Utdrag ur

Det är ju huvudlöst, sa pappa

av

Eirik Granqvist

Mina tidigaste jakt- och fiskeupplevelser

Mina första kontakter med de övernaturliga

MAMMA VAR VARMT RELIGIÖS, men utan överdrifter. Hon var helt igenom en mycket mjuk människa som ägnade massor av tid åt sina barn. Pappa sade sig också vara mycket religiös, men han var ganska hård och det religiösa var mera till för att synas. Pappa sprang på sammanträden och var kommunalpolitiskt, socialpolitiskt och kyrkopolitiskt mycket aktiv. Barnen fick komma i andra hand.

När vi lade oss på kvällarna, bad Tage och jag alltid aftonbönen med knäppta händer. Några bilder med änglar fanns på väggarna, en tavla med Jesus och Maria Magdalena hängde i salsrummet. Änglarnas existens var alltså en realitet i vårt hus. Likaledes var det klart att tomtar och troll samt det farliga skogsrået existerade. Dem varnade mig syster Gea för. Man kunde inte så noga veta var trollen och tomtarna uppehöll sig. Trollen kunde man beundra på John Bauers teckningar, så jag visste mycket väl hur de såg ut, och vid juletid var ju hela världen full av tomtar.

Den första verkliga tomten såg jag en smällkall julaftonskväll när vi gick till julkyrkan med pappa och mamma. Han kom springande i skenet av gårdslampan utanför fabrikören Joupers. Tjänarinnan var ute och luftade Zogo, den ilskna schäferhunden. Zogo skällde och tjänarinnan försökte ta fast den stackars tomten som sprang allt vad han förmådde iklädd sina gråa strumpor, kalsonger och ulltröja och med den röda tomtemössan på huvudet. Jag tyckte så innerligen synd om tomten.

- Hon skulle låta honom vara i fred, sa pappa.

Egentligen var jag ganska besviken på att pappa inte ingrep desto mera till tomtens fördel.

Julkyrkan var spännande med alla levande ljus i ljuskronorna. Mest var jag ändå upptagen med att fundera på vad som kunde finnas bakom de hemlighetsfulla små, reglade dörrarna i takkanten. En av dem fanns strax ovanför ingången till sakristian. Bakom dörrarna måste finnas någonting mycket hemlighetsfullt. Att de små dörrarna bara var där för att man skulle komma åt takfyllningen var en alltför enkel förklaring.

Det var välkänt att största delen av stadens befolkning hade fått sin sista viloplats under kyrkgolvet under cirka hundra års tid fram tills tsaren av hygieniska skäl förbjöd de fria begravningarna under kyrkgolven under det fjärde decenniet av 1800-talet. Likkistorna fördes före det bara ner under kyrkgolvet genom en lucka och liket fick sedan ruttna och lukta där i frid och ro.

Av de stora pojkarna hade jag hört att om man tittade in genom fönstermålningarna från utsidan vid midnatt, så kunde man få se dögubbarna dansa inne i kyrkan. Ingen av de stora pojkarna hade vågat sig på att titta in, men de hade hört av andra att så var det.

Sist till höger vid konfirmationen går Eirik bredvid seglarkompisen Hasse. Bredvid honom Håkan Holmberg och framför Hasse blivande stadsstyrelseordföranden och ordföranden i älgjaktslaget Jan-Erik Högdahl. Förstoring.

En eftermiddag när jag befann mig i salsrummet hörde jag att någon rörde sig i tamburen. Jag frågade vem som var där men fick inget svar. Plötsligt tittade det hemska julgubbsansiktet in vid dörrposten. Ansiktet hade samma hatt på huvudet som pappa. Jag blev fruktansvärt rädd och skrek för livet. Den hemska skråbocken fick inte vara i vår tambur vid den tiden av året. Bara på julaftonen fick han komma. Plötsligt fanns pappa på plats och försökte lugna ner mig och påstod att det inte fanns någonting farligt i tamburen. Men pappa ljög, för jag hade ju själv sett skråbocken.

På julaftonen var det mycket synd om äldsta bror Håkan, för han fick inte vara med när julgubben kom och delade ut julklappar. Han måste gå till Mejerisberget för att vakta renarna. Julgubben band dem nämligen vid samma ställningar där bönderna tjudrade sina hästar, när de hämtade mjölken till mejeriet.

Med ett förfärligt bullrande kom sedan julgubben in genom tamburdörren. Då började mamma spela och sjunga

”Julbock klappar på vår dörr,
hämtar barnen skänker.
Bössa, trumma och trumpet,
geografi och kartenet ...”

