mycket noga med att Hannes och ungarna skulle tvätta händerna varje gång innan de åt. Småningom glömdes det ändå bort och hon slapp en del av det evinnerliga, tröttsamma vattenbärandet.

När seminariet hade årsavslutning medverkade författarinnan Sally Salminen med uppläsning.

En bit därifrån, vid Kristliga Folkhögskolan, gick skolföreståndaren Emanuel Nyman och drömde om ett nytt elevinternat medan han förberedde sommarens stora sångfest.

Den sista maj hölls examen vid seminariets övningsskola Normen. Gymnastiksalen var pyntad med björkris och tre tulpaner i en vas på talarstolen. De nyblivna folkskollärarna stod uppradade längs ena långväggen. Uppklädda i svarta kostymer och vita stärkskjortor. Vid orgeln framför fönstret satt småskollärarinnan Zaida Järnefeldt och spelade Den blomstertid nu kommer.

Längst fram i salen stod de avgående folkskoleleverna. Lasse Lundmark var en av dem. Han blev rörd av orden i den vackra psalmen. Och när överlärare Strandvall talade till avgångseleverna om Livets skola som de nu skulle fortsätta i måste han bita sig i läppen för att motarbeta gråtklumpen i halsen.

När han hörde sitt namn ropas upp ryckte han till. Såg hastigt på Knut och gick sedan fram till Strandvall i talarstolen. Med allvarlig min och en artig bugning mottog han sitt betyg. När han skulle återgå till sin plats bredvid Knut bad Strandvall honom vänta. Och så fick han ännu ett kuvert. Ett stipendium för goda framsteg i de teoretiska ämnena.

Blyg och rodnande av stolthet gick han tillbaka över golvet. Kuvertet höll han stadigt i handen, som såg stor ut där den stack fram ur den urvuxna tröjärmen. När han klev in i bänkraden såg han Anna-Lisa och Börje, som längre bak i salen sträckte på halsarna och log mot honom. Knut knuffade till honom i sidan och blinkade uppskattande.

Han var yr och vimmelkantig av uppmärksamheten. Och när allt var över sprang han nästan hela vägen hem för att dela glädjen med Ella.

Följande dag började han arbeta vid Mecklers resårfabrik. Ella var tacksam över att han sluppit stockflottningen. Men när hon stod och såg efter honom då han med några smörgåsar och en mjölkflaska i väskan försvann nerför backen mot Långraden kände hon sig ändå beklämd och bad till Gud att han skulle ge pojken kraft att orka med arbetet på fabriken.

I juni höll skyddskåren sina distriktslägerdagar i staden. Det vimlade av skyddskårister, officerare och lottor längs gatorna. Flaggor hissades och hornmusiken dånade taktfast. En kväll ordnade marinkåren sjömansbal på skyddskårshuset Karleborg. Nästan ända till morgonen dansade de inbjudna gästerna till tonerna av den populära orkestern Carioca.

På Vallbacken samlades männen allt oftare i Holms kammare. De skockades kring Johannes radioapparat. Den stod mitt på golvet och var kopplad till taklampan med två tunna el-trådar. Ibland knastrade apparaten så att nyhetsuppläsarens röst försvann. Men för det mesta hördes det ganska bra.

Männen satt kring bordet och lyssnade intensivt. Förvånat såg de på varandra när de hörde att en stor tysk ubåtsflottilj gästade olika hamnar i södra Finland. De undrade vad det kunde betyda. Och Einar som inte kunde uttala ordet non-interventionsöverenskommelsen men förstod innebörden av det, svor över Hitler och Mussolini när han hörde att de åter sänt flyg och vapen till francotrupperna i Spanien.

Johannes ansåg att Stalin och de andra sovjetpamparna inte var mycket bättre. Genom sina vapenleveranser till regeringen bidrog ju de till det spanska folkets lidande i inbördeskriget, menade han. Och då tystnade Einar.

Men när August en stund senare funderade att Kallio med tiden kunde bli en lika bra president som Svinhufvud varit blev Einar och Johannes med ens mycket eniga. Båda två tyckte att de två borgarherrarna kunde dras över samma kam. Att Kallio och Svinhufvud sist och slutligen båda två var lika stora kålsupare. Och så var friden återställd. Einar tände en Klubb och Johannes lutade sig närmare radion för att inte missa väderleksutsikterna för morgondagen.

I slutet av juli gick barnen och kvinnorna längs kostigarna in i skogarna vid Kackurdunten, Rösslon och Frillmossen. Där plockade de blåbär som de sålde till hotellet och matserveringarna. En del av bären gjorde de sylt och saft av. Glasburkarna och flaskorna placerade de i jordkällarna under köksgolven.


Och nu är det redan september. En bit från Vallbacken gräftar Ella upp potatisen. På stenmuren, som omgärdar det lilla potatislandet, leker Penttu. Med en bil som är utskuren ur en bit tallbark kör han utmed vägarna han skrapat upp i mossan på stenarna. Solen lyser från en hög och klar himmel.

Ella arbetar krypande på knäna. Hon är i sjunde månaden och gräftandet är tungt. Hon svettas och tar av sig tröjan. Kastar den på en hög av potatisblast och fortsätter arbetet tills ämbaret hon har bredvid sig är fyllt. Då reser hon sig mödosamt. Tar ämbaret och bär det till öppningen i stenmuren. Där tömmer hon det i översta lådan av en stapel på tre. Hon breder förnöjd ut knölarna i lådan. Smeker dem nästa och känner tacksamhet över att basfödan för vintern är tryggad tack vare potatislandet de arrenderar av staden.

Bara int råttorna blir lika svåra i år som i fjol, tänker hon och sätter sig tungt på stenen där hon vilar mellan varje ämbar. Så sparkar hon av sig stövlarna. Drar av sig sockorna. Spretar med de nakna tårna i gräset och får syn på ödlan som kryper uppför stenmuren. Hon vänder på huvudet och ropar sakta:

– Penttu. Nu är herr Hal-och-Kvick här igen.

– Var, frågar han ivrigt och kommer genast springande längs muren.

– Ssch ... Sakta, sakta. Skräm int bort honom. Ser du, där ... Han vill säkert hälsa på dej i dag igen.

– Jaa. Goddag herr Hal-och-Kvick, nickar pojken.

– Goddag, goddag, svarar Ella med främmande grov röst och handen tätt över munnen.

Penttu tittar misstänksamt på ödlan som stannat på en sten. Så kastar han en undrande blick på Ella innan han sätter sig på huk framför ödlan och frågar:

– Var har du vari hela dan, och varför har du int kommit fast jag ropat på dig.

– Jag har vari på ett sammanträde.

– Mamma, vad är ett sammanträde?

