Lottor och arbetspliktiga kvinnor skötte matbespisning, disk och städning och så fort alla rekryter installerat sig inleddes utbildningen. Stadens gator och landsvägarna runt omkring fylldes dagligen med långa rader av gråklädda unga män som med gevär över axeln taktfast marscherade till olika övningsområden där kommandoropen ekade och pojkarna svettades av den häftiga exercisen.
Detta bidrag av Krister Nordström kom som på beställning.]
För officerarna var detta ett problem eftersom de inte hade laglig rätt att där och då skjuta honom. Men det fanns andra metoder. Av en slump hörde skrivaren Hugo Svedberg deras planer på att under en skjutövning se till att Wiktor knäpptes med ett vådaskott. Svedberg varnade Wiktor och senare på kvällen lyckades pojken smyga ner till älven där han tog av sig kläderna, lade dem i ett bylte på huvudet och simmade över. Sedan tog han sig osedd fram till Gränden där Storsvedsflickan Nelly Svedvall var föreståndare i Warmas filialbutik. Wiktor fick låna hennes velociped och cyklade hemåt. Men i Skrivars vek han in till sin syster Tekla Janström där han nätt och jämnt hann innanför stugdörren innan tre poliser kom instormande efter honom. Wiktor, som var ovanligt stark, föste dem åt sidan och lyckades fly i höstmörkret. Han gömde sig först i ett dike och tog sig några dagar senare med en smacko, under vilken han monterat en järnstång till köl, över till Sverige där han med tiden blev ett Jehovas vittne och en känd landskapsmålare. I Munsalas sjöbyar fanns fler avvikande personer som ansågs kunna bli störande för samhällsordningen. Förutom russellianarna [Jehovas vittnen] fanns där adventister, baptister, fritänkare som inte tillhörde någon församling eller något politiskt parti, medlemmar i Munsala fredsförening som bonden Evert Huldén grundat efter inbördeskriget, en nybildad socialdemokratisk förening, människor som prenumererade på Arbetarbladet, rikssvenska Ny Tid och tidskriften Frid på jorden som prästen i Närpes, Edvin Stenwall, trots motstånd från kyrkan och skyddskåren fortfarande gav ut. Dessutom fanns det en aktiv nykterhetsförening, underlydande IOGT, som grundats i Kantlax 1922. Logen Frid nummer 10 höll numera sina möten i Hirvlax småskola där de också hade ett eget bibliotek som var öppet varje söndagsförmiddag mellan tio och tolv. Bland böckerna om lantbruk, jakt och fiske fanns även kärleksromaner av Sigge Stark, Mahatma Gandhis Tal och Skrifter och Runa Melanders Hemhushållningens grunder samt romaner av Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa och Harry Martinson. IHirvlax bodde också folkskolläraren Erik Viljam Fågelbärj. Efter examen från Nykarleby seminarium hade han studerat internationellt fredsarbete i Genève och deltagit i många kurser som Svenska Freds- och skiljedomsföreningen arrangerade i Sverige. Han hade ännu inte lyckats få någon ordinarie lärartjänst och arbetade därför som jordbrukare på hemgården. Han var befriad från militärtjänst och satt ofta och läste, eller skrev om fred och samförstånd mellan länder och folk. Han skrev även om förhållandena i landets fängelser och påpekade att också fångar är människor och därför inte borde behandlas som djur. Hans artiklar publicerades i Finland och Sverige. Detta ledde till att Viljam ofta inbjöds till olika föreningar där han talade för nedrustning av krigsmaskineriet, och föreslog att makthavarna i stället skulle satsa tid och pengar på människors behov av fred i världen. För krigsmotståndare var det lätt att gömma sig i sjöbyarna. Därför körde militärpolisen dagligen längs de slingrande vägarna på jakt efter nya vapenvägrare och äldre män som uteblivit från militäruppbåd och reservövningar. Men inte ens de bybor som togs till förhör på poliskammaren i staden kände till något om rymlingarna. För alla visste att varje gömd far, son, bror eller granne som hittades skulle ställas inför krigsrätt och dömas. Endera till mångåriga fängelsestraff eller till arkebusering. Vid Karleborg hade skyddskåristerna grävt löpgravar och splitterskydd på gårdsplanen, och uppe på taket fanns en ny alarmsiren. På bergsknallen österom huset byggdes ett högt utsiktstorn och nedanför Karleborg, några meter ner längs Lybecksgatan, stod ett luftvärnsmaskingevär som vaktades dygnet runt.
