forts. Kråkvals av Anita Wikman

Einar är på hemväg efter dagens arbete. Han cyklar förbi pingstkyrkan Salem, brännvinsbutiken och hattmodisten Julias lilla prydliga hus. I Sinkkonens gathörn stannar han och blir stående utan att reflektera över varför.

Han vänder blicken mot esplanaden. Björkarna lyser brandgula. Från träden i Topeliparken faller skuggorna över gatan och det vita Grundfeldtska huset. Han lägger märke till hur en solstråle som faller genom grenverket träffar skvallerspegeln som är vänd mot parken. Ser hur ljuset reflekteras mot burspråket och de små grönskimrande fönsterrutorna. I ett öppet fönster vajar en vit spetsgardin.

Han vet inte att byggnaden vid sekelskiftet ansågs som ett av landets vackraste hus. Att det är ritat av en berömd arkitekt och byggt i morisk stil. Men han vilar i svalkan och renheten som huset utstrålar. Njuter av skönheten. Insuper harmonin i vinklar, linjer och bågvalv. Står där bara en lång stund och sätter sig sedan tungt på velocipedramen.

Bakom honom på Bergmans gårdsplan plockar August och hans ryska Alexandra ner äpplen från det dignande fruktträdet. Han hör Alexandras flödande ordsvall och Augusts sävliga svar. Men han vänder inte på huvudet för att hälsa på dem. Han vill inte prata med någon just nu. Han vill bara vila sig lite. Vila armarnas senor och muskler. Vila tankarna, och känslan av att vara fångad i en fälla av ansvar och plikter. Vädra ut lukten av läder, becktråd och gamla skodon. Glömma Ella och ungarna. Folks marrande om priser och sneda sulor. Pihlströms anmärkningar och det Wilma sagt i dag. Att hon var på tjocken. I tredje månaden redan och att det antagligen var han som var orsak till det. Dessutom hade systern Lena i går kväll krävt tillbaka pengarna han lånat av henne. Och skällt ut honom för hans kvinnfolksrantande, som hon sa.

Allt sådant vill han glömma för en stund. Men störs av Viklunds Lisa som kommer med korna genom esplanaden och mjukt ropar:

– Koom, sippona min, koom.

– Satans kvinfolk, svär han högt och tydligt.

– Att va säga Lundmark, ropar Alexandra över staketet.

– Just det jag sa … och du också din ryssfitta, mumlar han för sig själv innan han vänder sig om och artigt svarar henne:

– Jag sa bara goafton.

– Aj jaha, säger Alexandra och ser fundersamt efter honom då han slänger benet över velocipeden och trampar vidare.

Han följer den slingrande kostigen upp mot Viklunds. Musiken från fröknarna Järnefeldts öppna kammarfönster strömmar omkring honom. Ändå ramlar allt det gnagande åter över honom. Ungarnas bligande och skrämda ögon. Ellas evinnerliga, nej ids int nu Einar, då han vill ligga med henne. Lenas anklagelser och tillrättavisanden. Idas och Almas lurande blickar. Trängseln kring matbordet och i sängarna. Känslan av att vara bunden till händer och fötter. Längtan efter fest, frihet och glädje.

Wilma. Hennes fnittrande skratt när de smög i skogsdungar och lador. Hennes dofter och lekar. De gäckande ögonen och den ohämmade lusten. Hennes sätt att rida honom galen ...

Plötsligt måste han åter stanna. Står där flämtande och känner hur hjärtat hamrar. Hur strupen sammansnörs kring rop som vill ut. Hur käkarna krampaktigt malar plågan han inte får formulera i ord.

Han sväljer och sväljer. Hör på avstånd Lisa som med korna är på väg uppför backen. Och ser i Viklunds grindhål pojken som Viklundgubben hann ge Lisa innan han fick slag och blev en orkeslös gamling.

Pojken står och spana efter modern. Men när han ser att Einar åter sätter sig på velocipeden och närmar sig skjuter han sakta igen grinden och gömmer sig sedan snabb bakom spjälorna i planket.

Einar uppfattar pojkens rädsla. Men när han kör förbi honom ropar han ändå dovt och skrämmande:

– Buuuu.

Samtidigt hör han från skyddskårshuset Karleborg Vaselius röst som kommenderar:

– Givakt! På stället marsch. Ett, två. Ett två!

– Och du också din jävla skit, väser Einar och minns i fjol höstas när Vaselius jagade honom vid Ragnöforsen. Han minns albuskarna som rev honom i ansiktet då han sprang i mörkret. Vaselius flåsande bakom honom, och ficklampans ljuskägla mellan träden. Det hårdhänta greppet i armarna, och Vaselius min då han beslagtog hela fångsten.

Han hade bett om att få tre sikar hem till Ella och ungarna. Men Vaselius hade varit obeveklig. Sikfångsten var och blev förbruten till Staten. Och efteråt fick han böta tvåhundra mark för olaga fiske.

Harmen blossar på nytt upp inom honom. Ilskan stiger och fylld av agg börjar han trampa så mycket han orkar. Velocipeden skjuter fart. Han flyger nästan framåt. Svänger beräknande i Forsmans gatuhörn. Och hamnar mitt i skocken av snaggade pojkspolingar som står uppställda längs gatan. Pojkarna ropar till och rusar hit och dit. Holms Ingmar kastar sig i diket. Selmas Nick tappar träbössan då han hoppar undan för Einar som vinglar av och an innan han slutligen handlöst ramlar framför Vaselius.

– Va satan, utbrister han vredgat och ser upp på Vaselius.

Vaselius betraktar honom kallt och överlägset. Tar ett steg bakåt, rättar till uniformsmössan och sträcker på halsen när han säger:

– Jasså Lundmark är full igen.

– Nej tänk att det är jag int! Jag har faktiskt inte tagit en droppe på flera månader, fräser Einar ilsket och reser sig hastigt.

– Känn själv om jag luktar, fortsätter han och flåsar med vidöppet gap intill Vaselius renrakade haka.

Vaselius stiger åt sidan. Han tar av sig den ena handsken, hostar demonstrativt med handen för munnen, och frågar sedan:

– Varför kommer ni då rusande som en galning?

– För att jag är hungrig, kommissaren. Och för att jag vet att där hemma väntar Ella med stekta sparvar, inkokt lax, och blammage de la vitto, forsar orden ur Einar som med vita läppar och blixtrande ögon kippar efter luft innan han med undertryckt hat och med munnen skälvande av ett gement leende fortsätter:

– Men jag visste ju int, kommissarien, att det hålls krigsövningar med snorvalpar längs gatorna nuförtiden.

– Ni vet mycket väl att det inte är krigsövningar vi sysslar med, utan disciplinsövningar för kommande skyddskårister. Och ni vet också att skyddskåren är tillsatt för att upprätthålla lag och ordning i landet, börjar Vaselius i tillrättavisande ton, men blir avbruten av Einars häftiga:

– Lag och ordning? Är det lag och ordning det, att när en vanlig medborgare i fredstid kommer hem från arbetet så kör han nästan ihjäl sig för att det kryllar av småsoldater överallt. Är det lag och ordning det?

Vaselius svarar inte. Han drar långsamt på sig den svarta läderhandsken. Lyfter sedan blicken och ser på pojkarna som nyfikna samlats omkring dem. Så stramar han upp sig, tar visselpipan och blåser en gäll signal innan han ryter:

– Giv akt! Uppställning!

Medan pojkarna radar upp sig på fyra led tar Einar upp velocipeden. Han borstar noga av sitsen och sina byxor. Sätter sig på pakethållaren och tänder en Klubb. Och när pojkarna står som tennsoldater utbrister han:

– Oj så duktiga pojkar!

– Grundställning! På stället marsch! Ett, två. Ett, två, ropar Vaselius och kommer sedan fram till Einar medan pojkarna taktfast trampar så sanden yr.

– Jag vill bara påminna Lundmark om att detta är allmän plats, säger han kort och hotfullt medan han sticker fingrarna in under bältet på uniformsrocken.

– Nog vet jag det, svarar Einar och drar ett långt bloss på cigaretten medan han ser på pojkarna som militäriskt travar i gruset.

– I så fall vet ni också att man inte ostraffat får störa på allmän plats?

– Jooo ... Nej, int vill jag störa, säger Einar sävligt och fimpar tobaken innan han slänger sig över ramen och med ett illfundigt leende tillägger:

– Men det var intressant att se hur de ser ut, och hur de övar de här som ska skydda mej och mitt.

När Einar efter en spark med foten glider iväg på velocipeden blir Vaselius tyst stående. Han knyter högra handen och trycker den hårt in i vänstra handflatan medan han försöker minnas om Lundmark för tillfället har några obetalda böter eller utskylder liggande. Han minns inte, men besluter sig för att kontrollera saken följande morgon på poliskammaren. Så vänder han sig om och går stelt och högdraget fram till pojkarna för att fortsätta drillningen.

Einar känner sig märkvärdigt lättad när han fortsätter hemåt. Han ler förnöjt, och visslar när han åker förbi Vidmans och Blåbärs-Annas. Han hälsar glatt på Uno som med en spade på axeln kommer från Frillmossen. Och utanför Långraden där vallbacksungarna som vanligt spelar Fyra mål stannar han. Han nickar leende till Penttu. Skrattar och hoar när Anna-Lisa missar en boll. Lägger märke till att Haapasalos Ulla har fått små putande bröst. Ser att Elmer är kvick och smidig när han kutar utmed de streckade linjerna på gatan.

När spelet är slut och Penttu och Anna-Lisa kommer springande fram till honom lyfter han pojken på pakethållaren och placerar flickan på ramen framför sig. Så tar han åter sats och trampar tungt flåsande uppför backen till den grågula stugan.

På trappan sitter Ella och vispar lingongröten. Lillflickan står bredvid och plockar småstenar i en gammal halvrostig kaffeburk. Och när Einar lyfter ner Penttu från pakethållaren kommer den lilla fram tultande och sträcker upp armarna mot Einar.

Han lyfter henne skrattande högt upp i luften. Han gungar henne på sina armar tills hon hiar av förtjusning. Och när han drar henne intill sig slår hon armarna om hans hals. Han blundar och stryker henne över håret då han ovanligt ömt och stilla säger:

– Tita pian min.

Ella tittar upp och upphör med vispningen. Penttu som satt sig på trappan skuggar ansiktet med handen när han kisande mot kvällssolen ser på fadern. Anna-Lisa står blickstilla under köksfönstret. Från äppelträdet faller en frukt med en lätt duns i marken. Katten kommer gående med lyft svans. Vid Söderbergs vindar Ida upp vatten. Börje kommer visslande förbi Änttis.

Under några sekunder är allt genomlyst av kärlek. Ella ler ljust och när katten stryker sig mot hennes ben och Einar ställer ner lillflickan på marken säger hon med rösten fylld av värme:

– Klappagröten är färdig.

Men när natten några timmar senare mörknar kring stugan och alla andra sover ligger Einar vaken med sin plåga. Han suckar och stönar. Vrider och vänder på sig. Han försöker ändra tankarnas banor men de äter sig bara allt längre in i hans känsla av vanmakt och hopplöshet.

Livet är tröstlöst och grått. Bara ett enda släpande. Ett evigt dragande på lasset av plikter och skyldigheter ...

Rastlöst kastar han sig av och an i den trånga soffan. Affi blir orolig och sparkar i sömnen. Irriterad makar Einar undan hans ben och armar. Lägger sig sedan på rygg. Stirrar ut i mörkret. Vill glida in i sömn och vila. Vill få ro. Men slungas om och om igen in i malströmmen av tankar och känslor där han hjälplös virvlar runt.

När Affi åter sparkar honom i sidan blir han het av ilska. Stiger upp och går in i kammaren. Lyfter upp Penttu och placerar honom i fotändan på Börjes och Lasses säng. Hämtar Affi från köket och lägger honom på Penttus plats bakom Ellas rygg. Drar upp täcket kring pojken och skall just gå tillbaka till köket när hans blick faller på lillflickan i Ellas armar.

Hon sover rofylld och snusande. Han fylls av vek tillgivenhet. Böjer sig ner och lösgör försiktigt Ellas armar kring barnet. Lyfter upp flickan i sina armar och bär henne varligt till köket. Lägger henne i soffan och kryper själv ihop omkring henne.

Han inandas med välbehag den mjuka barndoften. Njuter av det lena håret mot sin haka. Lägger en av hennes små händer tätt mot sin mun. Ler vällustigt och somnar äntligen.

I drömmen ser han Wilma och sträcker händerna efter henne.

Barnet gnyr i sömnen.
(Inf. 2011-09-19.)

– Lea är död.

Ella stannar halvvägs mot brunnen Hon lyfter huvudet och ser Alma som står i snön framför sin trappa.  Hennes armar hänger slappa utmed sidorna. Hon har inga ytterkläder på sig. Håret är okammat och står som en sky kring hennes vita ansikte. Ella tappar vattenämbaret.

– Att va sa du, frågar hon.

– Lea är död, stammar Alma.

Ella går stelt förbi brunnen. I Lunds farstufönster ser hon Doris och Elmer. De stirrar stumma på henne Sally öppnar ytterdörren Hon är barfota och gråter skrämd och frusen.

Hannes syns inte till. Alma står fortfarande med hängande armar. Hon är alldeles blå om läpparna Ella går fram till henne och upprepar sin fråga:

– Att va sa du?

– Hon dog i natt, Ella, brister Alma klagande ut och tar ett steg mot Ella. Så kastar hon sig in emot henne och fortsätter snyftande:

– Hannes är just efter diakonissan.

– Voj Alma, Alma, flämtar Ella och drar Alma tätare intill sig. Gråtande i varandras armar hör de Sally ropa:

– Mamma! Kom in nu.

– Jaja, svarar Alma men klänger sig bara närmare Ella som ynkligt lipar:

– Men hon var ju lite bättre redan.

– Jo, men …

– Och just nu när de bygger sanatoriet i Jakobstad.

– Jaaa.

– Mamma Du blir kall där ute, ropar Elmer med skärande målbrottsröst.

– Oj hör du Ella, hur ska jag orka?

– Du vet varifrån vi får kraft, viskar Ella och kramar Alma som pressar sitt ansikte mot hennes hals.

– Men när jag int orkar tro nå mera.

– Vad är det frågan om egentligen, hojtar Ida förvånat från fähusdörren vid Söderbergs.

Varken Ella eller Alma orkar svara henne. Men Sally kastar upp dörren på vid gavel och skriker gällt och bevekande:

– Ida! Kom hit!

