VVS i Normen

Seminariets övningsskola Normalskolan började byggas sommaren 1906 och den öppnades i januari 1908. Där fanns många teknikens under och nymodigheter, så det krävdes en maskinist för skötseln.

Den andre ordinarie maskinisten Hugo Solvins son Jan-Erik, uppvuxen i vaktmästarbyggnaden, Gamlakarlebybo sedan 1972 och matematiklärare i gymnasiet 1972–2009 , delar med sig av sina minnen och undertecknad bidrar och broderar ut. Jag är mycket fascinerad av mikrohistorisk dokumentation typ detta, som man kanske kan kalla det.

Henrik Österlund var maskinist och vaktmästare från 1.12.1907 till slutet av mars 1944 när han hastigt gick bort. Änkan Jennie och Mikael Mårtens vikarierade tills Hugo Solvin (1909–1992) efterträdde den 1 augusti 1945 och slutade den sista september 1963. Befattningarna varierade under åren. Han var t.f. maskinist 1.8.1945–31.7.1947 och maskinist 1.8.1947–. Befattningen ändrades till gårdskarl-eldare den 10.6.1955, allt enligt von Schantz matrikel.

Familjen Solvin bodde i vaktmästarbostaden, senare Galleri Viktor och den 1944 inköpta gården på Jakobstadsvägen 13 var uthyrd. Den 1 oktober 1963 anställdes Solvin som arbetsmästare i metallslöjd och var det tills seminariet upphörde våren 1971. Hustrun Ingeborg (1914–1985) städade i skolan från 1945 till i början på 1970-talet.

Birger Östman efterträdde men efter ett antal år bytte han och blev gårdskarl-eldare vid gymnasiet. Försommaren 1973 gick också han hastigt bort. Oskar Kronqvist hade då tagit över gårdskarls-eldaresysslan vid Normen.

När Normalskolan stod klar var den stadens första hus med vattenledning. Ångpannorna försörjdes med vatten från Kyrkbrunnen. Småningom byggdes ett pumphus nere vid ån strax söder om Holmströms magasin. Antagligen var vattentillgången i brunnen för liten. Det reparerades grundligt 1947–48 enligt en notering i en årsberättelse. Vattnet pumpades upp i en stor cistern (7 m³) som fanns på kallvinden nära spiraltrappan. Hugo gick ned till pumphuset, startade pumpen och då cisternen var full efter flera timmars fyllande stängde han av den. Senare på 1950-talet installerades en strömbrytare i vaktmästarbostaden.

Normens pumphus i sluttningen till höger om Holmströms magasin 1981. Också Seminariet och Älvbranten hade pumphus vid älvstranden.
Detalj ur foto från Finna.fi.

På skolans västra fasad hängde ett lod i en vajer vars övre ände var fäst vid en flottör i cisternen så man kunde se hur mycket vatten som fanns kvar. På väggen fanns två streck för max och min. Övre strecket visade förstås min för då var cisternen tom. Lodet kan anas som två svarta prickar och ett streck uppe i högra hörnet mellan fönstret och stupröret. De två öppningarna under fönstret var luftintag till det ursprungliga värmesystemet. Tidigt 1960-tal, Jan-Erik Solvins arkiv. Förstoring.

Väst- och sydfasaderna. Det finns inte längre några spår av vare sig vajern eller lodet, som hängde till höger om det övre fönstret till höger om stegen, som tidigare var fristående och inte väggfast. Koksintaget fanns nedanför det vänstra festsalsfönstret bortom talarstolsutbyggnaden. Takkuporna är inte nya som man kunde tro, utan p.g.a. läckage hade man tagit ny fart med plåtarbetena. De hade tillkommit något årtionde tidigare. Notera kajorna som slagit sig till kvällsro! Foton av baksidan är väldigt sällsynta.
Foto: F.L. i juli 2007. Förstoring.


Vattenledningsvattnet var orenat och användes till värmesystemet, diskning, handtvätt och WC-spolning. Under Solvins tid fanns inget varmvatten, alltså inga duschar. Det hade dock funits tidigare, för i pannrummet fanns en urbruktagen varmvattenberedare.

I slutet av 50-talet fick von Schantz för sig att staden som stod för skolmaten skulle ha egen ved och eget vatten. Staden köpte då en ektunna som det varit cognac i och trots rengöring märktes det nog vad den innehållit. ”Mon-William” Hägglund körde stadens vatten. Seminariets hjälpgårdskarl Emil Wiklund körde dricksvatten från Ruddammen. De båda vattentunnorna, statens och stadens, var hästdragna och på hjul. Dricksvattnet uppbevarades i en betongbassäng i skolköket och i korridorerna fanns dricksvattenbehållare för törstiga elever. De var uppsatta på väggen bredvid en vattenkran och var gjorda av kopparplåt med kran på som man kunde dricka ur. De var kanske 50x20x50 cm. Drickbart kranvatten kom förrän Solvins flyttade bort 1963. Staden har under åren haft stora dricksvattenproblem.

Hanséns hästdragna vattentunna med rejäla kärrhjul omkring 1945. Tyvärr råkade en cykel stå framför. Vet du hur kärrhjul tillverkas? Om inte, läs här.

