Nykarleby seminarium 1873—1923 av Karl Johan Hagfors

VI. LÄRARE.

Seminariets direktorer.

Då direktorstjänsten vid det nya seminariet i Nykarleby blev ledig, anmälde sig före ansökningstidens utgång den 6 juni 1872 tre sökande: direktorn vid tekniska realskolan i Wasa Frans Edvard Conradi, född 1812 och sålunda 60 år gammal, lektorn vid kadettkåren i Fredrikshamn kollegieassessorn Johan Edvard Swan, född 1837, och konrektorn vid högre elementarskolan i Nyslott Carl Nylenius.

När förslaget uppgjordes den 21 juni, fann skolstyrelsen, att Swan och Nylenius „väl avlagt lärarprov för lektorstjänst vid gymnasier, vilka närmast kunde likställas med seminariedirektorstjänster, varemot direktor Conradi ej undergått i författningen föreskrivna pedagogiska förhör“; men Nylenius och Swan hade ej visat sig äga specialstudier i historia och geografi, i vilka ämnen den blivande direktorn komme att undervisa, varför samtliga sökande saknade full kompetens. Då det var nödvändigt, att direktorstjänsten vid seminariet blev besatt, upprättade skolstyrelsen förslag och uppförde i första rummet direktor Conradi, vilken under en mångårig verksamhet såsom föreståndare för ett läroverk ådagalagt utmärkta förtjänster och „då det blivande seminariets framgång i väsentlig mån berodde därav, att det organiseras och ledes av en framstående personlighet“. I andra rummet uppfördes konrektor Nylenius och i tredje rummet lektor Swan.

Över detta förslag besvärade sig Swan i senaten, som den 17 okt. resolverade, att skolstyrelsen i så måtto förfarit orätt, att den uppfört på förslag personer, vilkas kompetens den underkänt; tjänsten borde under sådana förhållanden ånyo anslås ledig, vilket skedde. Den ansöktes därvid av Conradi och Swan. Den 28 dec. 1872 upprättades nytt förslag, därvid skolstyrelsen icke ansåg sig till prövning kunna upptaga lektor Swans ansökan, emedan den ej åtföljdes av de i anslaget föreskrivna handlingarna (bl. a. saknades tjänsteförteckning), och beslöt skolstyrelsen „hos H. K. Mt i underdånighet hemställa, huruvida icke direktor Conradi, som genom nådig resolution av den 4 förutgångna sept. förklarats berättigad att söka och efter förtjänst vinna befordran till direktorstjänster vid folkskollärareseminarier i landet, kunde — — — såsom den ende kompetente sökanden varda till ifrågavarande direktorstjänst i nåder utnämnd“.

Detta skedde den 13 mars 1873.

1. Direktor Frans Edvard Conradi var en sådan framstående personlighet, som skolstyrelsen önskat till organisatör för det nya seminariet. Ehuru icke graduerad, alldenstund han i ungdomstiden nödgats avbryta sina studier till följd av en ögonsjukdom — heter det i 25-årsberättelsen — ägde Conradi en genom fortsatta studier samlad fond ej blott av gedigna fackkunskaper utan ock en omfattande, genom utländska studieresor fördjupad allmänbildning, som ställde honom i ledet bland tidens mest framstående skolmän. Hans utmärkta ordningssinne och stränga disciplin behövdes, då det gällde att utstaka riktlinjerna för de ungas uppfostran. — I nyssnämnda berättelse heter det, att Conradi var en „känslomänniska“. Han hade ett koleriskt temperament, en livlig och stark känsla för sanning och rätt, men i sina handlingar och i sitt tänkesätt var han följdriktig och principfast och leddes icke av känslomotiv.

[Frans Edvard Conradi.]

Många av hans elever ansågo honom vara för sträng, andra ogillade honom även såsom lärare, emedan han var subjektiv och icke sällan lät leda sig bort från ämnet, så att kurserna inte blevo behörigen genomgångna. Men fråga är, om icke en subjektivitet, som ger färg och liv åt framställningen, är en lärares bästa egenskap. Hans geografilektioner voro i hög grad intressanta, t. ex. då han vid behandlingen av industrin i mellersta Europa påvisade, huru denna var betingad av förefintliga råämnen; särskilt tycktes Frankrikes porslinsfabrikation intressera honom och över huvud allt, som kom från Frankrike. — Hans historieundervisning var ock mycket givande; historiens stora gestalter framträdde som levande förebilder för ungdomen, och den, som hört Conradi tala om Epaminondas, Regulus och Gracchus, glömmer det aldrig. Ingen skådespelare skulle kunnat inlägga samma förakt i tonfallet som han, då han nämnde Efialtes — så långt borta och så djupt nere syntes denne. Som elev märkte man icke tendensen i Conradis undervisning, men efteråt finner man den röda tråden: det var viljan och arbetet, som skapat storheten; viljan och arbetslusten skulle utvecklas också hos de unga, och hans ord gjorde ett djupt intryck på dem; ordet „omöjlig“ fick inte användas, ej ens finnas i en ynglings ordbok. Det föreföll som om bibringandet av historisk kunskap icke skulle varit huvudsak, utan var historien för honom ett hjälpmedel för de ungas karaktärsbildning.

Vanligen var Conradi på gott humör under lektionerna, och humorn fick då krydda framställningen med överraskande tillämpningar. Då han berättat om huru Cincinnatus från plogen kallats till diktator och huru han efter utfört värv återvände till sin plog, kunde han plötsligt tillägga: „Undrar just, om Nikolaison återvänder till plogen, då han kommer hem efter att ha blivit „herre“ vid Nykarleby seminarium“. — Dylika personliga tillämpningar voro ibland besvärande, och man kände sig förlägen inför direktorn, om man bar en ny kostym, som hade en alltför ringa likhet med Epaminondas berömda mantel. En gång blev ett årtal ganska felaktigt uppgivet, och läraren sade helt oväntat: „Ja, för Antell är, liksom för vår Herre, tusen år såsom en dag“.

Genom sin ålder och livserfarenhet stod han så högt över oss, att han inte ansåg sig behöva taga hänsyn till våra ömtåliga känslor, utan sårade stundom allvarsamt vår fåfänga. Vi fingo en gång en obetvinglig lust att anlägga en enkel men vacker kårmössa med blått band, grå kulle och ett märke. En deputation framförde vår begäran. „Jaså, sade han, ni vill ha ett märke! Om ni avundas Grenman (en poliskonstapel) hans stora mässingspladask, så tag då hela locket av en blanksmörjsask! Och mössan skulle bäras som ett igenkänningstecken, vasa? Så att då man ser en dumbom stå med händerna i fickorna på kyrkbacken i Vörå, så skall man strax veta: den där är från Nykarleby seminarium!“

Deputationen kom snopen tillbaka. Vi böjde oss utan knot, men saknade nog det rätta sinnelaget för att fatta välmeningen i vår direktors ord.

