I Folkmängdsförhållanden 1730—1920

av

Woldemar Backman

[1. Inledning]

Genom en år 1686 antagen lag 1) ålades Sverges (och således också Finlands) prästerskap att föra noggranna förteckningar över församlingarnas medlemmar samt över vigda, födda och döda. Dessutom föreligga från och med året 1749 årligen i fastställda formulär införda sammandrag beträffande de under året vigdas, föddas och avlidnas antal jämte dödsåldern och dödsorsakerna. Därutöver sammanställdes i en särskild tabell befolkningen, ordnad efter kön, civilstånd och ålder. Denna senare tabell återkommer med vissa mellantider, till en början vart tredje (t. o. m. år 1775), senare vart femte samt från och med 1880 vart tionde år. En så långt tillbaka i tiden gående och så fullständig kyrkostatistik som den, över vilken Sverge och Finland förfoga, existerar i intet annat land.

1) Sundbärg, Gustaf, Statistisk Tidskrift 1905.

Där kyrkböckerna icke förstörts genom fukt och mal, genom fiendehand eller vådeld, äga vi följaktligen möjligheter att blicka tillbaka över en tidrymd av cirka 250 år. Genom kyrkböckerna erhålla vi icke blott värdefulla, för släktforskningen nödiga, personhistoriska upplysningar. De lämna oss också mången god inblick i en förgången tids kulturhistoriska, sociala och hygieniska förhållanden. Av fluktuationerna i en orts befolkningsnumerär kan man sluta sig till ortens utveckling och utvecklingsmöjligheter. Av befolkningens fördelning i i olika åldersklasser framgår inom vissa gränser, huruvida orten visat utveckling, stillastående eller tillbakagång. Dödligheten är ett uttryck för de hygieniska förhållandena. De olika yrkenas relativa förekomst ger oss en inblick i ortens sociala struktur.

Vad nu Nykarleby stad beträffar, finnas i kyrkoarkivet, som är gemensamt för stads- och landsförsamlingen, kyrkböcker från följande år: kummunionböcker [nattvards-] från och med 1723, böcker över döda från 1730, böcker över födda från 1730 samt över vigda, likaså från 1730. Diarier över in- och utflyttade föreligga sedan 1751 (uppgifter över åren 1796—1805 saknas), dock har man först från och med 1811 möjlighet att avgöra om inflyttningen eller utflyttningen skett till eller från stads- eller landsförsamlingen.

[2.] Folkmängden, dess storlek och fördelning efter kön, ålder, civilstånd och yrke

I tabell 1 finnes folkmängden i staden sammanställd. Den exakta storleken framgår av prästerskapets tabeller från och med 1750. Därvid är dock att fästa sig vid, att den anförda siffran från och med år 1870, men i synnerhet efter år 1880, blir vilseledande, då i densamma äro medräknade också de personer, som emigrerat, men kvarstått i kyrkböckerna, tills underrättelse om deras död inträffat. I 10-års tabellen för 1910 och 1920 är församlingen indelad i en »närvarande» del och en »frånvarande» del, till vilken senare då räknats alla sådana personer, som mer än 5 år varit borta från hemorten. Sålunda se vi, att t. ex. för 1920 av den kyrkskrivna befolkningen, som uppgår till 1,388 personer, blott 942 eller 67,9 % verkligen varit på orten bosatta.

Före 1750 ha vi att hålla oss till mantalslängderna, vilka dock upptaga endast de skattskyldigas antal (efter 12 års ålder). Man har ansett den uppgivna befolkningsnumerären enligt mantalslängderna motsvara endast 40 % av den verkliga folkmängden. 1) Genom att multiplicera den mantalsskrivna befolkningens numerär med 2,5 kan man sålunda få en ungefärlig uppfattning av den totala folkmängden. För den mantalsskrivna folkmängden har jag stött mig på siffror, angivna av P. W. Lybeck! 3)

1) Jfr. Suomenmaa VII, Vaasan lääni.
2) Siffrorna [nedan] inom parentes angiva den »närvarande» befolkningen.
3) P. W. Lybeck, Blad ur Nykarleby stads historia. Ingår i österbottniska Posten för 1908, n:r 41, 42, 44, 47, 49, 52, 53.

Tabell 1. Folkmängden i Nykarleby stad.