Ransoneringen av livsmedel stramades åt för varje månad som gick. Det kom ständigt nya bestämmelser, och nya olikfärgade köpkort. Kansliet i gamla sockenstugan var öppet varje vardag mellan nio och fem, och på bergsknallen utanför diskuterade husmödrarna skillnaden mellan de numrerade korten, giltighetstiden för kupongerna, och var man skulle få ut något på dem då butikshyllorna för det mesta gapade tomma. Eftersom alla skolor och andra lokaler i trakten var upptagna av militärutbildningen fanns det inga passande utrymmen för vanlig skolundervisning. Men i början av oktober utlystes en landsomfattande storinsamling för skolbarn. Därefter måste barnen några timmar dagligen gå från gård till gård och samla in allt som gick att återanvända. Förutom gummi, metallskrot, lump och glas togs även ben från slaktdjur till vara. Benen samlades i högar och maldes senare till benmjöl som följande vår användes till gödsel på åkrarna. Den stränga bränsleransoneringen gjorde att de flesta bilar började köras på gengas. Bakpå fordonen monterades stora gengasbyttor som eldades med pyttesmå träplintar. De tillverkades också på talko av skolpojkar som sågade björkvedsklabbar i fem centimeter långa bitar, klöv dem i mindre delar och hällde de kublika bitarna i papperssäckar som kördes till olika plintlager. Staden hade äntligen fått en egen busstation. I hörnet av Esplanaden och Borgaregatan hade bussbolaget Haldin & Rose hyrt en lokal i lärare Björkvalls hus. I lokalen fanns plats för både säckar, paket och resväskor som togs om hand av herrarna Engberg och Ehrola. På båda sidor om gatan hade bolaget byggt breda och långa plattformar av trä där folk fick kliva på eller av bussarna. Även Haldin & Roses bussar körde omkring med rykande gengasbyttor. Nu och då måste chaufförerna stanna för att ta en säck ur bagagerummet och ösa in några skopor plint i hyttorna. Inne i bussarna bolmade manliga passagerare på Fenniacigaretter, cigarrer eller kessupipor. Tobaksröken blandades med gengaslukten och gjorde kvinnor och småbarn illamående. Därför fanns det alltid tjocka bruna papperspåsar instoppade i nätkassarna på baksidan av bilsätena. Efter spyanfallen slängde de gråbleka kvinnorna tacksamt sina äckliga påsar i ämbaret som den alltid lika påpassliga busskonduktören sträckte fram mot dem med bortvänd blick. Ofta körde tyska lastbilar med vajande hakkorsflaggor och glatt vinkande soldater genom staden. Kriget mot Sovjetunionen hade varit framgångsrikt även för Finlands del. Samtidigt som Tyskland på väg mot Leningrad erövrat Litauen, Lettland och Estland hade Finland återfått största delen av de landområden som förlorades vid fredsuppgörelsen med Sovjet i mars 1940. Finska armén deltog inte i belägringen av Leningrad, men fortsatte sitt separatkrig mot ryssarna. Vid Hangöfronten, där också Svenska frivilligbataljonen stred för Finland, pågick ännu häftiga strider. Och varje dag forslade Röda Korsets ambulanståg sårade soldater från fältsjukhusen till krigssjukhusen längre in i landet. På tågen fanns utbildade kirurger och sjuksköterskor som vid behov akutopererade, samt sanitetslottor som tog hand om eftervården. Under lugnare perioder hände det att sjuktågen blev stående en dag eller två. Då fick personalen äntligen bada, sova en hel natt, och skicka brev till sina anhöriga som levde i en ständig oro även för deras liv. Vid Folkhögskolan i Nykarleby hade man under sommaren blivit klar med husgrunden till det nya elevinternatet. Nu var även den beslagtagen och övertäckt med presenningar och ett tjockt lager granris. Utrymmet under granristaket var stort och användes som matsal för de militärutbildare som bodde i skolans gamla internat. Den 25 oktober svor de unga rekryterna faneden i stadens kyrka och några dagar efter julen avtågade de första soldaterna från Nykarleby utbildningscentral till Kovjoki. Därifrån reste de vidare till Svirfronten och ingick senare i det finlandssvenska regementet IR 61.