Direktor Conradi var naturligtvis i hög grad mån om att uppfostra de unga till ordning, och i något sammanhang nämnde han under en lektion, att man blott behöver se i en elevs pulpet för att veta, hurudan karl han var. Då han kom på inspektion i internernas rum, skulle alla skåp och lådor öppnas. Därvid inträffade understundom små överraskningar, om olämpliga föremål lågo framme. När han en gång fick se en pipa, ropade han förskräckt: „Min kära Lassus, vad är det där för en revolver; bort med den!“

Genom en egen suggestiv kraft påverkade direktor Conradi eleverna, och en av dem, som under lärotiden mycket ogillat hans heta iver, yttrade, sedan han i tjugo år skött sin skola: „Besynnerligt, att jag nästan i allt och mot min vilja följt Conradi som mönster!“

Direktor Fr. E. Conradi erhöll på begäran avsked den 29 sept. 1880, men kvarstod i tjänsten till årets slut. Han flyttade då från orten, först till Munsala och sedan till Wasa, där han dog den 29 febr. 1888; han blev begraven i Nykarleby den 28 mars.

Hans ämbetsbröder läto måla hans porträtt, som är ett av artisten A. Liljelunds bästa och pryder seminariets festsal. Forna elever och medlärare ha rest en minnesvård på hans grav.

[Aftäckning af grafvård. I sammanhang med Nykarleby seminariums årsexamen, som egde rum den 12 och 13 juni, invigdes aflidne direktor Frans Olof Conradis grafvård på stadens begravningsplats med tal och sång. Grafvården är upprest af den aflidnes elever, vänner och kamrater.

Jakobstads Tidning, 17.06.1899, nr 24, s. 3.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.

Läs mer: Av Einar Hedström. Matrikel av Hagfors. Seminariedirektorns flöjt m. m.]

2. Direktor Fredrik Wilhelm Sundwall tillträdde direktorsämbetet vid seminariet i början av 1881 och fullföljde organisationsarbetet vid den nya läroanstalten. Han var såsom seminariets första lektor i religion och pedagogik väl förtrogen med förhållandena och kompletterade i många avseenden direktor Conradi. Han var nämligen till sin karaktärsläggning mycket olik företrädaren. Hans undervisning präglades av lugn och klarhet med en varm underström av djup religiositet. Medan Conradi hårt brottades med den muntliga framställningens svårigheter, vilka blevo honom övermäktiga, då han skulle hålla tal, yttrade sig den nya direktorn med mycken lätthet och behövde aldrig söka ord. Hans kurser voro noggrant avvägda, och han behövde icke ändra den en gång fastställda ordningen. Och då de flesta elever ägnade mer än hälften av sin tid just åt hans ämnen, gick undervisningen mönstergillt. Disciplinen orsakade honom ingen svårighet, förebråelser av ett eller annat slag behövdes aldrig. Icke utan smärta erfor jag, och sannolikt även andra, att en så utmärkt lärare skulle bliva direktor, d. v. s. stiga ned från sin kateder, där han med överlägsenhet behandlat livets djupaste spörsmål, för att blanda sig i livets prosa, såsom städning, renhållning och annan vardaglighet, som hör till en direktors åligganden.

F. W. Sundwall.

Jag har ännu en känsla av att en del av glansen därvid förgick. Han mötte eleverna här på ett annat område, där de åtminstone inom sig kunde ha en avvikande mening. Och hans inflytande såsom lärare torde varit större än den han utövade som direktor, om man finge döma efter en kort tids erfarenhet. Det religiösa livets utbildning hos eleverna var hans A och O, och det föreföll, som om allt annat skulle varit av underordnad betydelse. Han var i övrigt något sluten, ehuru han djupt intresserade sig för ungdomen.

Men visserligen var även han en betydande ledare med djupa kunskaper, klart omdöme och stor självständighet. För religiöst anlagda har han förblivit en obestridd auktoritet.

Det har förnummits, att någon spänning i religiöst avseende skulle förefunnits emellan direktor Conradi, som varit rationalist, och hans efterträdare, vilken var en levande kristen, kanske med en lutning åt pietism. Såsom elev hade jag icke någon känsla av denna motsättning, men vid en återblick kan jag finna den sannolik. När direktor Conradi höll bön, valde han texter, som etsade sig i minnet, och jag torde ej fara vilse, om jag säger, att hans tema var: „Icke kommer var och en in i himmelen, som säger till mig: Herre, Herre, utan den som gör min Faders vilja“; medan direktor Sundwalls livsgrund uppenbarade sig i orden: „Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till“.

Att direktor Sundwall med sin starkt manliga läggning lämnade i sin bästa ålder Nykarleby seminarium, då frukterna av hans arbete ännu icke hunnit mogna, synes nog oförklarligt för den, som ej känner de inre drivfjädrarna. Vid Ekenäs seminarium, som fick göra sig till godo hans mogna erfarenhet, har han vunnit namn icke blott som den djuptänkta läraren, utan även som framstående organisatör.

Seminariets två första direktorer voro personligheter efter icke alldeles vanliga mått. Lärare, vilka dimitterats under deras tid, känna det som en lycka att ha fått åtnjuta deras ledning.

Direktor Sundwalls porträtt, utfört i olja av fröken Maria Wiik, har av seminariets f. d. elever blivit skänkt i maj 1905 till läroanstalten, där det utgör en prydnad och ett kärt minne av den värderade läraren och direktorn.

[Läs mer: På denna sida. Matrikel av Hagfors.
Av Einar Hedström.]

3. Direktor Zacharias Schalin tillträdde sitt ämbete sommaren 1886, då direktor Sundwall överflyttade till Ekenäs. Enligt 25-årsberättelsen blev han, som just var utnämnd till lektor i religion vid seminariet i Ekenäs, av Cygnaeus anmodad att söka den lediga direktorsbefattningen vid seminariet i Nykarleby.

