Genom Topelius' dagböcker vet vi, att man på 1830-talet roade sig rätt tappert inom societeten i det gamla Nykarleby. Utflykter, slädpartier, fartygsutskjutningar, baler, kalas och spelpartier avlöste varandra, omväxlande med soiréer, teaterstycken, konserter, jaktpartier, fisketurer o.s.v. Man dansade, spelade och superade ofta hela natten. Unge Zachris hann knappt komma hem från studieterminerna i Helsingfors, innan visiterna började. Stadens unga damer uppvaktades flitigt. Man dansade vals, potpurri, menuett, polonäs, svensk kadrilj och fransäs och spelade piké, cucu och biljard m.fl. sällskapsspel. Mat och dryck i olika former konsumerades rikligt. Om det Frosterus-Svahnska bröllopet i jan. 1837 berättar Topelius sålunda, att ”Bastman förde mycket bud. — En annan armer anka var gubben Wiklund, som höll fast sig i bordet. En tredje illa bekajad passagerare var gubben Molander, som sjönk i så djupa tankar, att han en gång spelte sin fiol på afviga sidan. — Tractamenternas riklighet bevistes sålunda handgripligen.” 25)

Resande teatersällskap, artister, musikanter och sångare passerade ofta Nykarleby på denna tid, då post- eller huvudvägen från söder till norr gick genom staden. I juli 1837 var det sålunda spektakel i Lithéns övre salong. Ett dansk-svenskt sällskap uppträdde. Svensken visade sin styrka genom att med tänderna bära ett bord, på vilket två karlar satt. De övriga musicerade, damerna spelade Davidsharpa och sjöng, herrarna trakterade fiol, man sjöng tyrolersånger och utförde balanskonster m.m. Åskådarna var talrika och lokalen förträfflig, skriver Topelius. [Dagboken.]

Följande dag fortsatte man med kaffe med dans i Fåfängan till det resande sällskets positiv. Det var den yppersta musik man haft i staden på tio år, taktfull och behaglig, berättar Topelius. Ännu dagen därpå fortsatte sällskapet sitt uppträdande med bl.a. gymnastiska övningar för societetsflickorna, Gymnastik var f.ö. ej okänt i Nykarleby vid denna tid. I slutet av aug. antecknar Topelius ett besök hos Turdins, där Gustaf T., Collander, J. A. Lybeck och dr Blank gymnastiserade. 26 ) [Dagboken.]

Berömd är den stora utskjutningen av skeppet Emelie vid Oxkangar i Vörå, som Topelius bevistade den 16 sept. 1837. Efter den lyckade stapelavlöpningen följde rikliga skålar i punsch, tills den manliga delen av gästerna var druckna, medan den kvinnliga delen dansade med drängarna. Därpå följde ”slagsmålens gyllene tid” mellan Pedersöre timmermän och vöråiter, emedan de förra alltför närgånget kurtiserade damerna i Vörå. T.o.m. en av värdarna, ”patron” Gustaf Turdin fick sig en smäll, och slagsmålet pågick med påkar och stenar, tills sjökapten Wennerholm med möda lyckades hejda de ivrigaste. Efter supé och ytterligare äventyr återkom Zachris lyckligt till Kuddnäs kl. 4 på morgonen. 27) [Dagboken.]

Julen 1837 firades med annandagsbal i Lithénska salongen, följd av trettondagsbal i samma salong med Collander som värd och given till förmån för de fattiga. 28) Den 15 jan. 1838 antecknar Topelius: ”E.m. Punsch hos Berger för Calamnius. Mycket folk i de små rummen. Bostonbord, trädkarlsbord, Cucubord, Gropoisbord, Vingtunsbord. Skålar vid soupern —”. Den 17 jan.: ”Punsch hos Stenroths för Calamnius. Mycket folk och åter mycket spel. Souper och ispromenad kl. 12.” Den 18 jan.: ”Calco och boston” på Kuddnäs. Den 19 jan.: ”Toddy hos Hindrik ... fyra spelbord ... Glödgare i brinnande skål ... Hem kl. 4 på morgonen.” [Dagboken.]

Bland sällskapsspel i Nykarleby på 1820—1860-talet omtalas (bl.a. i Rosalie Lithéns dagbok för 1827) Cambio. Det var mycket guterat på den tiden och spelades med 42 s.k. cambiokort av fullvuxna och barn tillsammans, stundom t.o.m. på pengar. Envar medspelande försåg sig med ett kort, därefter skedde utbyte man och man emellan. Slutligen framvisades korten. Bland bilderna var Blomsterpottan, Värdshuset, Husaren, (kallad ”Husu”, Harlequin (= ”Licken”) och Cucu. Det var Cucu som vann. ”Husarhugg dödar”, sades det, men ”husuhugg” går tillbaka.