– Mamma, kom in nu, vädjar Doris ännu en gång och drar samtidigt in Sally i farstun. Sally spjärnar emot, griper tag i dörrkarmen och ylar hjärtskärande:

– Mamma … mamma …

– Vi måst nog gå in nu, säger Alma och lösgör sig tungt suckande ur Ellas omfamning Hon torkar sig i ögonen och går raglande uppför trappan. Ella följer tyst efter henne.

Inne i köket är det isande kallt. Elden som Hannes tände i spisen innan han for har slocknat. Kammardörren är låst. På diskbänken står odiskade kärl. Slaskämbaret luktar.

Alma sjunker ner på en stol. Sally kryper darrande upp i hennes famn. Alma lägger mekaniskt en arm kring den kalla flickkroppen. Ella stannar innanför dörren med förklädet tryckt mot ansiktet. Elmer ser på henne med rödkantade ögon. Doris står mitt på golvet med händerna sammanpressade över magen. Hon skakar av frossa. I fållen på hennes korta nattsärk lyser en röd mensfläck.

– Vad har ... har Lea dött nu, skriker Ida till när hon kommer in.

Ingen svarar henne, men hon förstår ändå genast. Tar sig förfärad med en hand över munnen och frågar:

–När?

– I natt ... klockan fem, hackar Elmer fram och rusar sedan ut.

– Nog har man ju nästan väntat ... men ändå. Oj gode gud ... oj, oj, oj, flåsar Ida och börjar gå av och an över golvet. Hon vrider sina händer och jämrar sig sakta. Till slut stannar hon framför skåpet och blir stående där med skakande axlar.

Alma sitter hopsjunken och orörlig. Ella står och stirrar i golvet. Doris hackar tänder. Tårarna rinner ner över hennes förvridna anletsdrag.

Sally ser sig undrande omkring i rummet. Hon glider sakta ner ur Almas famn. Går huttrande fram till Ida, rycker henne i kjolen och säger vädjande:

– Ida. Jag fryser så.

– Vi måst väl sätta strumpor på dej då, svarar henne Ella men står som förlamad och fortsätter att stirra i golvet. Sally knuffar ännu en gång till Ida. Men hon reagerar inte. Står där bara och

skakar. Flickan går därför fram till Ella, fattar hennes hand och manar pockande:

– Kom då!

Ella rycker till vid Sallys beröring. Hennes ögon ändrar uttryck och när hon lyfter upp flickan i sina armar säger hon beskärmande:

– Oj så kalla fötter du har.

Ida snörvlar till och snyter sig. Doris suckar djupt och stryker sig över ansiktet. Ella börjar leta efter något att sätta på Sally. På en stolkarm hittar hon ett par av Almas grå ullstrumpor. Hon sätter sig med flickan i famnen och drar på henne strumporna. Ida snyter sig ännu en gång och går sedan beskäftigt fram till spisen. Hon öppnar luckan och ser anklagande på Doris då hon med darrande röst frågar:

– Har ni int haft nån eld i morrn?

– Pappa hade nog ... svarar Doris förvirrad och går till diskbänken där hon brydd och förlägen plockar fram ett diskfat.

– Och så har ni bara låtit det slockna ... Arma ungar ... Dra nu nånting på dig, förresten, kommenderar Ida gnatande medan hon letar efter tändor i vedbänken. Och när hon river näver av en björkvedsklabb undrar hon:

– Har ni fått nånting i er i morrn då?

– Int har jag orkat med sånt, svarar Alma tungt.

– Nå, jag ska tända jag nu ...

– Och vi har nog kaffe, hasplar Doris och tar fram en påse ur skåpet. Ida river och river i nävret. Hon kvider och pustar och drar slutligen eld på en tändsticka. När hon lägger det brinnande nävret i spisen ser hon sig hastigt omkring och frågar ängsligt:

– Hör ni vart tog Elmer vägen?

– Säkert ut i lidret, svarar Doris som nu står och knäpper klänningen hon fått på sig.

– Voj pojkstackarn, snyftar Ida till och skyndar ut på trappan där hon gällt och befallande ropar:

– Eeeelmer ... Elmer ... Du måst komma in med mera ved!

Sally sträcker armarna uppåt så att Ella får på henne tröjan de hittar på golvet. Så drar hon håret ur halslinningen på tröjan och hasar sedan ner ur Ellas famn. Går fram till Alma, lutar sig in mot hennes ben och säger mjukt:

– Snart ska du få en smörgås, mamma.

– Och du också ... lillpian, säger Ida som nu åter bestyrsamt går mot spisen.

– Hm. Fast int är jag så liten ... jag är ju sju år, svarar Sally glatt flinande, drar upp snoret och sedan strumporna som korvar sig kring benen.

Alma ler blekt. Ida lägger mera ved i spisen. Doris tar vattenämbaret och går ut efter vatten. Ella börjar plocka fram kaffekoppar. Och just när Elmer kommer in med veden ropar Anna-Lisa:

– Maaamma ... Mamma.

Ella störtar ut och svarar från trappan:

– Jag kommer, jag kommer.

När hon småspringer över gården ser hon Hannes som kommer körande med hästen längs gatan. Diakonissan sitter bredvid honom på sätet. På släden bakom dem lyser en trävit kista. Anna-Lisa står i dörren med kappan på och skolväskan över axeln. Hon ser kistan när Hannes svänger in genom grinden. Bestört ser hon upp på Ella och frågar:

– Har Lea dött nu?

– Ja, svarar Ella och drar flickan intill sig.

– Då kommer väl int Sally och Doris till skolan i dag?

– Nej, och int Elmer heller ... Du kan förresten säga till åt Strandvall du.

– Jaa, men mamma ...

– Jaja. Du måst gå nu, klockan är säkert mycke redan, säger Ella och torkar sig i ögonen innan hon går in i köket där Penttu och Tita j skrattande stojar i soffan.

På eftermiddagen sedan diakonissan tvättat och klätt Lea samlas kvinnorna och småbarnen i Lunds kammare för att sjunga ut Lea. Omkring kistan som är uppställd mellan två stolar står Ida, Ella, Holms Ingeborg och några till. Doris och Elmer håller händerna knäppta och sneglar rödgråtna utmed trasmattorna på golvet. Mellan Hannes och Alma står Sally. Hon tittar undrande och beklämd på Lea som ligger i den öppna kistan med en myrtenkvist i sina magra händer. Penttu lutar sig tyst och allvarsam mot Ella. I Ellas famn suger Tita på tummen. Löjtnant Ström från frälsningsarmén har gitarren med sig. Hon stämmer den och börjar sjunga:

Det blir något i himlen
för barnen att få
för de barn som i Herranom dö ...

Trevande faller de andra in i sången. Alma får tårar i ögonen men sjunger med i alla verser. Hannes sätter sig suckande på en stol och lutar huvudet i sina händer. Sally letar efter Almas hand.

Och när sången är slut böjer löjtnanten sitt huvud och tackar Gud för den tid Lea fått vara hos dem, och för allt det hon gett dem. Sedan tar hon åter gitarren och ser ut genom fönstret då hon börjar och de andra faller in i sången:

Till det härliga land ovan skyn,
Vi i tron skåda upp redan här
Ty ett hem fast fördolt för vår syn
har vår Jesus berett åt oss där.
Om en kort liten tid
Vi får mötas på himmelens strand ...

När Doris för andra gången sjunger orden, vi får mötas på himmelens strand, brister hon ut i hackande gråt. Elmer räcker henne sammanbitet en näsduk. Ida tystnar och ser med tårarna flödande över kinderna på dem. Hennes pojke Bertel tar sångboken ur hennes hand, kastar en hastig blick på löjtnanten och gitarren och sjunger taktfast vidare. Penttu trampar takten med foten. Alma håller Sally hårt i handen. Hannes jämrar sig stönande i stolen.

Efter sången om mötet i himlen håller löjtnanten en kort andakt. Hon talar om dödsskuggans dal och om frihet från fruktan. Hon ber om svalka i sorgen och avslutar bönen med att nedkalla Herrens välsignelse över de sörjande kring kistan.

När Hannes och Elmer en stund senare lägger locket på kistan gråter alla öppet. Tita klappar Ellas våta kinder, ser in i hennes sorgsna ögon och säger tröstande:

– Lea sover bara.

Då gråten och suckarna stillnat hjälper Ingeborg och Äntti till att bära ut Lea. Strax bakom kistan går löjtnanten och leder de andra i sången:

O, hur saligt att få vandra
Hemåt vid vår Faders hand,
Snart vi slutat ökenfärden ...

Ute på gården placeras kistan på släden efter hästen. Hannes och Elmer sätter sig gråbleka på sätet. Huttrande i vinterkölden står kvinnorna omkring släden och sjunger. Och när Hannes kör ut genom grinden med sin sjuttonåriga dotter i kistan följs han av orden:

Intet mörker där skall vara,
inga tårar, ingen nöd.
Ingen synd och ingen plåga,
Ingen djävul, ingen död.
Härligt sången där skall brusa,
Stark som dånet av en vattenflod.
Äran tillhör Gud och Lammet,
Som oss vunnit med sitt blod.
Doris: Hennes pojke Bertel

(Inf. 2011-09-26.)

... Läget i Tjeckoslovakien har tillspetsats. Regeringen i Prag anstränger sig till det yttersta för att få Tysklands erkännande av rikets slutliga gränser. Som bekant uppställde Hitler under septemberkrisen som villkor för underhandlingarna att Tysklands garanti lämnas först sedan det politiska och ekonomiska läget i Tjeckoslovakien stabiliserats.

Från officiella kretsar i Berlin meddelas att Prag-regeringen efter den såkallade Münchendelningen ej gjort något för bildandet av en självständig nationell stat, och att Tyskland på den grund ej tillsvidare ger sitt erkännande åt ...

Mannens röst drunknar i ett knastrande ihållande tjut. Johannes böjer sig hastigt fram över radion och skruvar ner ljudstyrkan. Så vrider han på den andra stora knappen. Men det hjälper inte. Det enda som hörs är brus, buller och oljud.

August suger lugnt på sin pipa. Einar knäpper otåligt med fingrarna. Johannes dunkar apparaten i sidan. Hans äldsta dotter Hjördis som sitter på schäslongen tittar efter en stund upp mot taklampan och konstaterar:

– Ena tråden är lös, pappa.

Några minuter senare har Johannes fått eltråden kopplad till sladden ovanför lampan. Nyhetsuppläsarens röst återkommer mot bakgrundsljud av sorlande människor:

... senaste lördag. Efter den fem timmar långa kröningsceremonin i Vatikanen talade Pius XII till människorna som samlats på Petersplatsen. Påven talade om rättvisa, barmhärtighet och endräkt. Han vädjade om fred mellan nationerna och välsignade slutligen den jublande folkmassan...

– Fem timmar för att kröna en präst, utbrister Johannes förbluffad.

– Jaaa, och tänk vad ett sådant spektakel kostar, instämmer August. Einar flinar till och säger ironiskt:

– Men så blir ju folket välsignat också ... bara det är ju värt ...

Tyst nu lite, avbryter honom Johannes och lutar sig lyssnande mot apparaten:

... och inför partidagen i Helsingfors den trettonde maj har Svenska folkpartiet nu beslutat att.. .

– Jaha ... Nå det angår ju int oss, tycker han sedan och knäpper av radion.

– Säg int det ... Int vet man ännu hur det går. I Munsala till exempel har de ju Svensk vänster nuförtiden, menar August och ser fundersamt på Johannes innan han knackar ur pipan mot kakelugnsluckan.

– Bönder, fnyser Einar föraktfullt och börjar leta efter sin mössa.

Hjördis reser sig och går mot köket. När hon går förbi Einar kniper han till henne i baken. Hon vänder sig hastigt om, ser ilsket på honom och fräser:

– Sabla gris.

– Nå, jag skojar bara, småskrattar han. Och när han möter Johannes ogillande blick tillägger han urskuldande:

– Hon har ju så nätta skinkor, flickan din.

Johannes stirrar med smalnande ögon på honom. August stoppar pipan i blusfickan. Från köket hörs Hjördis upprörd beklaga sig för Ingeborg. Einar harklar sig besvärat, hostar och rafsar åt sig mössan han slängt på golvet. Med en tafatt rörelse sätter han den på huvudet och rusar ut från Holms.

På hemvägen möter han Björken. Han är full som vanligt och vill bjuda på en sup. Einar tackar nej. Han har varit nykter i flera månader och har lovat både Ella och Pihlström att fortsätta med det. Småpratande följer han ändå med Björken längs gatan. De stannar utanför Karleborg. Björken ställer velocipeden mot väggen och sätter sig på trappan.

Bakom honom på dörren är skyddskårens möteskallelse fastsatt med två ritstift. Bredvid kallelsen har Vasa Teater satt upp en affisch. På den står det att teatern till sjuttiofemårsminnet av Mikael Lybecks födelse skall gästspela i staden med Lybecks pjäs ”Bror och syster”.

Varken Björken eller Einar läser om var eller när pjäsen skall uppföras. Men Birgit Tengroth som ler i Gösta Ekmans famn på Bio Scalas reklam om filmen ”Johan Ulfstjerna” får en uppskattande blick av Einar innan han sätter sig bredvid Björken på trappan.

Björken ler belåtet och tar fram en flaska hembränt ur barmfickan. Han skruvar långsamt av korken. Han häller i sig och rapar. Han för åter flaskan till munnen. Einar ser hur den gulbruna vätskan klunkande sjunker i gapet på Björken. Han vänder bort blicken och pratar ivrigt om Blomström och Jepp-Lennart. Men lukten ur flaskan är påfrestande. Och när Björken mitt i allt börjar prata om Vick och Wilma som flyttat till Vasa rycker han hastigt flaskan ur handen på Björken och tar den första supen.

Hemma på Vallbacken skurar Ella som vanligt om kvällarna det omålade köksgolvet. I kammaren framför kakelugnen sitter Paluri på en pall. Han håller Tita i famnen. Hon suger på tummen och lyssnar förtjust och intresserat då han långsamt säger:

– Liksom ett löv i fallande vind ... pajar jag din lena kind, tillägger han efter en stund och smeker henne över kinden.

Flickan fnittrar till och slår armarna om hans hals. Så drar hon honom i det yviga vita håret och ber:

– Mer! säg mer Paluri.

Ella ser på dem genom kammardörren. Paluri håller varligt armarna om barnet. Han blundar och ler. Hans fårade ansikte är utslätat av det mjuka leendet och lyser inifrån. Tita skjuter honom lite ifrån sig och ser förväntansfullt på honom. Han öppnar kisande ögonen: Ser plirande på henne och rynkar pannan då han fundersamt säger:

– Få se nu ... Jag måste tänka lite ... Kall, pall, tall.

