Skalde- och skolstaden Nykarleby

[Se tillhörande rubrikmeny om du kommit hit ”bakvägen”.
Notera stockarna i älven!]

När det gäller att helt kort karakterisera Nykarleby, brukar man med förkärlek välja något av följande epitet: „Den store Gustav Adolfs lilla skapelse,” „Nordens Betlehem” eller „Zacharias Topelius” och Mikael Lybecks stad.” Alla är de på visst sätt träffande, och nykarlebyborna tar ingalunda illa upp, icke ens för det första, tvetydiga epitetet.

Under de för Nie Carleby stad den 7 september 1620 utfärdade privilgierna finnes den store Gustav II Adolfs namn. Och stadens rätt till vapnet, den brinnande tjärtunnan, betvivlar man icke, sedan man i privilegierna läst följande: — „till Stadsmerkie uthij deres Stads Signete till att bruka En brinnande Tjäratunna med tre Eldsflammor uthur den öfre bothnen och på bådhe Sijdor.” Staden växte småningom upp i dåvarande Lepu by av Nie Carleby socken, som år 1607 hade bildats av norra delen av Vörå och södra delen av Pedersöre. Nie Carleby socken omfattade ursprungligen nuvarande Jeppo och Munsala socknar, Nykarleby stad och landskommun samt delar av Pedersöre. Benämningen Nykarlebynejden har sålunda också historiskt sitt berättigande.

Bebyggelsen i staden var ända till mitten av 1800-talet koncentrerad på en smal remsa på älvens östra strand. I januari år 1858 ödelades det gamla Nykarleby genom en eldsvåda. Endast några byggnader räddades, bland dem kyrkan från år 1708, nuvarande rådhusbyggnaden, den s. k. Döbelns gård vid bron och det gamla tullhuset vid utfartsvägen i norr. [Sanning med modifikation.]Först fanns det planer på att staden skulle flyttas till Vörå hamn i Karvat i Oravais, men stadsborna ville icke överge sin gamla stad. Den växte upp på samma ställe och har sedan dess utvidgats något åt öster. En ny stadsplan föreligger nu färdig, och den är vidpass fem gånger så stor som den förra. För närvarande pågår nybyggnadsverksamhet både öster och söder om staden.

Kuddnäs

Efter handelns och sjöfartens snabba tillbakagång i mitten av 1800-talet började Nykarleby åter tilldraga sig uppmärksamhet, men nu som skalde- och skolstad. Här behövde vi knappast påminna om, att Zacharias Topelius är Nykarlebys största son. Resande och turister i tusental besöker årligen hans hemgård Kuddnäs. I parken med hans namn stannar främligen gärna och förnimmer den stämning och ro, som är s. a. s. en del av Nykarleby. Den blide skalden, hans byst är ett verk av Ville Vallgren, blickar drömmande ut mot Kuddnäs och älven, ja långt bortom älven till Majniemi, Per Matts sten och Fjäderholmarna.

Det stora huset till vänster nere vid dammen är skaldebröderna Mikael och Paul Verner Lybecks barndomshem. Ernst. V. Knape verkade som läkare i Nykarleby och hade här sin bästa och rikaste produktion. I Nykarleby skrev Gånge Rolf, V. K. E. Wichmann, sina vikinga- och svenskhetssånger. R. R. Eklund föddes och växte upp i Nykarleby och valde med förkärlek sina motiv i hemstaden. En son av Nykarleby är också Joel Rundt, ehuru hemgården ligger i Nykarley landskommun [Kovjoki]. Professor Ivar A. Heikel, som också gjort sig känd för annan än rent vetenskaplig författarverksamhet, är född på den gamla prästgården på Forsbacka och har bl. a. nedtecknat minnen från sin barndom och skoltid. — Nykarleby är skaldestaden.

Nykarleby stads anor som skolstad sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till år 1641, då Nykarleby trivialskola, Österbottens första högre läroverk, invigdes „med stor pomp.” Skolbyggnaden var belägen på den plats, där Nykarleby pedagogi uppfördes 1729. Denna byggnad strax söderom kyrkan finnes ännu kvar som en flygel vid rådhuset, och på dess vägg finnes en minnestavla, som upplyser om att trivialskolan stått på denna plats.

I Nykarleby öppnades för merän 75 år sedan landets fösta och enda svenska manliga folkskollärarseminarium. Därigenom kom Nykarleby att vid sidan om Ekenäs stå som en andlig moder för den svenska folkundervisningen i landet. Vid torget reser sig seminariets övningsskola, som samtidigt utgör stadens enda folkskola. I övningsskolan, som ingalunda är en skola för enbart praktiska handsysselsättningar, utan en verklig normalskola och förebild för folkskolorna, får de blivande lärarna praktisk utbildning för sitt kall. I början av 1920-talet fick staden och omnejden sin mellanskola, som aldrig behövt besväras av elevbrist, vilket på sitt sätt vittnar om kunskapstörst hos befolkningen i staden och dess omgivning. Kristliga folkhögskolan, Svensk-Finlands f. n. största folkhögskola, väl byggd och väl skött, daterar sig från år 1919. Denna skola ligger utanför stadsgränsen, men har mycket bidragit till stadens goda namn som skolstad.

Gården till höger om brons östra ända kallas Döbelns gård. Enligt traditionen låg von Döbeln sjuk här före slaget vid Jutas. Den gamla kvarnen söder om bron skall vara uppförd år 1759 av byggmästare Matts Lillhonga från Gamla Karleby. Om den säges i Tunelds geografi från år 1792, att „den är en högst fördelaktig inrättning, den enda av sitt slag i hela österbotten.” — Jutas slagfält med det imponerande minnesmärket ligger på älvens västra strand 3 ½ km i söder. — Gatan från bron till Rummelbacken i öster bär sedan 1948 namnet Sollefteågatan. Den minner nykarlebyborna om de fasta vänskapsband som under hårda och tunga år efter krigen knöts mellan staden och dess fadderort, numera vänort, Sollefteå stad i Ångermanland.

Lyssnar man noga i dagens Nykarleby, kan man kanske höra en ny stämma. Den är dämpad och kommer troligen aldrig att överrösta de gamla stämmorna, men den finns där. Fågelsången i parker och esplanader kommer dock att ljuda som förr, och forsens skum skall som förr flyta bort på älvens vatten. Några sprängskott och hammarslag kommer icke att störa invånarna och gästerna i syrenernas och björkarnas stad.

Välkomna till Nykarleby!
J. Å. [Johannes Åbonde]