Gunnar Willmans verksamhet på Nålön

Åminnevägen 24

Innehåll

Några milstolpar

• 1919–20 under vintern etablerades Nålö ångsåg av Gustaf Höglund.
• 1926 i november förstördes sågen i en mordbrand.
• 1928 fanns byggnader fortfarande kvar på området.
• 1952 eller 1953 etablerade Gunnar Willman en minkfarm och något år senare byggde han en verkstad.
• 1962 byggdes ett fryseri.
• 1965 köptes anläggningen av Farm-Frys och Willmans startade en livsmedelsaffär.

Anläggningen

Efter att sågverksamheten vid Nykarleby Trävaru upphörde 1926 försvann de kvarvarande byggnaderna förutom kontors- och förmansbyggnaden och ett magasin uppe vid Åminnevägen. Några spår av verksamheten i början på 1950-talet  var en tegelhög efter det rivna ångpannehuset och en kaj byggd av bakar, vankantade brädor.

Gunnar Willman var från Socklot, född 25 januari 1910, död i oktober 1987. Hans mor flyttade till Sverige med övriga familjen förutom systern Helfrid som bosatte sig i Gamlakarleby och Gunnar. En tragedi i familjen var när brodern Jarl sköts av polis.

Omkring 1952–53 etablerade Gunnar en minkfarm nere vid älvstranden. Något år senare byggde Torsten Johnson verkstadsbyggnaden av rött tegel åt Willman. Den utbyggdes 1962 mot söder med ett fryseri. Utbyggnaden revs i samband med en utbyggnad som Farm-Frys gjorde. Trots att Farm-Frys byggt ut så mycket, är fortfarande den ursprungliga verkstadsytterväggen synlig från älvsidan.

Minkfarmen med verkstaden i bakgrunden i slutet på 1960-talet. Förstoring.
Benita Fors tillhandahöll.

F.d. Farm-Frys anläggning med Gunnar Willmans ursprungliga verkstad rödmarkerad och hans fryseri från 1962 blåmarkerat. Det revs vid en senare tillbyggnad som Farm-Frys gjorde. Farm-Frys första tillbyggnad placerades till höger om verkstaden.
Från Kartplatsen 2021.

Flygfoto från nordväst 1958 eller 1959. Sågen fanns på älvstranden nedanför nr 8.
Benita Fors tillhandahöll.

1. F.d. Förmansbyggnaden byggd 1921.
2. Troligen ett magasin kvar från sågtiden.
3. Gunnar Willmans verkstad.
4. Nykarleby kraftverks transformatortorn.
   
5. Paul Hägglunds minkfarm.
6. Torsten Johnsons gård byggd 1947 strax söder om nedfarten till hamnen.
7. Willmans potatisland.
8. Minkfarmen med skugghus och skugghus under uppförande. Sammanlagt byggdes 10 skugghus.
9. Bosslada.
10. Båthus vid hamnen.

I juni 1933 köpte Willman sin första gård. Efter att stadsgården nr 80 1958 sålts, flyttade familjen till förmansbyggnaden och bodde där tills gården vid Gustav Adolfsgatan 17 strax söder om Salem byggdes 1967 (?). Även Georg Vendes från södra Finland, kontorschef vid Joupers, bodde i förmansbyggnaden.

Picknick i det gröna vid f.d. Förmansbostaden i mitten på 1950-talet. Förstoring.
     Fr.v: Kurt Solvin, Gunnar Willman, som alltid, i chaufförsmössa, Jan-Erik Solvin, Gunnel Jakas, Edit Johnson, Agneta Johnson g. Ranta, Rainer Johnson, John Jakas från Vörå, förste seminören i Nykarleby. Sen kom Johannes Swels.
Rainer Johnson tillhandahöll.

Gunnar var en sann entreprenör som varit taxirafikant, drev minkfarm och foderkök, födde upp kycklingar och svin, tillverkade bilsläp, handlade med bilar och utförde bilreparationer. Albert Långsjö skötte svinfarmen. Senare startade han åkerirörelse och Willmans kolonial. I början på 1970-talet började affärerna gå sämre och hösten 1971 såldes huset på Gustav Adolfsgatan och Anna och Gunnar flyttade till Holmsund till sin mor och hans brors familj. Där han en bevakad parkering för Vasabåtarnas kryssningsresenärer. Hobbyn var biltävlingar och motorbåtar.

Österbottniska Posten, 10 juni 1949, nr 23, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.

Verkstaden från sydväst plan 1–3 i mitten på 1950-talet. Plan 1 suterrängvåning med portar mot älven i väster, plan 2 våning med port mot norr och plan 3 vind. Förstoring.
Rainer Johnson tillhandahöll.

På plan 1 i norra delen fanns Willmans foderkök, där minkfoder förutom för eget behov även tillverkades för avsalu. I södra delen drev en Hellberg ett cementgjuteri som småningom togs över av Stig och Magda Blom, som 1958 grundade Bloms cementgjuteri och flyttade verksamheten till Kovjoki, strax intill tågstationen. Gjuteriet var i samma släkts ägo fram tills det upphörde den 20 janauri 2021.

1962 tillbyggdes ett fryseri på sydgaveln. Efter det producerades fodret intill det. I fryseriet förvarades kött och fiskprodukter som hämtats från Tromsö, m.m. Fisk köptes också från Grisselören.