– Kall, pall, tall, härmar flickan och nickar i takt med orden.

Ella ser ingenting farligt i detta. Hon förstår inte varför Ida flere gånger varnat henne för dårens intresse för Tita. Själv uppfattar hon det som något självklart. Paluri har ju alltid vävt sina ordramsor. Och vartefter flickan lärt sig tala har hon med stort intresse lyssnat och deltagit i hans ordlekar. Det är ju klart att Paluri är glad över gensvaret, tycker hon. Och fortsätter skurandet medan hon funderar att det antagligen beror på Paluris ordövningar att Tita börjat tala så tidigt.

Vid köksbordet sitter Penttu och fyller med prydliga siffror i sina hemuppgifter i första klassens räknebok. Bredvid honom läser Lasse Klockarposten. Anna-Lisa är med Doris och Sally till frälsningsarméns scoutmöte. Börje har ännu inte kommit hem från Alholms.

Det är en stilla, fridfull ro i rummet när Affi genomvåt och rödkindad kommer inrusande. Han kastar de snötjocka vantarna på golvet och meddelar kort:

– Pappa super igen.

– Hur vet du det, frågar Ella och ser bestört upp över skurämbaret.

– Jag såg när de vingla iväg mot Björkens. Penttu tappar blyertspennan. Lasse och Ella ser hastigt och ängsligt på varandra. Hon reser sig och vrider ur skurtrasan. Han viker ihop tidningen och säger:

– Jag går ut i vedlidret.

När han gömt yxan som Einar ofta hotat med kommer han in igen. Ella står fortfarande och kramar trasan. Penttu rafsar ner läxböckerna i skolväskan. Affi har sparkat stövlarna under soffan och drar av sig byxorna. Från kammaren hörs Paluri och Tita skrattande upprepa:

– Vals, dans, krans. Vals, dans, krans ... Lasse tar trasan ur Ellas händer. Hon sätter sig på vedbänken. Han går ut med ämbaret och tömmer smutsvattnet i snödrivan vid trappan. Penttu ställer sig tätt intill Ella med skolväskan i handen. Affi sliter och drar i sina genomvåta strumpor. När han ser att Ella bara sitter och stirrar tomt framför sig frågar han:

– Mamma, ska du int häng opp kläderna?

Utan ett ord tar hon hans byxor och viker dem över spissnöret. Så skakar hon snön ur hans vantar och placerar dem tillsammans med stövlarna på ugnsluckan.

Lasse går in i kammaren och säger till Paluri att han skall gå hem till Österbro. Tita kastar sig mot Lasses ben och vill upp i famnen. De sätter sig i kökssoffan sedan Paluri med artiga bugningar försvunnit. Affi tar fram bröd och smör och säger hoppfullt när han gör sig en smörgås:

– Han kanske sover där vid Björkens i natt. Ingen svarar honom. Lasse lyssnar till Tita som pladdrar om Paluri. Ella plockar ihop alla vassa knivar i skåpet och gömmer dem bakom vedbänken. Penttu letar efter ullsaxen och hittar den i kommoden. Ella gömmer också den.

Fem timmar senare vaknar Affi av Einars ropande röst i köket:

– Och va salta Satan ... Ella. Hör du nå Ella, var fan är flickan?

Affi sätter sig yrvaken upp. Han ser att också de andra är vakna. Börje sitter på sängkanten och knyter nävarna framför sig. Lasse ligger på sida och lyssnar spänd. På den andra sängen sitter Ella med Penttu småsnyftande i famnen. Anna-Lisa kryper in under sängen och gömmer sig där. Bakom Ella under täcket viskar Tita om och om Igen:

– Vill int sova pappa jag.

Kammardörren rycks hastigt upp. Einar vacklar fram till Ella och sliter Penttu ur hennes armar. Med ett gällt skrik flyger pojken mot kakelugnen. I nästa sekund kastas Ella efter honom. Affi slår händerna för ansiktet.

Sökande och bökande i sängkläderna börjar Einar leta efter lillflickan medan han hest och skrovligt undrar:

– Var är pappas gullfågel ... var är pappas vännen ...var är ...

– Pappa ... Låt Tita ligg där i natt flämtar Börje.

– Va satan ... har du int lärt dej du att du ska håll käften, skriker Einar och slår med handen efter Börje som snabbt viker sig undan slaget.

Penttu kryper under sängen till Anna-Lisa. Ella reser sig långsamt och håller flämtande en hand över näsan som blöder. Lasse sätter sig käpprak upp i sängen.

– Pappa, vill int jag, gråter Tita.

– Nåmen pappas gullfågel ... pappas lillhjärtevännen, int ska hon vara rädd för pappa int ... kom nu bara ...opp i famnen. Pappa bär dej ...

– Snälla Einar, ber Ella och sträcker armarna mot flickan som gråtskrikande spjärnar emot i Einars famn.

– Undan för helvete.

– Men Einar, nu när du är full ...

– Som om det sku spela nån roll ... Jag har sagt att Tita ska ligg med mej, har du int hört det?

– Jo men ...

– Jag far nog efter polisen jag nu, ropar Affi och rusar upp ur sängen. Så börjar han med knutna nävar slå Einar i sidan.

– Affi, kom hit, väser Lasse skräckslagen, men Einar har redan satt ner Tita på golvet och vänder sig ursinnig mot Affi:

– Satans smådjävlar man har i huset!

Slaget träffar Affi över kinden så att han faller omkull. Sparken efteråt träffar honom i mellangärdet. Den nästa skär som en kniv i ryggen. Men mitt i allt står Lasse framför Einar och skriker hjärtskärande och ångestfyllt:

– Slut nu pappa ... Slut! Du kan ju spark livet ur honom.

Lasse slungas mot kammardörren. Börje som också rest sig och står beredd att ingripa blir stående med hängande armar. Affi slinker snabbt in i vrån mellan kakelugnen och sängen. Einar får tag i en blomkruka som han vräker efter pojken.

I köket står Ella och vrider sina händer. Hennes ögon är vidöppna av skräck och fasa. Hon andas stötvis och flämtande. Bredvid henne står Tita och tynger sig mot hennes ben. Flickan är vit i ansiktet och tuggar hackande på sina fingrar. Byxorna är våta. Urinen droppar längs ena benet. Hon gråter inte längre. Men när ljudet efter den krossade lerkrukan mot kakelugnen upphör ser hon upp mot Ella och stammar:

– Pa pa du du dum.

Einar hör henne och skälver till. Han tar sig förvirrad över huvudet och skakar på sig. Han sliter sig i håret och grinar dreglande. Så lutar han sig tungt mot dörrkarmen och börjar dunka och slå i dörren.

Han låter som ett djur. Han ylar som en hund. Hans plågade rop stiger och faller ekande i rummet.

– Einar ... barnen, viskar Ella bevekande.

– Öööööö, vrålar han dovt klagande.

– Einar.

– Böööö, gråter han och sjunker darrande ihop över tröskeln.

Han famlar med händerna längs golvet och dörren. Han försöker resa sig på nytt men faller handlöst ner igen. Hans kropp skakar till i kramp och mitt i allt spyr han. Rakt ut över golvet.

Börje hämtar kvickt ett tvättfat och ställer det framför honom. Ella går tveksamt fram till honom. Hon står och ser hur han tömmer sig i fatet. Och när han slutar spy böjer hon sig ner över honom och frågar:

– Tror du att du kan komma till soffan nu?

– Ella. Huvudet ... Det spricker, ynkar han till svar och ser förtvivlad på henne.

Hon lägger en hand över hans panna och den andra på hans rygg. Försiktigt manande försöker hon få honom att krypa framåt. Men hans kropp är slapp och tung. Han kan inte röra sig. Hjälplös lägger han en arm omkring henne och snyftar:

– Ella ... hjälp mig!

Hon nickar till Lasse. Han kommer genast och tar ett stadigt tag i Einars armar. Tillsammans släpar de honom över golvet och upp i soffan. Lasse drar stövlarna av honom. Börje och Ella hjälps åt att få av honom tröjan och byxorna. I kammardörren står Anna-Lisa och håller Penttu hårt i handen. Och när Ella med en våt handduk torkar Einars grådaskiga ansikte tittar han sig sökande omkring i rummet. Tita står fortfarande nära kommoden och tuggar sina fingrar. Han ser på henne med rödsprängda ögon och befaller kort:

– Kom hit!

Flickan rör sig inte. Men hon slutar tugga och ser storögt och frågande på de andra. Ella doppar hastigt handduken i kallvattnet och lägger den svalkande över Einars panna i det hon säger:

– Du sover säkert bättre om du sover ensam, Einar.

– Tita, kom genast, ryter Einar till och slår häftigt undan Ellas hand och försöker sätta sig upp.

Då rusar flickan fram till Ella och kastar sig gråtande intill henne. Ella slår armarna om barnet och tigger:

– Snälla Einar ...

Med en svordom och ett ryck får han tag i flickan och drar upp henne i soffan. Ella sjunker kvidande ner på golvet. Flickan skriker i Einars hårda händer. Han pressar henne intill sig och tröstar:

– Nå, nå, lillvännen ... pappas hjärta ... så så så ...

Vid kommoden står Lasse och borrar naglarna in i tvålen. Hans ögon är fyllda av tårar. Börje sitter på vedbänken och stirrar utan att blinka bort mot soffan. Ella gråter uppgivet i långa suckar. Anna-Lisa tassar över golvet fram till henne och viskar:

– Mamma, kom till kammarn.

I soffan lägger sig Einar ner med den gråtande flickan i sina armar. Han smeker henne över håret och torkar bort tårarna från hennes kinder. Han drar småpratande upp täcket omkring henne och vaggar henne sakta. Genom hennes snyftningar tränger hans sluddrande grova röst då han sjunger:

Lillavännen ska sova nu
på pappas arm
som är så stark,
sedan så kommer drömmarna
och för oss bort
med silkestass,
lillavännen ska sova nu
så pappa får
en stund av ro ...

Småningom avtar flickans hulkande gråt.

Einars röst blir mildare och vekare. Orden kommer allt långsammare och tonar slutligen bort i en dåsig suck. Så snarkar han till och Ella reser sig vaksamt. Hon ser att han somnat hopkrupen kring flickan. När hon böjer sig ner över soffan märker hon att också Tita somnat. Då nickar hon till Börje och Anna-Lisa. Och går tyst smygande till kammaren.

Lasse torkar sig med tröjärmen över ögonen, kastar en blick mot soffan och släcker lampan.

Med krampaktigt knutna nävar följer han de andra in i kammaren där Affi fortfarande sitter i vrån och Penttu krupit upp i sängen.

Sedan alla lagt sig på sina platser knäböjer Ella vid sängen. Utan ett ord över sina läppar, men med alla sinnen öppna och såriga överlämnar hon stillsamt gråtande sina barn, sig själv, och Einar i Guds hand.

Följande morgon är det ovanligt tyst och stilla i köket. Einar tar bara ett vattenglas och två aspirinpulver innan han tigande slinker ut genom dörren. Lasse glömmer smörgåspaketet och går med tom väska till Mecklers. Affi bryr sig inte i katten som jamande stryker sig mot hans ben. Och de andra gör sig i ordning för skolan utan att som vanligt retas med varandra.

I soffan sitter Tita stel och iakttar de andra. Hon nekar att stiga upp. Hon vill inte äta. Hon slår trotsigt med handen mot Anna-Lisa som vill krama henne. När katten hoppar upp i soffan rycker hon den i svansen och släpper inte taget fast Tuttimuj klöser hennes händer.

Hon sparkar och skriker när Ella frampå förmiddagen tvingar henne upp ur sängen. Trumpen sätter hon sig under bordet. Och först på eftermiddagen när Ida ömkar sig över Ella tar hon motvilligt emot en smörgås och tuggar den tigande och stum i sig.

Men liksom nattens skuggor förbleknar i dagens ljus avtonar också minnet av den gångna natten i de följande dagarnas händelser. Börje  får ett andra pris i skolans skidtävlingar för pojkar. Ida får smågrisar som måste beundras och kelas med. Äntti köper några höns. Villsson ger Ella en paletå som hon sprättar upp för att senare sy till en jacka åt Affi. Vid Långraden vimlar det åter av folk under marknadsdagarna.

Och långt ute i världen växer en annorlunda, bredare skugga. Den når ännu inte Vallbacken men en fredagskväll sitter Lasse vid köksbordet och läser Klockarpostens nyheter med världsekon från Hitlers ockupation av Tjeckoslovakien.
(Inf. 2011-10-04.)

Hela sommaren har Alma varit tungsint och fåordig. Hon har magrat och ser likgiltigt på det mesta omkring sig. Hon har plockat undan allt som påminner om Lea. Ibland går hon ändå om kvällarna upp på vinden och tar fram flickans konfirmationsklänning och sånghäfte.

Med klänningen i famnen sitter hon och småsjunger tills Hannes går efter henne. Då gråter hon och säger att hon inte orkar leva längre. Men Hannes svarar att hon måste för de andra barnens skull och kommenderar henne till olika göromål.

Ida och Ella har försökt få henne med till skogen efter kvastris, blåbär och mossa. De har påmint henne om mattorna och vinterkläderna som borde tvättas. Och en gång följde hon med dem ner till ån. Men satte sig trött i Topeliparken medan de skurade på klappbryggan.

Inte ens löjtnant Ström lyckades locka henne med på Hemförbundets sommarutflykt till Andra sjön i juli. Och när Äntti skällde ut henne för att hon lät hemmet förfalla såg hon bara tomt på Äntti och gick sedan stillsamt mot Frillmossen. Där kan hon i timmar gå och vanka längs de barrmjuka skogsstigarna. Ofta blir hon sittande vid Söderbergs grå rivägg tills någon hämtar hem henne.

Nu sitter hon blek och sysslolös bredvid Ella på Lundmarks trappa. Ella rensar lingon. De röda bären trillar nerför brickan i hennes famn. Bottnen i sån framför henne syns inte längre.

– Tänk vad lingonen är vackra, säger Alma och tar en handfull bär som hon med en långsam och slapp handrörelse låter strila tillbaka i sån.

– Ja, och hälsosamma ... Stopp i dej, Alma.

– Int vill jag ha.

Ella tömmer skräpet från brickan i slaskämbaret bredvid sig. Så tar hon en ny skopa bär och säger när hon med fingrarna börjar kamma genom dem:

– Ida och jag ska stampa en så åt dej också till vintern.