Z. Schalin.

Den nya direktorn var då blott 32 år gammal, utan större erfarenhet som lärare, men hade såsom teologiekandidat grundliga studier i sitt fack och mångsidiga ideella intressen, var botaniker, trädgårdsvän och icke utan poetiska anlag, ett arv på mödernet. Han hade vuxit upp i Larsmo prästgård, behärskade bygdens språk och var väl förtrogen med den svenska allmogens liv och tänkesätt. Direktor Schalin hade sålunda goda förutsättningar för det kall, han tog emot. Men det heter i 25-årsberättelsen, att han mottog kommandot på ett sjunkande skepp. „Under mitt första år“, skriver han, „hade vi dock ännu 37 elever, ehuru i första klassen sutto endast 3 till en början. Men minimum inträdde 1889 om våren, då antalet ordinarie elever sjunkit till 25, (1. Orsaken därtill angives vara det starka missnöje, som då rådde bland de svenska lärarna med lönevillkoren.) ehuru de officiella uppgifterna visa ett något högre tal, då i dem ingå alla, som vid läsårets början eller under dess lopp varit intagna i någon klass“. Fråga uppstod om seminariets indragning, och den 15 maj 1889 förordnade senaten, att ledigblivande lärartjänster vid seminariet icke skulle ordinariter besattas. Ställningen ljusnade emellertid, elevantalet begynte år 1890 stiga, och efter några år (1895) fingo även lediga lärartjänster ordinariter besättas.

Den nya direktorns undervisning var, enligt avgångna elevers vittnesbörd, intresseväckande, men skilde sig mycket genom detaljrikedom och historiska förklaringar från föregångarens. Han ägnade som direktor stor uppmärksamhet åt trädgårdsodlingen och anlade 1892 „Skogsparken“, som blivit en angenäm promenadplats höst och vår för seminariets ungdom (se närmare härom 25-årsberättelsen, sid. 20). Hans regemente var i övrigt präglat av mildhet, godhet och strävan efter största möjliga rättvisa, varför vederbörande parter i tvistemål stundom fingo avgiva måhända väl utförliga förklaringar. Och direktor Schalin förivrade sig aldrig. Vackert yttrade en lärare i ett tal till honom vid 25-årsfesten, att han hade styrt seminariet i Topelii anda.

Direktor Schalin hade otvivelaktigt en varm kärlek till sitt modersmål, men det var för honom en olägenhet att han ansågs vara finsksinnad eller i varje fall inte hörde till det svenska partiet. Ett par lärares bristande förmåga att under sina lektioner upprätthålla ordning orsakade honom dessutom allvarsamt obehag, och då en hjärtsjukdom gjorde hans nervsystem ömtåligare, sökte han befrielse från sitt tunga arbete och fick den 9 juni 1904 avsked med full pension från den 1 augusti samma år. Han hade då under 18 år varit direktor.

[I Uppslagsverket Finland.]

4. Prodirektor Gustaf Hedström övertog nu seminariets ledning, och när tjänsten anslogs ledig, söktes den av kollegan vid Borgå lyceum Anders Allardt, rektorn vid elementarskolan i Gamlakarleby Johan Fredrik Sandelin och lektor Gustaf Hedström, vilken sistnämnda erhöll första förslagsrummet och blev till direktor utnämnd den 5 febr. 1905. Den nye direktorn, vilken verkat som lärare vid seminariet sedan 1876, pick till sitt värv med en rik erfarenhet. Han var kanske icke någon drivande kraft och ej heller någon medryckande lärare, men han var redig och klar, inskränkte sig till det väsentliga i sina fack utan att förlora sig i teorier, för vilka han saknade intresse. Gustaf Hedström var den man, som seminariet då behövde: måttfull, behärskad, objektiv och praktisk, hade lätt att komma överens med sina kolleger och var trots sin stora humanitet respekterad av eleverna. Med honom följde lugna freds- och arbetsår, tills han 1910 bröts av sjukdom och erhöll på begäran avsked med 1911 efter att i 35 år hava tillhört seminariet.

Gustaf Hedström.

Han kvarstod emellertid som vikarierande lärare ända till utgången av november månad 1922 eller i något över 46 år.

Med åren växte hans intresse för seminariet och hans kärlek till ungdomen, som utgjorde föremål för hans sista rediga tankar.

Han dog d. 3 april 1923 och begrovs under stort deltagande.

[Läs mer: Av Einar Hedström. Matrikel av Hagfors.]

5. Direktor Viktor Karl Emil Wichmann blev efterträdare i egenskap av prodirektor skötte han direktorsämbetet från den 1 sept. 1911 och blev såsom ensam sökande till den lediga tjänsten utnämnd till direktor den 23 okt. 1912. Genom sin föregående verksamhet ända från 1883 (se sid. 43) var han känd som en inflytelserik lärare och flitig läroboksförfattare. Prövningar och år hade väl småningom lagt sordin på hans ungdomliga hänförelse, men icke på hans hjärtas värme. Då han som direktor besteg katedern, talade han icke mera om Odin och Tor utan om den Gud, som har all makt i himmelen och på jorden. Med sin rika erfarenhet och ideella livssyn hade han goda förutsättningar att lyckas även som läroanstaltens ledare, ehuru kansliarbete och allehanda praktiska bestyr lågo mindre väl för en skaldenatur. Hans verksamhet som direktor blev emellertid icke lång; han tog avsked från sin tjänst den 1 sept. 1916, då han kort förut fyllt 60 år, och lämnade Nykarleby under stora hedersbetygelser efter att ha verkat vid seminariet i närmare 34 år.

V. K. E. Wichmann.

Tacksamma f. d. elever ha låtit måla hans bild, som avtäckes vid 50-årsfesten.

[Läs mer: På denna sida. Matrikel av Hagfors.
I Uppslagsverket Finland.]

Den efter direktor Wichmanns avgång lediga tjänsten söktes av lektorn vid Ekenäs seminarium Alfons Takolander, rektorn vid samskolan i Kristinestad Torsten Ström och lektorn vid Nykarleby seminarium dr K. J. Hagfors, vilken sistnämnda uppfördes i första förslagsrummet, medan lektor Takolander kom i andra rummet med rekommendation och rektor Ström i tredje rummet. Besättandet av tjänsten ansågs denna gång så viktigt, att icke endast svenska folkpartiet i Wasa läns norra krets diskuterade spörsmålet utan även de större tidningarna. Lektor Takolander återtog emellertid sin ansökan, och blev fil. dr Karl Johan Hagfors, som i egenskap av prodirektor handhaft befattningen från den 1 sept. 1916, utnämnd till direktor den 2 maj 1917. Hans ställning var icke angenäm, krig var i landet och tilltagande dyrtid, så att elevantalet var i nedåtgående. Just då företogs dessutom den omorganisation, varigenom ryska språket infördes som läroämne och kursen blev 5-årig, vilket i sin mån påverkade elevfrekvensen. Prövningarnas bägare var dock ännu ej tömd till botten; den 4 febr. 1918 fick den nya direktorn se sin skola tömmas, omgivas med stängsel av taggtråd, bevakas av soldater med påskruvade bajonetter och gömda kulsprutor; seminariets huvudbyggnad apterades nämligen till fångläger för 1,000 ryska soldater.