Nyinkallade pojkar, födda 1923, anlände i mitten av januari till utbildningscentralen. Det första de fick lära sig var de olika officersgraderna, att lyda order, och att aldrig visa någon vekhet. Om någon ertappades med tårar i ögonen kallades han lipsill, mammas pojke eller lillfröken, och hånades högljutt inför alla. På söndagseftermiddagarna sammanstrålade en del av officerarna med sina nya vänner Josef Herler, Oscar Holmqvist och några andra herrar i café Brostugan. Hösten innan hade Herler bett den inkallade bildkonstnären Gunnar Clément att måla väggarna i caféet med motiv ur stadens historia. Resultatet blev lyckat. Alla som första gången steg in genom cafédörren häpnade inför porträttet av Gustav II Adolf, den ridande von Döbeln, stadens kyrka och illustrationen till Topelius saga Björken och Stjärnan. Edith Björkman som förestod caféet hade inget annat att bjuda på än surrogatkaffe och kristidens småbröd som hon bakat utan ägg och sötat med sackarin. Ändå var det vanligt att någon ur det prominenta sällskapet snubblade över tröskeln sedan de artigt tackat för sig. För även om Brostugu-Edith inte hade rätt att servera alkohol kunde hon inte förbjuda sina kunder att spä ut kaffeblasket med konjak ur medhavda flaskor.
Överskridningen oroade allmänheten. Vårvintern 1942 blev det allt vanligare att folk i tidningsspalterna kritiserade general Mannerheim och president Ryti för den stegrande krigshetsen. Landets ledare ansåg att skriverierna undergrävde soldaternas krigsmoral och därför fick statspolisen order om att snarast möjligt tillfångata alla kända kommunister, socialister, fredsaktivister, vapenvägrare och andra oliktänkare. Klappjakten började genast. Tusentals medborgare, både kvinnor och män, togs till fånga och förhördes innan de internerades i särskilda fångläger som i snabb takt inrättades i bland annat Sukeva, Pelso-Konnunsuo, Kjulo och Kovero. En av dem som tillfångatogs var Erik Viljam Fågelbärj i Hirvlax. Han greps i sitt hem den 5 mars. Samtidigt beslagtog polisen närmare hundra kilo böcker, tidskrifter, manuskript och buntar av brev som han fått av fredsvänner i Finland och många andra länder. Viljam fördes till Vasa länsfängelse där han varje dag förhördes om sin verksamhet som publicist och föredragshållare. Han var förlovad med Nelly Svedvall och hon fick tillåtelse att besöka honom. Båda förstod att han skulle sändas vidare. Därför föreslog Viljam under ett besök att de skulle gifta sig, och den 19 maj 1942 vigdes de i länsfängelset. Efter vigseln cyklade Nelly tillbaka till Gränden i Jeppo och under midsommaraftonen fördes Viljam till Kjulo, där förhållandena närmast påminde om ett koncentrationsläger. Nelly fick besöka honom även i Kjulo. I tio minuter fick de tala med varandra genom det flerdubbla taggtrådsstängslet. Nelly lade märke till att Viljams hälsa hade försämrats av torvupptagningen som fångarna arbetade med. Efter besöket gjorde hon därför allt som stod i hennes makt för att få honom till ett sjukhus. Och det lyckades. I oktober blev Viljam inlagd på länssjukhuset i Åbo, och efter sjukhusvistelsen blev han frigiven eftersom ingen hittat några som helst bevis på att han ägnat sig åt landsförrädisk verksamhet.
När några fruar i staden träffades klagade en av dem över att hennes barn skulle gå miste om sommarens villaliv i skärgården då sönerna måste ut i grovarbetet på landsbygden och döttrarna tvingas börja slita som pigor. En annan fru höll vojande med. Men en tredje ansåg att det bara var bra att också deras barn fick lära sig lite praktiskt arbete. Och dessutom, tillade hon, får ju våra flickor välja mellan att diska och städa vid någon förläggning, bli barnflicka hos någon lotta, eller gå en snabbkurs i sjukvård. Vid sjukhuset ersatte flickorna de sköterskor som tillsammans med sanitetslottorna blivit inkallade.