– Det sku nog vara snällt, svarar Alma, men utan att en min förändras i hennes slutna ansikte.

Ella ser bekymrad på henne. Hon lägger märke till skuggorna under ögonen och de blodfattiga läpparna. Hon ser handen som nervöst plockar i det smutsiga förklädet. Beklämd undrar hon när sorgen skall lätta och Alma bli som vanligt igen.

Men just när hon åter börjar arbeta kommer hon ihåg att hon inte sett Alma tvätta sina månadstrasor på flera veckor. Då stannar handen på brickan och hon böjer sig fram och frågar oroligt:

– Hör du Alma, har du haft nån rening på sista tiden?

– Int vet jag.

– Men det måst du väl veta?

– Jaaa ... två gånger, tror jag, sedan Lea...

– Men Alma. Det är ju alldeles för lite ... Nu ska du till doktor Bäckman.

– Det är ett som är säkert det, tillägger hon sedan och härmar Almas bestämda uttryck och tonfall från förr.

Då ler Alma. Och medan leendet ännu dröjer kvar som en ljus skiftning i de trötta ögonen ser hon vaket på Ella och frågar förtroendefullt och undrande:

– Voj Ella, tror du att jag får humöret tillbaka nångång?

– Säkert! Och hör du, nu går jag in efter ett mjölkglas och lite socker och så ska du äta lite lingonröra ... Det är gott och hälsosamt, säger Ella ivrigt och är med ens mycket lättare om hjärtat.

– Usch så surt, grinar Alma en stund senare när hon petar i sig en tesked av bären.

– Jo men tving i dej bara ... Bären är bra för blodet och matlusten, vet du, pladdrar Ella pockande i det hon åter sätter sig och fortsätter rensande t medan hon sneglar på Alma som tuggar i sig sked efter sked.

På Lunds gårdsplan hoppar Anna-Lisa på ett ben längs rutorna i kånkspelet som Doris ritat i sanden. Bredvid henne står Sally och kontrollerar så att hon inte fuskar då hon sparkar till stenen som måste följa ett visst mönster.

Hannes kommer ut med ett tomt vattenämbar i handen. När han fyllt det vid brunnen nickar han menande till Ella innan han går in tillbaka.

Einar står i vedlidret och sågar ved som pojkarna senare skall klyva. Utmed gatan kör Villsson mot staden. Hästbjällrorna kring Ladys hals klingar vackert. Från Långraden hörs barns starka och livfulla röster.

Äntti har spänt upp sina vintergardiner som hon stärkt med potatismjöl. De lyser som vita segel i spännbågen.

I skogsbrynet på andra sidan gatan sitter Tita bakom en sten. Hon sitter blickstilla och följer med spänning pojkarnas lek. På ett smalt rep har Affi bundit fast en strömming. Fisken är placerad på marken under en stor tall. Uppe i trädet kraxar en kråka. Repet är sträckt till en annan sten bakom vilken Haapasalos Arne, Affi och Penttu gömmer sig. De rycker ibland i repet så att strömmingen blänker till i kvällsljuset.

– Kajsa, Kajsa, Kajsa, lockar Affi och drar i repet.

Kråkan trippar nyfiket ut på en gren och tittar ner på fisken. Hon flaxar till och flyger i en vid cirkel innan hon landar på stenen framför flickans ögon. Under några sekunder kan Tita se fågeln på nära håll.

Den tunga, gråsvarta kroppen är mjuk och len som sammet. Vingpennorna skimrar i regnbågens färger. Den svarta stjärten är gnistrande blå. Inne i de oroliga ögonen glimmar något gult. Blicken är vass och misstänksam.

Fågeln hoppar ryckande och knyckande omkring på stenen. Hon hackar och pickar i mossan. Hon stannar och ser rakt in i flickans ögon. Så försvinner hon med ett varnande rop. Och tar mark en liten bit från den silverfärgade fisken.

– Kajsa, Kajsa, Kajsa, ropar Affi åter mjukt lockande.

Varsamt tittande åt alla håll trippar fågeln steg för steg mot strömmingen. Affi drar långsamt fisken in mot stenen. Kråkan hoppar girigt efter den.

Och plötsligt har Arne kastat sig fram och fångat fågeln.

Tita flämtar till och reser sig. Hon slår förskräckt händerna för munnen och ser hur pojkarna tillsammans håller i kråkan som skränande och hackande kämpar för att komma loss.

Flickan hör det skärande fågelropet om hjälp. Hon ser pojkarnas hårda fingerknogar. Hör deras uppskärrade röster. Ser hur de breder ut de skimrande vingarna. Hur de undersöker de smala fågelbenen. Hör hur de lugnande talar till kråkan.

Det ångestfyllda fågelropet stiger och faller.

Hon ser att pojkarna hukar sig i ring på marken. Hon kan inte längre se fågeln men vet att den finns i deras mitt på marken.

Hon börjar långsamt röra sig framåt. Hon håller fortfarande en hand över munnen. Hon rör sig tyst och smygande. Och när hon står alldeles intill Penttus rygg kan hon se hur Affi försöker mata kråkan med en daggmask.

Hon står stilla och ser hur fågeln pickar i sig maten. När den åter öppnar näbben och skriker till faller hon instinktivt ner över Penttus rygg. De ramlar handlöst omkull på marken.

Fågeln lyfter sekundsnabbt. Tita hör ett vilt och kraftigt vingslag i luften. Ett befriat fågelrop stiger. Hon hinner se fågeln försvinna mellan träden innan Penttu slår till henne över kinden. Så känner hon hur Affi rycker upp henne från marken. Han skakar henne ilsket och väser mellan sammanpressade läppar:

– Sabla unge! Jävla pissväska!

Så knuffar han henne hårdhänt framåt och skriker:

– Och nu går du hem ... Genast!

Med tårarna strömmande pilar hon snabbt iväg genom lingonriset. Hon girar kring tuvor och stenar. Rusar över gatan och stannar vid grinden. Flämtande efter luft kastar hon en blick bakåt.

Affi och Penttu tumlar om på marken. Arne rafsar ihop repet och kastat strömmingen med en smäll i stenen.

Högt ovanför dem i tallen kraxar kråkan. Hon skrattar och låter överlägsen. Tita flinar till och stoppar tummen i munnen. Hon blinkar bort tårarna och ser hur fågeln lyfter. Hur den med utbredda vingar flyger över trädtopparna. Hur den stiger, cirklar och seglar. Rakt in i den vida blånande kvällshimlen.

Andlös och hänförd följer hon kråkan med blicken tills den försvinner som en prick i den gränslösa rymden.

Då rusar hon in på gården och ropar flämtande av förundran:

– Oj mamma .. .fågeln ...

Så tystnar hon. För hon har inga ord att förklara sin upplevelse med. Hon kan inte förmedla eller tolka den hisnande insikt som just nuddat vid henne. Att friheten finns. Och gränslösheten.

Omtumlad och förbryllad lägger hon åter tummen i munnen och ser stum och storögd på kvinnorna.

– Jasså ... så du har sett en fågel, säger Alma och ser fundersamt på henne.

– Ja ... som flög, svarar hon och sätter sig stillsamt och försiktigt på nedersta trappsteget.

– Nå det är väl ingenting märkvärdigt, säger Ella och fortsätter sedan sitt avbrutna samtal med Alma.

Tita sitter tyst och tankfull. Som på ett väldigt avstånd hör hon det sågande ljudet från vedlidret. Sallys och Anna-Lisas ivriga röster. Sundells hund som skäller. Ladys hästbjällror som åter kommer hemåt. Lingonen som trillar nerför brickan. Pojkarnas röster från skogen. Haapasalos Lempi som ropar på Kalle och Elsa.

Och rakt framför henne lyser Änttis vita segel. Utspända mot kvällssolen som dalar bakom Långradens uthusrad. Hon ser på dem och uppgår i en känsla av att segla ovanför allt det närvarande.

– Jag har kokat kaffe jag, säger Hannes glatt när han kommer gående med en sotig kaffepanna i handen.

– Herrejesstas ... det ska nog smaka gott nu, svarar Ella skrattande och lägger brickan ifrån sig.

– Ja, gå in efter koppar du, nickar Hannes och ställer den rykande pannan på marken framför trappan. Så ser han leende på Alma och tillägger:

– Jag tyckte det såg så bra ut när ni kvinnfolk satt här som förr.

– Hm. Bara jag sku orka göra nånting också, suckar hon.

– Småningom, Alma, säger han mjukt och sätter sig bredvid henne.

En stund senare har Ella radat koppar och muggar på trappan. Villsson har kört in på gården. Ella har kommenderat Tita att hämta Einar från vedlidret. Anna-Lisa och Sally kommer springande. Och medan Hannes häller upp kaffet går Ella fram till grinden och ropar:

– Pojkar. Farbror Hannes har kokat kaffe ... Kom och drick!
(Inf. 2011-10-11.)

En tidig söndagsmorgon i början av oktober samlas några tiotal män utanför Karleborg. De har alla fått order om att omedelbart infinna sig till extra repetitionsövningar. Men ingen av dem vet vart de skall sändas. Och skyddskårschefen Müller har ännu inte anlänt.

Det är råkallt och lite disigt. Marken är frusen och pudrad med snö som fallit under natten. Männen talar lågmält med varandra. Det ligger oro och ovisshet i luften. Krigsrykten surrar.

I Forsmans gathörn står några kvinnor. De är ovanligt tystlåtna. Står där bara och ser på männen. Håller armarna om brösten och småhoppar ibland för att hålla sig varma.

Inne i skyddskårshuset har lottorna bjudit på kaffe och smörgås. Vaselius är uppe på kontoret. Vid söderväggen står ett nygift par och håller varandra hårt i handen.

När Müller kommer tystnar männen. Han hälsar kort, ställer velocipeden mot väggen och går in i huset. En stund senare kommer han ut med några papper i handen.

Efter namnuppropet frågar en av männen var övningarna skall hållas. Men Müller vet inte annat än att männen i Kovjoki skall stiga på tåget till Vasa. Så kommenderar han dem till uppställning och ger sedan order om marsch framåt.

Tigande tågar de första inkallade reservisterna ut ur staden. Några av dem höjer handen och nickar till avsked mot kvinnorna. Den nygifta unga kvinnan snyftar till och gömmer ansiktet i händerna. De andra ser fruset och undrande efter männen som försvinner längs gatan på väg mot Kovjoki järnvägsstation.

På eftermiddagen kommer Lasse Lundmark och Knut Björkvall gående uppför backen mot Karleborg. De kommer från Granviks café där de som vanligt om söndagarna druckit kaffe och flirtat med Granviks dotter Linnea. De går släntrande med händerna i byxfickorna. De njuter av att vara lediga från Mecklers, och pratar om Linnea. Hur hon skrattat, och nästan blinkat till Lasse då hon gav tillbaka växelpengarna.

– Och vilka tissar hon har, suckar Knut med hela det femtonåriga ansiktet blossande av upphetsning.

– Ja tänk vad seminaristerna som får klämma på dem ska må, svarar Lasse lite generad men med samma kåtglans i ögonen som Knut. Så böjer han sig ner och skrapar ihop lite snö till en snöboll. Den hivar han iväg mot Viklunds plank och frågar flinande:

– Minns du när vi pussa Haapasalos Ulla?

– Jooo ... Men hon har ju blivit så precis av sig nuförtiden hon så man vågar ju inte ens fråga längre, om man får det ena eller det andra, svarar Knut och slungar iväg en snöboll också han.

Framför trappan vid Karleborg står Viktor Lunds lastbil parkerad. Viktor syns inte till. Men Knuts äldre bror Jalle som är skyddskårist i marinkåren och Hägglunds Helge kommer just utbärande med en stor trälåda.

– Vad håller ni på med, ropar Knut.

– Ingenting som angår dej, svarar Jalle med ett tonfall som gör att Knut och Lasse genast stannar.

De ser hur Jalle och Helge pustande och stånkande lyfter upp lådan på lastbilsflaket. Jalle drar lådan fram mot hytten. Helge kontrollerar att den står stadigt och så försvinner båda två in i huset igen.

Knut och Lasse står nyfikna kvar i gatuhörnet. Efter en stund kommer Helge och Jalle ut med en ny låda mellan sig. Den ser lättare ut och är utan lock. Några hoprullade kartor sticker upp ur den. Och bland kartorna någonting som liknar en antenn. Efter dem kommer Viktor flåsande med en papplåda på armarna. Runt halsen har han hängt några el-sladdar.

– Vad fan har de nu hittat på, utbrister Lasse och sträcker på halsen för att se bättre.

– Är det int en radioantenn det där, frågar Knut till svar och glor storögd på brodern som efter att de fått lådan på plats börjat gräva och rada i den.

Viktor räcker papplådan till Helge upp på lastbilsflaken. Så kastar han sladdarna in i hytten och ropar i det han smäller igen bildörren:

– Ni får sitta på flaken ni och se till så att allt hålls på plats.

– Men vart ska ni då, ropar Knut envist nyfiken och med en underton av ilska i rösten.

Han får inget svar. Helge och Jalle hoppar ner på marken. Viktor bjuder dem på varsin cigarett och medan de tänder dem pratar de halvhögt med varandra. Knut och Lasse hör inte vad de säger. Men efter en stund ropar Jalle med tobaken dinglande i mungipan:

– Knut, kom hit!

Både Lasse och Knut börjar gå mot lastbilen. Då tar Helge cigaretten ur munnen och säger kort:

– Bara Knut.

Lasse stannar förbryllad. Knut och han ser hastigt på varandra och så går Knut fram till bilen. Viktor säger någonting till Jalle och så går bröderna bakom lastbilshytten där Jalle viskande säger:

– Vi ska ut till Hällgrund. Till lotsstation. Och före morron ska vi ha kontakt med Mässkär ... Gå hem du nu och säg till mamma att hon plockar ihop lite mat. För en vecka, eller så ... Vi vet inte när vi kommer tillbaka. Men säg att hon lägger mycke kaffe med, och en varm tröja.

– Men vad ska ni göra därute?

– Pappa vet nog ...

– Det är en sorts övning ... int vet jag riktigt, fortsätter Jalle sedan svävande och ser långt på brodern. Så kastar han en blick mot Lasse och tillägger:

– Förresten så ska du int säga åt Lasse vart vi far.

– Men om han frågar?

– Säg då bara att vi ska ut på en övning, och att du int vet vart, fräser Jalle irriterad och Knut ser med förundran att brodern är ovanligt spänd och nervös.

– Ska jag komma hit med maten sedan?

– Ja ... eller om pappa är hemma så säg att han kommer, svarar  Jalle och suger girigt det sista av tobaken innan han med ett kast på huvudet visar att Knut kan gå.