K. J. Hagfors.

Men denna onda tid hade en ända. Följande höst kunde undervisningen åter taga vid, och läroanstalten repade sig överraskande fort. Nya intresserade lärare ha blivit anställda, och elever ha kommit i ökat antal år för år, så att maximum uppnåtts under seminariets femtionde läsår.

[Läs mer: På denna sida. Matrikel av Hagfors.
I Uppslagsverket Finland.]

Seminariets första lektorer.

Den 9 januari 1873 utnämndes de 3 första lektorerna:

1. Josef Lindskog, född 1821, svensk till börden, tidigare lärare vid Wasa tekniska realskola, blev lektor i matematik, fysik och teckning, prodirektor 1873—1878. Han hade till medtävlare läraren vid svenska fruntimmersskolan i Helsingfors J. L. Boehm, som dock återtog sin ansökan.

J. Lindskog.

Lektor Lindskog var en kunnig matematiker, fordrande lärare och respekterad i hög grad. Han hade för princip att förklara en sak blott en gång, och det gällde då att följa med; de svagare fingo merendels efteråt söka upplysning hos kunnigare kamrater. Dess bättre verkställde han repetitioner rätt ofta. Undervisningen i geometri bedrevs helst såsom fältmätning ute, så att en del elever begynte under somrarna t. o. m. verkställa skifte vid hemmansklyvningar i bygderna. Josef Lindskog talte föga, log aldrig, och om han någon gång vredgades, blev han mörkröd i ansiktet, men sade intet. Om nykomlingen såg honom på en soaré, kände han icke igen sin lärare, ty han var älskvärd och strålande glad i sällskapslivet.

Efter det han 1878 fått avsked, flyttade han till sin hemstad Vänersborg i Sverge, dit han längtat under långa år, men där han vid återkomsten befanns vara en främling; ungdomsvännerna voro döda eller borta. Han återvände inom kort till Finland och bosatte sig sedermera i Jakobstad, där han dog den 1 maj 1897 vid 76 års ålder. Han har genom en donation befäst sitt namn vid Nykarleby seminarium.

[Läs mer: Av Einar Hedström. Matrikel av Hagfors.]

2. Gymnastikläraren Viktor Heikel, född 1842, blev lektor i gymnastik, populär anatomi och naturkunnighet. Medsökande var lärarkandidaten Jaakko Rahm. Länge fick seminariet ej njuta av lektor Heikels intresserande undervisning; han blev nämligen överlärare i gymnastik vid universitetet 1876 och har där utfört sitt livsverk.

3. Lektor i musik och sång blev Fredrik Vilhelm Illberg, vilken som medtävlare hade läraren vid fruntimmersskolan i Helsingfors David Hahl, stud. sångaren Lorenz Nikolai Achté, sångläraren vid elementarskolan i Borgå Selim Gabriel Linsén och orgelnisten Carl Teodor Sörensén (som dock återtog sin ansökan).

Lektor Illberg var född i Fredrikshamn 1836, student från Borgå gymnasium 1854, hade avlagt mindre kameralexamen och examen i ryska språket 1855, erhållit av prof. F. Pacius intyg över skicklighet och förmåga att bestrida sånglärartjänst vid landets läroverk 1858, undergått orgelnist- och kantorsexamen för direktor R. Lagi med vitsordet berömliga 1861, orgelnist och klockare vid ev.-lutherska kyrkan å Sveaborg 1863, sånglärare vid växelundervisningsskolan och söndagsskolan i Helsingfors 1859, befordrad till andra lärare vid växelundervisningsskolan för gossar 1862, utnämnd till andra lärare vid högre folkskolan för gossar i Helsingfors 1869, erhållit den 20 juni 1872 dispens för lärartjänster i sång och musik vid landets seminarier.

Lektor Illberg var otvivelaktigt en duglig musiklärare, kunnig och intresserad. Han följde E. Chevés metod, vilken han utbildat enligt sin personliga läggning och lyckades även nå så goda resultat i tonträffning, att han demonstrerade med sina elever sin metod på ett allmänt skollärarmöte i Stockholm. Ehuru av ett ombytligt lynne blev han omtyckt av sina elever.

De berätta gärna om hans temperamentfulla uppträdande och hans originella uttryck. Han var med skäl förargad, då man „glömde boken“. En gång sökte en elev dölja sin förseelse och använde en annan bok. Men olyckan fogade det så illa, att han stod i främsta raden, varför han ideligen slog takt orätt. Lektorn, som satt vid pianot, gjorde upprepade rättelser, men förgäves och bad slutligen den okunnige komma till pianot för att få undervisning. Han gick inte, trots tillsägelser; men då han märkte, att lärarens temperatur höll på att stiga, var han nödsakad att foga sig och sade: „Jag har Sundéns grammatik“. Då log lektor Illberg ett jättelöje och sade: „ja, man lär sig inte att slå takt efter Sundéns grammatik“. Borta i klassen sjöngo ett par andra ur Kockströms lärobok i finska språket, men de redde sig bättre, emedan de hade kamraterna framför sig.

Lektor Illberg såg gärna eleverna hos sig på Vilhelmsdagen, då hans fru var en älskvärd värdinna. Hon trädde även i övrigt i förbindelse med seminarister, i det hon ledde arbetet, då det gällde att dekorera festsalen vid högtidliga tillfällen.

Efter dimissionen gingo åtminstone de mera musikaliskt begåvade eleverna gärna på avskedsvisit till lektor Illberg, som bjöd på ett glas vin, och man fick därefter kalla honom farbror. Små mellanhavanden glömdes snart, och då man återvände till seminariestaden, sökte man gärna upp farbror Illberg, men inte just de andra lärarna, inför vilka man kände sig främmande.

Men redan under förra hälften av 1880-talet blev lektor Illberg ganska nervös, och eleverna togo inte längre hans ojämna lynne humoristiskt, utan det uppstod ledsamma slitningar. Nervositeten blev en sjukdom, för vilken han om somrarna sökte bot, och han återvände om höstarna glad men glädjen räckte blott några dagar. År 1897 erhöll han på begäran avsked med pension och lämnade i tysthet och djupt förstämd Nykarleby, där han verkat i 24 år och utfört en betydande lärargärning. Han dog i Helsingfors den 23 jan. 1904.

[Läs mer: Av Einar Hedström.]

4. Timläraren vid normalskolan i Helsingfors fil. mag. Fredrik Wilhelm Sundwall, född 1843, blev utan medsökande utnämnd till lektor i religion, psykologi och pedagogik den 6 mars 1873. Han undervisade därjämte i svenska och finska (se sid. 31).