– Det är ett möte där herrarna pratar och snarvlar om allt möjligt, svarar Ella. Och när hon ser att ödlan åter rör sig på sig sätter hon på nytt handen över munnen och tillägger:

– Och nu har jag så bråttom, så bråttom ...

Jag måst skynda vidare. Men ni ska ta opp åtminstone tre ämbar till innan ni får fara hem. Och det är nog bäst att ni börjar nu genast, för annars tar latmasken er ... Opp nu bara, och adjö, adjö.

– Adjö, svarar Penttu trumpet och tittar besviken efter lekkamraten som snabbt pilar iväg mellan två stenar.

– Jasså tre ämbar till, suckar Ella och tar sig över ryggen. Så drar hon på sig stövlarna. Reser sig och ser på pojken som med hängande huvud står och suger på tummen. Hon ångrar att hon avbröt hans rofyllda lek. Men i det samma sparkar han trotsigt i mossan och utbrister:

– Han bestämmer och bestämmer den där Hal-och-Kvick. I går måste vi vara här nästan hela dan och nu tar det väl till kvälln innan du är färdig ... Jag ska nog säga till åt pappa jag, om den där.

– Jaja, men vi måst nog få opp potatisen innan snön kommer.

– Det kan vi väl göra utan att Hal-och-Kvick ska bestämma det.

– Nåjo, men ... Och Hal-och-Kvick bestämmer ju int över dina vägar, eller om bilen din som kör så hårt, ler hon uppmuntrande.

Pojken skrattar till. Han rätar på ryggen, ställer sig bredbent med händerna i byxfickorna och säger:

– Neej. Det gör han int. Och kommer han dit och trillar i vägen för mig kan han bli överkörd.

– Jasså.

– Jaa, säger han säkert och spottar kaxigt åt sidan. Så tar han händerna ur fickorna och småhoppar tillbaka till sina vägar där han åter börjar snurra och brumma med bilen.

Ella fortsätter sitt bökande i jorden. Medan hon arbetar minns hon tidningsbilden hon såg i går när hon var och veckostädade hos Villsson. Bilden hade talat tydligare än alla kommentarer hon hört av Hannes och Einar om kriget i Spanien.

På en sida i Hufvudstadsbladet hade hon sett sönderbombade hus, bolmande rök, och människor i panik längs en gata. I förgrunden stod en soldat med lyft gevär. Och mitt på bilden kom en kvinna springande med ansiktet förvridet av skräck och fasa.

Förstummad hade hon stått och betraktat bilden. Hon hade glömt sopborsten och dammtrasan. Bara stått där och sett på kvinnan. Villsson hade frågat om hon mådde dåligt. Och fast hon nekande skakat på huvudet hade han ändå bett henne sätta sig i finrumssoffan.

Efter en stund förstod han hur djupt berörd hon var av bilden. För mitt i allt hade hon berättat om sina egna minnen från inbördeskriget här hemma. Hur de vita jagade Adi-morbror som hon sedan hittade med avskuren hals i ett landsvägsdike. Hur hon om nätterna smög till skogen med mat till dem som gömde sig där, och om sin egen oro och hunger.

Han hade tröstat henne genom att tala om sådant som trots allt förändrats här i Finland de senaste åren. Han hade påmint henne om att Lapporörelsen är upplöst. Att arbetarna numera är representerade i riksdagen av socialdemokraterna. Och att förbundet för människorätt äntligen är grundat. Förkastandet av lagen om dödsstraff i fredstid hade han inte glömt att prata om. Han som själv gått runt i staden med namnlistan mot dödsstraffet hade fjärrskådande sett ut genom fönstret och sagt:

– Tänk fru Lundmark, att det var över hundratusen människor här i landet som skrev på ...

Att kommunismen var förbjuden teg de båda om. Men nu när hon tänker på gårdagen är hon tacksam över det Villsson påminde henne om. I synnerhet grundandet av förbundet för människorätt tycker hon är ett stort framsteg. Tanken bakom detta stämmer överens med hennes egen känsla. Att livet är heligt. Att varje människa har rätt till sitt eget liv. Och när fostret inne i hennes livmoder sparkar till börjar hon förtröstansfullt sjunga:


Tack för vad Du uppenbarat
tack för vad jag ej förstår
tack för bön som du besvarat
tack för vad jag icke får.
Tack för livets hemligheter
tack för hjälp i nödens stund ...


Men Penttu som vet att hon sjunger den sången när hon är betryckt eller alltför upptagen av sina egna tankar tittar upp från sin lek och ropar befallande:

– Ta en annan, mamma.

– Vad då annan, undrar hon och ser frågande på honom.

– En annan sång.

– Jasså ... vilken då?

– Kanske Vinden drar.

Hon skrattar till och medan hon börjar samla ihop de frostbitna, slafsiga potatisstjälkarna sjunger hon högt och rytmiskt:


Vinden drar, Skeppet far, långt till fjärran land och Penttu han sitter där fram med Kapten och spejar in mot strand
Tralalalalala, tralalalalala.


I sångens rytm fortsätter hon sedan gräftandet. Penttu sätter sig med dinglande ben på stenmuren. Han har aldrig varit i någon större båt än roddbåten de har här nere vid åstranden. Men vartefter Ella om och om igen sjunger om skeppet som far börjar han gunga iväg. På ett stort fartyg mot fjärran horisonter. Över havet som rullar i långa dyningar. Under himlen som är vid och böljande.

Han sitter i fören mellan Kapten och mamma. Mamma småskrattar med hela ansiktet. Vinden är berusande, Kaptenen står och spanar framåt.

Kaptenen är Gud själv. Mamma har sagt att han älskar allt som finns. Och allt som finns just nu är havet, himlen, Gud, Penttu och mamma. I båten som vaggar och vaggar.

Med en suck av välbehag sträcker han ut sig i båten. Kryper sedan ihop i fosterställning, lägger en hand under kinden och gungar bort innesluten av en stor trygghet.

Då Ella ser att pojken somnat hämtar hon sin tröja och breder den över honom. Gnuggar sig sedan över ryggen och fortsätter arbetet.

När den sista lådan är fylld sätter hon sig ännu en gång på vilostenen. Torkar svetten ur pannan. Tuggar på ett grässtrå. Hör humlorna som snurrar i hallonsnåren. Betraktar den rodnande rönnen intill Björkvalls lada, de grönskande ängarna och skogen borta vid Frillmossen.

Hon fylls av förnöjsamhet och välbefinnande. Och fast tröttheten dunkar i varje muskel sträcker hon armarna uppåt. Inandas begärligt den friska höstluften. Lyssnar till fågelsången. Ler njutningsfullt och låter armarna långsamt sjunka. Stryker sig med händerna över magen. Smeker barnet där innanför och säger förundrad:

– Vad allting är märkvärdigt.