Knut ser ett ögonblick på Lasse som står kvar med händerna i byxfickorna. Så börjar han springa hemåt och ropar över axeln:

– Jag måst hem jag nu.

Lasse lomar långsamt efter. Besviken och arg på Knut sparkar han till en sten. Han gör åter en snöboll och slungar den med all kraft i marken. Först utanför Vidmans stannar han och kastar en blick bakåt. Längs gatan mot Karleborg kommer en birsbil körande. Den stannar bredvid Viktors lastbil. Müller och en man i skyddskårsuniform stiger ur. De hälsar på Viktor och de två pojkarna. Så går de allesammans in i huset.

– Sabla Knut, mumlar Lasse och fortsätter hemåt med en gnagande, obehaglig känsla i bröstet.

Samtidigt sitter Johannes och August i kammaren vid Holms och lyssnar på nyheterna. August suger på pipan. Johannes stöder armbågarna på knäna och håller huvudet i händerna. De ser långt på varandra när de hör att Finlands regering som ett svar på noten från Moskva beslutat att sända en förhandlingsdelegation till Moskva så snart som möjligt.

På eftermiddagen följande dag står Ida och rostar bönor i kaffebrännaren på spisen när Ella kommer in. Hon vill låna en kopp strösocker men sätter sig också ner för en pratstund. Och medan Ida rödbrusig och varm vevar och skakar brännaren berättar hon att Vera på hotellet förlovat sig med en karl från Forsby. Att män också här i staden blivit inkallade till reservövningar. Och att fru Thulin köpt fem packor förbandstyg i Häggmans butik i morse när Ida var där.

– Fem packor, frågar Ella misstroget.

– Jaa ... fem. Jag såg det själv, men nog undrar jag vad hon ska ha det till, svarar Ida och kontrollerar samtidigt om kaffebönorna är färdiga.

– Int ska hon ha det själv. Det är säkert för Lotta-svärdsföreningen ... Kanske de ska sy nya sommargardiner till Karleborg.

– Knappast av förbandstyg.

– Det är snyggt om man stärker det!

– Jo men int ... jag tror de ska ha det till ... Du har väl hört att de har flera första-hjälpkurser på gång, frågar Ida och skakar ännu en gång rostapparaten över elden innan hon drar den till sidan och sätter sig.

– Jo, och Börje sa att skyddskåren vid seminariet har brandövningar om kvällarna. Tror du att ...

Bertel kommer mitt i allt inrusande. Han kastar skolväskan innanför dörren och säger medan han skyndar sig till vattenämbaret på diskbänken:

– Jag har bråttom jag, Mam. Ge mig en smörgås ... Kvickt!

Han tar en skopa vatten och dricker häftigt och begärligt. Ida breder smör på en limpskiva och frågar:

– Vart i all världen är det så bråttom?

– De ska börja bygga ett utsiktstorn på berget bredvid Holms, och jag ska dit och se på.

– Ett vadförslag?

– Ett utsiktstorn, ropar Bertel och försvinner snabbt ut genom dörren samtidigt som Ella reser sig med sockerkoppen i handen.

– Oj de här ungarna, vad de hittar på, småskrattar Ida och bjuder Ella på en pris snus innan hon går.

Tre dagar senare vet kvinnorna på Vallbacken att utkikstornet inte byggs av småpojkar, utan av skyddskårister som i en krissituation skall sköta stadens luftbevakning. Och att lottorna kompletterar och förnyar sina förråd av förbandsmaterial.

De hör också rykten om att vapen insamlas på Karleborg. Och att ett ännu högre torn skall byggas på taket där. Men att Staten beslagtar hästar för arméns behov tror de inte förrän den dag de ser Villsson med nedböjt huvud leda sin älskade Lady mot skyddskårshuset.

En kväll när Hannes kommer hem från Holms berättar han för Alma att presidenten utfärdat en förordning om att folkförsörjningsnämnder omedelbart skall tillsättas i landets alla kommuner och städer. Och några dagar senare är sockret ransonerat. Köpkorten utdelas i staden vid rådhuset där en lång kö av kvinnor och barn samlas genast på morgonen den dag utdelningen börjar. Tilldelningen på korten är tillsvidare ett kilo socker per person och månad.

Vallbackskvinnorna beskärmar sig över priset på topp- och sågat bitsocker. Ella köper ändå tre kilo som hon sedan noga gömmer i farstuskåpet.

Följande fredag står det i Klockarposten att landets regering sänt en delegation bestående av ambassadör Paasikivi, arméns Sovjetexpert Paasonen och UD-mannen Johan Nykopp till Moskva för att förhandla om aktuella politiska frågor.

Trots att radion och tidningarna gett minsta möjliga publicitet åt delegationens avresa hade ändå tusentals människor samlats på bangården i Helsingfors, skriver tidningen. Och fortsätter berätta att när tåget med Paasikivi och de andra avgick från stationen stämde människomassan spontant upp nationalsången Vårt land, vårt land, vårt fosterland.

Från utlandet rapporterar tidningen att hela Europa, men i synnerhet Sverige, med stor oro följer Moskvas planer för Finland.

Men trots den stigande spänningen i landet fortsätter också det vanliga, vardagliga livet. I staden hålls auktioner och väckelsemöten. Hyror och utskylder betalas. Andelskassan håller sin ordinarie höststämma. Rävjakten inleds på Långörn. Bio Scala förevisar den trevliga svenska filmen ”Lova inte för mycket”. I Kovjoki har äggandelslaget sitt höstmöte. Frälsningsarmén har besök av major Bergvall från Vasa. Och ute i byarna kring staden anordnar ungdomsföreningarna som förr sina lördagsdanser.

På Vallbacken försöker kvinnorna dölja sin oro för kriget inför barnen.

Ida gråter bara i smyg över att hennes äldsta pojke Olof just nu fullgör sin värnplikt i Ekenäs. Alma som blivit piggare av medicinen doktor Bäckman ordinerat har storstädning. Och på kvällarna kommenderar hon pojkarna till skogs efter torrved. Ella samlar ihop yllelump som hon senare skall sälja åt uppköparen från Oravais fabrik. Hon sjunger mera än vanligt. Och med Tita i famnen berättar hon ofta påhittade sagor för Penttu som blivit lättskrämd och nervös. Holms Ingeborg ser till att ungarna inte glömmer söndagsskolan. Och omkring Änttis doftar det som vanligt av småbröd och kryddkakor.

Ändå frågar småpojkarna allt oftare om det skall bli krig. Och en kväll när Einar kommer hem från arbetet kastar han velocipeden i stugknuten. Kommer sedan inrusande och frågar flämtande och anfådd:

– Ella, har du nå pengar?

– Lite ... Men vad är det frågan om, undrar hon och blir alldeles knäsvag då hon ser hans ansiktsuttryck.

– Folk har börjat hamstra. Det var en lång kö utanför Häggmans, så jag tänkt att ... Ja, jag ska in jag nu också så ...

– Ska du på reservövning Einar, ropar hon till och släpper taget om sleven i ärtsoppskastrullen.

–  Ja Hautala kom till Pihlströms i dag och sa till ... Men jag vet int vilken dag det blir ... I alla fall så tänkte jag att vi kanske borde köpa lite mjöl och sånt ... man vet ju int hur det går ... och ...

– Oj Einar!

– Nå int blir det väl så länge, Ella. Kanske en vecka, eller två, svarar han och ser sig flackande och oroligt omkring i rummet innan han börjar leta efter pengar i skåplådan.

Ella har sjunkit ner på vedbänken. Anna-Lisa som kommit ut ur kammaren står tyst vid kommoden. Tita är försjunken i sin lek under bordet. Affi som sitter och äter häller upp ett mjölkglas till i det han säger:

– Oskar har sagt att om det blir krig så kommer Molotov hit och malar oss alla till grismat.

– Voj arma unge ... Du ska int tro allt som den där Oskar säger ... Och förresten så blir det int nå krig, har du int hört det, skriker Ella gällt och reser sig.

Affi rycker till och ser skrämd och förvånad efter henne då hon rusar in i kammaren. Anna-Lisa trycker sig tätt mot kommoden. Och när Ella kommer tillbaka till köket håller hon en hundramark i handen. Hon är vit om läpparna och handen darrar då hon räcker sedeln till Einar och säger:

– Det här är allt jag har ... Rågmjöl och salt är det viktigaste. Och kanske lite kaffe, och tändstickor.

– Och vetemjöl om de har nå mera, tillägger Einar och försvinner ut genom dörren utan att ens se åt maten.

Klockan nio har han ännu inte kommit hem. Ella sitter och stoppar strumpor. Anna-Lisa läser en veckotidning. Lasse ligger utsträckt på soffan. Börje är ute. De andra sover i kammaren.

Ella sneglar ofta på klockan. Hon undrar om Einar börjat dricka. Och mitt i allt slänger hon arbetet ifrån sig och viskar halvhögt:

– Nu måst jag gå och se efter var pappa är ... Ni får passa småungarna om de vaknar. Och om pappa kommer hem och är full så försök håll er lugna så han int blir arg.

Hon småspringer nerför backen mot Långraden. I gathörnet möter hon Börje som kommer från Karleborgshållet.

– Har du sett pappa nå, frågar hon genast.

– Nä ... Men mamma, det är fullt med folk överallt i stan. Det är köer utanför alla butiker och folk köper kaffe och tyger och ...

– Jaja. De hamstrar.

– Varför det?

– Int begriper du ändå ... Gå hem nu bara svarar hon och skyndar vidare längs gatan.

– Vart ska du då, ropar han efter henne.

– Lasse och Anna-Lisa får förklara för dig, gå nu, manar hon och viftar befallande med handen innan hon åter ilar vidare.

I Topeliparken kommer Einar emot henne. Han går tungt och leder velocipeden. På pakethållaren har han en säck, och en annan på ramen. Dessutom hänger några paket och en väska på styrstången. Hon stannar och tar sig flämtande med en hand över bröstet.

– Vart ... är du ... på väg, flåsar han.

– Nå, jag blev orolig ... Men Einar, int räckt pengarna till allt det här, utbrister hon och ser uppskärrad på honom.

– Nej, men jag lovade Fritjof ... att sy ett par stövlar ... åt honom innan jag far ... Så i morronkväll ska jag skaffa läder, förklarar han och börjar på nytt röra sig framåt.

– Men var ska du få det ifrån, int har vi nå mera pengar, svarar hon samtidigt som hon böjer sig ner över pakethållaren och börjar skjuta på den tungt lastade velocipeden.

–  Jag ska fara till Kållby, har jag tänkt ... Av Högbergs Alfred får jag nog på skuld ... tror jag.

Stånkande och pustande skuffar de velocipeden uppför backen. Utanför Alholms under gatlampan stannar de och vilar en stund. De säger ingenting. Står där bara flämtande och ser trötta på varandra. Så fortsätter de och utanför Änttis säger Einar:

– Jag fick två härvor strumpgarn också, Ella. Nästa kväll trampar han den långa vägen till Kållby. I väskan på styrstången har han några smörgåsar och en kaffeflaska som Ella lindat in i ullsockor och tidningspapper. På huvudet har han en stor skinnmössa och händerna är skyddade av två par vantar.

När han kommer tillbaka på morgonnatten är en läderrulle fastsurrad bakpå pakethållaren.

Styv och stelfrusen lösgör han den och går in i köket.

Ella drar av honom kläderna och masserar hans iskalla lemmar. Hon värmer mat, och när han ätit lägger han sig i soffan och somnar genast.

Hon sitter på en stol bredvid honom. Uppfylld av en enda lång klagande bön till Gud. Och först på morgonen när hon märker att Einar rör på sig meddelar hon viskande:

– Einar ... Hautala var hit i går kväll. Du ska in i dag. Ni ska samlas utanför Karleborg om en timme.

– Varför sa du ingenting i natt, frågar han yrvaken och ser förebrående på henne.

–  Jag tyckte att ... att du ... åtminstone sku få sova lite först, snyftar hon till och kan inte längre behärska den oro som hela natten hållit henne vaken.

Han sträcker ut en arm och drar henne intill sig. Han stryker henne över håret men hittar inga ord för allt det han vill säga. Och hon bara gråter och gråter tills hon hör Penttus röst:

– Är det krig nu när mamma gråter så där? Då torkar hon tårarna och reser sig. Utan att svara pojken går hon sedan mekaniskt till spisen och lägger mera ved på glöden. Einar stiger upp och börjar klä sig. Penttu sätter sig tyst vid bordet. Börje och Anna-Lisa kommer ut ur kammaren. De frågar ingenting men ser sig undrande omkring innan de stillsamt sätter sig bredvid Penttu.

Einar vill inte ha någon gröt, men äter en smörgås och dricker en kaffekopp innan han hastigt drar på sig stövlarna och jackan.

När han är på väg ut genom dörren stannar han på tröskeln och kastar en plågad blick över Ella och barnen. Så skälver hans mun till och innan han rusar iväg ropar han pressad och hes:

– Hej med er nu då ...

På kvällen när Lasse kommer hem från Mecklers sätter han sig på Einars plats vid matbordet. Han påminner småsyskonen om att maten skall tysta munnen, och bär in ved som Einar brukar göra.

Sedan går han till Lunds för att prata med Hannes som tillsvidare är befriad från militärövningar på grund av sitt sjuka öga. När han kommer hem igen vet han att det snart skall hållas mörkläggningsövningar i staden. Han och Börje funderar med Ella om hur de skall täcka fönstren, och Anna-Lisa får order om att söka fram ljusen som skall finnas till hands ifall strömmen blir bortkopplad.

De följande veckorna är fyllda av spänd väntan.

President Kallio och utrikesminister Erkko kommer tillbaka från Stockholm där de träffat de nordiska kungarna.

Förhandlingsdelegationen som återkommit från Moskva utökas med finansminister Tanner och reser åter en gång till Sovjet.

I staden tillsätts en befolkningsskyddsnämnd. Skyddschefen är anträffbar två timmar dagligen på telefonnummer 36 och ger råd och anvisningar om hur man klistrar fönstren och beter sig vid ett luftalarm. Karleborg blir högkvarter för nejdens skyddskårer. Evakuerade människor från Helsingfors anländer. Tomma kamrar och stugor värms hastigt upp och butikernas varulager minskar snabbt. Stadens telefoncentral bevakas natt och dag av seminariets skyddskårister. Vid Burkebo inreder lottorna en arbetsstuga. Där syr de gasmasker, och vita vinterdräkter för reservisterna. De samlar också upp pengar och kläder.

