Lars Markkulas minnen

Min far

Han föddes 1913 som den första i en barnaskara på 14 men 2 dog som bebisar. Vid 11 års ålder måste han sluta skolan för att börja jobba, familjen höll på att svälta ihjäl. På förmiddagen var han fiskardräng, på eftermiddagen jobbade han på ett sågverk och drog undan ”bakanen”, de yttersta brädorna som hade bark på ena sidan och senare på kvällen kärrade han dynga åt en bonde.

Trots att pappan var sjuklig ordnade det sig med mat och värme i det lilla torpet. Kläder var det lite si och så med för att inte prata om skor. Han växte upp och började hugga i skogen och blev en av ”Purilfinnarna” i Nykarleby, ett slitsamt och tungt jobb som han klarade av med bravur med sin vältränade kropp. Somrarna när flottningen kom igång på Nykarleby älv var han självklart med vid knippningsstationen jobbade på ackord med sin bror.

Eftersom han var med i kriget så fick han en frontmannatomt att bygga sitt hus och hem på. Huset byggdes på fritiden och med kompisar på talko, någon betald arbetskraft var det inte tal om.

Han flyttade in i sitt nya hus sommaren 1952 med sin familj och tre barn och sedan föddes en pojke och en flicka några år senare. Trots ett hårt och slitsamt liv hade han humor, han var nästan alltid på glatt humör.

Han hade varit i pappersfabrikens tjänst i många år som däcksman på en bogserbåt när han erbjöds att ta kustskepparexamen och ta ansvaret på båten som drog pappersmassaflottar efter kusten upp till Jakobstad.

Vid sin pensionering vid 65 år gjorde han ett i hans tycke det klokaste beslutet han någonsin gjort: Han slutade röka, lämnade pipan och tobaken i styrhytten när han gick iland och beslutet var definitivt.

Trots att han fick diabetes 2 så levde han ett normalt liv med kompisarna på ljugarbänken vid busstationen på somrarna. Där avsatte man ju regeringar och tillsatte ministrar på löpande band. Han erbjöds att besöka ett rehabiliteringshem för krigsveteraner i Vörå. Han gladde sig åt att vara som gäst där gratis i 3 veckor, men efter 1 vecka kom han hem. När jag frågade varför han inte stannade svarade han: ”De pratar bara om krig och sjukdomar där.” Efter att varit inkallad i många år ville han helst glömma allt som är destruktivt. Han trivdes helst hemma och lördagar var en liten höjdpunkt för då kom lillbrorsan med en flaska whisky från Alko, han hade liksom prenumererat på en sådan, när flaskan levererades så måste den genast öppnas och provsmakas innan lillbrorsan for, för tänk om Johnny Walkern inte var drickbar.

Han var nöjd med livet i sitt lilla hus och när han tänkte tillbaka var det bara en sak som han var ledsen över det var när hans son omkom i en bilolycka endast 18 år gammal. De övriga barnen har det gått bra för, tyckte han. Ingen har blivit kriminell av sig och alla gifta och stadgade. Ja, endel har väl gift sig väl många gånger enligt honom, men han var glad att han begåvats med 9 barnbarn, trots att de var utspridda i Finland och Sverige.

Det finns mitt ibland oss dessa ”vardagshjältar” utan att dom har fått någon plats i historieböckerna, en generation av arbetsvilja, seghet och pliktkänsla som förde landet från botten till toppen, de är minsann värda all respekt och bör – tammefan – inte ses som en extra kostnadspost.

Vem var då denna vardagshjälte ? Jo han var min far … Eino Johan Markkula, han blev 90 år.

När Rock and Roll kom till Nykarleby!

Ibland kan man bli riktigt överraskad, nu i veckan fick jag ett fotografi från en tidigare Nykarleby bo nämligen Berith Knuts, jag visste att familjen flyttade till Kiruna i början på 1950-talet, nu bor Berith i Piteå. Familjen Knuts besökte Nykarleby på somrarna som turister, eller ”Vatusvenskar” som de kallades, våra emigranter till landet i väster.

Min kompis Stig Prüss var en hygglig prick och dessutom musikalisk, det var ovanligt att man hade skivspelare på den tiden, men Stig hade.

Efter skolan var det vanligt att gå hem till honom och lyssna på några ”stenkakor”.

1955 hade han kommit över en ny platta som innehöll en ny sorts musik den hette Rock and Roll och spelades av Bill Haleys orkester musikstycket Rock Around the Clock.