Detta ända in på 1860-talet omtyckta sällskapsspel efterträddes av ”Aavasaksa” och andra tärningsspel samt Författarspelet och Lottospelet med träkoner, glaskuber och tärningar. 29)

Så rullade nöjeslivet fram under högtiderna. På Alörn, efter Djupsten det populäraste utflyktsstället om somrarna, festades det också. Vid ångfartyget Norrlands besök den 19 aug. 1838 deltog societet från Vasa, Jakobstad och Nykarleby i dansen. Det var första gången ett ångfartyg anlöpte Nykarleby. Trots hällande regn var stämningen hög: ”Mellertid söps copiöst i boufetten, dock mest Norrlandsvaror. O. Roos drack vänskaplig brorskål med Ryska presten, begge fulla. — Mot morg. blef kallt; man var våt, man frös, man gäspade, då fick man mat — man kom sig återigen — valsade hyggligt ...” ”Platen slogs med en dräng, adeligt blod flöt. Af Herrarna voro många hvad man i hvardagstal kallar illa fulla”. — ”En gudomlig morgon, den talrika folkmassan, de sköna damerna, den gröna holmen, den lugna sjön, det ståtliga ångande skeppet — allt detta förgylldt af den upgående solens guld, kanonernas dån och echot och det snart allmänna hurraropet, allt detta var en herrlig och poetisk tafla i den klara morgonens glans.” 30) [Dagboken.]

Hilda Olson bekräftar i sina Minnen denna skildring. Hon bevistade med sina föräldrar evenemanget som en pigg och iakttagande sexåring. En stor mängd ungdomar och medlemmar av hovrätten hade följt med ångbåten från Vasa, berättar hon. Från Nykarleby strömmade ”hela staden” ned till hamnen, och alla båtar, som kunde ros eller seglas, var på väg till Alörn, trotsande stenarna i Ragnörsforsen. I det stora magasinet på ön ställdes det till bal, musik fanns ombord och glädjen stod högt i tak. Ett häftigt regn kunde ej störa dansen. Man dansade i galoscher och under paraplyer och roligt hade man. 31)

I juli s.å. hade en sällskapsteater bildats i staden. Den verkade på Kuddnäs med Emilie Lindqvist och Sophie Topelius som drivande krafter. Den 3 aug. generalrepeterades där prinsessan Amalia av Sachsens lustspel ”Fästmön från Hufvudstaden” och den 14 aug. uppfördes detta stycke och Heibergs komedi ”Sen er i spegeln” inför inbjudna åskådare. Föreställningarna mottogs med livliga applåder. 32) I dec. s.å. uppträdde teaterdirektör C. W. Westerlund med sin trupp i Calamnius' ruckliga hus eller i Lithéns stora lada väster om älven med olika stycken, vari flera av Nykarlebyungdomarna medverkade. Därmed började ”en lysande theatralisk period i vår stads annaler”, skriver Topelius. Efter föreställningen den 21 dec. av Eugene Scribe et Co:s Gumman eller Ålderdom och Älskvärdhet med åtföljande ouverturer för varje akt, utförda av nämnda ungdomar, antecknar Topelius: ”Det var den dramatiska konstens triumph i NyCarleby, den första musikpjes vi sett här, undant. magister Berggrens ”skramliga operor”. 33)

Teatersällskapet stannade kvar till slutet av jan. 1839, en höjdpunkt i stadens teaterliv vid denna tid.

Publika baler förekom också, såsom den av Henrik Backman och Topelius arrangerade i Lithénska salongen nyårsdagen 1839. Omkr. 150 personer var närvarande. Dansprogrammet omfattade sexton nr, från vals till potpurri och balen slutade vid 4-tiden på morgonen, medan sångarna höll på till 9-tiden. 34)

Det mest berömda kalaset vid denna tid var J. A. Lybecks rådmanskalas tjugondag jul 1839, då han invigde sitt nybyggda hus. I samband med denna bal presenterar Topelius hela det dåtida dansanta Nykarleby inom societeten. 35)