På Vallbacken lyssnar ingen längre på radion i Holms kammare. När Johannes blev inkallad packade han in apparaten i en stadig låda som han sedan gömde under potatisen i källaren. Men i tidningen står det att neutralitetsvakterna på Karelska Näset utökats. Och att fältpost nu får börja sändas till reservisterna men med iakttagande av vissa bestämmelser.

Det sista läser Ella noga när hon besvarar Einars första brev. Och innan hon klistrar fast kuvertet kontrollerar hon flere gånger alla de bokstäver och nummer han uppgett som sin adress.

Barnen kommer dagligen hem med rapporter om vad de sett eller hört. Bertel märker att de samlar upp koppar- och mässingskrot vid Karleborg. Anna-Lisa och Doris hör av en evakuerad flicka att det skall hållas olympiska spel i Helsingfors nästa sommar. Lasse får genom Knut veta att flaskorna som folk för till Karleborg skall fyllas med dynamit. Affi berättar en dag att han sett fyra stora lastbilar utanför samskolan. Bilarna var från Helsingfors och fyllda med lådor som chaufförerna bar in i huset. Han hade frågat en av männen vad lådorna innehöll, men mannen hade inte svarat någonting. Därför frågade Affi en kvinna som var med och hon hade förklarat att det var viktiga papper i lådorna. Och när Ida undrar vad det kan vara för märkvärdigheter svarar Affi:

– Det var papper från stati ... stati ... Spikcentralbyrån i Finland!

Samma kväll ser Börje att vakter är utplacerade också vid Stora bron och kraftverket. Och Hannes får order om att följande dag börja gräva skyddsgropar ute i skogen.

Några dagar senare bombarderas Viborg och Helsingfors av ryskt flyg.

Tidningarna skriver att Sovjet nu avbrutit alla diplomatiska förbindelser med Finland. Och refererar utrikes kommissarie Molotovs protestnot mot beskjutningen av ryska trupper i Mainila, samt finska regeringens förnekande av denna gränskränkning.

Kriget har börjat.

Och i Klockarposten uppmanar folkförsörjningsnämnden att anhöriga till reservisterna omedelbart bör återställa de inkallades köpkort. Lottorna påminner om att de säljer gasmasker för tio mark per styck. Och befolkningsskyddet meddelar att skärpt krigsbelysning numera är införd.
(Inf. 2011-10-17.)

Börje småspringer hemåt. Staden omkring honom är mörklagd och stilla. Husen längs gatorna framträder som gråsvarta fyrkanter mot snön på marken. Alla fönster är på insidan täckta med rullgardiner, filtar och täcken. Inte den minsta lilla ljusglimt syns någonstans. Allt är spöklikt tyst och skrämmande.

När en katt plötsligt fräser till vid en husvägg stannar han och ser sig förskräckt omkring. Så stampar han med foten mot katten och fortsätter sedan med hjärtat bultande av spänning.

I handen håller han en påse med några äpplen, pepparkakshjärtan och två nävar russin. Påsen har han fått av fru Häggman som tack för att han var julgubbe åt hennes barn. Klädd i Einars gamla paletå, en skinnmössa och julgubbsmasken hade han önskat barnen god jul och delat ut klapparna som fyllde två stora bykkorgar. Förundrad och avundsjuk hade han sett att Klas fick både skidor och skridskor. Och när Helena slet pappret av ett långt paket och drog fram en riktig blunddocka hade han tänkt på Anna-Lisas Docka-Dara som Tita nuförtiden gick och släpade efter sig.

Men så hade han fått påsen. Den tunga välfyllda påsen. Och småspringer därför med en liten pirrande lyckokänsla i bröstet.

När han slutligen skymtar stugan och viker in genom grinden slår det honom att han fortfarande är julgubbsklädd. Därför stannar han och börjar dra av sig skinnmössan. Men så ångrar han sig och trycker mössan tillbaka ner över öronen. Går tungt och stampande uppför trappan. Klappar på ytterdörren och skjuter upp den. Ropar inåt farstun med grov och bullrande röst:

– God jul, god jul. Finns det nå snälla barn här.

– Mamma, hör han Penttu skrika till och sedan kommer Ellas förvånade utrop:

– Vad i all världen?

– Finns det nå snälla barn här?

– Jo, svarar Penttu och Ella efter en stunds tvekan och så tillägger Ella:

– Dra igen ytterdörren noga ... Och kom in. När han öppnar köksdörren ser han i skenet av stearinljuset på bordet Anna-Lisa och Affi som kommer utrusande ur kammaren. Lasse som står vid kommoden, lyfter upp Tita i sina armar. Och Ella som just dragit grötkastrullen till sidan av spisen sätter sig på vedbänken med den uppskärrade Penttu i famnen.

– God jul, brummar han ännu en gång.

– God jul själv, svarar Ella och nickar småleende.

– Börje! Och pappas paletå, fnyser Affi men flinar ändå förväntansfullt då han går och sätter sig vid bordet.

– Så julgubben hittar hit i år också, säger Lasse och stryker Tita lugnande över håret. Hon smyger en arm kring hans hals och ser storögd på den märkliga gubben.

– Jo, int glömmer jag Lundmarks ungar int ... Fast i år när det är krig i landet har jag inga paket, men goda äpplen och russin ...

– Jag har nog vari snäll jag, Börje, flämtar Penttu andlöst.

– Jaha ... Då ska du få ... Men först ska jag ge ett hjärta åt Mam ... Jag menar förstås frun i huset, tillägger Börje med ett skratt och gräver i påsen.

– Ojdå ... Men ge nu först åt Penttu och Tita som är små.

– Nej, du ska ha först. Vassågod, vassågod, bockar Börje och ger Ella en pepparkaka.

– Tack, svarar hon rörd och blir sittande med den doftande kakan i sin öppna hand medan hon betraktar hur högtidligt barnen tar emot gåvorna som julgubben stolt och storsint delar ut. Men innan påsen är helt tom knycklar Börje ihop den, räcker den till Ella och säger med sin vanliga röst:

– Det här är mitt! Se till så int snorvalparna tar det!

– Nu kände också jag igen julgubben, skrattar Lasse menande mot Ella och ställer ner Tita på golvet eftersom Börje gått ut i farstun för att klä av sig.

– Fick vi alla varsitt hjärta, undrar Anna-Lisa och ser sig frågande omkring.

– Hm, nickar Penttu som glidit ner ur Ellas famn och nu går mot bordet med äpplet och pepparkakan tryckta mot sitt bröst.

– Vet ni vad jag tycker ... att vi lägger alla hjärtan i en ring runt ljuset och äter dem först efter gröten, pladdrar Anna-Lisa ivrigt och ser med strålande ögon på bordet där Ella lagt ut tallrikar på den nystrukna duken.

– Janå. Men den här är min, säger Affi och biter en smula av kakan innan han ger den ifrån sig.

Penttu lurar misstänksamt på Anna-Lisa som bestyrsamt plockar ut kakorna kring det fladdrande ljuset. Slutligen räcker han fram sin kaka men sätter sig samtidigt så att han kan se vad systern gör med härligheten.

– Oj så fint, suckar Anna-Lisa lyckligt och slår ihop händerna av förtjusning när hon är klar och betraktar den vackra dukningen.

– Ja, och nu ska vi äta, svarar Ella och börjar ösa upp mannagrynsgröten i tallrikarna.

– Fast nu tänkt jag komma med en riktig överraskning, Mam, säger Affi som kommer ut ur kammaren med en liten låda där det finns några paket inslagna i tidningspapper och bruna papperspåsar.

– Nej va?

– Jaa. Få se nu ... Börje, säger Affi viktigt och räcker brodern ett litet paket.

– Och Anna-Lisa, fortsätter han och placerar ett litet paket omlindat med grått ullgarn på bordet.

– Och Lasse, Tita, Penttu och mamma, läser han vidare vartefter han delar ut sina överraskningsklappar.

– Tre rostiga metkrokar, frustar Lasse till när han öppnar sitt paket.

– Och en kam med bara några tinnar borta, fnittrar Anna-Lisa och visar upp kammen hon fått.

– Men jag fick precis det jag behöver, säger Ella och ser beundrande på en uppnött disktvaga i sin hand.

– Man ska ha den att skrapa grytbottnen med, förklarar Affi och serglatt förvånad på henne.

– Var fan ... har du ... fått tag på skiten, frågar Börje kiknande av skratt medan han hastigt sticker fingret av och an i örat på en gräddsnäcka där pipen är bortslagen.

– Vid avstjälpningsplatsen och på Hambergs auktion, svarar Affi flinande, drar upp snoret och sträcker på sig där han står med händerna i byxfickorna och njuter av glädjen omkring sig.

Tita som sitter i Lasses famn lutar sig bakåt, ser upp i hans skrattande ansikte, och brister ut i ett bubblande skratt också hon.

Just då hörs det råmande fasansfulla ylet av sirenen. Ljudet tränger hotfullt in i stugan och fyller den med skräck.

– Oj herregud, flämtar Ella.

I nästa sekund är hon likblek och stirrar ängsligt på de andra då hon tar sig med en hand över hjärtat och utbrister:

– Blås ut ljuset!

Börje slår hastigt gräddsnäckan över ljuslågan. Rummet blir becksvart och sammanpressat. Det enda som hörs är korta, snabba andetag och det långsamt avtagande luftsirensvrålet.

– Mamma, viskar Penttu och famlar i mörkret efter Ellas hand.

– Måst vi till gropen i skogen nu igen, undrar Anna-Lisa darrande på rösten.

– Bara ... om det kommer en signal till, svarar Lasse bävande över Tita som med tummen i munnen trycker sig tätt intill honom.

Så blir det åter andlöst tyst i rummet. Minut efter minut försvinner i gastkramande väntan på nästa råmande signal. Ella sitter stel och håller Penttu hårt i handen. Genom hennes tankar virvlar tidningsrubrikernas rapporter om hårda strider på Näset, hundratals tillfångatagna ryssar dagligen, Finlandshjälpen i Sverige växer lavinartat och livsmedelsransonerna skall nedskäras ytterligare. Rubrikerna blandas med Klockarpostens svarta kors i dödsannonserna. [Dödsnotiser.] Selma Larssons egenhändigt skrivna vers över sonen Nick som stupat för fosterlandet flimrar till i hennes minne:

Din blick ej mer sitt varma solsken skänker
åt hemmets värld, nu sänkt i sorgens natt.
Vårt hjärta där i stilla smärta tänker
på Dig vår kära, oförglömda skatt.

Versen hackar in i hennes saknad efter Einar och känslan av total vanmakt. Hon hör barnens andetag, och ser Einars ansikte alldeles tydligt inom sig. Lika magert och tärt som då han var hemma på permission från fronten. Med ögonen flackande över köket, barnen och henne innan han gick till skogs efter torrved, eller ut på gården efter ett vattenämbar.

Under åren som gått har hon ibland önskat hans död. Men nu då hon vet att han kan stupa vilken sekund som helst ångrar hon djupt alla sådana tankar. Och fylls till brädden av en stor och sårig längtan. Men vet inte om att hon snyftar till och klagande ropar:

– Oj Einar, Einar ...

– Mam. Gråt int, säger Affi och brister själv i gråt.

Då blir hon åter medveten om barnen omkring sig. Drar Affi intill sig och börjar mekaniskt vagga honom.

– Jag tycker int om krig jag! Och nu sku jag dessutom behöv piss, meddelar Penttu med undertryckt gråt i rösten där han sitter övergiven i mörkret eftersom Ella lagt båda armarna kring Affi.

– Du måst vänt tills vi vet om vi ska till skyddsgropen eller int, fräser Anna-Lisa nervöst.

Och Lasse som försökt beräkna tiden tillägger:

– Men jag tror int det, för det har nog gått tjugo minuter redan.

Efter hans ord lättar stämningen lite. Affi torkar sina tårar. Börje prasslar med sin papperspåse. Och Penttu som är van vid att Ella fantiserar och berättar påhittade sagor i olika situationer ber:

– Mamma, berätt nånting.

– Int orkar jag nu.

– Bara lite ...

Och en stund senare berättar Ella om en tryckande het sommardag i sin barndom. Åskan mullrade och kom hastigt närmare. Himlen blev grå och svart. Molnen hängde som säckar över Kurala torp där hon och syskonen satt instängda. Så vräkte regnet ner. Vattnet forsade in genom skorstenen över den öppna spisen. Blixtarna skar som vita svärd i luften. Alina grät förtvivlat och själv var hon så rädd att hon trodde hjärtat skulle spricka. Och när fönsterrutan splittrades av en åskknall blundade hon av skräck och trodde att de alla skulle dö av blixtslag.

Men när hon öppnade ögonen såg hon att det inte var blixten som kommit in genom det söndrade fönstret utan en vit, nästan genomskinlig fågel. Den hade silverglittrande vingar och i näbben en regnbågsfärgad pärla. Fågeln flög runt i rummet en stund och satte sig slutligen på golvet i vrån där hon och syskonen satt hopkrupna. Försiktigt lade den pärlan ifrån sig. Såg på dem och förklarade att den hette Silvertröst och att den kom från herrgården där mamma sagt att ...

– Int kan fåglar prat, avbryter henne Affi tillrättavisande.

–  Jo den här kunde ... och den sa att pappa och mamma hälsat att vi int sku vara rädda för de hade sett att solen och vinden redan börjat jaga bort de tunga molnen över Kurala ...

– Och så blev det grant igen, utbrister Penttu glad och lättad.

– Jo, nästan genast. Solen började skina och när vi såg ut nickade blåklockor, liljor och linblommor till oss. Fru Björk skakade regndropparna ur sin päls, och herr Tistel ropade att vi sku komma ut ... Sedan kröp vi ut genom fönstret ... Aj, aj så gräset var mjukt under fötterna ... och smultronen söta ... Ja, och sen glömde vi bort att vara rädda ...

– Som vi ... Bara den där satans luftsiren håller käften, konstaterar Affi med en djup suck.

– Svär int! ... Och när den börjar yla på nytt är det säkert faran-över signalen som hörs, svarar Ella och famlar i mörkret efter en tom stol som hon placerar Affi på.

När den efterlängtade signalen slutligen tutar till rister Börje genast eld på en tändsticka och tänder ljuset på bordet. Tita som somnat i Lasses famn vaknar och ser sig förvånat omkring. Penttu reser sig hastigt och räknar pepparkakorna kring ljuset. Småleende och nöjd över att de fortfarande är sju sätter han sig på nytt och börjar sleva i sig den kalla gröten på tallriken. Anna-Lisa sträcker på sig, gäspar och suckar:

– Så var det över för den här gången då.

