Skalde- och skolstaden Nykarleby

[Se tillhörande rubrikmeny om du kommit hit ”bakvägen”.
Notera stockarna i älven!]

När det gäller att helt kort karakterisera Nykarleby, brukar man med förkärlek välja något av följande epitet: „Den store Gustav Adolfs lilla skapelse,” „Nordens Betlehem” eller „Zacharias Topelius” och Mikael Lybecks stad.” Alla är de på visst sätt träffande, och nykarlebyborna tar ingalunda illa upp, icke ens för det första, tvetydiga epitetet.

Under de för Nie Carleby stad den 7 september 1620 utfärdade privilgierna finnes den store Gustav II Adolfs namn. Och stadens rätt till vapnet, den brinnande tjärtunnan, betvivlar man icke, sedan man i privilegierna läst följande: — „till Stadsmerkie uthij deres Stads Signete till att bruka En brinnande Tjäratunna med tre Eldsflammor uthur den öfre bothnen och på bådhe Sijdor.” Staden växte småningom upp i dåvarande Lepu by av Nie Carleby socken, som år 1607 hade bildats av norra delen av Vörå och södra delen av Pedersöre. Nie Carleby socken omfattade ursprungligen nuvarande Jeppo och Munsala socknar, Nykarleby stad och landskommun samt delar av Pedersöre. Benämningen Nykarlebynejden har sålunda också historiskt sitt berättigande.


Seminarieområdet kallas av gammalt Residenstomten. Och en gata i staden bär namnet Karleborgsgatan. Båda namnen har att göra med grevskapet Carleborg, som år 1652 gavs i förläning åt drottning Kristinas släkting Klas Tott. Det var meningen, att ett residens skulle uppföras för grevens räkning, men i stället blev det blott ett residens för hans fogdar. En viss betydelse för den unga staden hade det väl ändå, att den betraktades som ett centrum för det stora grevskapet.

På 1600- och 1700-talen gynnades Nykarleby av både konung och regering. Stapelrättigheter erhöll staden år 1793. Nykarleby utvecklades sedan snabbt till en betydande handels- och sjöfartsstad. I slutet av 1700-talet utfördes härifrån årligen ända till 20.000 tunnor tjära och beck. Staden gjorde verkligen skäl för sitt vapen. Nykarleby första egentliga hamn låg ett stycke nedanom Storbron. På grund av den snabba landhöjningen har staden sedan dess ofta måst flytta sin hamn längre ut mot havet. F. n. lasta fartygen vid behov virke ute på Torsöfjärden, och stadens glansperiod som handels- och sjöfartsstad är för länge sedan förbi.

Bebyggelsen i staden var ända till mitten av 1800-talet koncentrerad på en smal remsa på älvens östra strand. I januari år 1858 ödelades det gamla Nykarleby genom en eldsvåda. Endast några byggnader räddades, bland dem kyrkan från år 1708, nuvarande rådhusbyggnaden, den s. k. Döbelns gård vid bron och det gamla tullhuset vid utfartsvägen i norr. [Sanning med modifikation.]Först fanns det planer på att staden skulle flyttas till Vörå hamn i Karvat i Oravais, men stadsborna ville icke överge sin gamla stad. Den växte upp på samma ställe och har sedan dess utvidgats något åt öster. En ny stadsplan föreligger nu färdig, och den är vidpass fem gånger så stor som den förra. För närvarande pågår nybyggnadsverksamhet både öster och söder om staden.


Kuddnäs

Efter handelns och sjöfartens snabba tillbakagång i mitten av 1800-talet började Nykarleby åter tilldraga sig uppmärksamhet, men nu som skalde- och skolstad. Här behövde vi knappast påminna om, att Zacharias Topelius är Nykarlebys största son. Resande och turister i tusental besöker årligen hans hemgård Kuddnäs. I parken med hans namn stannar främligen gärna och förnimmer den stämning och ro, som är s. a. s. en del av Nykarleby. Den blide skalden, hans byst är ett verk av Ville Vallgren, blickar drömmande ut mot Kuddnäs och älven, ja långt bortom älven till Majniemi, Per Matts sten och Fjäderholmarna.

Det stora huset till vänster nere vid dammen är skaldebröderna Mikael och Paul Verner Lybecks barndomshem. Ernst. V. Knape verkade som läkare i Nykarleby och hade här sin bästa och rikaste produktion. I Nykarleby skrev Gånge Rolf, V. K. E. Wichmann, sina vikinga- och svenskhetssånger. R. R. Eklund föddes och växte upp i Nykarleby och valde med förkärlek sina motiv i hemstaden. En son av Nykarleby är också Joel Rundt, ehuru hemgården ligger i Nykarley landskommun [Kovjoki]. Professor Ivar A. Heikel, som också gjort sig känd för annan än rent vetenskaplig författarverksamhet, är född på den gamla prästgården på Forsbacka och har bl. a. nedtecknat minnen från sin barndom och skoltid. — Nykarleby är skaldestaden.


