Gunnar Willmans långtradare
Från min barndom kommer jag ihåg Gunnar Willmans långtradare som stod parkerade på Gustav Adolfsgatan mellan Bank- och Borgaregatan. Lång i långtradare kommer inte från att fordonen är långa utan från trad i betydelsen lång handelsrutt. Att det nu finns fakta om åkeriet beror på att: |
| 1. | Leif Westerlund skrev några ord om Gunnar Willman. |
| 2. | Stig Haglund noterade det och skickade nedanstående bilder på Willmans långtradare. |
| 3. | Jag kontaktade Elisabet Sund för att via henne få lite fakta av svågern och f.d. lastbilschauffören Roger Sund:
|
| 4. | Eftersom jag hade Leif Söderlunds mailadress kontaktade jag honom: |
|
Transport International par la Route eller Transports Internationaux Routiers är en fransk förkortning för en internationell tullkonvention som betyder att man förtullar sin last i hemlandet och därefter förseglar lasten. I de länder som är TIR-anslutna kan då lasten färdas utan att bli stoppad vid tullens gränskontroller för en tulldeklaration.| Magnus Frostdahls bil. |
| Kalle Frostdahl. |
| Bo-Erik Löv. ”Lövin”. |
| Långsjös pojkarna hade du redan och Lahtinens likaså. |
| Erik Suomivirta kallades här omkring ”Tusi”. Ute i världen bland finsktalande ”Piikkilanka”, han prydde nämligen sin överläpp med en spretig mustasch.
Han förolyckades i en båtolycka alltför ung tillsammans med Torolf ”Toffa” Sundholm, son till paret Sundholm som skötte Gulfmacken i stan. Toffa och Tusi körde på en sten i hög fart och drunknade, sorgligt ... |
| Bengt Willman, ”BengGa”. Ingen felskrivning, det andra g:et ska höras tydligt annars blir det ett ”svenskt” uttal. |
| Hans Forsman, ”Hasse” från Esse vill jag minnas. |
| Peter Rundell, ”Essi sjöman” kallad, han gillade det inget vidare så det var väl ett öknamn, de andra är väl mer åt smekhållet. |
| Karl Johan Kronqvist från Socklot var en tid anställd men köpte en bil av Gunnar och började på egen hand. Han har haft eget åkeri sedan dess, numera trappar han ner och har väl ett par bilar kvar. |
| Sven Markkula. [Hade även sportaffär.] |
| Sven Fors från Munsala har också haft eget i många år. Nuförtiden är det sonen Kent som övertagit i eget namn. |
| Sten Ekman från Socklot. |
Flera finns det men minnet sviker. Det var bl.a. en gosse från en av grannbyarna här som skulle börja i det som på den tiden var drömyrket. Första resan för honom blev en liten katastrof och därmed den sista. Vi skulle följas åt flera bilar ner till Lahtis och lasta malt på Lahden Polttimo. Av någon orsak märkte han inte att vi stannade i Hämeenkyrö på kaffe och skvallerpaus. (På den tiden hade vi inte comradio och mobil så det samlades prat på hög då man ju oftast körde ensam.) Nå vi trodde att han hittar väl ensam men då han inte var där på natten vid framkomsten och inte dök upp under tiden vi lastade, anade vi ju oråd. Willman visste inte heller nåt då vi ringde hem. Senare kom det fram att han kört vilse i Tammerfors och av någon outgrundlig anledning kört ända till Åbo!
Det var nog säkert billigare att tanka här. Jag minns att på en av bilarna jag körde hade jag en extra tank på 700 liter under släpet. Lastade i Jakobstad två husvagnar som skulle till Tromsö. Tyvärr så hade både Willmans och Paul Nyholms åkerier fått körförbud i Norge p.g.a. för många alltför tunga lass. Nyholm kringgick förbudet genom att måla ”Seinäjoen Kaukokiito” (som han också ägde) på bilarna som gick på Norge.
Nåväl, meningen var att jag skulle lossa vagnarna i Kilpisjärvi nära tullstationen. På väg oppåt så övervärderade jag min förmåga att hålla mej vaken, somnade vid ratten och vaknade i diket. Bilen var helt oskadad, lasten likaså för diket var grunt och brett. Det enda som skett var att bränslet i tanken under släpet till stor del läckte ut p.g.a. lutningen. Nuförtiden skulle det betyda stor utryckning för brandkår och fan å hans mormor. På den tiden var folk mera praktiska. En buss stannade, chauffören kom och såg på det hela. Det här gick ju bra, bara att köra opp på vägen igen! var vad han ansåg. Sagt och gjort. Detta skedde strax innan kommungränsen Pello-Kolari. I ett hus på andra sidan vägen sov folket sött under hela operationen, det var ju tidigt, omkring 6-tiden. Gissa om jag hölls vaken resten av resan! På återfärden fick jag se att turen varit på min sida, en liten bit tidigare hade jag kommit genom en bergsskärning som inte alls såg trevlig ut.
På senare tid körde jag åt Dan Sandås samma rutt med malt från Lahden Polttimo till Mack:s ölbryggeri i Tromsö, världens nordligaste bryggeri. Det höll jag på med i 17 år 1–2 resor/vecka, varenda gång stället passerades kom jag ihåg
händelsen. Detta var första gången jag somnade vid ratten, samma år skedde det en gång till men det är en annan historia.
Efter cirka 40 år bakom ratten är man nu en glad pensionär.Sedan årsskiftet rattar jag endast i nödfall en liten Citroën. Detta borde man ha börjat med tidigare, som det ju tydligen än en gång bevisats, ärligt arbete gör ingen rik. Dessutom har arbetet blivit mycket stressigare med nya EU-regler som inte för till annat än att man blir slav under KLOCKAN! Bättre var det förr – då fanns en frihet som nutida kuskar bara kan drömma om.
Många historier finns att berätta, men då tar nog strömmen i vårt kraftverk slut. Jag har så småningom tänkt gräva mej igenom min kökkenmödding av gamla foton men det är ett ganska skrämmande projekt, jag har en utdragssoffa full med bilder, brrrr ...
Åkeriet var ju som en yrkesskola för oss som började köra från dessa trakter. Så gott som alla kuskar jag känner ungefär i min ålder har kört där.
Slutet
Åkerierörelsen upphörde abrupt i böjan på 1970-talet och Gunnar flyttade till Holmsund och drev där en inhägnad parkering för Vasa-båtresenärernas bilar. Själv träffade jag honom inte, men flera av hans gamla kuskar talade om att dom sett och talat med honom. Det var nog en sorglig historia det hela. Han hade ju 10 bilar som mest, det var då jag började 67–68 nångång. [Gunnar med fru bodde på Nygatan 18 mitt emot min faster Elisabet, så jag träffade honom ofta när jag var på besök hos henne.]
Man borde ju egentligen skriva ner sina hågkomster, även prata med dom andra som minns. Man märker ju hur mycket som man själv har glömt bara tack vare att du tog upp saken. Konstigt nog börjar man minnas mer och mer då man börjar tänka efter.
Kanske bäst att låta det dra ett tag och se om det blir nåt ...
Leif Söderlund, maj 2009.