Så gäspar hon stort, tar det tomma ämbaret och går med trötta steg tillbaka mot potatisbänkarna. Just då hör hon Anna-Lisas röst:

– Hej Mam.

– Jesstas, är klockan så mycke redan, eller slutade ni tidigare i skolan i dag?

– Näää ...

– Sover Penttu?

– Det ser du väl att han gör. Och Börje då, kom han hem nu också?

– Han for ju till Alholmskan han. Det är ju lördag.

– Javisst ja, det hade jag nästan glömt, svarar Ella och börjar gräfta upp potatisen till kvällsmaten.

Medan hon hackar i jorden tänker hon att Börje just nu säkert satt och drack te med fru Alholm. Hon hade anställt honom som lördagshjälp, men passade också på att skämma bort honom med skinksmörgåsar, vetebröd och marmelad till teet eller saften. Och arbetet han utförde var knappast värt markorna han fick för det. Sist hade han bara vattnat rosorna, pumpat luft i Anjas cykelring och varit till Koffens efter varorna frun beställt. Ändå hade han varit där i timmar. Och sken som Nådendals sol när han kom hem och kaverade om att han vunnit över fru Alholm i ett schackparti.

Ibland kunde Ella misstänka att frun var förtjust i Börje för hans glitterglada ögon, blåsvarta hår och ovanligt smidiga kropp. Men hon sköt alltid snabbt bort sådana tankar. För hon visste ju att fru Alholm tyckte om pojken för hans kvicka svar, frimodiga sätt och uppkäftigheten han använde vid behov. Hon var själv lite egen och ganska oberäknelig. Tyckte om att chockera folk och kunde vara mycket elak i sina kommentarer. Anja, pigan hennes, såg ofta rödgråten ut men teg och led. För vart skulle hon ta vägen om hon slutade hos Alholms. En halt piga med två ungar som också åt i huset var inte eftertraktad.

Börje gav svar på tal han. Käftade med frun om både det ena och det andra. Om hon kallade honom för parasityngel bad han helt enkelt luspudeln hålla mun. Och då skrattade frun högt och hjärtligt. En gång hade han sagt, jävla skåpsupare, när fru Alholm klirrade i medicinskåpet. Ella hade själv hört det till köket där hon satt och pratade med Anja. Efteråt hade hon tillrättavisat, pojken och sagt att han inte fick vara så fräck.

Men han hade bara skrattat självsäkert och sagt:

– Äsch mamma, Milla bara njuter av sånt hon.


Nu sitter de två vid mahognybordet i matsalen. Anja häller upp te i de kinesiska kopparna. Börje berättar historier från skolan och gatorna. Han lägger till och drar ifrån för att få det att låta så intressant och spännande som möjligt.

Fru Alholm sitter lite framåtlutad och röker. De smala fingrarna håller löst i cigarrettmunstycket. Hon betraktar roat pojken. Ler uppmuntrande mot honom. Nickar ibland och lägger huvudet på sned.

Och han njuter av uppmärksamheten. Rör förnämt med silverskeden i koppen. Kisar och spelar med de kornblå ögonen. Viftar med handen i talande gester och tar en smörgås till. Hugger med vita tänder i brödet och blir samtidigt medveten att det inte finns någon askkopp på bordet. Reser sig därför genast och hämtar en från serveringsbordet. Placerar den med en bugning bredvid fruns tekopp och säger artigt, varsågod frun.

Fru Alholm ler med hela det vitpudrade ansiktet. Knäpper med en elegant gest askan av cigarretten, lyfter de svartmålade ögonbrynen och svarar mjukt, tack lilla vän.


– Ja herredumilde, suckar Ella och vänder ögonen från Alholms matsal till potatisen i ämbaret. Kanske jag borde ta upp lite till, funderar hon.

– Vad sa du, frågar Anna-Lisa som kliver på potatislådorna.

– Ingenting. Hur gick det för Affi i dag då?

– Han reta Järnefeldtskan så hon slog honom på fingrarna.

– Varför det?

– När han int knäppte händerna då vi sku be till Gud, utan bara stod och drog sej i näsan.

– Jasså, svarar Ella, lättad över att det inte var nånting allvarligare. Och konstaterar samtidigt att ett halvt ämbar potatis borde räcka till en måltid för sju personer.

Vart Affi tagit vägen efter skolan behövr hon inte fråga. Det vet hon eftersom det är auktion hos Mellbergs i dag. För trots att Affi ännu har svårt med innantilläsningen stavar han sig nog fram till Auktion, dag och klockslag i Klockarposten varje fredag. I går kväll hade han läst om Mellbergs auktion, och är just nu säkert en av de ivrigaste spekulanterna, tänker Ella roat.

Hon ler när hon minns fönsterhakarna han köpte på Bergs auktion. Dem hade han redan sålt. Med vinst dessutom. Och när han kom hem den kvällen satt de på brotrappan, Alma, Ida och hon. Affi hade satt sig bredvid dem. Räknat pengarna och funderat på procenter, räntor och vinster. I huvudet hade han räknat ut att han gjort tjugotre procents vinst på hakarna. Ida hade lyssnat noga, skrattat till och sagt:

– Ja vet du Ella, du får nog sötebrödsdagar du ännu bara affärsman din växer till sig lite.

– Jaa, och när jag är stor och rik ska jag bjuda alla här på Vallbacken till ett riktigt kalas med köttsoppa, hetvägg, och plättar med smultronsylt på, hade Affi sagt med ett glatt grin. Sedan rullade han in sina slantar i en bit tidningspapper och gick och gömde dem på ett hemligt ställe i vedlidret. När han kom tillbaka från lidret kom han ihåg katten och tillade:

– Och på kalaset ska Tuttimuj få äta så mycke strömming hon vill.

Ella ler ännu när hon slutför arbetet genom att plocka ihop några kringströdda potatisstjälkar. Men leendet försvinner då hon hör Penttus skrik. Anna-Lisa har väckt honom med en hård knuff i sidan. Och han som i drömmen fortsatt att gunga på böljande vågor gallskriker nu av ilska. För att stenarna är hårda under honom och för att Anna-Lisa vindar med ögonen och räcker ut tungan mot honom.

– Penttu, skrik int så där, ropar Ella irriterad medan hon med långa kliv över landet rusar till honom. Anna-Lisa pilar snabbt undan. Ella lyfter ner pojken. Har honom att pissa intill stenmuren och när hon drar upp hans byxor säger hon kort:

– Vi ska gå hem nu.