Bland damerna intog kommissionslantmätardottern Augusta Åberg första rummet i bildning och talanger, ”dansar rätt nätt, valsar stundom litet ojemt, är icke alltid i tour”, men en blomma, uppdragen på främmande jord och uppväxt under en annan sällskapston och därför ej rätt hemmastadd i Nykarleby. Emilie Lindqvist och Sophie Topelius var jämngoda i litterär bildning, vilket betydde att de ägde någon sådan relativt till de andra, som ”genom en försummad uppfostran sakna det nödvändigaste i den vägen”. Emilie ”dansar konstlöst, men ganska behagligt och valsar oftast väl.” Sophie ”är en i botten bra och treflig Beata Hvardagslag”, dansar gärna. Thilda Lithén ”var på hjärtats vägnar en af våra bästa flickor”, förr mycket glad och dansade gärna, men hade numera blivit alldeles för allvarsam för sina 17 år. Thilda Lindqvist dansade gärna, Rosalie Lithén var en av de muntraste, gladaste och pratsammaste, omtalad för att göra vacker figur i kadriljen. Josephine Calamnius var förlovad, hade sett sig omkring i världen och var ej utan anlag för bildning och talanger, dansade väl, var alltid i tur. Marie Hammarin var bara barnet ännu, men mycket bemärkt. Hade de yttre fördelarna av rikedom och vackert utseende, de inre av ett gott och ofördärvat hjärta. Bildning och talanger stod dock efter de övriga, valsade väl, var alltid i tur. Carolina Backman var förlovad, något vek, valsade ganska bra, men var ej i tur. Mina Ottelin var fosterdotter hos fru Backman på Juthbacka, dansade gärna och visade glada miner, valsade väl, men var ej heller alltid i tur. Marie Berger hörde illa, var osäker i sitt sätt att vara, dansade gärna, ej alltid i tur, Marie Wennerholm var något sluten, var ofta tyst i sällskap, hade ett bildat och behagligt sätt och hade gått i dansskola, men hade sällan god tur. Sophie Olson var förlovad, lynnet var ombytligt, ej alltid fint, dansade gärna, turen bland si och så. Sophie och Gustafva Stenroth betecknas som pratsamma flickor med eld i var åder, Louise Kerrman som en livlig själ, passionerad, valsade bra och var ofta i god tur. Charlotta Backman var sluten och retirée, hade dock sina glada stunder, dansade liknöjt och var sällan i god tur. Christine Bäck var förlovad och aldrig riktigt i tur, dansade ej mera, Ulla Bäck, till åren den mognaste av alla, älskade dansen med passion, men var i tur endast då kavaljererna hade ont om damer.

Bland fruarna märktes Johanna Frosterus, den bästa valsösen i Nykarleby, fru Synnerberg, fruarna Turdin, Hammarin, Lithén och Benzelstjerna.

Bland herrarna hade tidigare kapten Lars v. Platen med sina oefterhärmliga enstiger, chasseer och battementer och apotekare Benzelstjerna med sin sarkastiska läpp och sin vals, icke olika en snurra när den håller på att stanna, varit de trevligaste i dansen, men nu var de mera sällan på humör. Av andra gifta karlar dansade Hammarin och Turdin rätt ivrigt, de flesta övriga tog sig en kadrilj emellanåt och ibland en menuett, kostelig att påse. Gubben Matts Lithén var munter att påse, när han i valsen trissade runt på ett och samma ställe. Magister Jochum Kurtén var bland ungkarlarna äldst och ingen ivrig dansör, häradshövd. Sixtus Donner valsade bra enligt flickorna, borgmästaren Johan Haeggström var en trög dansare och visade sig endast i svensk kadrilj ”och det icke alla dagar”. Janne Lybeck betecknas som en ”stadig karl med afmätt dans, slät kurtisör, men den bäste valsören i Nykarleby”. Carl Josef Collander var en ivrig dansör och ivrig kurtisör, lång, ”utmärker sig genom en viss Hamburgsk krökning af ryggleden, valsar ganska jemt”. Stud. Joh. Henrik Logren var likaså en ivrig dansör, Henrik Backman en gentil pojke, men stor vindböjtel, livlig kurtisör och valsör, Albert Dyhr, en tämlig dansör, ingen kurtisör, valsade ej, Zachris Topelius ”stor vindtibeutel”, ivrig dansör, valsar si och så. Pastorsadj. Abraham Neuman visade sig någon gång i svensk kadrilj, lantmätare Bror Lagermarck var ej den trögaste bland dansörer, lantmätare Carl Wilander en föga ivrig dansör, J. Sandström dansade ivrigt liksom C. E. Ekholm, Svante Svahn var en ivrig dansör ibland, men nog sjöman ännu i dansen, J. Bergenwall, dansade svensk kadrilj och potpurri, J. Ekberg, visade sig sällan på styva linan och såg då generad ut, Alex. Aspegren slutligen, dansade svensk kadrilj, och den i småstadssammanhang alltid förekommande, mer eller mindre tillfällige outsidern, aktören Kellman, ”damernas Adonis”, var på briljant danslynne.

