III. NÅGRA NYKARLEBYFAMILJER. BORGARE, TJÄNSTEMÄN OCH VANLIGT FOLK

Om Svahns och Hammarins


Släkten Svahn var ej någon gammal Nykarlebysläkt, men kom genom ingifte i en av stadens förnämsta köpmannasläkter att spela en viss roll i stadens historia.

Rådman Johan Elsa Wendelasson Svahn var född utom äktenskapet den 5 jan. 1775 i Muhos, blev farmaceut 1796, provisor 1799 och apotekare 1802. Han arbetade som apotekare i Stockholm 1805, men flyttade 1814 till Nykarleby med hustru och fem barn. Han vann burskap som handlande där s.å. och blev rådman år 1816. S.å. anlade han en läderfabrik. Han ägde gårdarna nr 19 (åren 1815—25) och nr 90 (åren 1818—1856) och dog den 23 juni 1852 i Nykarleby.

Rådman Svahn var sedan 1804 gift med prästdottern Susanna Schroderus (f. i Sotkamo 31.1.1786, d. i Kuopio 27.12.1864). Hilda Olson mindes rådman Svahn som en gammal man, som bar kalott, och fru Svahn, när hon som rådmansfru klev in i första bänkraden i kyrkan med de övriga höga fruarna, såsom borgmästarinnan, prostinnan etc. Hon var då klädd i en svart sidenhatt och en dito pelissier, kantad med grått krimskinn, av ett snitt, som ingen dåmera brukade bära.

[pelissier, fr. (l. —ieh), en nedtill vid öfverrock med vida ärmar, uppkallad efter Pelissier, hertig af Malakov.
Främmande ord och namn (1878).]

Familjen hade många barn. Den äldste sonen, Johan Isak, var som det sades den vackraste karlen i hela landet. Han var född i Stockholm den 19 juni 1806, blev student 1824 och fil.kand 1831 samt fil.mag. 1832. Han blev vidare löjtnant vid Finska sjöekipaget 1835 och omnämnes ofta, ehuru i något tvetydiga ordalag, av Topelius i hans dagböcker som en flitig deltagare i sällskapslivet i Nykarleby på 1830-talet. Han var väl begåvad och promoverades till magister i finska flottans löjtnantsuniform 19), vilket väckte stort uppseende. Han visade sig emellertid oduglig att sköta någon tjänst, reste utomlands, men återfanns efter många år som ”hamnbuse” i London och hjälptes hem av svågern, bröder och vänner. Han var då en medelålders man, en ruin av sitt forna jag. Han försökte nu i Nykarleby läsa med några gossar för sitt uppehälle (se d.a. del III), men detta gick ej länge och han ”söp ihjäl sig”, berättar Hilda Olson. 20) Han dog i Nykarleby den 30 dec. 1849, ogift. [Rättegångs- och Polissaker 1843.]

En annan son, Svante, for till sjöss och försvann i obekanta öden. Han var född i Nykarleby den 14 sept. 1818, flyttade som sjöman till Viborg 1842 och är antecknad som död 1864. Hans äldre bror Edvard var född i Stockholm den 18 aug. 1809, blev student 1825, fil.kand 1830 och vigdes till präst 1832. Han blev fil.mag. s.å., kapellan i Purmo 1844 och dog där som vicepastor 1849. Den yngste sonen, Abraham, var född i Nykarleby den 26 april 1821, blev sjökapten den 4 febr. 1843 och erhöll burskap som skeppare i Nykarleby den 31 aug. 1846. Han förde flera Nykarlebyfartyg, bland dem briggen Enigheten 1845, skonaren Wänskapen (1849) och skonaren Wikingen (1856). Han flyttade 1861 till Jakobstad och skall ha förlist med man och allt på sin sista resa 1864.

Av de tre döttrarna Carolina, Johanna och Sofia gifte sig den mellersta med dr Abraham Frosterus i Kuopio. Sofia vistades hos sin bror Edvard. Susanna Carolina (f. i Kajana 25.11.1804), den äldsta, var en skönhet, ”stolt och prydlig, eftersökt och fjäsad af alla unga män”. I synnerhet Nils Hammarin slog på allvar för henne och hade även de största utsikterna, ty han var rik, bodde i ett stort hus, som upptog en hel sida av torget, och hans mor, änkefru Maria Hammarin, önskade även partiet.

Släkten Hammarin härstammade från Lövsta, Uppsala län. Adolf Hammarin d.ä., som var född där den 22 juli 1766, inflyttade till Nykarleby som handelsbokhållare i slutet av 1780-talet. Här vann han burskap som handlande och blev rådman 1797. Han gifte sig den 27 jan. 1793 med Maria Aulin (f. 10.7.1770, d. 23.7.1833), dotter till handlanden och rådmannen i Nykarleby Niklas Aulin (d. 1789) och Anna Christina Forssén (d. 1813) och blev därigenom ingift i en av de förnämsta och rikaste handelssläkterna i staden. Ingen av denna släkt drev emellertid handel i staden efter 1810.