En stund senare går de sakta förbi Storstenen och Vallbackens avstjälpningsplats. Anna-Lisa pladdrar om glansbilder och minnesalbum. Penttu gnäller över sin törst. Och Ella går med släpande steg och tänker på kvällsmaten, tvätten som kanske torkat och på Ida som i dag är med och tröskar vid Rösslon.

När Einar kommer hem lite över fem är maten färdig. I gamla omaka kaffekoppar har Ella finskurit lök och gräslök, strött i lite salt och häller kokande vatten över sedan Einar satt sig vid bordet. Så placerar hon en kopp pickalaka med smör i vid varje tallrik och säger när hon sätter potatiskastrullen på bordet:

– Ta för er nu.

Barnen äter under tystnad. De lyder faderns lag om att maten skall tysta munnen. Tittar ängsligt på honom varje gång han harklar sig. Och fortsätter tigandet och tuggandet då han meddelar:

– I morron far vi allihopa till lingonskogs.


Ella som hoppats att han då skulle hjälpa henne med de sista potatisbänkarna tiger också hon. Men när hon ser Anna-Lisas trumpna minspel nickar hon uppmuntrande till flickan och säger:

– Vi kan ta blåbärssaft och skorpor med oss. Efter maten lägger sig Einar på kökssoffan.

Ella plockar av bordet medan hon undrar var Lasse dröjer. De brukar sluta lite tidigare vid Mecklers på lördagskvällarna. Men de måste väl arbeta övertid nu när Meckler lyckades få den där stora resårbeställningen från Tammerfors, tänker hon sedan och börjar diska.

Anna-Lisa och Affi har försvunnit ut. Penttu ligger på kammargolvet och ser på gamla gratulationskort som Affi köpt på auktionen. Börje är fortfarande vid Alholms. Einar snarkar på soffan.

Sedan Ella torkat disken går hon ut och sätter sig på trappan. Varken Ida eller Alma syns till. Men Äntti ropar från sin veranda att det är en vacker kväll. Och efter en stund kommer Lasse.

Svart och smutsig, och stinkande av svett och oljor drar han av sig den styva overallen. Hon hämtar ett tvättfat med varmt vatten som hon placerar på trappan. När han tvättar sig suckar han belåtet:

– Oj himmel så skönt ... Jag har härdat hela dan.

Då hon skrubbat hans rygg och står och torkar honom med en grov linneduk säger hon:

– Du borde gå och vila dej lite, Lasse.

– Nej, jag ska och vittja näten med Knut efter maten, svarar han och hivar smutsvattnet över blomrabatten under äppelträdet.

En stund senare sitter han vid köksbordet och äter potatisen hon värmt i stekpannan. Einar har gått efter lådorna till potatislandet. Penttu kommer ut från kammaren och visar några vackra kort. En flicka med trånande blick och klädd i spetsklänning ger han till Lasse som skrattande placerar henne mot en blomkruka på fönsterbrädet.

När Lasse fått på sig rena kläder och är på väg ut genom dörren hör Ella gnisslet av skottkärrshjulet. Hon tittar ut genom fönstret och ser Einar som kommer körande med lådorna. Då hon kommer ut på trappan viker han just om stughörnet. Han ser nöjd ut och sätter sig på trappan i det han säger:

– Det ser ut att bli ett bra potatisår i år.

– Jooo, svarar hon och går fram till bykstrecket mellan rönnen och stugknuten.

Lasse börjar självklart lyfta lådorna av kärran. Han ställer dem mot väggen under köksfönstret där de skall torka några dagar. Så för han kärran till lidret, tar velocipeden, kastar benet över ramen och säger kort i det han ger cykeln fart:

– Jag far nu, Mam.

– Vart ska han, frågar Einar och ser långt efter sonen som bara i nödfall talar till honom.

– Till Nålörn och vittja nät med Björkvalls Knut.

Einar blir sittande på trappan. Han ser på Ella som plockar ner plagg efter plagg från snöret. Och när hon med famnen full av doftande rena kläder sätter sig bredvid honom lägger han en arm kring hennes axlar och viskar:

– Ella ... förlåt.

– Hmm, nickar hon och ser på honom då han varligt stryker henne över blåmärket på armen. Märket hon fick senaste lördagsnatt då han full och hatisk kastade henne mellan soffan och kommoden i köket.
(Inf. 2011-08-31.)

Villsson som är inkasserare i staden sitter vid skrivbordet i finrummet och skriver ut räkningar på folks arrenden och hyror. Seminaristen Lindroos som hyr ett rum av honom övar psalmer på tramporgeln i rummet intill. Ella rör sig besvärad mellan rummen. Generad över sin klumpiga kvinnokropp torkar hon damm av möbler, prydnadsföremål och tavlor. Sopar golven, och skall just börja skura golvet i köket när hon hör Villssons röst:

– Fru Lundmark kan lämna skurandet den här gången.

– Tycker Villsson det, säger hon förvånad och blir stående med trasan i handen.

– Jo ni kan lämna det nu ... och göra det sedan när grossessen är över, svarar han och lägger bläckpennan ifrån sig.

Penttu som sitter på en köksstol och väntar medan Ella städar lyser upp i ett glatt leende och frågar:

– Får vi gå hem nu då?

– Snart ... för det skulle nog vara bra att få disken undan också, svarar Villsson som nu kommer ut i köket.

– Och så ska jag ta in mattorna, förklarar Ella för pojken medan hon vrider ur trasan över det ångande skurämbaret.

– Men det kan jag göra själv, säger Villsson och är redan på väg ut genom dörren efter mattorna Ella kastat ut i snön.

– Nå nej, det är nog mitt arbete det, säger Ella och hänger trasan till tork på spissnöret innan också hon skyndar sig ut. Där blir hon för ett ögonblick förskräckt stående på trappan. I snön nedanför henne ligger Villsson. Hopkrupen av en våldsam hostattack som gör det omöjligt för honom att resa sig.

– Vad i all världen, flämtar hon till. Och är i nästa sekund framme hos honom.

– Bara ... hostan, pressar han fram.

– Men ni har ju fallit, säger hon ängsligt och lägger en hand på hans skuldra.

– Inte ... farligt ... bara hostan.

Hans kropp skakar åter till i kramp. Hon känner hur han spänner ryggen medan han kämpar med slemmet. Hon hör hur han rosslar, flämtar och hackhostar. Ser hur han gräver med händerna i snön. Hur han försöker motarbeta hostvågorna som böljar genom honom.

Instinktivt faller hon ner på knä bredvid honom. Lägger en arm kring hans rygg. Trycker sig mot honom, vaggar och säger:

– Såja, såja ...

