Krönika.

——

I någon föregående krönika talade jag visst, om, huru människans lynne, ja, lif är beroende af väderleken och i synnerhet af årstiderna.

Då det blir vår, får jag ett särskildt intresse för kartor och ångbåtsturer, och i andanom följer jag mina vänner emigranterna i de trånga kupéerna till Hangö, och jag ser, hur de gå ombord på Arcturus och Polaris, huru de bjuda till att se oberörda ut, då trossarna kastas loss och pistongerna dåna i den stora ångmaskinens cylindrar. Det är vårskymning öfver landet, och en finne tar fram dragharmonikan. Men polkan går inte. Han försöker med en vals i moll, men tonerna bli orena och dö bort efter en stund. Det är alltför många näsdukar i rörelse, för att dansmusiken skall kunna slå an.

Det visar sig svårare än man trott att lämna det där karga landet i norr med den dröjande skymningen vid synranden. Och Hangös öga blinkar i tornet på klippan, såsom om det ville föra en ut i mörkret och fördärfvet. Jag ser båten stanna vid Toldboden i Köpenhamn. Landsmännen ha kryat till, de äro på resa nu och långt från Finland. Ett vykort skulle man sända till far och mor, men det är förbjudet att gå i land. Och då en del smördrittlar rullats ut, fortsättes färden.

[Köpenhavn, parti av Toldboden. Skickat den 2 juli 1907.
Förstoring.
Baksida.]

Men jag knäpper rocken fastare och styr mina steg mot staden, där det är varmare ock där man blott sparsamt ser snö. På vägen hem hör jag spofven hvissla, och uppe i lufthafvet ser jag liksom en snöplog af sträckande tranor på färd mot norden.

I Nordsjön blir det sjögång och vånda under däcket. Ack, om man vetat stanna hemma! Där låg man så trygg i sängen. Och gårdsplanen kändes så fast under fötterna. Hästen gnäggade sakta i stallet, då den hörde ens steg, och korna råmade i fähuset. Och mor och far . . .

Efter ett par dagar är man i England. Som en hjord drifvas emigranterna i land och till bangården. Det hjälper inte att vara morsk och själfständig. Man kan inte språket, känner inte förhållandena. Inte resonera, bara marschera . . .

Märkvärdigt att det mäktiga England inte är vackrare! Lera och damm och stenkolsrök och smuts! Hvad gör man här med all rikedomen! Tacka vet jag Finland, det snöhvita landet med gröna barrskogar och den höga, blå himmelen. Tåget rasslar med en fart af omkring 6 svenska mil i timmen, dubbelt fortare än tågen i Finland. Ögonen bli sjuka af damm och rök och nattvak. Flickornas vackra dräkter äro alldeles nedsölade och smutsiga vid ankomsten till Liverpool, där man får draga andan. Rörelsen vid kajerna öfverväldigar, ty den är betydligt större än den, som vanligen råder vid ångbåtsbryggan i hamnen vid Andra sjön. Och oceanångaren har en längd som från våghuset på torget i Nykarleby till parken. Den är alltså betydligt större än ”Aino”, eller hur var det ångbåten där hemma hette?

— —

I Liverpool tar min världskännedom slut, och jag kan blott i fantasin föreställa mig färden öfver Atlanten och hur landsmännens och landsmaninnornas skaror skingra sig öfver Förenta staternas stora rike, där några med vemod erinra sig hemlandet, dit de längta åter, men där andra glömma bort det, såsom man glömmer ett obehagligt minne.

Jag ser på min karta, där svarta streck utmärka järnvägslinjerna och svarta punkter stora städer, såsom Nevyork, Philadelphia, Buffalo, Chicago, Minneapolis, Denver, San Francisco, Olympia m fl.

Men jag vill dock icke resa dit ut just nu. Hvem skulle skrifva här under strecket då?

Och så har jag satt upp nya starholkar i vår. Om en månad få mina skyddslingar ungar, och det blir ett fröjdefullt lif uppe i björken. Och så väntar jag snart hem många vänner: tranan och spofven och sädesärlan, rödstjärten och svalan. Om ett par veckor äro fjärdarna isfria, och om en månad är den bästa abborrtiden utanför Djupsten.

Nej, jag kan icke tänka på att resa! Björkarna få löf i början af juni, sådana där fina gröna slöjor af flor, som man inte finner på något annat ställe i världen. Och ungdomen börjar tänka på sina sommarfester, och man sår i jorden, som ligger och väntar att få alstra.