Hammarin kom genom giftermålet i besittning av gården nr 45 och obebyggda tomten nr 46. Dessutom förvärvade han 1810 gården nr 22, det tidigare nämnda, efter honom uppkallade Hammarinska huset, stadens största och förnämsta vid denna tid. Här hade han sin handelsbutik. Sedan år 1818 innehade han även 3/4 av gården nr 13. Hans son inköpte 1830 granntomten nr 23 till Hammarinska gården.

Hammarin var stor redare. Han ägde 1/3 i barkskeppet Jupiter om 127 läster, 7/16 i briggen Lovisa om 47 läster, brigantinen Gustaf Adolf om 64 läster, 1/4 av brigantinen Maria Margareta om 77 läster, 1/4 av fregattskeppet Hoppet om 118 läster och 7/16 av briggen Marie Sofie om 82 1/2 läster.

Hammarins hade även mycket ägor och kreatur. Jupiterfonden (se s. 419 f.), som instiftades 1831 av delägarna i barkskeppet Jupiter, d.v.s. Isak Lindqvist, Petter Lybeck och Adolf Hammarin d.y. till förmån för fattiga sjöfolks- och handelsmansänkor, kallades ”Hammarins penningkista”.

Självfallet sysslade stadsbornas fantasi mycket med det rika Hammarinska huset.

Avundsjukan var stor och rivaliteten mellan detta och de konkurrerande handelshusen Turdin, Lindqvist och Lithén ofta förödande.

Topelius skildrar husen Hammarin och Turdin som de båda stormakterna i 1830-talets Nykarleby. I varje stad längs den österbottniska kusten, skriver han, fanns patricier, som penningen gav ett mäktigt inflytande, och plebejer, som avundades, smädade och motarbetade patricierna, emedan de ansåg sig vara förtryckta och tillbakasatta. Varje stad jäste sålunda av inbördes söndringar, men låg tillika i delo med sina grannstäder. Intriger, ömsesidiga intrång på marknaderna, stickord och okväden, slagsmål och all slags krigföring på de omtvistade handelsområdena i de tjärbrännande och planksläpande socknarna hörde till ordningen. Släktfiendskapen, dels, mellan de mäktiga familjerna och deras anhängare inom varje stad för sig, och dels magnaterna i den ena staden mot magnaterna i den andra, gjorde bilden fullständig. I striderna mellan handelshusen deltog alla de, som var beroende av deras framgång, ej blott skaror av sjömän, timmermän, smeder och alla slags arbetare med familjer, utan också en lång rad av mindre handlande, hantverkare, tjänstemän och bönder, som stod i skuld till dessa rika hus eller deponerat sina sparpenningar hos dem. 21)

De flesta av sina fartyg gjorde sig Hammarin d.ä. av med före sin död den 16 mars 1824. Bouppteckningen 1825 uppvisar följande tillgångar i fartygsenheter:

1/4 i skeppet Hoppet värde 1333 ,33 1/3 rbl
7/16 i briggen Lovisa 1 000
1 lastbåt om 80 trs dräkt med segel och tackling 25
1 lastbåt om 50 trs dräkt etc. 15
1/6 i bråbänken (vid Djupsten) med inventarier 50
2 423 ,33 1/3 rbl

Hela förmögenheten omfattade 40.654,24 rubel silver, en av de största som någonsin redovisats i Nykarleby (jfr. s. 203).

Efter mannens död fortsatte änkan hans affärs- och rederirörelse och förvärvade 1/2 av briggen Enigheten om 102 läster och 1/6 av barkskeppet Jupiter om 127 läster. Hon dog den 23 juli 1833. Bouppteckningen upptog 1/2 gården nr 46 och tomten nr 94, 1/8 i fregattskeppet Hoppet och 1/6 i barkskeppet Jupiter. Inventarierna upptog 14.924 rbl sr med en avkortning om 305,17 1/2 rbl sr.

Av barnen nådde endast Nils och Adolf vuxen ålder. Nils Hammarin var född den 8 mars 1797 och blev handlande liksom fadern. Adolf Hammarin d.y. föddes den 23 juni 1803 och blev även han köpman och redare.

Om huru Niklas Hammarin började slå sina lovar kring den vackra Susanna Carolina Svahn berättar ryktet följande.

