Nykarleby och Jeppo

Nykarleby med Jeppo kapell upptager Nykarleby älfs floddal omkring tre mil uppåt från dess mynning samt därinvid liggande kuststräcka och holmar, dock så att endast en by, Soklot, kan betraktas som sjöby. Namnet liksom marken tyder på att stället förr varit ett hafsgrund (Soklot af Sukkaluoto = Borstgrund). Att döma af de hedniska namnen Thorsön, Thyrsskärssundet, Ranvik och på Munsalasidan Fröjsön synes skärgården tidigt ha varit besökt af svenskar. — Vidare höra till Nykarleby de kring den lilla Kovjoki uppkomna skogsbyarna Kovjoki och Markby.

Enligt traditionen skall den förste, som brutit bygd i Markby, ha kallats Bundsen och varit inflyttad från Härmä. Om denne berättas, att han en vårnatt, då han var stadd på tjäderjakt i en skogsbacke, plötsligt blef öfverraskad af ett, ljussken från en bärgskrefva. Då han närmade sig stället, varseblef han vid klyftans öppning ett stort järnskrin, som vaktades af en liten svart hund. Anande att det var en drakgömma kastade Bundsen sin knif i elden, som därvid genast slocknade. Hunden hoppade ned från kistan och försvann. Nu framträdde en liten gråskäggig man, öppnade kistan och yttrade följande ord: ”Tag till husbehof; låt mig sen ha ro!” Bundsen steg fram och fylde sin näfverkont med guld- och silfvermynt, varpå bärgsrået stötte kistan ned i bärgets inre, så att det genljöd i hela skogen. — Folket sade, att Bundsen stod i förbund med den Onde, och däraf fick han sitt namn. Minnet af honom kvarlefver i namnet Bundsebacka. — Tron på drakgömmor är ännu i kommunen mycket allmän.

Nykarleby hörde ursprungligen till Pedersöre socken, men afskildes därifrån, såsom af inskriften i dess sigill framgår, år 1611. Sitt namn fick orten efter då regerande konungen Carl IX (egentligen ”Nie-Carleby”) liksom Carleby sedermera Gamla Carleby, efter Carl VIII. Den första kyrkan bygdes genast efter socknens afskiljande. År 1617 [1620] grundade Gustaf II Adolf staden Nykarleby. Landshöfdingesätet i Österbotten förlades hit år 1648, men flyttades snart härifrån. Under denna stadens största glansperiod var Österbottens enda trivialskola äfven förlagd till Nykarleby, men då skolan delvis underhölls af Klas Åkesson Tott, som innehade Karleborgs grefskap, och dennes förläning genom 1680 års reduktion indrogs, flyttades skolan 1684 till Wasa. Det berättas, att borgarne i Wasa vunnit landshöfdingen för denna åtgärd genom att skänka honom en mycket vacker häst, ”hvilken”, mente Nykarlebyborna, ”äfven måtte varit ganska stark, eftersom han drog hela trivialskolan 8 mil söderut”. År 1708-1710 uppbygdes den nuvarande kyrkan. Dess fördelaktiga läge, med tornsidan gentemot den öfver älfven ledande bron förlänar kyrkan ett imponerande utseende. I det inre äro tak och väggar prydda med bibliska bilder.

År 1858 förstördes den tätt bygda staden genom en härjande eldsvåda; kyrkan blef dock räddad. Staden uppbygdes efter en ny plan med breda gator, esplanader och en stor trägård vid älfstranden. Där staden ligger vid den brusande forsen med höga, af barr- och löfträd prydda stränder, med lummiga holmar midt bland strömhvirflarna, är den en af våra vackraste småstäder. Hamnen låg förut vid älfmynningen, men har på grund af landhöjningen måst flyttas till ”Andra sjön”, där äfven stadsbornas flesta sommarvillor äro belägna. Nykarleby seminarium grundades år 1873. Seminariebyggnaderna äro uppförda på den plats, där landshöfdingens öfver Österbotten residens på 1600-talet var beläget, hvarför stället före seminariets grundläggning kallades ”residenstomten”.