På Kiitolaområdet i Jeppo fortsatte arbetet vid statens krutfabrik Asevarikko V. Lastbilar med tomma kanonhylsor körde dagligen från stationen till fabriken där vakthållningen var ytterst noggrann. Ingen som saknade giltig passersedel fick gå in eller ut genom portarna som bevakades av vakter med gevär. Inne i fabrikssalarna stod arbetsmärkta kvinnor bredvid unga flickor i långa tysta rader. Böjda över arbetsborden hällde de flytande trotyl ur stora ämbar i putsade projektilhylsor. Kvinnornas hår skiftade i grönt eller rött och deras ansikten var gula av svavlet och fosforn de dagligen kom i kontakt med. Några av kvinnorna led av envisa hostanfall. För att det upphostade slemmet inte skulle hamna i trotylen måste de ibland knyta halsdukar över munnen.
Den övriga militärutbildningen flyttade småningom efter till Dragsvik och kvar i staden blev bara en mindre förläggning. För stadsborna fortsatte vardagslunken. Vid Folkhälsans mödrarådgivning, som fanns i fabrikör Walter Engs gula tvåvåningshus strax söder om Herlers, delade hälsosystern Anna Bredarholm ut fiskleverolja och D-vitamindroppar som hon fått från Finlandshjälpen i Sverige. I samband med utdelningen fick mödrarna också luskammar och gråsalva för lössen, och lyssnade tigande medan Syster Anna påminde dem om hur viktigt det var att varje kväll borsta småbarnens tänder. Som folkförsörjningskontrollör anställdes Sigfrid Bertlin från Vörå och stadens första mjölkbutik öppnades för allmänheten. Den fanns i en nybyggd del av andelsmejeriet och var toppmodern. Alla väggar var vitkaklade och bakom den rostfria spegelblanka disken betjänades kunderna av två mejerskor klädda i vita arbetsrockar och trekantiga vita snibbar över håret. I augusti anlände en grupp frivilliga lantarbetare från Sverige för att hjälpa kvinnorna på landsbygden med höstskörden. Från Amerika, Sverige och Rumänien, som då var ett rikt land och lierat med Tyskland, kom gåvopaket som samlades i ett uthus vid prästgården. Där delade fru Fougstedt med hjälp av prästfrun och stadens marthor ut hygienartiklar och barnkläder till behövande familjer. Seminariet var ännu reserverat för militärens behov. Men tack vare två småskollärarinnor och tre gamla lärare som var befriade från militärtjänst kunde övningsskolan inleda läsåret den första oktober 1942. I november började höstterminen även i Kristliga Folkhögskolan trots att renoveringen efter militärens framfart fortfarande pågick där. Inför julhelgen försökte mammor och trötta ungdomar ordna lite julglädje i hemmen. Men det var inte lätt då allt från mjölk och risgryn till socker och salt var ransonerat. Ändå lyste allvarsamma småsyskon upp i glada leenden då julgubben efter kornmjölsgröten delade ut julklappsvantar, ett ark glansbilder, några sprakande tomtebloss, ett julkort av pappa eller en hemsydd trasdocka med pärlemorskimrande knappögon. Våren 1943 kom soldaterna oftare hem på permissioner. Då hade de flesta med sig vackra smyckeskrin och skålar som de själva tillverkat, eller små tavelramar prydda med sicksackmönster av olikfärgade platta halmstrån. Ramarna var gjorda av tillfångatagna ryssar och såldes billigt i fånglägren. Soldaterna tackade sina mödrar, fruar och flickvänner som sänt torra blodbröd till fronten. Om kvällarna i korsun hällde de kokande vatten över brödbitarna, och detta hopkok var mycket mer mättande än den dagliga soppan från fältköken. Männen undvek att möta anhöriga till stupade kamrater för de orkade inte svara på alla frågor om skador och dödsögonblick. Däremot berättade de gärna om Bjarne Commondt och soldatkören Roospiggarna som livade upp stämningen i Shemenski. Och på Hansens café skröt ungkarlarna med att de sett och hört Sickan Carlsson och Annalisa Ericson som under sin frontturné sjungit på en teaterscen i Podporoze. Men om någon av dem skrålade till med ”Hej Karjalasta heilan mina löysin” och började lalla om Olga och Valentina i lägerbaracken tystades han genast med en ilsken arm-bågsknuff i sidan och ett ”Halld käftan!”