Rainer Johnson, Agneta Johnson g. Ranta och Albert Långsjö framför verkstaden från nordost, plan 2 och 3. Gissningsvis 1954. Förstoring.
Rainer Johnson tillhandahöll.

På plan 2 tillverkades personbilssläp av anställde Torsten Johnson. Karl Forsman svarvade hjulaxlarna. Släpen var rejält byggda och därmed också ganska tunga och såldes mest till minkfarmare. Även andra släpvagnstillverkare har funnits i staden. I Skogsparken vid Västanlid 2 hade Nils Marklund tillverkning  och Elof Lindblom hade planer på tillverkning. Planet fungerade även som bilverkstad.

På plan 3, vindsvåningen, fanns ett kök och en liten bostad för farmarbetaren Ragnar Ekström. Innan Ekström flyttade in fanns kycklingskläckeriet där med omkring 500 kycklingar, små gula och gulliga under varma lampor. Det var ett väldigt pipande.

Efter att Prevex fabrik i Jeppo ödelagts av en brand  i december 1956, flyttades verksamheten till plan 2, men redan i januari 1958 tog man över Øvergaards snickeri vid korsningen Jakobstadsvägen-Åminnevägen. Rainer minns hur han utanför verkstaden i oktober 1957 spanade på Sputnik. Notis i JT.

Rekonstruktion. Verkstaden till vänster och fryseriet från 1962 med skärmtak över lastkajen till höger. Förstoring.

Plan 1 med verkstad till vänster och tillbyggda fryseriet med lastkaj till höger. Kylrum och foderkök med kvarnar fanns i den ursprungliga vänstra delen, som mätte 20 x 10 m. Verkstaden blev foderkök när det tillbyggda foderköket som mätte 15,5 x 10 m togs i bruk. Byggmästare Mauritz Nylund ritade tillbyggnaden. Byggnaden uppvärmdes med koks. Förstoring.

Verkstadens alla fönster är igenmurade och endast en port finns kvar. Väggarna är förstärkta med gröna följare av stål. Förstoring.

Fryseriet är utbyggt till dubbla storleken. Den nyare delen till höger har lastbrygga av stål. Förstoring.

Foto: F.L. 9 juli 2022.
(Inf. 2023-04-11.)

Anläggningen såldes till Farm-Frys 1965 och 1969 gjordes den första utbyggnaden.

Topi och andra farmminnen

Läste i morgontidningen en annons där det stod Topi. Jag blev nostalgisk och tänkte på min Topi.

Min far hade minkfarm för länge sedan då det inte alls var vanligt med rävfarm. Jag var ungefär i 8–10 års åldern och jobbade dagligen på farmen efter att jag kom hem från skolan. Vattnade åt minkarna med en kanna runt de tio husen som han hade. De var ju inte så långa förstås som de har nuförtiden. Jag hjälpte till att stilla med en slev som var av järn från en gul kärra med ett hjul framtill. Jag hade lite svårt att skuffa upp den in i minkhusen för den var jättetung för mig, minns jag. Men om jag tog fart en bit ifrån och sprang in så gick det nog, trodde att jag blev stark i mina armar då men kanske ryggen tog lite stryk.

Minkmaten lagade vi själva. Min far köpte strömming från Grisselören, blandade med kött och vitaminer. Nåja det var inte det jag skulle berätta utan det var det där ordet Topi. Topi var min tama svarta stora mink som jag hade kristnat till Topi. Varje dag då jag kom hem från skolan gick jag till minkhuset och tog honom i famnen och satte honom i min ficka, för han skulle vara med överallt. Ibland hade jag honom löst på marken och han sprang troget efter mig. Han var så väldigt snäll och söt och han fick nosa mig i ansiktet och skulle inte ha bitit mig en endaste gång.

Vänskapen räckte jättelänge – från liten unge till fullvuxen söt mink. En gång var jag tvungen att vara borta en vecka och då jag kom hem gick jag som vanligt och hälsade på min kära vän och tog upp honom i famnen och sa, min älskade Topi har du haft ledsamt då jag varit borta så länge? Men då small det, han bet mig i fingret och ville inte släppa, han var väl jättearg på mig. Jag tänkte en gång om är det rätta minken ... har de flyttat honom? Oj nej, jag försökte skaka av mig honom och det blev ett himla ståhej. Jag skrek i högan sky innan han släppte. Först då jag fick tag i ett järnspett och smällde honom på nosen och kastade honom tillbaka i hans lya.

Sedan dess har jag aldrig tagit i en mink på det sättet, för det går tyvärr inte att lita på dem helt. Det var den lilla sannsagan om min lilla Topi som jag aldrig glömmer, för bitmärket finns ännu kvar på mitt finger.

Kuriosa

På strandkanten strax söder om ”lomon”/utfallssänkan mitt emot Kuddnäs finns ett betongtråg. Det byggdes, troligen 1961, av Per ”Pelli” Solvin, som hade en minkfarm intill hemgården på Högbacka. Tråget skulle användas för konservering av skräpfisk för minkfodertillverkning. Anläggningen kom dock aldrig i bruk, för fodret började köpas från Gunnar Willmans och Wingrens foderkök. Och Per började köra långtradare åt Willman.