När han efter en stund snörvlar till och drar sig med en darrande hand över munnen tar hon av sig huvudduken. Torkar honom som ett barn och ber honom snyta och fräsa. Han lutar sig tungt mot henne. Och småningom lugnar sig hostan. Han suckar och drar in luften i långa andetag. Hon känner kylan från marken. Reser sig och frågar:

– Är det säkert att ni int slog er då ni föll?

– Jo. Nej, det känns int så, svarar han stönande och försöker resa sig också han. Hon hjälper honom och när han slutligen står upprätt lägger hon hans ena arm kring sin hals. Så släpar hon honom uppför trappan.

I dörröppningen står Penttu. Tyst och storögt iakttagande. Ella ber pojken hålla upp dörren. Inne i köket placerar hon Villsson på en stol. Knäpper upp de översta knapparna i hans skjorta. Känner på hans panna. Masserar de iskalla händerna. Stryker honom över armarna. Och när Villsson lägger märke till Penttus undrande min säger han med ett trött leende:

– Det här är rikedomen min från Amerika det.

Då tar Penttu ett steg närmare Villsson. Tittar troskyldigt upp i hans gråbleka ansikte och säger tröstande:

– Men du har ju Lady och storekipaget ditt också, förstås.

Villsson flinar till. Han förstår att pojken hört folk diskutera den nya hästen, och vagnen, som naturligtvis är alltför lyxig här på Vallbacken. Men min fattigdom och min hunger anar de inte ens, tänker han och drar med en lång suck sina händer ur Ellas varma. Så hostar han ännu en gång och vänder sig sedan mumlande till Penttu:

– Jaja ... ekipaget har jag ... och minasjukan.

– Och ibland en stor frid med mig själv, tillägger han och ser långt på Ella.

Hon hukar sig framför spisen. Blåser liv i glöden. Fyller mera ved på elden. Häller vatten i kastrullen som hon placerar på hällringarna. Så går hon utan ett ord ut efter mattorna.

Penttu sätter sig tyst på vedbänken. Villsson sjunker ihop på stolen. Lindroos som fortfarande spelar på orgeln övergår från ”När juldagsmorgon glimmar” till ”Jesus det renaste”. Villsson knäpper händerna och böjer sitt huvud som till bön.

Ute på gården dammar Ella mattorna. Hon skall just börja med den tredje när hon känner smärtan över ryggen och sammandragningen i magen. Hon flämtar till och blundar. Mattan faller ur hennes hand.

När hon åter öppnar ögonen ser hon en stjärna som i en vid båge faller mot jorden. Hon följer den med blicken tills den slocknar. Ser sedan uppåt. Lägger märke till stjärnorna som blinkar. Mörkret omkring dem. Står förundrad och liten inför den oändliga rymden. Hör som på avstånd Ladys trampande i stallet, orgelbruset inifrån huset och sitt eget hjärtas slag.

Hon uppfylls av ett stort lugn. Känner sig innesluten i en väldig trygghet. Tycker sig vara delaktig av en gåtfull helhet. I samklang med allt och alla. Upplyft och svävande i en mjuk dröm.

Tills en ny värk går genom hennes kropp. Då blir hon åter medveten om nuet. Väntar tills smärtan domnar bort. Andas lättad ut och samlar hastigt ihop mattorna hon dammat. Bär dem uppför trapporna, kastar dem innanför köksdörren och flämtar:

– Nu måst nog Villsson be Lindroos om hjälp... Det är dags för mig nu.

Villsson som suttit försjunken i psalmens ord om Jesu renhet och skönhet rycker till och svarar tankspridd:

– Naturligtvis ... naturligtvis fru Lundmark. Samtidigt fattar han vad hon egentligen sagt och rusar upp från stolen. Tar några vilsna steg över golvet, hostar och flämtar och börjar småplocka med temuggarna på bordet medan han förvirrad och osäker undrar:

– Ska Lindroos och jag ... jag menar ... navelsträngen, och trasor ... Kan vi kanske använda lakan, fru Lundmark?

– Ta och sätt er nu Villsson, svarar Ella trött. Så knuffar hon till Penttu, som sprungit fram och nu gömmer ansiktet i hennes förkläde, och säger till honom:

– Gå efter seminaristen du Penttu.

När Lindroos kommer ut i köket förklarar Ella för honom att några mattor ännu ligger ute i snön. Att Villsson behöver en konjaksgrogg, och några varmvattenflaskor i sängen. På spisen finns varmvatten och i klädkistan en extra filt.

Villsson ser olyckligt på henne och suckar:

– Det var säkert när ni hjälpte mig som det satte i gång ... Och jag har ju aldrig varit med om ... jag menar, jag är så hjälplös ...

– Nu ska Villsson ta det lugnt. Och gå och lägga er så ni int får lunginflammation, säger Ella och drar på sig tröjan.

– Och vi ska int glöm räkningarna, säger Penttu och går till finrummet.

Han samlar ihop pappren på Villssons skrivbord och skyndar sig ut i köket där han säger:

– Nå nu har Anna-Lisa arbete i morgon då hon ska springa runt med dehär lapparna.

Ella ler och när hon tätt följd av Penttu går ut genom dörren ropar Villsson efter henne:

– Gud vare med er.

När de kommer hem ser Ella genast att Einar inte är hemma. Men Anna-Lisa sitter på kökssoffan och leker med en pappersdocka. Lasse står böjd över vedbänken och täljer spånor. Bredvid kommoden sitter Affi och putsar en kopparpanna. Börje sitter vid bordet och läser Klockarposten, eller Österbottniska posten som den egentligen heter.

– Var är pappa, frågar Ella i det hon går fram till spisen där hon drar fram vattenkastrullen. När hon fyller den med vatten svarar Anna-Lisa som plockar ihop räkningarna Penttu slängt åt henne:

– Han for ut han, int vet vi vart han for.

– Jaha, säger Ella kort. Så vänder hon sig till Lasse och fortsätter:

– Då måst du fara efter Hiltunenskan, hör du.

– Är det så nu, flämtar han till och ser förvånat på henne medan kniven och tändorna faller ner i vedbänken.

– Jaa ... Och hör du, gå in och säg till åt Alma och Ida också, fortsätter hon mot pojken som redan börjat dra en jacka på sig. Så försvinner han hastigt ut genom dörren.

En stund senare kommer Ida flåsande. Fyller köket med sin lukt av kor, mjölk och dynga. Ser sig oroligt omkring och undrar:

– Hur har du det ... Lasse sa att det var bråttom.

– Nå int är de så bråttom ännu ... Kommer du rakt från fähuset?

– Ja, jag höll på och mjölka, men Dolly var hemma så hon fortsatte ... är det tätt mellan värkarna redan?

– Int riktigt, men det brukar ju gå så fort för mig ... Hör du är du snäll och sätter ett lakan i sängen, det borde finnas ett i birongen.