Lektorstjänsten i svenska och finska blev anslagen ledig 1874, och anmälde sig som sökande fil. mag. Alexander Hellgren, fil. mag. Nils Ferdinand Spolander, fil. mag. Otto Vilhelm Viktor Hohenthal. Alla tre sökande hade vitsordet laudatur i finska, Hellgren därjämte i historia, geografi och statistik lubenter approbatur, i latin approbatur, i grekiska cum laude, i estetik och modern litteratur samt tyska och franska approbatur. Hohenthal anmälde sig icke vilja avlägga det praktiska lärarprovet. De två andra avlade det vid Nykarleby seminarium den 14 och 15 dec. 1874 i närvaro av kyrkoherden K. E. Stenbäck, som representerade överinspektorn för folkskolorna. Därvid underkändes mag. Spolanders prov i svenska vid folkskolan (röstetal 2/30), men vid seminarium fick han i svenska 6/30, i finska vitsordet cum laude (25/30); mag. Hellgrens prov i svenska vid folkskolan blev bedömt med vitsordet cum laude (20/30), vid seminarium med cum laude (16/30), i finska med cum laude (25/30), och visade han sig sålunda stå framom medtävlaren. Han hade också andra vägande meriter.

5. Fil. mag. Alexander Hellgren blev den 30 dec. 1874 utnämnd till lektor i svenska och finska språken, och sedan utnämningen blivit lagstånden, förordnad den 1 mars 1875 att under två provår bestrida tjänsten. — Född i Loppis 1834 hade han blivit student 1857, fil. kand. 1863, varit under 10 år t. f. lärare vid lägre elementarskolan i Helsingfors och sedan den 15 sept. 1873 lärare vid högre folkskolan för gossar. Han saknade sålunda icke meriter.

Men det föll sig icke bättre, än att den nya lektorn i svenska hade finska till modersmål. Han talade dock ledigt svenska, om ock med ett finskt tonfall, och eleverna skulle knappast märkt brytningen, om inte orden „fyra“ och „fjorton“ skulle berett honom svårigheter. — Lektor Hellgren var en för sin tid väl kvalificerad lärare, om ock icke någon drivande kraft. Han skötte med aldrig svikande punktlighet sin tjänst, var vänlig, human och så finkänslig, att han kapslade in anmärkningarna, då han rättade uppsatserna, för att de inte skulle såra. Då en elev, som tyckte om att använda främmande ord, skrev, att „Lotta Svärd var ett schema för fruntimmer“ så sade den vänliga läraren: „Såsom Bergman här skriver, lär man nu kanske inte kunna uttrycka sig; schema kan väl möjligen i vissa fall betyda mönster, men —.“ Varpå följde en rättelse i vackra ordalag. — Lektor Hellgren var omtyckt av eleverna för sin flärdlöshet och välvilja, och även om någon andlig kraft icke strålade ut ifrån honom, tyckte vi att han var en god lärare.

Resultatet av hans undervisning var ojämnt. De begåvade och intresserade lärde sig bra nog, men den goda lektorn hade icke hjärta att underkänna de svaga. Snart hördes anmärkningar av utomstående, att de unga lärarna voro okunniga i modersmålets skriftliga behandling. Överinspektör U. Cygnaeus skrev tröstande till direktor Conradi, att anmärkningarna saknade fog; men överinspektör C. Synnerberg klagade (1891) för den, som skriver dessa rader, att de svenska lärarnas skrivelser till skolstyrelsen voro fulla med ortografiska fel och att fordringarna måste ställas mycket högre. En väsentlig orsak till det mindre goda resultatet var nog även den, att seminariet den tiden fick taga emot mycket illa förberedda elever.

Redan i mitten av 1880-talet begynte lektor Hellgrens hälsa vackla, och han, som varit så lugn och trygg, blev retlig. Han längtade efter pensionstiden, då han skulle kunna draga sig tillbaka till sin villa i Loppis. Den 1 aug. 1890 fick han på begäran avsked med pension, men det blev icke en ljuvlig vila på Ihantola utan på ett sjukhus i Helsingfors, där han dog den 4 september samma år. — Det var sagan om den sommar, som aldrig kom.

Dessa voro jämte direktor Conradi seminariets första lärare. De bevaras nu i kär hågkomst av en glesnande skara grånade lärjungar, vilka i dem se banbrytare och förebilder.

[Läs mer: Av Einar Hedström. Om monument vid Juthas.]

De första lektorernas efterträdare.

Det räckte icke länge, förrän omsättningen började i de första lärarnas led. Efterträdarna ha kommit till läroanstalten i följande ordning. Lektor Viktor Heikel avgick redan 1876, och hans plats intog på hösten

6. Fil. mag. Gustaf Hedström, vilken utan medsökande blev utnämnd till lektor samma år, efter det han den 28 och 29 aug. avlagt praktiska prov. Han hade just återkommit från en studieresa i Tyskland, där han i Karlsruhe genomgått en gymnastiklärarkurs vid en Turnlehrerbildungsanstalt och var väl förtrogen med modern gymnastik. Blott 24 år gammal och själv en elegant gymnast, blev han en av föregångsmännen för gymnastiken i Finland, då han jämte Mauritz Waenerberg stiftade 1875 i Helsingfors Turnföreningen, som numera heter Helsingfors Gymnastikklubb. Lektor Hedström undervisade även i naturkunnighet, men utbytte detta ämne 1879 mot undervisningen i teckning och slöjd, för vilka fack han dock saknade behörig utbildning. Ehuru flere av eleverna voro äldre, redde han sig gott (se sid. 34). Som direktor fortfor Hedström att vara gymnastiklärare och vikarierade som sådan ännu efter sitt avsked ända till 1914. Han hade då skött gymnastikundervisningen vid seminariet i 38 år.

9. Lektor Max Strömberg förordnades till vikarierande lärare i matematik och naturkunnighet 1878, då lektor Hj. Hjelt icke tillträdde den befattning, till vilken han blivit utnämnd efter lektor Lindskogs avgång, och utnämndes S. utan medsökande 1880 till ordinarie lektor. Han ägde en lycklig lärarbegåvning, hade måttliga fordringar i sitt huvudämne, sysslade föga med teori, men sökte stadigt inplugga det nödvändigaste, särskilt operationerna med hela tal. Mera givande var hans undervisning i fysik, och efter några år blev kemi hans specialintresse.

Max Strömberg.

Lektor Strömberg var högt uppburen av eleverna icke blott för den åskådlighet, med vilken han framställde sitt ämne som alltid föreföll lätt, utan även för sitt glada lynne varigenom han skilde sig från de övriga lärarna, vilka genom sitt djupa allvar liksom stodo alltför fjärran från ungdomen

Han dog plötsligt vid 36 års ålder den 28 nov. 1889. — Forna elever ha rest en enkel minnesvård på hans grav. Lektor Strömbergs bortgång var en förlust för seminariet så mycket mer betydande, som det just då bestämts, att ledigblivande tjänster icke skulle ordinariter besättas.