* Approximativ beräkning enl. mantalslängderna

Vid grundläggningen av staden 1617 — privilegierna erhöllos först 1620 — var antalet »röökar» eller hushåll 60. Om början ej på något sätt kan anses anmärkningsvärd, var invånarantalet dock ej alldeles obetydligt i betraktande av att nejden i allmänhet var glest befolkad. Den första utvecklingen gick enligt dåtida förhållanden relativt snabbt, men så synes kring år 1670 ett allvarsamt bakslag ha ägt rum, från vilket staden först 80 år senare repade sig. Orsakerna till detta bakslag voro säkerligen flere. Den småningom stegrade konkurrensen på handelsmarknaden med det år 1653 anlagda Jakobstad gjorde säkert avbräck i utvecklingen. Därtill kommo många motgångar av politisk och ekonomisk art: uppkomsten av grevskapet Carleborg [1652], Carl XI:s reduktion [1680], bortflyttningen av trivialskolan till Vasa [1684], krig, framförallt stora ofreden [1713—21] samt de tätt på varandra följande missväxterna och farsoterna. Bland de svåraste nödåren voro åren 1695—1697.

Under tiden 1750—1790 ägde åter en relativt stark utveckling rum. Därefter inträdde åter en sänkning i utvecklingskurvan, som håller sig ända till 1840-talet. Också denna sänkning var en följd av depressionen på det ekonomiska området, åstadkommen genom de politiska förhållandena i Sverge i slutet av 1700-och början av 1800-talet, krigen samt missväxter med farsoter i släptåg. Så kunna vi åter tala om en viss blomstringsperiod på 1840—1860-talet, främst på handelns och sjöfartens områden. På 1870-talet vidtog den alltsedan fortgående emigrationen till de transoceana länderna, som i så hög grad decimerat den verkliga, om ock ej den kyrkskrivna folknumerären.

Staden har städse varit en av de minsta i landet. Viljan till liv och utveckling har dock städse förefunnits, vilket framgår av de långa och heta dusterna med grannstäderna Vasa och Jakobstad.

Befolkningens fördelning efter kön visar, att här liksom annorstädes det kvinnliga elementet varit övervägande. Under 1700-talets senare hälft svara mot 100 män 131 kvinnor, medan under 1800-talets förra hälft proportionerna äro 100 : 122 och under dess senare hälft 100 : 117. Under tiden 1901—1920 är förhållandet åter 100 : 114. Denna relativa förminskning av kvinnokönet är dock endast skenbar, vad slutet av 1800- och början av 1900-talet beträffar, beroende på emigrationen, ty räkna vi endast med den »närvarande» befolkningen, var kvinnokönet här 1920 i förhållande till männen som 149 : 100. Männen hava följaktligen i betydligt högre grad än kvinnorna emigrerat. Så voro år 1920 »borta» 267 män mot 179 kvinnor eller av

männen hade 46 % emigrerat
kvinnorna  »   24 %        »

En åldersgruppering av befolkningen vid olika tidsskeden har ett visst, åtminstone teoretiskt intresse. Man har delat befolkningen i tre åldersgrupper: 0—15 år, 15—50 år och över 50 år, varvid man kunnat särskilja tre typer: a) den progressiva med starkt tillväxande befolkning; här är åldersgruppen 0—15 starkt framträdande, medan den sista åldersgruppen är relativt ringa; b) den stationära typen med stillastående befolkning; här äro de två nämnda åldersgrupperna ungefär lika stora; samt c) den regressiva typen med en befolkning, som avtager; här är åldersgruppen över 50 större än gruppen 0—15 år. 1)

1) Gustaf Sundbärg, Bevölkerungsstatistik Schwedens 1750—1900. Stockholm 1907.

Vad förhållandena i Nykarleby beträffar, kunna vi överblicka dem genom prästerskapets 5-(10) års tabeller från och med 1815. Här nedan anföras procenttalen för några år, varvid för 1920 endast räknats med den »närvarande» befolkningen.

Procenttalen basera sig på för små siffror för att tillåta några säkrare slutsatser. Medan vid tidigare år åldersgrupperingen än ligger närmare den progressiva, än den stationära typen, framträder däremot för år 1920 tydligt den regressiva typen, vilket är en följd av emigrationen; åldringarna bli hemma, personer av medelåldern resa bort.

Tabell 2. Civilstånd.

1) Av den »närvarande» befolkningen.
2) Av den »frånvarande» befolkningen.

Tabell 2 åskådliggör fördelningen av befolkningen enligt civilstånd. Denna tabell visar främst det gifta ståndets relativa tillbakagång: från 50 % av alla män år 1750 till 26,5 % år 1900. Motsvarande siffror hos kvinnorna äro 41,7 och 25,2. Detta beror naturligtvis främst på avtagande giftermålsfrekvens, varom mera längre fram.