– Mamma. Ska vi få barn nu, frågar Penttu som hört att de ska få ett syskon till att mätta munnen på.

– Jaja ... Och du ska hålla dig undan, svarar Ida och föser bestyrsamt undan pojken som undrande står framför Ella.

Han går och sätter sig på soffan bredvid Anna-Lisa som upphört med sin lek. Ida går in i kammaren där hon börjar bädda. Så ropar hon frågande:

– Ska jag kanske tända en brasa till i kakelugnen.

– Det sku nog vara bra, svarar Ella som står och letar efter ett salicylpulver i skåpet.

– Och ungarna kan väl gå ut en stund, fortsätter Ida, men när Ella ser på Anna-Lisa som dragit upp Penttu i sin famn skakar flickan på huvudet och viskar:

– Jag vill int, Mam.

– Och jag ska ha den här pannan putsad i kväll, säger Affi bestämt från kommodhållet.

– Vill int. Och vill int. Nu ska ni tamejtusan bara lyda, hojtar Ida från kammaren.

Alma som just då kommer in genom dörren skrattar till och konstaterar efter en forskande blick på Ella:

– Här tycks ju allting vara i full gång, hör jag.

– Nåja ... Oj herregud ... nu ... oj...

– Sätt dej, sätt dej, ropar Alma och rusar med framsträckta händer till Ella.

Ella sätter sig på stolen nära köksskåpet. Hon håller sig i skåpet, flämtar, pustar och ojar sig stönande:

– Oj, jag sku behöva tvätta mej där nere.

Nog hinner du. Försök andas lugnt nu bara ... sådärja ... och så igen. Såja, såja ...

När värken släpper och Ella sitter avslappad häller Alma vatten i ett tvättfat. Hon för det in i kammaren och Ida som nu också står bredvid

Ella frågar:

– Tror du att du orkar till sängen?

– Jo, svarar Ella och reser sig. Lägger en arm kring Idas midja och går stödd på henne in i kammaren.

Ella sätter sig ytterst på sängkanten. Ida drar byxorna av henne. Alma känner ännu en gång på vattnet och börjar tvätta henne med en trasa mellan låren. Ida torkar henne med en grov linneduk. Sedan drar Alma av henne klänningen och då kommer Ella ihåg:

– Jag har en riktig nattpajto i birongen.

– Där lakanet var, frågar Ida och är i detsamma framme vid byrån där hon efter en stunds letande hittar ett blommigt flanellnattlinne.

– Och så vill jag tvätta mej i ansiktet och under armarna också, pustar Ella som börjat svettas.

Alma hämtar genast rent vatten från köket. Lägger tvättfatet på en stol framför sängen där Ella bredbent sitter. Med huvudet på sned och med en uppmuntrande blick på Ella frågar hon:

– Kanske vi sku koka kaffe medan vi väntar på Hiltunenskan?

– Om det finns så, svarar Ella och kliar sig med ena handen över de fyllda brösten,

– Nå, i annat fall går jag in till oss efter ... Tvätt dej du nu. Jag tog fintvålen er ur kommoden.

Medan Ella tvättar sig gör Ida upp eld i kakelugnen. Alma kokar kaffe i köket. På soffan sitter Anna-Lisa som tidigare med Penttu i famnen. Börje har vikt ihop tidningen. Affi putsar och gnider den blanka pannan. Ingen av dem säger ett ord. Men med ögonen på skaft följer barnen noga med vad som händer och sker omkring dem. Och när Alma går mot kammaren med en ångande kaffemugg i handen ropar Anna-Lisa högt och tydligt:

– Mamma, om du int dricker opp alltsammans så tar jag resten.

– Tyst du nu, fräser Alma.

– Sa jag int att ni sku gå ut, börjar Ida ropa, men blir avbruten av Affi som med huvudet på sned kikar in i kammaren och trotsigt svarar henne:

– Och jag sa att jag ska puts den här pannan i kväll, jag.

– Som om det sku vara så viktigt nu då mamma din ska få barn.

– Nå vet du Ida, ett barn mer eller mindre här på Vallbacken betyder int så mycke.

– Uppkäftig kan du vara din kläpp, men lyda ... Neeej.

– Var snäll nu Affi, ber Ella stönande och då böjer sig pojken tyst ner över kaffepannan. Spottar på trasan, doppar den i Sampoasken och börjar åter sitt putsande.

Alma hämtar två kaffemuggar till. Går tillbaka in i kammaren och drar igen dörren efter sig. Börje och Anna-Lisa stirrar tysta på varandra. Lyssnar noga till ljuden från kammaren Hör hur kvinnorna småpratar och skrattar tills Ella kvider till Hör Almas och Idas lugnande röster, knastret från brasan, prasslet av sängkläder, och så igen småprat och stillhet.

Efter en stund öppnas ytterdörren. Det knarrar i farstun av snabba steg. Och så står hon där. Hiltunenskan. Hon som alltid kom just före en ny unge plötsligt fanns i sängen bredvid mamma.

– Iltaa, säger Hiltunenskan stramt.

– Iltaa, viskar Anna-Lisa och Börje samtidigt. Affi reser sig hastigt, bockar och nickar:

– Iltaa ... Äiti. Och så pekar han menande mot kammardörren som Ida just då öppnar helt i det hon säger:

– Vi är här.

Hiltunenskan klär långsamt av sig den rutiga storsjalen. Hon viker ihop den och ger den till Lasse. Han hänger upp den på klädkrokarna innanför dörren. Så tar han ett steg inåt rummet

och frågar Ida som står väntande i kammardörren:

– Hur mår Mam?

– Hon drack just kaffe, så nog mår hon ...

Allt verkar så normalt, förklarar hon sedan mot Hiltunenskan som svarar:

– Jaa ... Onko vesi lämmintä?

– Kyllä ... jo, jo... vesi ... joo, nickar Ida och skyndar sig till diskbänken där hon häller upp vatten i ett tvättfat. Lasse sätter sig bredvid Anna-Lisa och Penttu. Hiltunenskan tvättar sina händer. När hon torkar sig på handduken Ida räcker fram frågar hon:

– Missä Einari on?

– Vi vet int ... ei minä.

– Poissa vaan -.. on, avbryter Affi åter Ida och ställer sig beskäftig framför Hiltunenskan.

– No, hyvä vaan kun hän on poissa, säger Hiltunenskan och då skrattar Ida till och svarar hickrande:

– Jaa ... jo… Kyllä. Bara han sku vara borta när han planterar också ... Lapset, menar jag Nussi ... Då är nog Einar med.