. I april ordnades en landsomfattande vedtalkotävling. Både kvinnor och män fick delta och alla utlovades ett pris i form av en liten yxa i järn, silver eller guld. För järnyxan krävdes en kubikmeter sågad och färdigkluven ved, för silveryxan fyra och för guldmärket hela sexton kubikmeter. Talkodeltagarna i staden samlades utanför Brostugan. Alla hade med sig egna nyvässta bågasågar och yxor med blankslipad egg. I deras ryggsäckar fanns bitar av grovt rågbröd, en klick ister och omlindade flaskor med kaffe-surro eller silverte. Brostugu-Edith stod i dörröppningen och såg länge efter dem när de med raska steg gick mot Andrasjöskogen som ägdes av staden. När tävlingstiden gått ut var det bara skogvaktaren Karl Nyberg som fick en guldyxa. Men stadsbibliotekarien Judith Sundell, apoteksbiträdet Martha Löving och guldsmeden Chally Rosenbladh överraskade alla med att vinna tre av de sjutton silveryxor som utdelades i staden. Samtidigt var alla sängplatser vid Östanlid sanatorium i Jakobstad upptagna av hostande trötta patienter. Under vintern hade lungsoten spritt sig som en löpeld genom landet och därför beslöt Medicinalstyrelsen att alla småbarn omedelbart skulle calmettevaccineras. I rådgivningsbyrån vid Engs pickades alla barn från centrum och Nykarleby landskommun av stadsläkaren, fru Elisabet Backman och Syster Anna. Två dagar i veckan åkte de med sin ”flygande rådgivning” till Jeppo och Munsala för att vaccinera barnen där. Sommaren var varm och vacker. Ändå var det ovanligt stillsamt längs vägen till Andra sjön. De enda som dagligen rörde sig där var de frigående korna, och fattiga åldringar som alldeles för assit fick plocka åt sig av trädgrenarna som låg kvar i skogen efter vårens vedhuggningstalko. På stränderna längs älven tändes nu och då eldar under stora bykgrytor där kvinnorna kokade lärftlakanen i lut så att de blev bländvita. Trasmattorna skurades på större stenar eller vid klappbryggan. Vid Alisvaj nedanför Kuddnäs tjuvrökte småpojkar cigaretter som de gjort av torra kessublad inlindade i en bit tidningspapper. Soldaterna vid fronten var uttröttade av det utdragna ställningskriget. Många av dem orkade helt enkelt inte mer. Det blev allt vanligare att någon rymde från sitt kompani eller försvann under en permission. Desertörerna gömde sig i inlandets skogar, och längs hela den österbottniska kusten for fanflyktingar nattetid över till Sverige med egna eller andras båtar. I slutet av augusti utlyste Finlands Rundradio en lingonplockningstävling. Bäst i landet var den fjortonåriga Jeppoflickan Margit Laxén som plockat l 407 kilo lingon. Som pris fick hon 300 mark, och en splitterny damcykel med vilken hon blygt poserade när rundradions reporter från Vasa fotograferade henne. Samma vecka i september utbröt en mässlingsepidemi bland barnen i staden. De flesta klarade febern, de röda utslagen på kroppen och öronvärken. Men några barn blev så pass sjuka att de måste isoleras på Epidemisjukhuset i skogsbacken norr om Frihemmet. Där fick de mera mat än vanligt, lite aspirin och hostdämpande mixtur, och kunde efter en dryg vecka lämna sjukhuset lite rundare och piggare än före insjuknandet. Den 11 oktober 1943 började höstterminen vid seminariet. Men bara för klasserna ett och fem eftersom de övriga seminaristerna var inkallade. Kandidaterna i femte klassen hade beviljats en förlängd studiepermission och auskulterade vid Normen. Där hjälpte de även eleverna med förberedelserna inför julfesten och deltog i ringlekarna under festen som hölls på eftermiddagen den 18 december. Vårvintern 1944 fortsatte fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen. I början av februari meddelade Sovjetunionens militärledning att man var redo för ett fredsavtal. Men de finska förhandlarna kunde inte godta Stalins krav på att gränsen från fredsavtalet 1940 skulle bli gällande