Två timmar senare har de alla lagt sig. Börje och Lasse ligger med ryggarna värmande mot varandra. Anna-Lisa och Affi kurar ihop sig i Ellas säng. De småpratar med varandra och när Affi svänger på sig och drar upp täcket kring öronen viskar han:

– Det som är bra med kriget, Anna-Lisa, är att vi int behöver vara rädda för pappa.

I köket somnar Penttu och Tita intill Ella i soffan. Och på kommoden, under den halvmeter höga granen smyckad med lite glitter och några vaddtussar, står ett blågrått julkort. På kortet sover en soldat i en snödriva. Ovanför honom svävar två nakna änglar. I vänstra hörnet smyger en jultomte med en lykta i handen. Och under den tryckta röda texten ”God jul” har Einar skrivit: till Er alla kära där hemma, önskar Pappa.
(Inf. 2011-10-27.)

Det är en vacker dag i mitten av mars. Solen lyser och det droppar från taken. Våren är sig lik, men staden är helt förändrad.

Seminariets övningsskola Normen är sedan början av februari krigssjukhus. Där arbetar två läkare, en översköterska, fem avdelningssköterskor och tolv sanitetslottor. Dessutom är inemot tjugo tonårsflickor på grund av arbetsplikten tvungna att arbeta där som städerskor och köksbiträden. Två av dem är Doris Lund och Ulla Haapasalo från Vallbacken.

Vid samskolan är Statens statistikcentralbyrå och revisionsverket inhysta. Personalen är främst från Helsingfors, men några stadsflickor är anställda som telefonister och springflickor. Eftersom flickorna inte kan finska får de för det mesta bara svara ”hetkinen” och ge luren till någon stamanställd när samtalen från huvudstaden kommer.

På folkhögskolan är tvåhundra personer inkvarterade. I skolsalarna tillverkas kläder åt försvarsministeriet. Rektor Emanuel Nyman suckar dagligen till Gud över de förstörda lokaliteterna. Men håller ändå varje kväll bibelstudier och andaktsstunder på skolan. Han går också omkring i staden och delar ut flygblad där han uppmanar människorna att bedja, bedja utan avbrott. Att han själv ibland glömmer sig och svär osande eder över hästen som är gammal och slö uppfattar folk bara som ett mänskligt och försonande drag hos den känslostarka gudsmannen. Och sedan han grundat kommittén för det andliga befolkningsskyddet i staden är det många som kommit till tro, och ännu fler har fått ny glöd i sitt personliga trosliv.

I arbetsstugan vid Burkebo packar lottorna dagligen paket. De sänder underkläder, vantar, talluckor, pappersvästar, sockor och näsdukar till soldaterna vid fronten. Varje fredag i Klockarposten tackar några soldater för gåvopaketen och sänder hälsningar till hembygden.

Befolkningsskyddet har sitt kansli i seminariet. Där finns också en poliklinik, och i de andra rummen snickrar arbetspliktiga och evakuerade män bårar, stegar och sanitetslådor.

Vid Karleborg är hela övre våningen inredd till kanslier och kontor. Utanför huset syns ofta den buss som den flygande kommandotruppen har till sitt förfogande. Truppen består av tolv män, och i bussen har de ett maskingevär, två maskinpistoler, några gevär, och skidor och velocipeder.

Soldaterna som varit hemma på permission har sagt att flaskorna som samlats upp vid Karleborg kallas för Molotov-cocktails ute vid fronten.

En del av stadens barn har blivit sända till fosterhem i Sverige. Av vallbacksfamiljerna var det bara Holms och Haapasalos som sände var sitt barn till grannlandet. Holms fyraåriga Lisa är i Dalarna. Hennes fostermor har skrivit flere gånger till Ingeborg. I det senaste brevet skrev hon att Lisa förvånansvärt snabbt lärt sig svenska. Vallbackskvinnorna förstår att flickan antagligen börjat glömma stadens dialekt och övergått till att härma rikssvenskan.

Om Haapasalos Elsa skreven Röda-korssyster att Elsa fått ett gott hem i en barnlös officersfamilj. Men att hon ändå haft vissa anpassningssvårigheter. Och i slutet av brevet framkom det att Elsa hade eget rum och vårdades av en barnsköterska.

När Ulla hörde det började hon gråta och bad föräldrarna att de skulle försöka få system hem tillbaka. För Elsa var ju van vid att röra sig fritt och sova kropp mot kropp bland syskonen i utdragssoffan, sa hon.

I kyrkan och i frikyrkoförsamlingarnas bönehus hålls det varje söndag begravningar. Den nyanlagda hjältegraven vid begravningsplatsen är alltid blomstersmyckad.

Den sista söndagen i januari skulle Einar Lundmarks bror Erik jordfästas. Men när hans hustru Sigrid ville ta ett sista farväl av honom fick alla de närvarande en chock. Mannen i kistan hade inte Eriks blåsvarta hår, och de anletsdrag som fanns kvar var en främlings. Ringen på hans vänstra ringfinger, som Eriks bror Elis undersökte, var ingraverad med namnet Kyllikki.

Vid efterforskningar framkom det att mannen var en tammerforsbo. Och att Erik blivit jordad i Tammerfors. Därför tog det flere veckor innan Erik slutligen kunde läggas till griftero i hemstaden.

Han begravdes inte i hjältegraven trots att han stupat på Karelska näset. Hans föräldrar och Sigrid ville inte lägga honom i den graven. För dem var Erik inte någon hjälte, utan ett värnlöst offer för kriget och makthavarna. Och när pastorn trots deras åsikter talade om hjältemod i sitt griftetal snörpte den gamla Lundmarkskan ihop sina läppar och stirrade stum och tårlös i marken.

Många av de evakuerade helsingforsfamiljerna har blivit omplacerade under vintern. Fru Zajawski och hennes barn bor numera hos handelsman Koff. Bankdirektör Kvist har hyrt ut ett av sina rum åt fröken Ilmi Khilman som är anställd på statistikcentralen. Professorskan Jansson hyr ett av borgarhusen vid torget. Och hos lektor Haldén tronar den märkvärdiga, glansögda fru Aminoff. Hennes dotter Kristin-Louise får inte leka med andra barn. Och det tycker folk är konstigt, och undrar varför flickan varje dag måste hämta mediciner åt sin mor från apoteket.

Men på Vallbacken i två fallfärdiga stugor bor fortfarande sotare Lehtinen och järnvägsarbetaren Lindholm kvar med sina familjer. Och i byarna runt staden är karelarna som förr utspridda. Om dem sägs det att de eldar bastuugnarna tills stenarna är röda. Och att de ibland rullar sig nakna i snön. Fast det är det inte många som tror trots att de flesta tycker att karelarna är egendomliga.

Stadens kvinnor bär inte längre sina vigselringar. Dem har de liksom de flesta av landets kvinnor skänkt till försvarsmakten. Ella har aldrig burit järnringen hon fick när hon undertecknade gåvopappret i banken. Hon tycker den är ful och har gömt den under kläderna i birongslådan.

Ella står förresten just nu och hänger upp kläder hon bykt på snöret mellan rönnen och stugknuten. Bredvid henne står Alma och pratar upprörd över skyddskårens senaste påhitt att värva småpojkar till kåren.

– Janå, jag sa åt Affi och Penttu jag ... att dit går de int, svarar Ella och slår häftigt ut en stoppad och lappad underskjorta.

– Det var riktigt det! Men få se om det blir lag på det ... I Tyskland har det ju blivit plikt på militärutbildning för alla pojkar som fyllt tie år nu.

– Om det nu är sant ... Och int kan de bli så galna här, utbrister Ella och ser förargad på Alma.

– Ja, int vet man ... Mannerheim är nog så intresserad av att kriga han, svarar Alma och rusar sedan fram för att rädda katten som Tita och Penttu just börjat tvätta i sån under stuprännan.

I vedlidret sitter Anna-Lisa och Sally hopkurade. Anna-Lisa har viskande berättat om hur hon smög sig in vid Karleborg senaste lördag när det var fest där. Hon har beskrivit den stora kören av soldater och lottor som sjöng marscher och fosterlandssånger. Hon har skildrat dikten som Josef läste om en död speleman som bars genom en konstig skog där rosorna blödde och träden grät. Hon har också berättat om dräktparaden där kvinnorna gick omkring i hundra år gamla klänningar översållade med spetsar och volanger. Men nu ser hon misstänksamt på Sally och säger:

– Du får int säg åt nån vad jag berättar.

– Nä, nä, svarar Sally och kliar sig i håret medan hon väntar på att Anna-Lisa ska fortsätta.

–Men du måst lova riktigt säkert! Du måst svära, för ser du mamma sku bli så arg om hon fick veta att jag var där.

– Jaaa ...

– Nå, svär då!.

– Jag svär vid Gud och Satan att jag int skvallrar, hasplar Sally allvarligt och ser utan att blinka in i Anna-Lisas ögon medan hon håller två fingrar över hjärtat som Doris och Elmer lärt henne.

– Då så ... Jo, sedan dansa den där Sonja Zajawski där och det var så nätt, vet du.

– Dansa hon på tårna som hon sagt att hon kan?

– Jaa. Och hon hade en klänning som var som ett moln, och på ryggen hade hon vingar som glittrade så hon liknade en fjäril.

– Åhå!

– Jaaa. Och vet du vad de gjorde till sist?

– Nä.

– De åt!

– På en fest?

– Ja det var ju en fin fest så. Och de åt köttbullar och korv och skinka och ...

– Köttbullar? Som före krige?

–  Ja ... Och de tog flera stycken var.

– Fick du smaka nå?

– Nää. Men jag fick se på, och fast fru Thulin såg mej så körde hon int ut mej.

– Men hör du, var hade de fått så mycke mat ifrån nu när allting är ransonerat?

– Nå ser du fint folk har nog alltid mat.

– Och det är just det som är orättvist ...

– Koskenniemis Elvi sa att ...

– Tyst Sally! Vi får int prat om nånting som Koskenniemis säger, för om poliserna får veta det så kan de allihopa komma i fängelse. Du vet ju att allting som heter kommunist är förbjudet, och int vill väl du heller att Elvi ska sättas i fängelse, eller va?

– Nej, jag tänkt bara säg åt dej ...

– Men nog är det riktigt fan hör du att de sitter och äter riktiga köttbullar vid Karleborg när vi bara får saltströmmingar varenda jävla dag, fortsätter Sally upprörd och ser trotsigt och sårat på Anna-Lisa.

– Jo ... men ... Och fisklåda är nog ganska gott det, svarar Anna-Lisa utdraget och börjar peta och skrapa i sågspånen de sitter på.

– Hmm ... och rama och skomakarlax, om man har lök, tillägger Sally fundersamt och virar en hårslinga runt pekfingret. Så slickar hon in håret i munnen och frågar sugande på det:

– Var de stora de där köttbullarna?

– Ungefär så här, visar Anna-Lisa och håller fram en knuten näve.

– Så stora? Och de tog flera stycken var?

– Jaa, nickar Anna-Lisa och så försjunker de båda i tankar tills de hör Idas märkvärdigt hojtande röst. Då pilar de snabbt ut ur lidret.

Ella och Alma står fortfarande och pratar under bykstrecket. Ida kommer kutande förbi brunnen. Hon är blek och uppskärrad. Och hon upprepar gällt skrikande:

– Det är ... fred nu ... hör ni.

– Va, ropar Alma till och blir stående med gapande mun.

– Ida, du får int skoja så där, fräser Ella ilsket och ser förebrående och argt på Ida.

– Int skojar jag! Det är sant!

– Var har du hört det?

– I Häggmans butik för en stund sedan. Alla människor där pratade om det ... Och jag sprang nästan hela vägen hem för att berätta det för er ... och så vill ni int ens tro mej, flämtar Ida och börjar ynkande snyfta då hon sätter sig på trappan.

– Herredumilde ... då är det kanske sant, säger Alma förbluffad och sätter sig bredvid Ida.

– Så sant ... som jag här sitter, hulkar Ida.

– Är alla ryssar döda nu då, ropar Penttu frågande från stugknuten där han sitter och rör ihop snö och grus till gröt i en gammal kastrull.

– Behöver vi int ha nå täcken framför fönstren nå mera, mamma, skriker Sally upphetsat och Ella frågar samtidigt:

– När kommer soldaterna hem då?

– Int hörde jag nånting om det ... men både finnar och ryssar har slutat bomba och skjuta nu och ...

– Fast ryssarna ska ha Hangö vårt, fortsätter Ida och ser på de andra med darrande läppar medan hon torkar bort tårarna som rinner nerför hennes kinder.

– Hangö, frågar Alma undrande.

– Jaa ... om jag nu hörde rätt.

– Nå huvudsaken är i alla fall att de stoppat krigsmaskineriet och slutat med dödandet, säger Ella och stryker en hårslinga bakom ena örat.

– Och att vi int behöver vara rädda för luftsiren nå mera, skrattar Anna-Lisa hickrande och knuffar till Sally som buffar tillbaka.

– Ja, man kan nästan int tro att det är sant, fortsätter Ella och ser andlöst leende på flickorna som i rena glädjen börjat puckla på varandra. Så minns hon pojkarna i skogsbrynet och springer ivrigt fram till grinden där hon ropar åt Affi, Arne och de andra:

– Pojkar, kom hit lite ... Kom! Det är fred nu! Affi som står och sågar i ett bräde ser hastigt upp. Ellas röst påminner honom om någonting. Och när han ser på henne minns han glimtvis en höstkväll för inte så länge sedan.

Elias händer på brickan fylld av röda lingon. Hannes och Alma hoppfulla på trappan. Änttis gardiner i spännbågen. Sallys och Anna-Lisas glada fnitter. Einar lojt utsträckt i det gröna septembergräset. Kaffetångande ur Hannes sotiga panna. Tita sugande på tummen i Villssons famn. Vetebullarna, och Lasse svart och stinkande av svett efter dagens arbete. Äppelträdet dignande av gulgröna frukter ...

Under några sekunder tror Affi att han bara drömt kriget som sedan kom. Kriget som var mörker, sirentjut, skräck och hunger. Kriget som tog farbror Erik och gjorde farfar och farmor så märkvärdigt tysta och stela. Kriget som förändrade allt det invanda på Vallbacken. Kriget som ...

– Hör ni ingenting pojkar? Kom nu! Det är fred, manar Ella på nytt och viftar stort och yvigt med handen.

Då kastar han ifrån sig sågen och brädet och rusar iväg. Rakt emot henne. Rakt in i glädjen som åter hörs i hennes röst.
(Inf. 2011-11-02.)

