Gammalt, som gått.

Att det gamla får ge vika för det nya, allt eftersom utvecklingen fordrar det, är naturligt också när det gäller en småstads fysionomi. Det kan gälla tämligen likgiltiga saker, men även sådana av pietets-, skönhets- och historiskt intresse och där skall man gå fram med varsam hand. Pietetssynpunkten, huru vacker den än kan är kan naturligtvis inte alltid tagas med i betraktande, ty då bleve staden omsider skräpgömma. Men man skall inte heller utan giltiga skäl sträva till en modernisering, då det gäller oersättliga särdrag, som t. ex. då en framtidsman en gång anförtrodde mig, att man möjligen borde spränga sönder urberget vid storbron för att räta ut Seminariegatan.

Men det var nu inte meningen att anställa några allmänna betraktelser i hithörande frågor utan endast att erinra om några data med anledning av ett par verkställda mindre förändringar i den bekanta stadsvyn.

I höstas raserades den mot Döbelns gränd vettande källaren på Koskinens gård. Den har inte fallit särskilt i ögonen, men har i tiden spelat en viss roll i stadens historia. Den har nämligen varit stadens tullkällare för den s. k. lilla tullen och således tillhört stadens publika byggnader. Lilla tullen eller lanttullen infördes i alla städer år 1622 och hade till uppgift att av landsborna uppbära tull för alla varor, som torgfördes i staden. Som bönderna inte alltid hade kontanter togs tullen även i natura produkter, och för att förvara dem måste tullgården även ha en källare. Staden hade två tullgårdar, en vid norra tullen n. v. Sunds [Nykarleby museum] och en vid södra. Södra tullgården var den n. v. Koskinens [Kivinens] gård (med rätt eller orätt benämnd Döbelns hus), som den tiden låg vid ändan av Stora bron, vilken tidigare som känt var belägen ett stycke söderom den nuvarande. Lilla tullen ägde i Finland stånd till 1808. Södra tullgården blev sedermera stadstomt och såldes först till stads- och provinsialläkaren Zacharias Topelius den äldre. Den hörde till det 5 tal gårdar som ej uppbrann 1858. [Betydligt fler gårdar klarade sig.]

Källaren användes en tid av kyrkan för förvaring av kyrkvinnet. Nu är den bliven potatisland.

[Östra brofästet med Södra tullhuset på 1920-talet. Tullkällarens gavel skymtar mellan elstolpen till vänster och mannen i studentmössa.

Detalj ur ovanstående bild. Tullkällaren i högerkant.
Foto tillhör Henrik Dumell, Lars Pensar tillhandahöll.]

Ett mera i ögonen fallande gammalt minne som för ett par veckor sedan skattat åt förgängelsen är den s. k. stora apotekskällaren i åbranten nedanför apoteket. Före branden låg här tomt n:o 11 vid den dåvarande Ågatan, som utgjorde västra gränsen för den tidens torg. Gården ägdes bl. a. av den kända handelssläkten Turdin. Efter omregleringen av stadsplanen blev tomten parkområde, men källaren har tillhört de olika ägarna till stadens apotek och har ända till för några år sedan använts som apotekets lagerkällare. Under vinterkriget lät statens, till orten evakuerade statistiska byrå iordningställa den till sitt skyddsrum genom att hopa på dess tak en mängd stenar, grus, så någon prydnad har den inte varit på sin tämligen bemärkta plats. Ägaren fick därför order att iordningställa den eller rasera den. Nu är den raserad och de gamla källarvalven fyllda med sten och grus.

[Floraparken från öster, slutet på 1930-talet. Källaren i högerkant. Notera flottningsbommarna i nederkant! Förstoring. Källaren från sydväst. Källaren från nordväst. Några ord om den 1945. Användes den som urinoar?
Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2009-10-06.)]

[Floraparkens södra ände. Brädhögen strax till vänster om kyrktornet kan vara apotekskällarens rivna överbyggnad. Förstoring.
Ur Lars Pensars samlingar.
(Inf. 2022-06-16.)]

Sockenstuguberget ter sig också i förändrat skick. Här har landskommunen nyligen låtit spränga en väg, som från ändan av Kyrkogatan leder rakt till den vid förra landsvägen liggande kommunalgården. Och det var nog så behövligt. Isynnerhet som det inte fördärvat alla nykarlebypojkars heliga berg. Ty det är här, som alla generationer pojkar gjort sina första lärospån i backåkning på skidor, innan de vågat sig på de följande etapperna. När man som 8—9 åring var en tapper krigare med träsvärd, var sockenstuguberget också en viktig strategisk punkt. Den nya vägen har inte ens förstört ett makabert minne, fast den kommer ganska nära. Nämligen platsen för den förra skampålen, där missdådare straffades med spöslitning, vilket inte alls var någon lek, och där så många klagorop ljudit. Det är inte så länge sedan, som man skulle tro.

Nedanför berget låg ju ännu för några år sedan »Härkepeusas påttin», men den igenfylldes vid mejeriets uppbyggande 1937—38. Tillsammans bildade dessa platser den yngre nykarlebyungdomens första idrottscentrum för skid- och skridskoåkning. Men dessutom hade ju »påttin» sin särskilda betydelse, och därom har jag visst en gång tidigare skrivit. Det var härifrån alla småbarn i staden härstammade, och hit kunde mammorna t.o.m. hota att föra olydiga barn tillbaka ännu vid den ålder, när de i vår tid inte mera ens tro på storken. Inte har väl någon observerat, om nativiteten i staden lidit på att »påttin» ej mera finns till? Och huru är det med föräldramyndigheten?

E. H.