och att antingen Petsamo eller Hangöområdet skulle överlåtas till Sovjetunionen. Ryssarna svarade med att fortsätta bombningen av Helsingfors alltmedan striderna längs den nya gränsen trappades upp. Soldater på båda sidor om frontlinjen stupade, sårades eller togs tillfånga av fienden. På den finska sidan tog sanitärer hand om sina sårade kamrater och forslade dem vidare till närmaste fältsjukhus. Röda Korsets ambulanståg fylldes varje dag med sargade kroppar och tågen körde kors och tvärs genom Finland. Samtidigt ökade evakueringen av småbarn till Sverige och Danmark. Tusentals barn med namnlapp om halsen gick eller bars ombord på tåg och fartyg där de omhändertogs av välvilliga kvinnor från Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Ryska bombplan flög allt längre in över landet. Förutom Viborg, Helsingfors, Kotka, Åbo, Villmanstrand och större centralorter bombades även Vasa och Jakobstad. På kvällen den 22 februari föll en bomb som kreverade i en åker nära prostgården i Nykarleby. Lyckligtvis kom ingen människa till skada. Men dagen efter, sedan polisen undersökt den djupa gropen, vallfärdade stadsborna till platsen och plockade upp skärvor som flugit vida omkring. Några dagar senare togs Normen åter i bruk som krigssjukhus. Denna gång med mindre personal än under vinterkriget eftersom soldaterna kom från större sjukhus där de blivit opererade och nu bara behövde vanlig eftervård med kompressbyten, stödförband och kontroll av olika kroppsfunktioner. I övrigt var det ytligt sett lugnt i staden. Nyanlända evakuerade från Helsingfors njöt av stillheten på gatorna. Utanför butikerna köade kvinnor och barn för några hundra gram socker eller margarin, en sytrådsrulle, en meter flanell, eller en liten bit sidfläsk. Bussarna körde som vanligt och nu och då kom någon soldat hem för att gifta sig. De nygifta fotograferades i Gerda Mattsons fotoateljé, och släkten kunde senare klippa ut bilden av det leende paret i Vecko-spegeln, som gavs ut av Alfred Tallmark och Ejnar Strand i Oravais. I Sollefteå, som var Nykarlebys vänort, hade en grupp kvinnor samlat in småbarnskläder, tvål, tygblöjor och lite sötsaker som de sänt till staden. Allt utom karamellerna delades ut till nyblivna mammor. Godsakerna tog lottorna hand om och auktionerade senare ut dem vid välbesökta fester i Karleborg som gav ett välkommet tillskott i kassan. Tack vare pastor Nyströms dagliga samtal med Gud och hans goda kontakter med välkända affärsmän kunde bygget av det nya elevhemmet vid Folkhögskolan fortsätta. Spik, tegel och murbruk kom från olika orter i Finland och Sverige. Arbetet utfördes till stor del på talko och när isen gav vika för vårsolen reste sig trevåningsbygget segrande mot himlen.
Överallt i landet fick anhöriga kortfattade dödsbud, och karelare som flyttat tillbaka under hösten 1941 fick åter fly för sina liv. Med spädbarn eller klädbylten fastbundna på ryggen drog de kvinnor som saknade hästar enkla handkärror lastade med bohag på de sönderkörda vägarna. Ibland forslade de en åldring på kärran. Korna de hade med sig stretade emot och ramade mot himlen då de drogs bort från gröngräset vid vägkanten. I Nykarleby måste även Salem och Missionshuset inredas till sjukstugor för krigsskadade. Varje fredagskväll fanns dödsannonser på första sidan i ÖP. Och varje söndag klämtade kyrkklockorna i nejden medan svartklädda människor tigande böjde sina huvuden vid hjältegravarna där prästerna vigde de döda till gravens ro. Men begravningstågen glesnade. De flesta människor hade nog med sin egen sorg och orkade inte längre helhjärtat delta i andras, som man gjorde under vinterkriget. Samtidigt krävde Livet sitt i unga kroppar. Trots sorgen som sänkt sig som ett åskmoln över nejden fanns det ungdomar som i smyg samlades ute på skärgårdsholmar eller i tomma rior på landsbygden. Där trotsade de döden och dansförbudet och lärde sig dansa till musiken från medhavda grammofoner.