Hiltunenskan ler inte ens. Tittar bara tyst och strängt på Ida Hon kommer av sig och när

Hiltunenskan går mot kammaren letar hon i kjolfickan efter snusdosan. Hon tar en pris mellan fingrarna och när hon drar in snuset i näsan böjer hon sig ner över Affi och väser:

– Och nu din arma ung ska du ut! Eller så tar jag fram riset.

– Int har vi nå ris här int!

– Men Papp din har en läderrem, vet jag ... och med den ... Aaahtjo.. Aaahtjo.

Medan Ida nyser drar sig Affi tillbaka mot kommoden. Tillplattad och skamsen över att Ida kände till läderremmen. Och rädd för att hon kanske kunde ta fram den sjunker han tungt ner på golvet intill kommoden. Men när hon nyst några gånger och snutit sig i den brunfläckiga näsduken skyndar hon sig bara in i kammaren efter Hiltunenskan.

I köket blir allt stilla. Börje sitter som förr med tidningen hopvikt framför sig på bordet. Anna-Lisa sitter med Penttu intill sig. Lasse lutar huvudet i händerna som en gammal gubbe. Affi har glömt sitt gnidande och sitter hopsjunken och lyssnar noga.

Från kammaren hörs Ellas stönande. Almas och Idas deltagande röster. Hiltunenskans korta repliker och kommentarer. Och när Ella skriar till och ropar, kylmä, kylmä, rusar Affi upp, ställer sig nyfiken nära kammardörren och kikar storögt in. Vänder sig sedan förbluffad in mot köket och flämtar upprörd:

– Hon tvättar Mam i pison med brännvinet.

I nästa sekund har han Lasses hand i nacken. Han slungas bakåt och hör Lasse flåsa:

– Arma snorvalp ... Vad sku du dit för?

Samtidigt uppenbarar sig Hiltunenskan i kammardörren. Med kalla ögon och hopknipen mun kommenderar hon kort och befallande:

– Ja nyt kaikki lapset pöydän alle.

Penttu och Anna-Lisa flyger blixtsnabbt in under bordet. Börje hasar sig ner från stolen ch makar sig till rätta på golvet. Affi vrider sig i Lasses grepp. Så kastas han mot bordet och kryper gråtande ner mellan Börje och Anna-Lisa. Lasse blir stående med hängande armar. Han andas flämtande och häftigt. Hiltunenskan betraktar honom med sina falkögon. Så nickar hon och säger aningen mildare:

– Vettä ... Hae sinä lisää vettä.

Inne i kammaren har Ella lagt sig i sängen. Ida masserar henne över ryggen och armarna. Alma torkar henne med en våt handduk i pannan. Och när Ella säger att hon är törstig går Alma genast ut i köket efter ett glas vatten.

Under vaxduken som hänger ner över bordet iakttas hon vaksamt av fyra par barnaögon. När hon lägger märke till deras ängsliga blickar lyfter hon i förbifarten på duken och säger:

– Int behöver ni vara rädda. Och snart får ni kanske en lillabror.

– Fast int sku det behövas. Det är nog så trångt här redan, hulkar Affi och ser på Alma med tårfyllda ögon innan han sluter dem i smärta då Anna-Lisa av spänning och nervositet knuffar honom i sidan och väser:

– Var tyst nu!

Från kammaren hörs ett ylande skrik. Alma rusar iväg. Affi börjar gråta mera högljutt. Anna-Lisa lägger en arm omkring honom samtidigt som hon vaggar Penttu som krupit upp i hennes famn och trycker sig intill henne. Börje flyttar sig närmare de andra. Stirrar skräckslagen på Anna-Lisa. Hon stirrar tillbaka. Med samma vidöppna rädsla i ögonen som han. Men när hon tröstande vaggar de andra två försöker hon låta lugn då hon säger:

– Int dör mamma ... Hon har ju fått barn förr så ... men när det gör så ont förstår ni ...

De hör att Lasse kommer in med vattenämbaret. Att han placerar det på diskbänken. Att han stannar, och står och lyssnar. Att han tar några tveksamma steg mot kammaren. Att han åter lyssnar. Och rusar ut när Ella ropar till:

– Ååh, oj ... Jag vill sitta igen ... Haluan istua!

– Nå istu sitten jos niin on parempi, svarar Hiltunenskan och Ella sätter sig svettdrypande på sängkanten. Hon vrider kroppen i böljande rörelser. Pustar och stönar. Ser tacksamt på Alma som räcker henne vattenglaset. Säger att hon fryser om fötterna. Men när Ida drar på henne strumporna flämtar hon plötsligt till. Spänner kroppen utöver sängen och utbrister överraskad:

– Nu kommer vattne.

Hiltunenskan placerar snabbt ett fat under henne. Ida och Alma stöder henne från varsin sida och när vattnet gått lägger de henne varsamt ner i bädden. Ida rättar till kuddarna under hennes huvud. Alma häller några kamferdroppar på en sockerbit och lägger den mellan hennes läppar. Hiltunenskan torkar hennes sköte med rena trasor. Kontrollerar slidöppningen och säger att allt är som det skall. Att förlossningen ser ut att gå normalt. Så oljar Hiltunenskan in sina händer och börjar med långsamma, rofyllda tag massera hennes mage, höfter och insidorna av låren.

Ella domnar sakta bort. Vilar i de tre kvinnornas närhet och omsorg. Känner sig åter innesluten i en stor trygghet och tillit. Och när hon sluter ögonen tackar hon Gud. För kvinnorna och deras händer. För friden hon känner. För helheten hon är en liten del av. För livet med allt vad det ger av glädje och smärta. Och i en känsla av att vaggas nära en kärleksfull allmakt somnar hon för några minuter. Glider in i en dröm där hon på rullande dyningar gungar mot horisonten. Som uppgår i himlen där en stjärna blinkar, glimmar, och faller mot jorden i en gåtfull båge.

Under bordet i köket är luften tät av spänning. Barnen vågar knappt andas. Vågar inte längre se på varandra. För mors röst från kammaren har tystnat. Och tystnad betyder i denna stund bara en sak. Död.

Mamma är kanske död.

Börje stelnar i sin hopkrupna ställning. Hans ögon blir smala och hårda. Munnen ett tunt streck. Affi stirrar envist ner i golvet där en flik av trasmattan är synlig. Ränderna är gula, grå och svarta. Hela världen är gulgrå och svart.

Anna-Lisas hjärta dunkar av återhållen skräck. Förtvivlad håller hon armarna allt tätare om Penttu. Känner inte längre av hans tyngd. Inte tröttheten i armarna. Inte stickningarna i benen som för länge sedan domnat. Bara iskylan, och bultande t vid tinningen, halsen och öronen. Och suset när hon om och om igen faller ner i en mörk grotta. Och medan hon faller försöker hon minnas alla böner Ella lärt henne. Men inte en enda klar tanke tar form i henne. Hon vet bara att hon maktlös virvlar runt i ett ekande tomrum.