Normen torde ha haft stadens första vattenklosetter. När ryssarna huserade där efter marsrevolutionen 1917, blev det stopp i rören och anläggningen blev obrukbar. Man byggde då utedass vid älvstranden. ”Slaskbrunnar” fanns strax utanför västra ingången. Man kan anta att rören från dem mynnade nedströms pumphuset. Åsa Maria Forsman hade minnen av vattenklosetterna. De var av den ”tyska” modellen med en ”hylla”. Och så var de högspolande.

När byggnadsarbetena på Normen inleddes sommaren 1906 var det ännu inte bestämt hur uppvärmningen skulle ske, men vid öppnandet 1908 hade man installerat lågtrycksångpannor. Normalt eldades med björkved, men kalla vinterdagar eldades det också med koks, som har större energiinnehåll. Under det vänstra festsalsfönstret fanns ett litet, eller kanske rättare sagt ett minimalt källarfönster och genom det skyfflades det tippade kokset in. Från rummet gick en gång till pannrummet dit kokset forslades med skottkära. Kokskällaren blev obehövlig när oljeeldning installerades och den byggdes om till slöjdsal i början på 1970-talet. Där höll slöjdlärare Göran Wikström till.

Vid en närmare eftertanke kom Jan-Erik fram till att det tidigare fanns ett annat uppvärmningssystem eller ventilation: Då man går in i skolan från kyrksidan, finns det två dörrar, till vänster till flickornas WC och går man genom högra dörren är först pojkarnas WC till höger, sedan kommer till vänster en bred trappa upp till första våningen, vidare rakt fram fanns matsalen till vänster. Mittemot till höger fanns ett rum där städmaterial uppbevarades. I detta rum fanns rörslingor nästan rummet fullt, man måste kröka sig om man ville gå under dem. Rören var kanske 10 cm i diameter. Jag tror att i dessa rör cirkulerade ånga och värmde upp luften. Genom ett kanalsystem fick man den varma luften att cirkulera i huset. Att det fanns rörslingor i rummet, är jag säker på, men resten är spekulationer. Då vi bodde vid normen fanns det alltså ingen användning för dessa rörslingor.

Jag har genom åren samlat på mig en del äldre byggnadslitteratur och nu kom Byggnadsindustrien av Carl Löfroth (1918) sid 193–195 väl till pass. Där finns ett luftvärmesystem beskrivet:

I början av 1950-talet körde chaufförerna Karl och Nils Liljeström ved. Man talade om VAPO, Valtion polttoainekeskus. Den tredje brodern Hannes var inte engagerad i det. På skolgården fanns ett vedlider längs Sollefteågatan och stora vedtravar. Vedklabbarna var 1 meter långa och i pannorna rymdes ca 70 cm, så de måste sågas av och ändstumparna eldades i vaktmästarbostaden.

Min far Nils Liljeström poserar stolt ca 1950 vid sin och bror Karls Chevrolet av en modell som tillverkades 1941–47 (visste Anders Fors d.ä.). Registreringsnummer VB 650. Notera att det finns vindrutetorkare endast på förarsidan! Och lyckan rinner ur hästskon ... Förmodligen transporterades veden med denna. Isakas i högerkant. Förstoring. Fler fordon.

Seminariet hade häst och körkarl ända tills seminariet upphörde. Emil Wiklund körde ved från vedlidret till pannrummet, där veden kastades in genom ett fönster. För Emil var det viktigt att få köra ved då det var marknad, för då kunde han samtidigt se sig om på torget. Jag gick på ettan 1970–71 och då var det fortfarande vedeldning. På rasterna hjälpte vi gårdskarlen Oskar att kasta in veden och en gång ville det sig inte bättre än att jag hivade en klabb in i en fönsterruta.

Pannrummet fanns i källaren till vänster om huvudentrén från torget. De två ångpannorna var nedsänkta i en nästan 3 meter djup grop. Framför pannorna fanns plats för lite ved. Bredvid fördjupningen fanns ett förvaringsställe för koks. I väggen fanns en lucka och därifrån skyfflades koks in i pannorna. Under de 18 år som familjen Solvin bodde där, eldade Hugo ensam utan avlösning. Ibland hjälpte dock hustrun eller sönerna Kurt och Jan-Erik till då han var tillfälligt borta.

Vid västfasadens södra del fanns en ett par meter lång asklåda av betong med plåtlock. På ena gaveln fanns en renslucka. Ibland hämtade någon bonde björkaska för att spridas ut på åkrar.

Stadens fjärrvärmenät började anläggas 2007.

Förstoring.

Hörde med Tony Eklund/Nykarleby kraftverk huruvida Normen var ansluten till fjärrvärmenätet och fick besked att det skedde strax innan skolstart 2009. Kollade då fotoarkivet och mycket riktigt fanns foton på grävningsarbeten från den 9 juli 2009. Också Magnus Forsén bekräftade fjärrvärmeinstallationen. Notera de vackra och fint huggna sockelstenarna! Och putsningsarbetet som tyskarna, tror jag det var, gjorde i mitten på 1970-talet har hållit bra. Förstoring.

Ventilationen sköttes med självdrag förstärkt med dansare på toppen av ventilationskanalerna och vädring tills fläktaggregat installerades på vinden. Kanske det var på 1990-talet.

Våren 2014 konstaterades att skolan var så mögelskadad att eleverna till skolstarten evakuerades till baracker på f.d. seminariesportplanen.