Matematikundervisningen kom därför att skötas av vikarier först av fil. kand. Albert Theodor Böök 1889—1891, sedan av fil mag. Verner Teodor Bergroth från början av vårt 1892 till inpå höstterminen 1893.

Då direktor Conradi, som undervisat i historia och geografi, avgått, och direktor Sundwall övertagit direktorsämbetet, uppkom en ny lektorstjänst i historia, pedagogik och geografi, som sköttes gemensamt av seminariets lärare, tills

[Läs mer:
Av Einar Hedström.
Skolan i Nykarleby. En pennteckning av Strömberg.]

10. Fil. kand. Bruno Adalbert Boxström förordnades att från början av vårterminen 1882 bestrida förenämnda tjänst, vartill han utan medsökande utnämndes i maj 1882. Han erhöll emellertid transport till seminariet i Sordavala och kom att undervisa vid seminariet i Nykarleby blott en termin.

Lektor Boxström var en utmärkt lärare med religiöst sinnelag, starkt finsksinnad och subjektiv. Hans fennomani stack fram nära nog under varje lektion, och det var, som om han inte skulle kommit ihåg, att han undervisade i en svensk skola. Eleverna opponerade sig icke, men hörde med förundran hans färgade framställning, i synnerhet som ingen annan av lärarna ens berört språkstriden. Direktor Sundwall yttrade sig en gång i ämnet, men i så försiktiga ordalag, att eleverna fingo den uppfattningen, att även han hade en svag lutning mot finskheten. Icke så Boxström. Jag förvarar ännu anteckningar, förda under hans lektioner, och citerar följande: „Lektorn slutade i dag sin levande framställning av J. W. Snellmans betydelse och friherre Casimir von Kothens med orden: Där Herren bygger sitt tempel, där uppför djävulen sitt kapell.“

Lärjungarna togo icke någon skada av denna undervisning; men språkfrågan, som tidigare ej mycket sysselsatt deras tankar, blev nu föremål för en ivrig dryftning, och man torde kunna säga, att svenskheten vid seminariet blev från denna tid positivt betonad bland ungdomen.

(Lektor Boxström verkade i Sordavala med stor framgång, tills han tog avsked 1917. Han dog den 13 apr. 1921.)

Den efter lektor Boxström lediga tjänsten sköttes följande termin av fil. kand. J. A. Cederborg; och då hans praktiska prov i dec. 1882 blevo underkända, förordnades fil. mag. V. K. E. Wichmann till vikarierande lektor i jan. 1883. Till den lediga tjänsten anmälde sig nu såsom sökande t. f. lektor Wichmann och fil. kand. A. Allardt; det utförliga protokollet om deras praktiska prov den 2—5 okt. 1883 visar, att meningarna om de båda sökandenas lärarförmåga voro mycket delade.

11. I denna tävlan segrade emellertid lektor Viktor Karl Emil Wichmann, som efter det utnämningen blivit lagstånden, förordnades den 8 jan. 1884 att under två provår bestrida lektorstjänsten i historia, geografi och pedagogik. Han kom till seminariet som en lovande ung skald och visade sig snart som en lärare med utmärkt framställningsförmåga, en egenartad personlighet med subjektiv läggning. Eleverna rycktes med av hans tändande ord och av hans starka hänförelse för svenskheten. Bättre hade ingen kunnat bereda jordmånen för honom än lektor Boxström. Lektor Wichmann var intresserad av fester, höll gärna tal, deklamerade och blev snart populär. Efter att i 28 år ha verkat som lektor, blev han direktor 1912 (se sid. 34).

Då lektor A. Hellgren den 1 aug. 1890 erhöll avsked, blev lektorstjänsten i svenska och finska icke ordinariter besatt (se sid. 33), utan sköttes den av stud. Uriel Henrikson och två av seminariets lärare gemensamt till den 1 okt. 1891, då

12. Fil. dr Karl Johan Hagfors blev förordnad att bestrida nämnda tjänst, till vars ordinarie innehavare han utan medsökande utnämndes den 21 augusti 1895. Utnämnd till direktor 1917, har han intill närvarande tid eller i 32 år handhaft undervisningen i svenska språket; men avskildes ifrån lektorstjänsten i svenska undervisningen i finska språket 1900.

13. Fil. kand. Adolf Fredrik Mennander inträdde i seminariet den 1 nov. 1893 som vikarierande lektor i matematik, fysik och naturkunnighet efter att förut haft anställning vid reallyceum i Fredrikshamn (1887— 1893) och vid fruntimmersskolan därstädes. Han blev utan medsökande utnämnd till ordinarie lektor den 21 jan. 1896 och har sålunda i 30 år varit lärare vid Nykarleby seminarium.

A. F. Mennander.

Av de första lärarna kvarstod lektor Illberg längst. Efter hans avgång sköttes den lediga lektorstjänsten i sång och musik under höstterminen 1897 av normalskolläraren K. F. Spolander och under vårterminen 1898 av folkskolläraren Abr. Reiman.

[Läs mer: Av Einar Hedström.]

14. Fil. mag. Iivari Eliel Forsman blev såsom ensam sökande den 8 maj 1898 förordnad att på två provår handhava nämnda befattning, till vilken också hörde undervisning i kalligrafi. Den 25-årige lektorn, som 1906 antog namnet Koskimies, mottogs kanske med någon kyla, då han tillhörde en känd finsksinnad släkt, men han vann småningom lärjungarnas bevågenhet. Han bedrev musikundervisningen enligt en tidsenligare metod, bildade ett hornkapell och en stråkorkester, som blev hans skötebarn. Lektor Koskimies hade förkärlek för fiolen, som nu kom till heders. Då han på våren 1917 lämnade seminariet, blev han varmt hyllad av eleverna. De hade genom konserter hopbragt en summa, som ökades av en onämnd musikvän, och bildade därav en fond till minne av den omtyckte läraren för hans 19-åriga verksamhet vid seminariet.

I. E. Koskimies.

Den lediga lektorstjänsten i sång och musik sköttes därefter av fröken Maria Castrén, vilken redan den 7 febr. 1900 blivit anställd som biträdande lärarinna i instrumentalmusik vid seminariet.

[Läs mer: Av Einar Hedström.]