[Hela visan och där står det inte kartenet utan karta med.]

Aldrig blev det dock någon bössa, trumma och trumpet, utan betydligt enklare julklappar. Kartenet visste jag inte vad det var och grubblade på saken i många år. När julklapparna delats ut och stackars Håkan kunnat komma hem igen, så läste pappa julevangeliet ur Karl XII:s bibel om hur ”Maria gömde och begrundade allt thetta i sitt hjärta och lindade och ladi Jesus uti lindakläder ij in krubbo”.

När jag hittade skråbocksansiktet i pappas skåp, förklarades det mycket logiskt med att julgubben gömde det där för att ha det till hands när han skulle komma på nästa besök. Han kunde ju inte avslöja hur han såg ut, för då skulle folk ute på stan alltid störa honom. Han måste ju också få ha sitt privatliv för att kunna röra sig inkognito.

Ett farligt och numera utdött djur var Nattsuggon. Nattsuggon kunde man bli besmittad av genom de andra barnen på Rajåkern. Nattsuggon fanns såvitt jag kommer ihåg inte norr om Kyrkoby skola, där vi bodde, bara söder om den. Plötsligt sa något av de äldre barnen att Nattsuggon skulle delas ut, och då var det bara att springa för livet, för om vederbörande hann upp en och gav en dunk eller klapp så fick man Nattsuggon. Då måste man försöka ge den vidare åt någon annan, men det var allt annat än lätt för alla sprang undan. Att gå hem besmittad med Nattsuggon var en stor skam.

Att spöken existerade var självklart. Mäenpääs pojkar hade visat mig trappan som gick upp till Ramt (spöket), som bodde på deras pappas gjuterivind. Ingen av oss vågade gå upp för den trappan, för inte ville vi möta Ramt. Inne i gjuteriet såg man en öppen glugg som ledde till yttre vind där Ramt bodde. Gluggen var svart och såg hemsk ut. Armas Mäenpää själv bekräftade att Ramt nog bodde där och att det var bäst att inte gå dit. Pojkarna berättade att en man hade hängt sig däruppe på vinden. Det var alltså hans spöke som bosatt sig där. Det där om mannen som hade hängt sig uppe på vinden stämde faktiskt. Det har jag som vuxen fått reda på.

En natt vaknade jag av att en skinande varelse stod vid pappas säng och höll sina händer liksom välsignande över pappa och mamma. Jag skrek till så att pappa tände lampan. Då var varelsen försvunnen. Jag berättade snyftande vad jag sett och pappa, som inte hade den minsta fantasi och sinne för realiteter, försökte förklara bort den välsignande varelsen med att jag nog bara hade sett speglingarna i tavlorna som hängde på väggen ovanför pappas och mammas sängar. Ännu i dag kan jag se den hemska varelsen framför mina ögon och minns precis hur han stod.

RAJÅKERN SÖDER OM SKOLAN befolkades plötsligt. Så kallade frontmannajordar hade delats ut, och på dem byggdes små egnahemshus. Jag fick många nya lekkamrater och mitt revir förstorades betydligt.

I branterna av Andra lomon, det vill säga det ställe där stadsbäcken utmynnade i älven, samlades barnen på vinterkvällarna för att åka på kälkar och pappskivor. En kväll mitt i rännandet såg jag plötsligt en ängel med gloria som svävade över staden. Jag blev rädd och sprang gråtande hem. Mamma tröstade mig och sa att inte skulle jag vara rädd för en ängel, för änglar var inte farliga. Hon försökte inte bortförklara ängeln, och den kunde ju inte heller bortförklaras för jag hade ju sett den. Åter försökte pappa komma med förklaringen att det måste ha varit fråga om ljuset från stadsbelysningen, som lyst upp några låga moln på himlen.

I förgrunden Joupers fabrik. I bakgrunden Kyrkoby skola – Eiriks uppväxthem – med det stora uthuset till höger. Framför skolan lärarfamiljens lilla jordbruk med hölada. Till höger Rajåkerns nybyggda frontmannagårdar. Vid det bortre huset vid den lilla älvkröken låg ”Andra lomon”. Skogen i fonden av bilden är ”Brännos Backan”, där skogstjärnen med älvorna låg. Förstoring. Föregångaren till uthuset hade brunnit 1933. Foto från ca 1952.