Svahns bodde en tid mitt emot Lithéns. Nils eller Niklas brukade gärna gå förbi den sköna Carolinas fönster ”för att få se hennes ljufliga anlete”, berättar Hilda Olson. Men den fröjden blev ofta förbittrad genom ett spratt, som kamraterna Petter och Janne Lybeck, Carl Johan Berger, Gustaf Turdin och troligen även F. M. Toppelius ställde till. De grävde en grop i gatan utanför den skönas fönster. Då unge Hammarin under sin promenad kom i närheten av denna punkt, ringde kamraterna plötsligt i en kurirklocka, varvid den närsynte vandraren störtade i väg för att höra, vad som var å färde. Han var liksom sin broder närsynt och i brådskan märkte han ej gropen utan föll på knä rakt utanför den tillbeddas fönster.

Men sådana små missöden hindrade ej Niklas lycka. Snart hemförde han den vackra Carolina såsom brud (18.12.1821). Äktenskapet blev dock ej långvarigt.

Den Hammarinska familjen utmärkte sig för en ovanlig korpulens och påtagligen var detta orsaken till att Niklas Hammarin dog den 23 sept. 1826 i ”andtäppa”, d.v.s. hjärtslag. Den vackra Carolina var nu ung änka med en liten dotter, Maria Elisabet (f. 1824). Man berättade, att lilla Maria på begravningsdagen var klädd i en svart sidensarströja, vilket av den vidskepliga omgivningen sedan betraktades som ett förebud om det bedrövliga slutet på hennes liv.

Gamla fru Hammarin skall nu ha varit rädd för att förmögenheten skulle gå ur släkten, i synnerhet som bokhållaren Johan Ad. Lybeck påstods vara synnerligen kär i änkan. Lybeck tog även mod till sig och friade till den stolta Carolina, men fick korgen. Somliga påstod, att frieriet gällt den yngre systern Johanna, som Lybeck skulle ha varit verkligt kär i. Hur som helst. Gamla fru Hammarin ivrade för att änkan skulle gifta om sig med svågern Adolf. Detta var ej så lätt på den tiden. En gång fick paret redan avslag på sin till högsta ort insända anhållan. Då råkade Finlands ministerstatssekreterare, friherre R. H. Rehbinder, på en tjänsteresa genom Österbotten passera staden. Han inkvarterades i Hammarins präktiga våning och malisen påstod att folk på torget genom fönstren sett, hur fru Hammarin gjorde knäfall för Rehbinder och bad om hans mäktiga understöd för beviljandet av giftermålsansökningen på högsta ort. Det berättas också, att J. Ad. Lybeck satt uppe på natten och skrev böneskriften till kejsaren med den vackraste handstil som fanns, och att fru Hammarin sedan överlämnade den till Rehbinder med knäfall. Tillstånd erhölls även och Adolf gifte sig med änkan den 10 jan. 1833. Äktenskapet blev ej heller olyckligt. Husets unga hustru, som efter gamla fruns död s.å. övertog tyglarna, skötte dem förståndigt och var även hon mycket mån om sin Adolf. Denne var dock ingen energisk man, men ordentlig och hederlig. Han blev 1836 rådman liksom fadern och åtnjöt allmän aktning. Han var kort till växten och fet, gick vanligen klädd i en åtsittande blå rock med blanka knappar och såg ganska prydlig ut. Han tog sig alla dagar en promenad åt hamnen till för att se efter ”folket”. Han fortsatte att driva föräldrarnas och brodern-svågerns affärsrörelse, ägde fregattskeppet Adolf om 267 läster, briggen Enigheten om 102 läster (såld 1848 till Vasa), 1/3 i fregatt skeppet Juno om 159 läster och i barkskeppet Jupiter om 138 läster samt 2/5 av barkskeppet Alexander II om 263 läster. Han ägde vidare tomterna 22 och 23 och 3/16 av beckbruket.

Om honom och hans samtida Gustaf Turdin hette det:


”Adolf Hammarin och Gustaf Turdin,
byggde en skuta
och då den var färdig,
var den utan kajuta.
Då den tog in last
var den utan mast.
Och då den blev full,
stjälpte den omkull.”


[Stig Haglund tillhandahöll en variant ur Schalinska samlingen, Erik Bircks material i Nykarleby stads arkiv:

”Olof Turdin och Matts Aulin
Di byggde en skuta
Utan kajuta
O när on va lasta
Så hadd on inga mastar
O när on va full
Så stalp on omkull”

Detta kan vara originalet som återanvänts eftersom Olof Turdin och Matts Aulin levde på 1700-talet.
(Inf. 2007-01-14.]

Möjligen åsyftas härmed skeppet Harmonie, som förliste på sin första resa 1836. Unga fru Hammarin hade sin egen åsikt om dessa fartygsförluster med man och allt: ”Inte är det så farligt med folket, det får man nog, men värre är det med skepp och gods!”