Nykarleby har också fostrat konstnärer. Bildhuggaren Viktor Malmberg, hans berömda Flora-staty är rest i parken Fåfängan på älvstranden ovanför dammen, är en son av Nykarleby. En mycket berest och produktiv målarinna i både olja och akvarell var Hilda Olson, död i London 1916, ehuru hennes namn bland den stora allmänheten fallit i glömska.

Nykarleby stads anor som skolstad sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till år 1641, då Nykarleby trivialskola, Österbottens första högre läroverk, invigdes „med stor pomp.” Skolbyggnaden var belägen på den plats, där Nykarleby pedagogi uppfördes 1729. Denna byggnad strax söderom kyrkan finnes ännu kvar som en flygel vid rådhuset, och på dess vägg finnes en minnestavla, som upplyser om att trivialskolan stått på denna plats.

I Nykarleby öppnades för merän 75 år sedan landets fösta och enda svenska manliga folkskollärarseminarium. Därigenom kom Nykarleby att vid sidan om Ekenäs stå som en andlig moder för den svenska folkundervisningen i landet. Vid torget reser sig seminariets övningsskola, som samtidigt utgör stadens enda folkskola. I övningsskolan, som ingalunda är en skola för enbart praktiska handsysselsättningar, utan en verklig normalskola och förebild för folkskolorna, får de blivande lärarna praktisk utbildning för sitt kall. I början av 1920-talet fick staden och omnejden sin mellanskola, som aldrig behövt besväras av elevbrist, vilket på sitt sätt vittnar om kunskapstörst hos befolkningen i staden och dess omgivning. Kristliga folkhögskolan, Svensk-Finlands f. n. största folkhögskola, väl byggd och väl skött, daterar sig från år 1919. Denna skola ligger utanför stadsgränsen, men har mycket bidragit till stadens goda namn som skolstad.



Främlingen försummar icke gärna att göra ett besök i Nykarleby kyrka. Målningarna i taket är från år 1753. Glasmålningarna av konstnären Lennart Segerstråle tillkom 1940. Motivet till vänster är Jobs liv, och bilden till höger vill visa syndarens uppvaknande och uppståndelsen. Till andakt stämmes man på församlingens gamla begravningsplats strax norr om staden. På vårdarna läser man namnen på många nykarlebybor tillhörande gamla borgare- och handelsmanssläkter, Calamnius, Topelius, Lybeck, Backman, Dyhr, Hedström, Grundfeldt, Nylund m. fl.

Gården till höger om brons östra ända kallas Döbelns gård. Enligt traditionen låg von Döbeln sjuk här före slaget vid Jutas. Den gamla kvarnen söder om bron skall vara uppförd år 1759 av byggmästare Matts Lillhonga från Gamla Karleby. Om den säges i Tunelds geografi från år 1792, att „den är en högst fördelaktig inrättning, den enda av sitt slag i hela österbotten.” — Jutas slagfält med det imponerande minnesmärket ligger på älvens västra strand 3 ½ km i söder. — Gatan från bron till Rummelbacken i öster bär sedan 1948 namnet Sollefteågatan. Den minner nykarlebyborna om de fasta vänskapsband som under hårda och tunga år efter krigen knöts mellan staden och dess fadderort, numera vänort, Sollefteå stad i Ångermanland.



Gymnastikfesten försiggår på stadens och landskommunens under byggnad varande idrottsplan. Nykarlebyborna vet, att denna plats inte nu är värdig en sådan stor gymnastikfest, men de tror, att gästerna skall ha överseende med bristerna. Början är i alla fall gjord, och planen kommer att efter något år vara både fullt färdig och t. o. m. rätt modern.

Den som vill se och begagna sig av den nya järnvägen till Nykarleby, får lov att göra en promenad över Källbacken österom Topelius-parken. Nykarlebybornas stolthet, rälsbussen, går tyst och precis som en klocka. Lokvisslan ljuder inte för ofta i staden och i varje fall inte om nätterna. Stadens nya, mycket omskrivna, bad- och tvättinrättning står nart färdig. Premiären torde bli i juli månad. Staden har säkerligen ingenting emot att gäster och festbesökare tar en titt på densamma.

Lyssnar man noga i dagens Nykarleby, kan man kanske höra en ny stämma. Den är dämpad och kommer troligen aldrig att överrösta de gamla stämmorna, men den finns där. Fågelsången i parker och esplanader kommer dock att ljuda som förr, och forsens skum skall som förr flyta bort på älvens vatten. Några sprängskott och hammarslag kommer icke att störa invånarna och gästerna i syrenernas och björkarnas stad.

Välkomna till Nykarleby!
J. Å. [Johannes Åbonde]



Ur Gymnastikfesten i Nykarleby 17—18 juni 1950.

Lars Pensar i följebrevet när jag fick kopior på ovanstående:

Gymnastikfesten hölls den 17–18 juni 1950 då idrottsplanen invigdes (och cirkuselefanten rymde till Sorvist och sprutade rapavatten [= lervatten] på uppbådade gänget som skulle fånga honom. Eliel Eng har i ett radioprogram berättat om elefantjakten. Johannes Åbonde arbetade som folkskoleinspektör och var även stadsfullmäktiges ordförande.
  
Inträdesbiljett.
Tillhör Lars Pensar.

(Rev. 2014-05-04 . )