Tills hon hör ett plågat rop. En flämtning och ett stön. Då stannar hjärtat nästan. Hon håller andan. Väntar andlös. Ser upp och möter åter Börjes blick. Bävande ser de på varandra och lyssnar. Till Ellas djuriska läten. Till Idas röst som stånkar och upprepar, kryst nu, kryst lite till nu Ella. Och så ett långt utdraget yl som övergår i korta flämtningar.

Börjes läppar darrar till i en mjuk skälvning. Anna-Lisa känner hur tårarna stiger i ögonen och lägger ansiktet mot Penttus hals. Han frigör sig ur hennes grepp och kravlar över till Affi. Anna-Lisa sjunker ihop. Lägger sig utmattad ner på golvet. Döljer ansiktet i händerna och gråter av lättnad. Märker inte att Affi oroligt rör på sig. Att han lägger sig på mage och kikar under bordduken ut över köket. Men hör när han säger att han skall gå och pissa. Då vänder hon på sig och säger dovt:

– Du går ingenstans förrän Hiltunenskan gett lov.

– Ska jag pissa ner mig då?

Hon torkar tårarna. Sätter sig upp och sedan också hon tittat ut över rummet ger hon Affi lov att gå bort till slaskämbaret. Men just när han är framme vid ämbaret hörs ett tunt litet skrik. Ett barns första hjälplösa skri i världen. Då glömmer Affi sitt ärende. Rusar hastigt tillbaka till bordet och frågar uppskärrad:

– Hörde ni?

– Jaaa, förstås, svarar Börje och Anna-Lisa på samma gång. Så ser de förvånat på varandra och brister ut i ett hackande, torrt skratt. Affi ser undrande på dem. Börje låter så konstig, Anna-Lisa ser ut som om hon grät fast han hör att hon skrattar. Och de slutar inte förrän Hiltunenskan lyfter på duken och säger att de fått en syster som de kan komma och titta på i kammaren.

Penttu kryper genast iväg. Anna-Lisa tar ett stadigt tag i Affis hand. Tillsammans går de stillsamt in i kammaren och ställer sig blyga innanför dörren. Börje kastar en hastig blick över modern och systern. Visslar till och går och sätter sig mellan Alma och Ida på den andra sängen. Penttu som krupit upp i sängen till Ella slår armarna hårt om hennes hals när Hiltunenskan försöker lyfta bort honom. Lasse som stått ute i farstun och väntat ställer sig frusen i kammardörren. Ser oroligt på kvinnorna och frågar bekymrad:

– Har allt gått bra?

– Kyllä ... Ja nyt kaikki on niin hyvin kuin olla voi, svarar Hiltunenskan och ler ett av sina sällsynta leenden då hon fortsätter:

– Tule nyt vaan.

Lasse ler besvärat och skakar på huvudet. Tar ändå några steg mot sängen. Möter Ellas blick och blir stående. Tills hon viker ner en flik av filten kring barnet och säger:

– Det blev en flicka.

Då är han genast hos dem. Faller på knä intill sängen. Glömmer de andra i rummet. Ser på Ella med ögonen fulla av tårar, flämtar och suckar rörd:

– Oj, Mam.
(Inf. 2011-09-06.)

Barnet, en gammal kvinna, ligger för det mesta i bykkorgen i kammaren. Hon är trött efter en lång resa och sover mycket. När hon är vaken betraktar hon förundrad sina små händer, ljuset som silar in från köket och gardinerna som utestänger vintermörkret.

Omgivningen är henne främmande. Hon ser sig vilset omkring. Men allt är glidande och upplöst. Ändå hör hon ibland välkända röster, hundskall och rop. Då lyssnar hon, och spejar in mellan träden. Men just när hon får syn på kvinnorna som med risknippen på sina ryggar mödosamt går uppför berget försvinner de i dimma och dis.

Ibland vacklar hon till och faller. Störtar nerför den vassa klippan som river hennes hud. Känner havet när det sluter sig kring henne. Strömmen som virvlande drar henne med sig. Allt djupare. Allt längre ner mot mörkret.

På en grönskande strand dansar hon. Tillsammans med andra på en öppen plats mellan jordfärgade hålor. Dansar i stor glädje och känner värmen från solen de tillber. Uppgår i dans och ljus. I skimrande blått ljus där de glänsande människokropparna förvandlas till alger, tång och vajande sjögräs.

Flämtande efter luft når hon åter ytan.

Betraktar förundrad sina små händer, ljuset som silar in från köket och gardinerna. Hör barnröster omkring sig men förstår inte innebörden av deras ord och meningar.

Ofta kastas hon in i en piskande sandstorm. Håller ett barn tryckt mot sitt hjärta, och ett annat går bredvid henne. Lika envist framåtkrökt som hon själv. Kämpande mot vinden och sanden. Och det enda hon vet är att det gäller att gå. Bara gå. Rakt mot stormen. Mitt inne i stormen.

När hon utmattad och dödstrött brister ut i klagande gråt är Ella genast hos henne.

Hon känner hur hon lyfts och vaggas. In mot Ellas kropp som är varm och livgivande med brösten fulla av mjölk.

Girigt suger hon bröstvårtan.

Girigt inandas hon doften av Ellas kropp.

Girigt griper hon tag i Ellas fingrar och ser på Ella utan att blinka. Utan att dölja något.

Och Ella möter den uråldriga blicken. Ser smärtan, sorgen och tröttheten. Känner igen det alltsammans och smeker barnet varligt över kinden. Kysser de små händerna och håller den gamla ömt intill sig. Ber en ordlös bön över barnet. Om välsignelse och kraft att åter orka gå den långa vägen. Den långa väg människan om och om igen måste gå.

I Ellas närhet lägger sig den gamla till ro inne i barnets kropp. Sjunker in i sömn och dvala. Vaknar ibland och öppnar sina ögon.

Då blir barnet stilla. Ser sig omkring med den gamlas ögon, betraktar livet med den gamlas erfarenheter, och fylls av djup sorg.

Men när den gamla känner barnets sorg sluter hon åter sina ögon. Glider sakta tillbaka in i sömn och vila.

Och barnet, befriat, sparkar ivrigt med de små benen, fäktar med armarna, börjar krypa, lär sig gå, och springer snart bland de andra barnen på Vallbacken.

Inuti henne slumrar den gamla. Vaknar ibland och öppnar sina ögon.
(Inf. 2011-09-14.)



Anita Wikman (1987) Kråkvals.


Läs mer:
Fortsättning.
(Inf. 2011-08-25, rev. 2013-07-31 . )