Strax norr om staden ligger skalden Zachris Topelius födelsegård, Kuddnäs, där han äfven tillbragte sina barna- och ungdomsår. Här må följande för stället karaktäristiska rader af skalden anföras:

”Hur mycket af den sol, som lyser världen,
Kan stundom stråla på enda punkt.
När morgonskimret i vårt lif är ungt
Och intet åskmoln än förmörkar fjärden!

Hvad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
En björk, en rosenhäck, ett smultronland,
En buktig flod en fors, en bro, en strand
Och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.
[Läs hela dikten.]

Utanför älfmynningen ligger Alön, där skalden hade en enkel sommarbostad. Härute äro många af hans älskligaste sånger skrifna.

Under 1808 års krig var staden skådeplats för en strid. Den var under den finska hufvudhärens tåg mot söder den 24 juni. Kvällen förut yttrade ryssarne till borgarne i Nykarleby: ”I dag är det vackert väder, men i morgon haglar det nog”. Ryske befälhafvaren Jankovitz hade dragit större delen af sin styrka till västra älfstranden, där han låtit uppföra två batterier. På den långa träbron, som förband de höga älfstränderna, hade man låtit uppstapla bränsle. Midsommardagen på morgonen gaf Adlercreutz order till anfall. Tavastlänningarna jagade ryssarnes förtrupp undan genom de trånga gatorna, men de flesta lyckades rädda sig öfver bron, som och med detsamma gick upp i lågor. Tavastlänningarne sökte släcka elden, men förgäfves. Fienden fick tillfälle att i lugn ordna sig på andra stranden och draga sig undan vidare förföljelse. Lämningar af de gamla brostöden äro ännu synliga.

Ett par kilometer söderom Nykarleby stad ligger Forsbacka, där Döbelns rapport öfver slaget vid Jutas är antecknad. På stället finnes ännu en gammal herrskapsbyggnad, som antagligen var Döbelns logis och där han låg sjuk före slaget. Härifrån två kilometer söderut ligger Jutas slagfält, där Döbeln den 13 september 1808 vann sin besjungna seger. Det till minne af händelsen här 1885 uppresta, i sin enkelhet gripande monumentet är synligt långt längs vägarna både på östra och västra älfstranden.

Såsom ett minne från Klingspors tid, då allmogen tvangs att åt den retirerande hären utgöra transportskjuts, som utsträktes ända till höga norden, kvarlefver ännu ett ordstäf, användt om den, som länge blir borta på en färd: ”Han har nu riktigt farit på Klingspora-skjutsen!”

Invånarantalet i Nykarleby stad är 1900: 1037 personer.

Nykarleby landsförsamling omfattar 278 kvadratkilometer och hade 1899 ett inbyggarantal af 3,623 kyrkskrifna personer, däraf 78 finskatalande. Utom seminariets normalskola finnes i församlingen folkskolor i Forsby, Kovjoki och Soklot.

Jeppo, som blef bönehusförsamling 1859 och kapell 1867, utgöres af en längs båda älfstränderna ganska tätt befolkad bygd till ett omfång af 126 kvadratkilometer. Inbyggarantalet utgjorde år 1899 2,2261 [bör vara 2261] kyrkskrifna personer, däraf 223 finskatalande. I denna kommun har har det ovanliga inträffat, att svenskan vunnit en stor utbredning på finskans bekostnad. Det är emmellertid ej ovanligt att personer i Jeppo ledigt begagna sig af båda språken. Den energiska befolkningen har under de senaste årtiondena drifvit ett framgångsrikt nyodlingsarbete, som dock numera af brist på arbetskrafter, framkallad af den starka emigrationen, synes afstanna. Jeppo eger en folkskola (dubbelskola) i Sparfbacka. Liksom så ofta är fallet med folk af blandad härstamning, har Jeppobon varit känd för sitt hastiga och obändiga lynne [sic!] (ordspråket säger: ”Jeppohjärtat och Vöråmodet”), men senare tiders bildningssträfvanden ha åstadkommit en stor förändring i hans uppträdande och intressen.”