Musiken var ju rent revolutionerande på en liten plats som Nykaabi, där man inte visste av några andra danser än Tango, Humppa och Vals. Att dansa till Rock var ju helt otänkbart i dansanta kretsar.Man ansåg att sådant vara bara skrik och skrammel.

Sommaren 1956 kom Berith igen på sommarbesök och vi gick för att hälsa på henne i den röda lillstugan på Nygård. Hon hade en magnetofon med sig från Sverige som också hade rockmusik på banden.

Hon började visa oss hur man dansade Rock and Roll. Herre jesstas vilka gymnastikrörelser! Det var hopp och kryp och släng m.m. m.m. Puh, man blev helt slut. Till sist var vi ett gäng som kunde dansa ganska bra och ryktet hade gått att: ”Det finns nog ett gäng som kan dansa Rock här i staden med!”

Samlingslokalen för större evenemang och dans var Karleborg på den tiden. Rockgänget som vi kallade oss, fick en förfrågan om vi kunde uppträda med en dans på en tillställning, svaret var ju naturligtvis JA! Vi klädde upp oss i kläder som skulle gjort dagens rockabillygäng gröna av avund.

Berith specialtrimmade oss så att vi säkert skulle göra en imponerande dans. Man kunde inte missta sig att publiken som bestod av mest äldre personer tyckte att Cirkus Sariolas [verksam under åren 1949–1953] gymnaster bleknade med sitt program. Ovationerna ville aldrig ta slut, Da Capo blev det tre gånger.

Tänk vad ett foto kan väcka gamla minnen till liv.

Ha ett trevligt veckoslut alla FB vänner!

Fridens liljor

Från vänster. Förstoring.
Bakre raden: Stig Prüss, Roy Holmkvist, Lars Markkula.
Mittersta raden: Solveig Rudnäs, Nanna Villman, ?.
Främre raden: Kurt Sund, Dan-Erik Forsbacka, Bengt ”Bekoli” Ahlström, Jarl ”Lala” Olson. Lägg märke till Bekolis cykelstyre, över en meter brett, häftigt tyckte vi!

Stig bodde med sin mormor Sanna och Heikki Kuru (som dog av rökförgiftning i slutet på femtio- elelr början på sextiotalet) i backen på Borgaregatan 17. Det röda övergivna huset med ovanligt få fönster finns kvar. Modern Pia Nordqvist bodde i Socklot och dog 18 mars 1999.

Stig skötte om musiken på samskolans konvent och gillade jazz och rock, senare övergick han till dixieland och storbandsmusik som The Glenn Miller Orchestra.

Stig emigrerade till Avesta i Sverige och arbetade bland annat som biomaskinist på biblioteket där. Han hade gått i lära hos Reino Tallbäck på Bio Scala.

Alf Renvall, Gerd Renvall, Jarl Dahlbacka, Lars Markkula, Regina Pelander och jag kommenterade.

Familjen Knuts på besök

1957 kom familjen Knuts undantagsvis och firade påsken i Nykarleby. De kom i sin fina bil som var en Standard 8, jättefin bil på den tiden när vi i Finland var vana med ryska Pobeda och Moskwitz. Dom som hade det välbeställt kunde köpa sig en Volga.

Det var trevligt att återse Berith hon hade med sig en kompis från Kiruna, hon hette Barbro Brand.

Berith med kompisen Barbro Brand från Kiruna.

Vi pojkar samlades som flugor runt dessa damer dom var ju så fint klädda. Duffeljackor, stövlar med långa skaft typ ridstövlar och nitade jeans, det var lite annat än vad våra flickor kunde ekipera sig sådär i efterkrigstidens Finland. De hade stickade strumpor och knäppkängor, men dom var fina ändå.

Det var många pojkar som försökte få chans med speciellt Barbro men flickorna var stora och förståndiga, de var ju 15 år.

Likväl efter några dagar så fick Rainer Mäenpää från Rajåkern chans på Barbro, såklart det var han, han såg ju ut som James Dean.

Kommer inte ihåg att Berith hade sällskap flera gånger med Barbro till Nykaabi men har hört att Barbro gifte sig med en Kiruna kille dom hade hästar och en kennel. Barbro dog för 20 år sedan. Ja ja sånt är livet eller var för 60 år sedan!

Fridens liljor !

XXX

xx