När jag började röra mig längre bort mot Forsbyhållet bortom Rajåkern, upptäckte jag en underbart vacker skogstjärn i Brännos backan. Till den skogstjärnen gick jag många gånger ännu i tonåren. Den var omgiven av höga träd och branta stränder. Vattnet var svart kärrvatten. Över vattnet flög trollsländor och på kvällarna svävade dimmor över tjärnen. Allt såg mycket trolskt ut och stillheten var total.

Här brukade jag sätta mig på en stubbe. I timmar tittade jag på trollsländorna och drömde mig bort. Jag väntade på älvorna som skulle komma lekande och svävande över det mörka vattnet. Jag väntade på alferna. Jag väntade att någon tomte skulle komma fram ur riset eller att ett skogstroll skulle sticka fram näsan bakom någon tall, men aldrig kom någon av dem. Jag återvände gång på gång men älvorna kom aldrig. Jag fick leva vidare utan dem.

Många år senare berättade Kytola Pär för mig att skogsrået hade lockat ut en ung flicka som plockade hjortron på Mejmossan så långt att hon inte hittat tillbaka. Uttröttad hade hon satt sig på en sten. Där återfann man henne död på senhösten med av korparna uthackade ögon och kinder. [Pär med vanställd mun rörde sig i staden ännu på sjuttiotalet och kanske in på åttiotalet med sin röda Solifer-moped, modellen med stor tank.]

Skogsrået eller Rådan var farlig och hade förorsakat mången skogsvandrares död. Skogsrået såg ut som en ung, vacker flicka med långt hår. Hon gick alltid naken. Min syster Gea vågade inte heller gå för långt ensam in i skogen utifall att Rået skulle komma.

Asatron med Odin och Tor slog knappast någonsin rot i Finland. Den var en senkommen sydsvensk-dansk-norsk religion. Vår religion före kristendomen var i stället en dyrkan av naturandarna. Kanske var tron på älvor, alfer, tomtar, troll och skogsrået de sista resterna av denna naturandetro. En tro som har levt kvar parallellt med kristendomen fram till vår tid och som nog inte har dött ut helt än.

Mina tidigaste jakt- och fiskeupplevelser

I BONÄS BEDREV JAG regelrätt jakt på gäddor. Jag smög mig försiktigt i solskenet i det varma sommarvattnet där det var knappt knädjupt och sköt gäddor med pilbåge likt indianerna i Amazonas, som jag läst om i Rolf Blombergs böcker. För att få riktigt raka pilar använde jag mig av blomkäppar, och som pilspets en militärgevärskula som jag smält ut blyet från. Sedan knep jag till den med en tång på vardera sidan, så att det bildades en dubbelsidig hulling. Efter att jag skjutit pilen simmade gäddan i väg med den likt en val med sin harpun och var lätt att följa och fånga.

Gäddskjutandet utvecklade jag till direkt harpunering med en vanlig köksgaffel. Jag höll gaffeln i högra handen och smög mig oändligt försiktigt på gäddorna där de låg. Sakta och nästan omärkligt sänkte jag händerna ner i vattnet och högg plötsligt in gaffeln i nacken på gäddan samtidigt som jag grep tag i den med vänstra handen. På det viset tog jag en gång fem gäddor på samma dag.

Undervattensfiskaren Eirik med harpungevär och byte.

Från biblioteket hade jag lånat Cousteaus bok Den tysta världen och fick för mig att nu skulle jag börja idka dykning och fiske med harpungevär. Harpungeväret köpte jag på Ernst Joupers aktion inför hans flytt till Sverige. Med det kunde undervattensäventyren börja, men tyvärr fanns inga korallrev och papegojfiskar eller jätterockor i Bonäs. Gäddorna fick alltså duga, en del av dem var ganska stora. Jag dök ivrigt och sköt många gäddor.

Ute vid Munkgrundet fanns brokistorna kvar av en gammal lastbrygga. Där brukade vi ofta meta och där försökte jag också harpunera fisk. Några storgäddor såg jag inte på platsen, däremot många ankaren som hade fastnat i den yttersta brokistan. Dem vickade jag loss och plockade upp, en tung sysselsättning. Totalt åtta ankaren fick jag upp, om jag minns rätt. Jag visade dem för lärare Dahlstedt, som sa att de var hans och lade beslag på allihop utan att ens tacka. Jag var besviken och avslutade denna sysselsättning.