Balen började kl. ½7 på kvällen, fortsatte med soupé kl. 2—3 och slutade kl. ½6 på morgonen, då damerna pälsade på sig. Herrarna stannade kvar. ”Tiden led, Lybeck släppte ingen bort — min häst, som stått nersnögad hela natten, hemskickas; frukostbord dukas, man valsar med jungfrurna kring borden ... Ändtligen tågar man i formlig procession med näsdukar som fanor, under anförande af Lybeck som öfverste och Backman som adjutante högtidligen ett slag kring frukostbordet — det commenderas fyr, bränvinsbrickan eröfras och tömmes, faten anfalles tappert — Champagne och Bourgogne flöda det är ett lefverne — sedan gymnasticerar Lybeck — ändtligen adieu och viel Dank, min liberale bror!” 36) [Dagboken.]

Bland artister, som uppträdde i staden vid denna tid, märkes trollkarlen (”taskspelaren”) Balabrega, som gav en föreställning i Lithénska salen. En annan gång uppträdde en dansös i samma sal med kastanjetter. På 1840-talet uppträdde en lindansare i Nykarleby. Klädd i sammetsjacka vandrade han helt behändigt med balanserstången i handen uppför en snett uppspänd lina, som förenade rådhusets torn med gatan framför Turdins, alltså över torget.

[Balabrega, Jacob (1793—1859) Amsterdam, Kalmar. Han medföljde svågern mekanikus Meier Maju till Sverige omkring 1810 och av denne fick han lära sig till ”taskspelare”. Vid 24 års ålder var Balabrega färdig att på egen hand ge sig ut med förevisning av ett konstkabinett. Vad ett sådant omfattade framgår av den ofta använda benämningen ”mekanisk, fysisk och optisk teater”. Det var mer eller mindre invecklade mekaniska apparater och trollkonster, optiska synvillor, flammande eldsken och bilder, som projicerades mot en bakgrund. Tio års turnerande tog nu vid. Förutom i Sverige turnerade han till bl.a. Paris, Helsingfors, St. Petersburg, Kristiania, Köpenhamn. Från 1817 kallade sig Balabrega mekanikus. De svenska kraven för att få kalla sig detta var höga. Det visade programmet var uppdelat i tre akter och kunde innehålla följande: ”För första gången visas ett mekaniskt skrivdon. Ett konststycke med 12 kort. Låter Konstnären wexa 2:ne Nötter, i storlek av äpplen. Wisas en figur, som föreställer en spåman; denne gör flera konster med klingande mynt.” osv. 1827 förvärvar Balabrega egendomen Hälsobrunnen Hälsan utanför Helsingborg och konstkabinettsepoken var tills vidare slut. Nu var det lantbruk och driften av hälsobrunnen som gällde. 1839 och några år framåt behövdes tydligen tillskott i kassan på vintern, för nu började Balabrega ge ”program med variationer”. 1855 drog Balabrega sig tillbaka, och 1859 dog han i en rödsotsepedemi.

Källa: Sveriges Magi-Arkiv.]

Man samlades även till junta-fester hos varandra med traktering, musik och dans, soiréer o.s.v. De ledande var utom Topelius och Henrik Backman Emilia Lindqvist och Sophie Toppelius. Då och då företog man även utflykter till Jakobstad, såsom den 27 dec. [skall vara sept.] 1840, då man deltog i ”Kissornas Bal”. Topelius ger här en dråplig skildring av grannstadssocieteten. Kontentan av besöket blev, ”att man har ganska roligt i Jacobstad och ganska bildadt, ganska angenämt sällskap, blott man händelsevis för allt sådant med sig”. 37

Topelius skildring bottnar i den starka rivalitet, som i äldre tider rådde mellan Nykarleby, som Jakobstadsborna kallade ”Betlehem” eller ”Hufvudstaden” och Jakobstad, som av Nykarlebyborna kallades ”Pedesikissornas stad”. 38) Nykarlebyborna betraktade Jakobstadsborna såsom ohyfsade och underlägsna i bildning och vett. Det oaktat företogs rätt ofta slädpartier och andra utflykter till Jakobstad och vice versa därifrån till Nykarleby. Chatarina Sofia Calamnius (1791—1868) berättade för sin dotterson Z. Schalin som exempel på Jakobstadsbornas bristande vett och fason om några herrars uppträdande vid en picknick, som hölls i Jakobstad för lustresandena från grannstaden. Det bryggdes naturligtvis bålar, och de flitigt smuttande herrarna blev livade. Så kom en Jakobstadsherre in i salongen, hållande i handen en läckande stäva med vatten. Han lyfte den högt för åskådarna och sade flinande: ”Vill ni si huru skjulon pissar!” — En annan herreman hade varit ute som hastigast och kom in till sällskapet med öppen, hängande byxlucka, sådana som den tiden brukades. Då hans fru märkte det, sade hon till honom med en betydelsefull blick: ”Anders, skjut spjället!” I den stilen gick konversationen i Jakobstad, helt ogenerat, berättar fru Calamnius. 39)