15. På grund av n. kungörelsen av den 14 juli 1899 utbröts från komplexen av de förefintliga lärartjänsterna vid seminariet en ny kollegatjänst i teckning, kalligrafi och slöjd, vars första innehavare blev slöjdläraren K. G. A. Tötterman, som efter avlagda prov den 19 och 20 april 1900 förordnades den 11 därpå följande juli att under två provår bestrida förenämnda tjänst. Denna provtjänstgöring utföll emellertid icke till belåtenhet, utan anslogs kollegatjänsten i teckning m. m. ledig, och till vikarie förordnades den 19 aug. 1903

16. Ritläraren Otto Nylund, som efter erhållen dispens och avlagda prov den 19 och 20 jan. 1905 förordnades den 22 därpå följande mars att under två provår bestrida tjänsten. Han hade tidigare verkat som teckningslärare vid finska reallyceum i Helsingfors och vid kadettkåren i Fredrikshamn samt genom resor i utlandet gjort sig väl förtrogen med modern konst. Han lade helt och hållet om teckningsundervisningen vid seminariet liksom även undervisningen i slöjd och nådde särdeles goda resultat. Han blev lektor 1912.

O. Nylund.

Tyvärr blev hans verksamhet i förtid avbruten. Lektor Nylund deltog med livligt intresse i frihetskriget ända från slaget vid Uleåborg och förblev därefter militär och har avancerat i graderna till kapten i aktiv tjänst. Han erhöll på begäran den 17 febr. 1920 avsked med pension från den 1 därpå följande juli.

— Då direktor Z. Schalin avgått och lektor Hedström blivit direktor, uppstod en lektorstjänst i religion, som på grund av skolstyrelsens förordnande sköttes av kyrkoherden Karl Viktor Petrell från den 20 aug. 1904 till utgången av läsåret 1907—1908. Till lektor i religion utnämndes i jan. 1907 teol. kand. Albin Simolin, men då han icke tillträdde tjänsten, anslogs den ånyo ledig, varvid som sökande anmälde sig teol. kand. Karl Kristfrid Sarlin och fil. mag. N. A. Fougstedt, vilka avlagt prov vid Ekenäs seminarium.

17. Fil. mag. Nils Alarik Fougstedt blev den 7 april 1908 utnämnd och den 10 därpå följande juni förordnad att under två provår bestrida lektorstjänsten i religion och finska språket, vilken tjänst han fortfarande innehar. Han är sedan 1917 seminariets prodirektor. Förrän han blev lektor vid seminariet, hade han verkat som lärare vid Raumo samlyceum (1900—1907) och vid Svenska samskolan i Kristinestad (1907—1908).

N. A. Fougstedt.

[Läs mer: Minnesruna.]

18. Lektor Arvid Rydman blev efter direktor Hedströms avgång såsom ensam sökande utnämnd 1913 till lektor i gymnastik, hälsolära och geografi, men åtnjöt tjänstledighet för studier till början av höstterminen 1914. En älskvärd lärare och utmärkt gymnast, satte lektor Rydman nytt liv i gymnastikundervisningen och i idrottslivet, men lämnade dess värre Nykarleby seminarium redan vid utgången av vårterminen 1917, då han blev utnämnd till lektor i gymnastik vid Björneborgs finska lyceum. Hans efterträdare blev

[Läs mer: Av Karl Sjöstrand.]

19. Lektor Niilo Böök, som den 22 maj 1917 förordnades till vikarie och utnämndes såsom ensam sökande 1918 till ordinarie lektor samt förordnades den 31 jan. 1919 att på två provår bestrida lektorstjänsten i gymnastik, hälsolära och geografi. Han innehar fortfarande tjänsten, från vilken dock undervisningen i geografi blivit avskild.

N. Böök.

Lektor B. har tidigare verkat som gymnastiklärare i Mariehamn, Åbo och Björneborg.

[Läs mer: Av Atle Wilskman.]

När direktor Wichmann avgick den 1 sept. 1916 och dr Hagfors blev utnämnd till direktor, uppkom en ny lektorstjänst i svenska språket, historia och pedagogik. Den sköttes under läsåret 1916—17 av folkhögskoleföreståndaren Einar Hedström (hist.) och lektor N. A. Fougstedt (ped. o. psyk.) samt under följande två läsår (1917—1919) av rektorn vid Kristinestads samskola Torsten Ström, vilken ansökte tjänsten jämte fil. kand. Oscar Olin, lärare i svenska och historia vid Hangö samskola. Efter det båda avlagt prov vid Ekenäs seminarium, blev

20. Fil. kand. Oscar Johannes Olin utnämnd till lektor och förordnad den 21 mars 1919 att under två provår bestrida tjänsten, som han tillträdde följande höst. På åtgärd av skolstyrelsen har han sedan 1 maj 1922 avhållits från utövningen av sin befattning, som skötts av fil. dr Johannes Qvist, föreståndare för svenska arbetarinstitutet i Helsingfors.

J. Qvist.

Då seminariekursen blev 5-årig, inrättades en ny lektorstjänst i geografi (som avskildes från gymnastik), naturalhistoria och lanthushållning.

Den 21 aug. 1919 förordnades fil. mag. S. V. Sahlberg att som vikarie handhava denna tjänst, till vilken sedermera anmälde sig som sökande rektor Allan Calonius, Ekenäs, fil. mag. Johannes Näse, Wasa, och t. f. lektor Sahlberg, vilka avlade praktiska prov vid Nykarleby seminarium, Calonius och Sahlberg den 10—12 febr. och Näse den 15 och 16 mars 1920.

21. Fil. mag. Sigurd Viktor Sahlberg blev den 8 april 1920 förordnad att under två provår bestrida nämnda lektorstjänst, och blev undervisningen genom honom helt och hållet moderniserad. Han innehar tjänsten fortfarande och har även undervisat i kemi och fysik. — Innan lektor Sahlberg vann anställning vid Nykarleby seminarium, hade han verkat som lärare vid Kotka svenska samskola och vid Ekenäs samskola samt gjort studieresor i Sverge, Ryssland och i Afrika (till Kanariska öarna).

Sigurd Sahlberg.

Som sökande till den efter lektor Koskimies lediga befattningen anmälde sig lärarinnan Maria Castrén och sångläraren O. Wikström. Efter erhållen dispens avlade båda prov vid Ekenäs seminarium den 12—14 mars 1919, varpå

[Läs mer: Av Michael Eriksson.]

22. Sångläraren Berndt Gunnar Wikström blev utnämnd till lektor i sång och musik. Över denna utnämning anfördes emellertid besvär, och först den 11 nov. 1919 blev lektor Wikström förordnad att under två provår bestrida tjänsten, som han tillträdde i början av vårterminen 1920 och fortfarande handhar. Lektor Wikström dimitterades från Nykarleby seminarium 1908, verkade därpå som sånglärare m. m. vid realläroverket i Jakobstad och sedermera som sånglärare vid Helsingfors folkskolor och andra läroverk samt som ledare av olika sångkörer. Han var sålunda väl förtrogen med det arbete, som väntade honom vid seminariet; helt egendomligt föreföll det emellertid att den nya lektorn i musik kunde — sjunga.