DEN 20 AUGUSTI 1959 skulle jag bli jägare vid femton års ålder, för då hade jag rätt att få jaktkort. Det skötte pappa om, för på den tiden var det bara att betala för jaktkortet och någon examen behövdes inte. Pappa tyckte att jaktvårdsföreningens kort räckte för min del och att statligt jaktkort ännu kunde undvaras. I det hade han fel. Jag kände mig illa till mods som tjuvjägare, men hade pappa bestämt det så, så måste det väl få vara så. Jag gömde mig därför i buskarna när jag såg att andra andjägare var ute.

Debuten skedde bokstavligen med buller och brak på Sandön. Pappa gick till vänster längs stranden och förklarade att jag fick gå till höger. På den sidan fanns bara täta vassruggar med i det närmaste obefintlig sikt, så chansen att jag skulle få en and var inte stor. Pappa hade förmanat mig mycket. Jag skulle komma ihåg att jag aldrig var tillräckligt nära.

- Försök alltid komma ännu närmare innan du fyrar av. Avståndet kommer i alla fall att bli för långt för dig!

Jag smög mig fram mycket försiktigt i vassen utan att plaska. Plötsligt kom en gräsand simmande. Jag tog skydd av en sten och fortsatte med långsamma rörelser ut i vattnet. När anden skymtade på andra sidan stenblocket smög jag försiktigt längre in bakom stenen, ytterst långsamt och sedan närmare och närmare. Jag kunde ju enligt pappa aldrig komma tillräckligt nära.

Jag hade Tages Graftongevär, eller Vetterli, som bössan egentligen hette. Ett stort och tungt muskedunder. Det hade tillsammans med ett otal andra vapen inköpts billigt med japanska pengar av Konni Zilliacus när de italienska och schweiziska arméerna hade bytt till moderna vapen. Vapnen smugglades till Finland och delvis vidare till St Petersburg för att användas i den kommande planerade revolten 1917. I Finland kom de till användning under frihetskriget 1918. En del av vapnen hade förts till Larsmo med ångaren John Grafton och lossats där, varefter båten gått på grund och sprängts.

Graftongevären blev populära både som gevär vid laglig och olaglig älgjakt och borrades ofta upp till 32 kalibers hagelgevär. Så hade gjorts med Tages bössa. Patronerna laddades hemma i mässingshylsor med svartkrut. När man en gång hade växlat in en patron i loppet, gick det inte att säkra bössan. Man måste helt enkelt lämna låset halvöppet, så att man bara förde ner låsmekanismens lilla arm när det skulle skjutas.

Nu stod jag bakom det stenblock på vars andra sida anden borde befinna sig. Hjärtat bultade, jag försökte andas lugnt. Snart måste anden simma ut. Och det gjorde den. Geväret höll jag redan lyft i beredskap. Ner tryckte jag låsvippan och siktade mitt på anden.

- Booomm!

När rökmolnet skingrats låg anden där stendöd. Graftongeväret från Finlands frihetskrig hade åter talat. Skottavståndet var knappt tre meter. Jag hade garanterat varit tillräckligt nära. Ett stort hål, cirka tre centimeter i diameter, gick tvärs genom anden. Skottet hade tagit tillräckligt högt för att spara bröstköttet, vingarna var delvis mosade. Då jag skjutit på så kort håll hade haglen inte hunnit sprida sig. Det blev som ett hål skjutet med en dumdumkula.

På kvällen gick jag åter ut längs stranden. Den här gången hade jag lånat pappas dubbelpipiga Husqvarna. När jag vadade ut mellan några stenar flög plötsligt en krickand upp. Jag kastade upp bössan och hann bara sikta mycket slarvigt. Skottet smällde fastän jag inte ens hann notera att jag hunnit spänna hanen.

- Bamm!

Till min stora förvåning föll krickanden ner. Mitt andra skott på jakt med hagelgevär var ett lyckat flyktskott. Jag kände mig stolt, lade krickanden på en sten ute i vattnet och tänkte att jag plockar upp den när jag går tillbaka. Jag fick inget annat byte den kvällen och återfann min krickand i vattnet bredvid stenen. Till min förvåning var allt bröstkött uppätet av något djur. Synnerligen besviken kastade jag krickanden. Litet längre fram mötte jag Tage som också gått ut för att passa på kvällsflåget.

- Såg du vart sparvhöken tog vägen, frågade han. Höken satt på en sten, men jag hann inte skjuta innan den flög i väg.

Jaha, där var förklaringen till varför krickanden fått bröstköttet uppätet. Sparvhöken var vid den här tiden belagd med skottpeng. Jag var ytterst förargad på hökspektaklet som tagit min krickand.