I tabell 3 har sammanställts för olika tidsperioder antalet hushåll eller matlag i staden sedan 1750. Det är självfallet att dessa stigit i proportion med befolkningssiffrans ökning. Vi se också, att antalet personer per hushåll i medeltal är ungefär det samma under olika tidsperioder, d. v. s. utgörande 4 à 5.

Tabell 3. Antalet hushåll eller matlag.

En förteckning över de av stadens invånare representerade olika yrkena under olika perioder skulle vara av stort intresse för bedömande av stadens inre liv och de sociala förhållandena. En sådan kan man också få av prästerskapets tabeller från och med 1815. Från 1700-talet föreligga också ett par enstaka uppgifter.

Enligt Myhrman's 1) uppgifter för år 1759 voro följande yrken representerade: 1 borgmästare, 5 rådmän, 1 notarie, 1 kassör, 2 stadstjänare, 2 nattvakter, 1 tullnär, 2 tullskrivare, 1 postmästare, 1 pastor och 2 kaplaner, av vilka den ena samtidigt skötte stadens pedagogi, 27 köpmän, 21 hantverkare och 14 fiskare.

1) Citerade enligt V. K. E. Wichmann: Nykarleby stad 1620—1920.

Kyrkoherden Johan Forshaell 1) (präst i Nykarleby 1770—1792) anför i sina anteckningar från 1784, att tullstaten ökats med tre »besökare». Handlandenas antal var 18, av vilka 12 med öppna butiker, hantverkarna voro 20. Varken Myhrman eller Forshaell nämner något om skepparnas och sjömännens antal. Detta torde dock redan denna tid icke varit alldeles ringa, ty staden ägde en segelflotta på flere fartyg (1783: 5, 1790: 7).

1) Johan Forshaell, Kort beskrivning över Nykarleby stad, Åbo tidningar 1784, N:o 5—7.

Det är dock först på 1800-talet, som sjömansyrket trycker sin prägel på stadens näringsliv. Såsom av tabellen 4 framgår äger en stark ökning av sjöfararnas antal rum 1845, så att detta år av alla män över 15 år 53,2 % ha sjömannens yrke. Sedan avtager visserligen procenttalet sjöfarare, men överhuvud ganska litet ända till år 1900, då en hastig nedgång äger rum. Följande årtionde har sjömansyrket praktiskt taget spelat ut sin roll för orten.

Handelsyrket har tidigare stått högt i Nykarleby. Redan på 1600- och 1700-talet stodo flere köpmannasläkter högt i anseende och hade förvärvat rikedomar på yrket. Under 1800-talets tidigare hälft var procenttalet av sysselsatta på handelns område ännu relativt högt, men har under de sista årtiondena ansenligt gått tillbaka. Nykarleby har förlorat sin betydelse som handelsort efter tillkomsten av Uleåborgsbanan, som lett trafiken åt annat håll, efter lanthandelns frigivning och efter försämringen av dess hamn.

Tabell 4. De vanligaste yrkena.

* Gäller även Hantverkare och Lärlingar fr.o.m. år 1880.

Före industriens genombrott i vårt land var det främst genom hantverkerierna för hushållet nödvändiga alster åstadkommos. Efter industriens genombrott måste hantverkerierna småningom ge vika i många branscher, i andra ha de däremot fortsättningsvis jämsides med fabriksindustrien hävdat sin ställning. På samma sätt var det också i Nykarleby. Många hantverk, som tidigare hade flere representanter på orten, höra nu till det förgångna. Blockmakare, tunnbindare, kardmakare, handskmakare, hattmakare äro hantverkerier, som övertagits av industrien. De enskilda hantverkerierna voro under 1815—75 representerade, såsom följer (uppgifter vart 5:te år):

bagare 1 (dock 1845 ingen),
färgare 2 à 3,
garvare 2 à 3,
glasmästare 1 (t. o. m. 1845), [Glasmästaren Hägerström verkade i staden.]
guldsmed 1 à 2 (ingen åren 1870 och 75),
handskmakare 1 (t. o. m. 1845),
hattmakare 2 à 3 sedan 1835,
grov-smeder 1 à 2 (sedan 1835),
klen-smeder 1 à 2 (1875 ingen),
kardmakare 1 (mellan åren 1835—65),
kopparslagare 1 à 2 (t. o. m. år 1865),
krukmakare 1 (1845—75),
murmästare 1 (från och med år 1835),
målare 1, åren 1825 och 18752, åren 1815 och 1820 ingen,
repslagare 1 (t. o. m. 1840), [Repslagaren Matts Schjoman dog1837.]
sadelmakare 1,
skomakare 4 à 6,
skräddare 1 à 3,
urmakare 1 (flertalet år),
snickare 1 (1820—70), år 1875 3,
tunnbindare 1 (1815—1825),
bokbindare 1 (1845—1860).