Alla landområden som Sovjetunionen förlorade under vinterkriget samt hela Petsamo och Salla skulle återlämnas. Porkala skulle utarrenderas på 50 år och Sovjet ha fritt tillträde till området genom finskt territorium. Finland skulle betala 300 miljoner amerikanska dollar i krigsskadestånd under en period på sex år och dessutom ersätta all egendom som förstörts eller erövrats från de överlåtna områdena. Antisovjetiska och fascistiska organisationer skulle förbjudas och krigsförbrytarna dömas. Finland skulle krympa sin armé till 42 000 man och de tyska truppstyrkorna avväpnas och fördrivas ur landet.
Tyskarna velade mellan att retirera eller stanna kvar. Sovjet krävde att Finland skulle påskynda processen och redan i oktober var det fullskaligt krig mellan de tidigare vapenbröderna. Tyskarna drevs norrut med vapenmakt. Medan de retirerade förstörde de så mycket de hann. Broar, vägar och fordon sprängdes, skogsområden, skolbyggnader och bostadshus stacks i brand och järnvägsrälsen förstördes. Residensstaden Rovaniemi jämnades med marken, liksom Sodankylä. Kyrkbyarna Muonio, Ivalo och Inari totalförstördes och alla mindre byar brändes ner till grunden. Civilbefolkningen med boskap och husdjur flydde över gränsen till Sverige. När Finland skickade en officiell förfrågan till Sveriges regering om svenskarna var villiga att ta emot denna flyktingström kom svaret inom några timmar. Ja, Sverige var redo. Tack vare denna tveklösa grannhjälp fick 56 000 finska medborgare husrum och uppehälle i Norrbottens och Västerbottens län. På grund av sprängda broar och avskurna färdvägar norrut tvingades ytterligare mer än 40 000 människor från Lapplands och Uleåborgs län på flykt söderut. Enligt en tidigare uppgjord evakueringsplan spriddes flyktingarna ut över norra och mellersta Österbotten. Av dessa kom cirka 4 000 till svenskbygderna i Österbotten. Till Nykarlebynejden anlände drygt l 000 Kemijärvibor med kor och husdjur, varav 364 togs emot i Jeppo, ungefär 350 i Munsala, 237 i Nykarleby landskommun och 73 i Nykarleby centrum. Småbrukarna på landsbygden levde vid denna tid under ytterst knappa omständigheter, men beredde ändå rum åt flyktingarna. Tomma stugor, vindsrum och sällan använda kammare i boningshusen städades och värmdes upp. Där det inte fanns tomma fähus för boskapen fick värdfolkets djur maka på sig så att också de nya bybornas kreatur fick plats. Kvinnorna delade kök och bakugnar, bastulavar, tvättstugor, torklinor, gräl och bekymmer med varandra. Grannarna kom nu och då in med hopsamlade matvaror och lappade men rena barnkläder. Månaderna gick och mitt i vardagsslitet knöts vänskapsband som trots vissa språksvårigheter hållit i sju årtionden. Efter kriget, när de flesta Kemijärvibor flyttade tillbaka, uppehölls kontakten främst med julkort och nyårshälsningar. Men när det blev vanligare med bil kunde människorna träffas igen, och via tolkar presentera barn och barnbarn för varandra. Ännu som pensionärer på 1990-talet hände det att barndomsvännerna gjorde bussresor till varandra. De möttes alltid av värme och generositet. Men numera är det bara några enstaka åldringar i Kemijärvi och här hos oss som läser varandras hälsningar, Fridfull Jul och Rauhallista Joulua.
|
Gunnar Pensar, Anna Wiik och Nelly Fägelbärj i Helsingfors 1942. 
Anita Wikman (2016) Nykarleby i backspegeln.
Läs mer:
Föregående: Andra världskriget och vårt vinterkrig.
Nästa: Majson.
(Inf. 2024-02-04, rev.
2024-02-11
.
)