Nej, jag kan inte resa nu . . .

Jag vill se Torsöfjärden gunga i sakta dyning i sommarnattsljuset, jag vill se Hällgrunds båk i kväll solen och tullslupen bortom Tornskär Jag vill se skötbåtarna en lördagsmorgon på färd till staden, och jag vill se de nya motorbåtarna . . .

Töff töff töff . . .

Nej, jag kan inte resa just nu, då hembygden badar i solljus och all vårens grönska väntar. Jag vill höra slåttermaskinen rassla och surra på lindorna, jag vill se skördefolket, jag vill se rågen böja för sommarvinden, jag vill se den gulna.

Nu är mig hembygden alltför kär. Kanske det är lättare att lämna den i höstens eller vinterns mörker?

Medan jag satt försänkt i dessa fantasier, hämtade en af mina vänner åt mig ”Finska Amerikanaren”, en svensk tidning, som kommer ut i Amerika. Tidningen söker utgöra ett föreningsband mellan finländarna där borta. Språket och hemkänslan förenar dem. Men i ”våra vänners afdelning” ser man, huru åsikterna bland landsmännen äro olika, särskilt i religiösa spörsmål. Några äro väldiga ”fritänkare”, som önska draga fram i dagsljuset alla de synder, hvilka Abraham och Jakob gjorde sig skyldiga till och hvilka anhängarna af ”prästkyrkan” alldeles glömma bort. Konung David var en lättsinnig krabat, hvars snedsprång man icke ens vill beröra i en offentlig tidning. Och en, som kallar sig ”Anna Jern”, anfaller Luther, hvars tal om kvinnan hon finner skamligt att nedskrifva. Men hon gör det ändock. För Ö P:s läsare skulle orden nog vara alltför starka. De mildaste äro följande: ”Jag tillstår”, säger Luther enligt Anna Jern, ”att jag icke kan förbjuda någon att taga flere hustrur, då det icke är förbjudet i den Heliga skrift”. Författarinnan talar också om prästerna i Finland under Bobrikoffs tid och framhåller betydelsen af att inte tro blindt utan tänka själf. — Andra insändare åter försvara på det varmaste sina fäders tro.

Tidningen innehåller utförliga meddelanden om Finland, och en mängd bekanta namn möta oss i dess spalter, Österbottniska namn. — Alfred Salin m. fl. har en helsidesannons om ”Everett Lumber Company”, hvars aktiekapital skall höjas till 25,000 dollar, och ”gudsmannen” Alex. Hällis inbjuder alla till missionsmötena och andra möten, men ”framför allt till Jesus, som räddar och hjälper alla.”

M. D. Johannes Hoving, ”graduerad läkare från Karolinska institutet, från universiteten i Helsingfors och Albany” annonserar om sina mottagningstider 262 Lenox Ave., Nevyork. Andra finska läkare äro Verner Lagus, H. Råbergh, E. Bergroth, J. E. Nyqvist och A. M. Wickström — A. J. Johnsson, V. Andersson och J. Rönqvist, alla från Munsala, önska brefväxla med jämnåriga ”unga tärnor”, likaså E. Johnson från Jeppo. — Anna Mattson frågar efter sina bröder, Nils och Jack Nylund från Monå i Munsala, och Erika Näss frågar efter sin kusin John Johnson eller Harald från Nykarleby m. m., m. m.

”Svensk-Finska boklagret” bjuder ut Johannes Klockars ”Till nytta och nöje”, hvaraf första sändningen ”slutsåldes på ett par veckor.” Samma bokaffär utropar: Gånge Rolf, ”Tattarprinsen” 25 c. och K. J. Hagfors, ”Dagens hjälte” I och II 80 c. m. fl. ”Köp goda böcker”! Box 86 Sta. V, Brooklyn, N. Y.

De flesta föreningars namn påminna om hemlandet, såsom sjukhjälpsföreningen ”Imatra”, dito ”Stjärnan af Finland”, ”Stjärnan af Österbotten”, Goodtemplarlogen ”Sveaborg”, Nykterhetsföreningen ”Topelius” m. fl., m. fl.

Tidningen bär vittne om ett friskt andligt lif bland landsmännen i Amerika. Den talar mycket om hembygden, och de flesta insändarna dryfta spörsmål, hvilka stå på dagordningen i hemlandet, såsom nykterhetsfrågan och frågan om kvinnans rösträtt.