Bokhållaren Jakob Ekberg (f. i Laihela 16.3.1808, d. i Nkby 12.2.1854 gen. självmord), som tjänat 22½ år i det Hammarinska huset, då han 1846 fick burskap som handlande, var pessimistisk rörande husets framtid under unga herrskapets ledning: ”Den (rikedomen) räcker nog så länge Hammarin lever, men frun (Carolina H.) ska bli så fattig, så hon ska få hjälp av andra!”, skall han ha förutsagt. 22) Spådomen gick även i uppfyllelse.

Adolf Hammarins liv blev ej långt. Han dog på en badresa i Karlsbad den 12 aug. 1857 i ”bulnad”. Branden följande år och svärsonen Enegrens slöseri gjorde inom kort slut på den Hammarinska förmögenheten. 23 )

Nils Hammarins dotter Maria Lisa Hammarin var född den 17 maj 1824.

Lilla Maria växte upp, blev en större skönhet än mamma Carolina och saknade ej tillbedjare. En av dem var den trägne beundraren av de Hammarinska damerna — eller deras förmögenhet —, Janne Lybeck. Då han ej vunnit modern, trodde han att dottern skulle säga ja, trots att hon var 17 år yngre än Lybeck. Detta blev dock ej av. Marie var en tid förlovad med den unge och lovande handlanden Henrik Backman, Z. Topelius ungdomsvän, men denne förkylde sig efter en bal och dog 1842. Fyra år senare, den 7 juni 1846, förelystes Marie till äktenskap, och den 23 juni sammanvigdes hon med underlöjtn. vid Kgl. Maj:ts och Sveriges flotta Uno Theodor Enegren. Dennes far, medaljören P. Enegren, hade en tid bott i Nykarleby med sina föräldrar, medan fadern var anställd på Haralds kronbränneri. Herrskapet Enegren åtnjöt allmän aktning under sin vistelse i Nykarleby och upptogs följaktligen i societeten. Det visas bl.a. av att då fru Topelius d.ä. förde sin dotter Sofie till Stockholm år 1836 för studier, placerades hon hos Enegrens i pension. Familjen bestod då av medaljören Petter Enegren, hans fru Charlotte, dottern Mathilda och sonen Uno. Den sistnämnde var då gymnasist och jämnårig med Sofie.

Såväl rådman Hammarin som hans fru uppskattade mycket detta giftermål. Eftersom Maria var enda arvingen, hade makarna Hammarin gjort paktum sinsemellan. Dåvarande borgmästaren i Nykarleby, Abraham Montin, varnade fru Hammarin som vän, och uppmanade henne att hålla sig till det skriftliga, lagliga dokumentet. Men stolt som alltid svarade hon, att det ej var nödigt, ty hennes måg var för redbar för att ej ha hennes fulla förtroende.

Fru Hammarin var fortfarande ägare till det stora, vackra huset vid torget, liksom till granngården nr 23, och bodde i staden då branden 1858 förhärjade allt, både löst och fast. Hon sålde nu det, som hon hade kvar och flyttade i sept. 1858 till dottern i Stockholm, medförande resten av sin förmögenhet. Det heter om mågen Enegren, att han som gift gjorde spelskulder och ”lånade av judarna” tills han kom åt Marias fädernearv, som han dock till slut måste processa lös av sin ”svärfader”, d.v.s. Adolf Hammarin d.y. 24) Då fru Hammarin anlände till Stockholm, hade han redan förstört Marias förmögenhet, var skuldsatt och i svår knipa. Nu blev han rik igen, reste till Paris och gjorde där slut på resten av den Hammarinska rikedomen. Han dog som ett vrak, berättar Hilda Olson, och kort därpå även Maria, som det heter i elände. Modern återvände utfattig till Nykarleby med dottersonen Adam, fick stöd ur Jupiterfonden, som hennes man och hans medredare instiftat, men måste snart ty sig till sina anförvanter. Den fordom så stolta Carolina Hammarin bodde en tid hos sin syster, doktorinnan Frosterus i Kuopio, där det heter att hon t.o.m. putsade lille Adams skor! Släktingar och vänner hjälpte sedan gossen till skola och universitet. Hon dog i Kuopio den 2 febr. 1891. 25)


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 174—180.


Nästa kapitel: Om Lindqvistarna.


Läs mer:
Familjerna Svan och Hammarin av Hilda Olson.
Hammarin i Bidrag till kännedom om det rikssvenska inslaget i Nykarleby stads befolkning på 1700-och förra hälften av 1800-talet av Woldemar Backman.
Adolf Hammarin d.y. var delägare i Myggan.
(Inf. 2004-02-06, rev. 2020-04-21 .)