Gunnar Wikström.

Då lektor Nylund inträdde i militärtjänst, sköttes hans tjänst från höstterminen 1918 av olika vikarier, förnämligast av direktor Hedström, till dess att den blev ledig, då såsom sökande anmälde sig fru Elna Jäderholm och teckningsläraren L. A. Jernström, vilka båda avlade efter erhållen dispens praktiska prov vid Nykarleby seminarium den 28—30 nov. 1921, varpå

23. Teckningsläraren Lars Arne Jernström blev den 4 jan. 1922 förordnad att under två provår bestrida lektorstjänsten i teckning och slöjd med stilskrivning som biämne. Han tillträdde sin befattning den 1 därpå följande februari. — Lektor J. har tidigare ägnat sig företrädesvis åt konstnärlig verksamhet. [Minnesruna.]

L. A. Jernström.

Slöjdlärare och trädgårdsmästare.

Då slöjd och trädgårdsskötsel skulle idkas vid seminariet, inrättades redan från början en verkstad, där eleverna fingo öva sig under sakkunnig ledning, ävensom en trädgård, där såning och skörd samt planteringar under årens lopp utfördes av eleverna.

Seminariets första verkmästare i träslöjd blev snickarmästaren Isak Thors, född i Mustasaari 1837 och anställd 1873. Han var en kunnig snickare, åtnjöt gott anseende och var respekterad av eleverna. Han kvarstod i tjänsten till den 1 sept. 1898. Han efterträddes den 15 nov. samma år av verkmästaren Anders Holmqvist, född i Vörå 1860, tidigare anställd vid Bomans snickeri i Åbo, mycket kunnig snickare och något förtrogen även med undervisningen i slöjd, emedan han varit t. f. lärare vid Åbo folkskolor. Han kvarstod i sin befattning till den 1 mars 1917, då han på grund av sjukdom erhöll avsked med pension. [Holmqvists gård.] Verkmästar Holmqvist avled den 12 febr. 1920. Tjänsten sköttes av vikarie, tills snickaren Jakob Eliel Backlund, född 1883 i Jeppo, blev verkmästare i träslöjd den 1 juni 1917.

Redan den 1 sept. 1879 blev kantor Johan Wilhelm Nessler anställd som en andra verkmästare, nämligen i metallslöjd. Han är av många elevupplagor känd icke endast som den kunnige läraren, utan även som en originell skämtare med oförbränneligt gott lynne. Han dog den 9 april 1910 vid 63 års ålder. En stipendiefond bevarar hans minne vid seminariet. — Hans efterträdare blev folkskolläraren Elis Johansson, vilken dock tog avsked redan efter ett års tjänst 1911, då mekanikern Konrad Öhman, född 1862, blev vid höstterminens början först vikarie och sedermera ordinarie verkmästare i metallslöjd. [Slutade 1926.]

[Läs mer:
J. E. Backlund 90 år av Max H. Furu.
Öhmans hus.
Verner Viklund efterträdde.]

Seminariets första trädgårdsmästare eller „trädgårdsdräng“, såsom det då hette, var David Vilhelm Johansson, född 1851 och anställd 1874. Han avgick 1890 och följdes i tjänsten av Axel Thunberg, född 1841 i Sverge. Denne erhöll på begäran avsked den 1 jan. 1909 (död 1915), då trädgårdsmästaren M. W. Karell tillträdde befattningen. Redan den 1 nov. 1910 avgick han, och antogs då till trädgårdsmästare Karl Valdemar Bergman, född i Borgå lf. 1885. Han har undervisat i trädgårdslära även i klass och handhar befattningen fortfarande. [Bergman pensionerades 1940. Bror Sandström

[Läs mer:
Minnesruna över W. Bergman i Österbottniska Posten.
Fortsättning på matrikeln av Hans von Schantz.]

 

Kosthållerskor.

En betydelsefull uppgift ansågs till en början även seminariets kosthållerska ha. Hon skulle nämligen icke blott sköta om maten utan även vara ett slags husmor för dem, som inträdde i seminariets internat.

Mamsell Henriette Frieman, född i Brahestad 1810 blev den första. Hon hörde till en äldre generation och ville icke heta fröken utan rättade alltid den, som av okunnighet eller misstag gav henne nämnda titel. Mamsell Frieman hade tidigare varit kosthållerska vid Jyväskylä seminarium och blev troligen av U. Cygnaeus transporterad till Nykarleby för att organisera internatsväsendet och grundlägga en god tradition, sannolikt även för att ge ynglingarna de första begreppen om yttre hyfsning. Hon lyckades i sistnämnda avseende blott till hälften; men hon var en förträfflig kosthållerska kunnig, snygg och arbetsam. Hon hade tidigare med moderlig kärlek omfattat seminaristerna i Jyväskylä, av vilka, vi genom henne lärde känna många till namnet, såsom Hovilainen, Lönnbeck m. fl., och denna kärlek överflyttade hon, ehuru närmare 65 år gammal, omedelbart på oss. Vid sjukdomsfall kom hon strax till internatet med „engelskt salt“, som blev så fruktat, att ingen vågade stanna i sängen, om han på något sätt orkade släpa sig till klassen. Hon bjöd även dejourerna och andra till sig på te, om vi hade någon ledig kväll. Mamsell Frieman var då en älskvärd värdinna. Men ofta läxade hon ordentligt upp oss och visade sig därvid mycket temperamentfull, icke av elakhet utan av välvilja; hennes „gossar“ fingo nämligen inte bära sig dumt åt. Det blev sedan så, att blott „snälla gossar“ och de mera hyfsade gingo på besök till henne, medan andra funno henne humoristisk och icke värd att tagas på allvar.

Henriette Frieman.

Med smärta beklaga nu grånade män sin ungdoms tanklöshet och sin otacksamhet, ty mamsell Frieman var en moderlig vän, som hade förtjänat lov och pris och hyllning. Hon tog avsked i juni 1881 och flyttade till Brahestad, där hon dog 1884.

Fru Matilda Petrelius övertog kosthållningen därefter och kvarstod på sin post till utgången av febr. 1894, då fröken Agnes Forssén tillträdde befattningen. Vid hennes avsked den 1 nov. 1909 övertogs befälet på kosthållningen av fröken Hanna Rosenback, som fortfarande handhar denna viktiga befattning.