Bitar och stumpar.
Det var marknad, folk och varor mötte ögat, vart man såg, för att tala med skaldens ord. Ja, marknaden har ”gått av stapeln”, som Jeremias, dock icke profeten, gärna uttrycker sig om allt, vad som händer och sker i vår viktiga avkrok av världen.
[Elias Sehlstedt (1808–1874). I dikten Sång i Ångermanland skrev han: Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. Och hela hamnen som en spegel låg, Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg. (i Svea 1873.)]
Marknaden var lik sina före gängare. Positiven spelade, och de unga fingo sin Lyckans stjärna, som lovade lycka med hjärtegrynet. Halavela*-männen hejade, och det var liv och lust, ty det var marknad.
[* Det var något nytt! Hulivili har jag hört tidigare.]
*
Lottornas ärtsoppa serverades i hundradetals liter, och den hade nog den rätta smaken, fastän våra lottor en gång fått offentligt underbetyg av en viktig ”skyddskårsofficer”. Soppan borde nämligen enligt denna expert i soppkokning avredas med potatismjöl på hett vatten, så att den riktiga tjockleken skulle ernås. Lottorna lär ändå tro, att de förstå slikt bättre än någon självgjord ärkekock. Och det kan de ha rätt i!
Enligt Jeremias i J. T. ”hade polisen inte mycket att göra på marknaden”. Rätteligen borde man efter detta påstående hellre minska antalet konstaplar till marknaden i st. f. att rekvirera förstärkning från annan ort. Polisen påstår emellertid själv, att den inte, Gudi klagat, var arbetslös under marknadsdagarna, därom vittnar också de 41 inburade knäsvaga. Nåja, Jeremias säger också; ”En och annan överförfriskad person sov måhända ruset av sig på halmen, men några andra förseelser mot lag och ordning förekommo inte”. Det låter ju. Undrar ändå om Nykarlebypolisen de senaste tio åren haft så många gäster någon marknad!
*
En ljusning i spriteländet spårar dock Helsingfors polismästare i Husis. Fylleristerna lära enligt honom nu vara i ”bättre kondition” än tidigare. Undra sedan på om de nu kunna både bitas och klösas.
Siklippartiden [initierade Tema Nors] är åter inne, ty som känt är siken fridlyst från den 1 okt., och då måste lippan fram. Detta oskick, som år ut och år in försiggår under sikens lektid, leder otvivelaktigt till sikstammens decimering i våra vatten. Sedan kraftverksdammen byggdes, har fisken ingen möjlighet att komma högre uppför älven utan råkar här i en återvändsgränd, så att den där t.o.m. kan fångas med blotta händerna.
Skammen går nästan på torra landet, då man från främmande orter kommer för att lippa sik till våra stränder under förbjuden tid, vilket lär ha hänt. Vi måste väl vädja till den ”arbetslösa” ordningsmakten, den kunde här ha något att göra.
*
En rötmånadshistoria, som dock icke är någon sådan, ty den är sann, förtäljes från Munsala.
För tio år sedan, alltså året 1923, förlorade Karl Johansson i Lojlax sin dyrbara guldring, som tillika var ett minne från hans guldgrävartid i Alaska. Ringen tappades på stranden av Lojlax fjärden och kunde ej återfinnas. Döm om hans häpnad, när han i höst skördade morötter i sitt trädgårdsland, befanns en av rotfrukterna skrudad som en gördel om livet med den ädla ringen. Trädgården ligger cirka en kilometer från sjöstranden. Huru har ringen hamnat där, och huru har moroten hittat den?
Själv har J. följande teori om gåtans lösning: En tjuavaktig skata såg den gyllene ringen glimma och fann behag i densamma. Den bar ringen i näbben och vid flykt över sjön tappades den ädla bördan i djupet. Ea glupsk gädda slukade ringen, och gäddan fastnade på fiskarens krok. Dess innanmäte hamnade på avskrädeshögen och därifrån kom ringen i åkern. Ja vem vet? Underbara äro Herrans vägar, sade en gång salig prosten Frosterus i en predikan, han förer fisken ur havet i mina snaror på land och fågeln ur snaran på min krok i havet.
*
Kommunalvalen börja ge genljud i bygderna. |