Hilda är på väg ut ur staden. Hon sitter hopsjunken på kärran och håller tömmarna löst i handen. Hästen framför henne är mager, och haltar på vänstra bakbenet. Han har varit vid fronten under kriget. Och de senaste månaderna i Ekenäs där de evakuerade hangöborna fortfarande är i stort behov av hästar för sina flyttlass.

I början av maj fick Hilda veta att hon skulle få hästen tillbaka. Men först i förra veckan fick hon det officiella meddelandet om att hon kunde avhämta honom på Kovjoki järnvägsstation under midsommaraftonen.

Nu skramlar kärrhjulen över stora bron. Så svänger Pålle till vänster. Han hittar som vanligt vägen hem.

Bakom dem speglar sig kyrkan och de grönskande träden i vattnet. Älven är bred och strömmande den här tiden på året. I vattnet virvlar nybarkade stockar. Längre ner mot kraftverket flyter propsarna ihop och dunsar en efter en ner genom stockrännan i forsen.

Livet i staden håller långsamt på att återgå till det normala. Några flottare har anlänt. Klappbryggorna är utlagda i vattnet nedanför Topeliparken. De evakuerade helsingforsborna har åkt hem. Lektor Haldén reste med fru Aminoff som blivit änka. Larssons Selma har hört att de två gick i armkrok redan under påsken. Och Vera på hotellet har själv sett hur tätt de dansade tillsammans på välgörenhetsbalerna som skyddskåren ordnat i restaurangen under vintern.

I maj gick stadens skolbarn åter i Normen. Skolan luktade lysol och korridorerna var fyllda av uppstaplade sjukhussängar. På examensdagen spelade fröken Järnefeldt som vanligt sommarpsalmer på tramporgeln. Flickorna i avgångsklassen såg noga på henne. De hade hört att hon varit telefonistlotta under kriget och blivit på tjocken med en löjtnant som stupat. Men hur de än glodde såg de ingenting ovanligt över hennes strama gestalt där hon satt och såg ut genom fönstret.

På stora plakat vid ena rådhusväggen uppmanar befolkningsskyddsnämnden stadens innevånare att återlämna hackor, spadar och ficklampor. Men skyddsrummen och groparna ute i skogen runt staden får ännu inte förstöras.

De flesta män som överlevt kriget har kommit hem igen. En del av dem är sårade och några ligger på sjukhus i grannstäderna. De övriga är fortfarande inkallade.

Vid folkhögskolan står skolsalarna tomma. Rektor Nyman tackar Gud och förbereder en böne- och sabbatsvecka i juli under mottot Profetian i nutidens ljus. Hans gamla dröm om ett nytt elevinternat blossar också upp på nytt och han ber innerligt till Gud om vägledning i ärendet.

Segelsällskapet S.S. Ägir har inlett segelsäsongen. Runt Loppan lyser varje söndagseftermiddag en ring av vita segel. På stranden vid Andra sjön står folk och ser hur vackert båtarna glider runt ön.

I Klockarposten annonserar bönderna om prisbelönta avelshingstar. Och Högholms beklädnadsaffär gör reklam för nya vackra sommarklänningar till moderata priser.

På Vallbacken har Johannes tagit fram radioapparaten ur källaren. Men männen orkar inte som förr ta del av nyheterna. När radion en kväll rapporterar om fortsatta oroligheter i Danmark och Norge som är ockuperade av tyskarna suckar August tungt, och Johannes knäpper med en trött rörelse av apparaten.

Vallbacksungarna slåss dagligen om brödet. Allt mjöl är strängt ransonerat liksom fett och socker. Numera bakar Äntti småbröd endast till begravningar och bröllop. Lundmarks Börje byter sina sockerkuponger till tobak som han röker i smyg bakom lider och buskar.

Svartabörshajarna glider omkring som hala fiskar och slukar begärligt allt som människorna kan undvara. Alma har sålt Leas konfirmationsklänning och Äntti fyra silverskedar från Amerika.

Klockan i det höga kyrktornet har för en stund sedan slagit åtta.

I Floraparken sitter några vallbacksungdomar i gräset. De har just återvänt med sista bussturen från Andra sjön. Eftersom det är midsommarafton skulle de i vanliga fall stannat kvar där och dansat på bryggan. Men nu är alla sådana danstillställningar förbjudna. Det retar Lasse Lundmark som nyligen lärt sig dansa vals i Söderbergs ria på Frillmossen. Han tuggar irriterat på ett grässtrå.

Haapasalos Ulla som äntligen haft råd att köpa en flaska eau-de-cologne sitter hopkurad en bit från de andra. Hon tänker med saknad på Seppo. Soldaten från Suomussalmi som flyttades till Kalajoki när krigssjukhuset vid Normen tömdes i april.

Med hela sin sextonåriga själ fylld av smärta vet hon att Seppo är hennes livs stora kärlek som hon aldrig mer skall återse. Och när hon reser sig och sakta går ner till åstranden märker hon inte att Lasse följer efter henne.

Han blir stående då hon sätter sig. Hon leker med handen i det strömmande vattnet. Han ser hur solstrålarna träffar hennes långa, ljusa hår. Han ser speglingen av hennes ansikte i vattnet. Och intill henne i syrenbusken prasslar löven stilla i vinden. De lilafärgade blommorna är nyutslagna och ovanför ett näckrosblad i vattnet flyger en genomskinlig dagslända.

På avstånd hörs bruset från forsen. Propsarna dunsar en efter en iväg i vattenmassorna. Han fylls av en underlig känsla och viskar lågt:

– Du luktar så gott i kväll, Ulla.

– Tycker du, svarar hon likgiltigt och fortsätter att föra handen i vattnet.

– Hmm ...

Det stockar sig i bröstet på honom då han ser hur den blommiga vistraklänningen stramar över hennes höfter. Och när hon slutligen vänder på huvudet ser hon rakt in i hans öppna, skälvande förundran. Då lyfter hon handen från vattnet, skvätter några droppar mot honom och frågar med ett lätt och lite retfullt skratt:

– Ska jag vattenkamma dej?

– Janå.

När han sjunker ner på stenen bredvid henne doppar hon kammen i vattnet och börjar sedan med mjuka, smeksamma handrörelser kamma hans tjocka hår.

Utanför dårhuset i en rastgård mot älven går samtidigt de sjuka flinande omkring i värmen och kvällssolen. De är magra och gråbleka. Matransonerna har under vintern varit ytterst knappa för dem som ju inte kunnat arbeta för fosterlandet. En kvinna har flagnande skorv i ansiktet. En man knyter näven mot himlen och vrålar osammanhängande eder. Alla har håret bortrakat och liknar fångar där de hasar fram i sina grå paltor. Paluri sitter för sig själv i en vrå. Han har varit inspärrad hela vintern. Nu tuggar han girigt på några späda björklöv som han rivit åt sig genom spjälorna i det höga staketet. Ibland upphör han med tuggandet och lurar mot ett hörn. Från marken hör han stigande människoröster, och lyssnar intensivt. När han ändå inte kan urskilja de enskilda orden börjar han gny som en hund och kastar oroligt med huvudet.

Om han håller på för länge ropar Ester hans namn. Då tystnar han och ser hastigt upp. Glor förvirrad på henne som sitter och virkar bakom gallerdörren och fortsätter sedan att tugga i sig de friska bladen.

Vid begravningsplatsen står Anna och hennes brorsdotter Elly framför en gravsten. Anna är trött i benen efter dagens arbete i matserveringen. Ändå står hon som en klippa bredvid Elly som håller henne i armen.

Den unga kvinnan är fläckig i ansiktet och ser tröstlös på stenen. Namnet Eugen Hannila är ingraverat i den röda graniten.

Elly minns när Eugen och hon var tillsammans för sista gången i livet. Det var en kylig och gråkall oktobermorgon. Marken var pudrad med snö. De stod utanför Karleborg och höll varandras händer. De andra männen talade lågmält med varandra. Och i kvinnornas ögon såg hon oro och ängslan.

Men Eugens hand var varm och trygg. Och hans läppar så mjuka då han viskade i hennes öra om barnet de skulle få till sommaren.

Två dagar tidigare hade de gift sig på pastorskansliet. När prosten Forsman talade om framtiden såg Eugen högtidligt och allvarsamt på henne. Och själv fick hon blinka bort tårarna när Forsman pratade om hur de två som nu förenat sina öden skulle bära varandras bördor under livsvandringen tillsammans.

I januari kom Forsman med dödsbudet. Eugen hade sprängts till döds i en korsu på Näset.

Och nu är det midsommarafton. Anna har lagt en stor bukett ängsblommor i en glasburk på graven. Omkring Eugens namn cirklar en gulskimrande nässelfjäril. I björken intill stenen sjunger en fågel. Elly står bredbent och stum. Hennes ansikte är tärt och slutet. Barnet inne i hennes kropp ligger tungt mot skötet.

Så går det en mild vind genom lövverket i trädet. Fjärilen lyfter och flyger bort. Anna kastar en forskande blick mot Elly och frågar:

– Kanske vi börjar gå hemåt nu?

– Janå, svarar Elly modlöst och så vandrar de sakta vaggande in mot staden.

I skogsbrynet norr om begravningsplatsen i en stuga med bara ett rum sitter några män kring bordet som står mitt på golvet. De spelar kort och pratar krigsminnen. Blomström har vänstra armen i band. Den är förlamad sedan han sårades av granatsplitter en av de sista krigsveckorna. Einar Lundmark berättar om en hemsk minsprängning i Hangö, och Larsson om en ung pojke som sköt sig själv då han kom underfund med att han inte kunde rikta geväret mot en annan levande människa. När Blomström hör Larssons förståelsefulla och medlidsamma tonfall ilsknar han till och fräser:

– Satan. Int kan man tänka så i krig int. Fiender är int människor ute vid fronten.

– Det beror på hur man ser det, svarar Larsson sävligt och synar länge och väl sina kort.

Björken som inte varit inkallad under vintern känner spänningen mellan männen. Han vill undvika bråk och börjar därför tala om sådant som hänt på hemmafronten under krigsmånaderna. Han berättar om folkförsörjningsmän och svartabörshajar som blivit rika. Han talar om mantlar och vapenrockar som stulits från militärlagret på folkhögskolan. Och om det tvåpipiga Boforsluftmaskingevär som stadens skyddskårister samlat ihop pengarna till och beställt från Sverige.

Men mest pratar han om kvinnorna. Han kallar dem horor. Och sneglar menande på Larsson och Einar när han säger att också gifta kvinnor under vintern sprungit som hyndor efter olika män.

Einar som tidigare under dagen fått veta att Ella kanske väntar barn igen blir misstänksam och svartsjuk. Men han glömmer Ella när Björken avslutar sitt prat med att öppna en ny flaska Koskenkorva. Och höjer glatt sitt glas när de skålar för midsommaren och freden.

Några timmar senare, strax efter midnatt, viker Pålle och Hilda in mellan grindstolparna vid hemgården i Röjlax.

Hela vägen hem har Hilda suttit i samma hopsjunkna ställning. Beslutet hon fattade på Kovjoki järnvägsstation ligger fortfarande som en tung sten inom henne. Hon har inte ändra sig. Och när hon selar av Pålle och åter ser in i hans dödströtta ögon klappar hon honom ömt och säger sorgset och tröstande:

– Du är hemma nu, Pålle min.

Så lutar hon sitt huvud mot hans och han lägger darrande av trötthet sitt stora varma huvud tungt mot hennes axel.

Omkring dem står sommarnatten ljus och stilla. Från bäcken bakom fähuset hörs ett sakta sorl. Över ängen intill bäcken ligger dimman som en lätt slöja. De skira björklöven doftar starkt. Invid fähusväggen blommar några solgula maskrosor.

Ordlöst men i fullt samförstånd tar de avsked av varandra.

En stund senare går Hilda utan att tveka in efter geväret. Hon lindar in det i sin gröna vinterkappa. Hon lyssnar en stund till faderns rofyllda snarkningar i kammaren och går sedan stillsamt ut på gården.

Pålle följer henne tyst och haltande då hon går förbi fähuset. Han stannar två steg bakom henne då hon sätter sig på en sten vid bäcken. Han står skälvande med hängande huvud tills hon mjukt säger:

– Drick Pålle ... Du vet att vi har gott och rent vatten i bäcken.

Då går han fram till vattnet och börjar dricka.

Hon reser sig och siktar.

Det första skottet träffar honom i sidan.

Det andra direkt i hjärtat.

Samtidigt slits dörren i Lundmarks stuga på Vallbacken upp med ett gällt skrik. Ut på trappan tumlar Affi och Penttu med vidöppna, skräckslagna ögon. Efter dem kommer Anna-Lisa, och Lasse Som flämtar och hjälpsökande stirrar mot Lunds. Börje hoppar med ett vigt språng över trappan. Till sist kommer Ella med Tita i sina armar.

Einar sliter och drar i Ellas hår. Han ropar hora och hynda. Han rycker och river i hennes armar. Hon snubblar över tröskeln och mister greppet om flickan.

Einar skuffar henne hårdhänt och brutalt ut över trappan. Så smäller han igen dörren och reglar den.

Strax innanför dörren på golvet ligger Tita.

Hon är likblek och blundar. Hennes händer knyter sig i kramp. Kroppen hänger Som en trasa när Einar bär henne till köket där han kastar henne ner i soffan.

Hon faller på sida. Hon vindar och rullar med ögonen. Vitorna lyser dunkla mot soffryggen. Hennes händer öppnas och sluts medan hon tuggar på tungan som svällande sticker ut mellan läpparna. Ur ena mungipan bubblar vitt skummande slem. Det rinner i en smal stråle ner över kinden.

Men högt ovanför hennes skräckfångna kropp ser hon kråkan som befriad flög upp ur hårda pojkhänder. Hon ser hur den breder ut sina vingar, hur den stiger, seglar och cirklar.

Hon följer fågeln med blicken tills den syns bara som en prick mot den blå himlen.

Då vänder hon på huvudet och ser Paluri som står intill henne. Hon ser tillitsfullt in i hans kisande blå ögon, sträcker händerna mot honom och han fattar dem varligt. Så blinkar han spjuveraktigt och börjar vaggande dansa.

Hon följer honom ivrigt. Hela hennes varelse fylls av trotsig och berusande glädje vartefter de tillsammans sjunger:

– Vals, dans, krans ... Vals, dans, krans. Och omkring dem, i ett upprepat mönster av slaskämbaret, birongen, kommoden och sängarna, snurrar rummet runt och runt och runt.