Blott få tjänstemän förekommo tidigare i Nykarleby. Prästerna bodde inom landsförsamlingen, utom pastorsadjunkten, som mellan åren 1684—1791 tillika var föreståndare för stadens pedagogi och bodde i skolgården. Skolstaten var relativt väl representerad på trivialskolans tid (1641[skall vara 1640] —84) med sina fyra lärare. En lärare, som enbart ägnade sig åt skolans skötsel, förekom först efter 1791 i pedagogien, samt efter 1841 i dess fortsättning, den lägre elementarskolan, men 1856 erhöll denna tvenne lärare, tills den upphörde år 1884 (i verkligheten ur funktion redan 1876). Lärartjänsterna ha senare ansenligt ökats genom det år 1873 tillkomna folkskollärarseminariet och dess övningsskola (sedan 1876). År 1919 tillkom ytterligare privata samskolans lärarpersonal.

I spetsen för förvaltningen (liksom rättskipningen) ha ända från stadens grundläggning stått en borgmästare samt vid hans sida rådmän (i regel valda bland stadens handlande), till en början 5, senare 3 och senast 2 till antalet. Dessutom hade magistraten hjälp av en sekreterare eller notarie, vilken tjänst dock sedan början av 1800-talet sköttes av borgmästaren. En stadskassör hade hand om stadens affärer, ända tills drätselkammaren inrättades år 1875 och övertog dessa med en stadskamrerare (tillika kassör) som tjänsteman.

På det medicinska området var det rätt skralt beställt ända till 1811, då staden antog en stadsläkare (Zacharias Topelius d. ä.). Dessförinnan hade dock funnits fältskärer, huru länge är ovisst. Wichmann uppgiver, att sådana funnits redan vid stadens grundläggning och P. W. Lybeck 1) förlägger förekomsten av en dylik funktionär till början av 1700-talet. Om man med fältskär förstår en verkligen för sitt fack utbildad person torde en sådan funnits på orten först långt inpå 1700-talet, åtminstone permament. 2) Landsfältskär för hela länet var den i Vasa bosatta Herman Hast mellan åren 1721—49, och han hade till hjälp ambulatoriska fältskärer, av vilka troligen någon då och då uppehöll sig i Nykarleby. Då 1749 det första provinsialläkardistriktet inrättades i Finland, omfattande hela Österbotten, erhöll den nya provinsialläkaren, också bosatt i Vasa, tre fältskärgesäller sig till hjälp, av vilka en skulle betjäna Gamlakarleby, Jakobstad och Nykarleby. Jag har dock ej i kyrkböckerna funnit någon tidigare här bosatt fältskär än stadskirurgen och regementfältskären Johan Fredrik Palmlöf, som inflyttade hit från Stockholm 1770 och efter sin här timade död 1792 efterträddes år 1795 av fältskären Georg Kjellman, också han från Sverge. Då han år 1804 flyttade bort, var staden utan medicinsk hjälp ända till 1811, med undantag av de tider, då Zacharias Topelius idkade praktik (1805—07). Apotekare fanns på orten sedan 1782.

1) Loc. cit. [loco citato, på det anförda stället]
2) Alma Söderhjelm, Jakobstads historia. Del II, Helsingfors 1909.

Polisuppsikten handhades av en stadsfiskal, tidigare samtidigt också landsfiskal, samt ett antal poliser, i regel 1 à 3, något år ända upp till 5.

Av statsverkets funktionärer förefunnos representanter för post och tull. För postkontoret stod en postförvaltare i spetsen med, under 1800-talet, 1 à 3 biträden. Tullen sköttes av en tullnär (tullförvaltare), tullskrivare och ett antal »tullbesökare».

Bland yrken ha vi också innehavare av »källare», kaffehus och krogar. Av prästerskapets tabeller finna vi, att under tiden 1750—90 fanns en källare i staden, utom år 1780, då det fanns två. Under åren 1780, 1785 och 1790 är förekomsten av ett kaffehus antecknad. Krogarnas antal var varierande: 1750 fanns ingen, 1754: 6, 1760—75: 2 samt 1780—90: 10, men åren 1795—1810 ingen. Traktörernas antal var under åren 1815—1870 en, utom 1825, då de voro 2, och under tiden 1845—1860, då ingen fanns här. Krögare äro antecknade endast för 1835, då de voro tre, men ingen för övriga år mellan 1815—75.