Våren 1964 hade arkeologiska kommissionen genomfört en inventering
av det äldre byggnadsbeståndet i de finländska städerna.
För Nykarlebys del hade man konstaterat, att staden endast i mycket begränsad
omfattning rymdes under rubriken ”mycket gammal”, detta på grund
av branden 1858,
som utplånade praktiskt taget all äldre bebyggelse. Bland byggnader,
som fanns kvar efter branden nämnes ”Döbelns gård” vid
Döbelns gränd 3, som 1964 höll på att omändras till
affärshus, Herlers gård, Heikelska gården och ”trivialskolan”
(d. v .s. den del av rådhuset, som i ombyggt skick ansågs
finnas kvar av trivialskolan från 1641). Det norra tullhuset, nuvarande
Herlers museum, ansågs däremot, egendomligt nog, ej vara speciellt
värdefullt. Orsaken antogs vara, att byggnaden stod en bit ut på den
planerade breddade infartsvägen och alltså måste offras. Sammanlagt
44 gårdsnummer hade kommissionen dock ansett vara av sådant värde,
att ev. rivning eller ändringsförslag skulle meddelas kommissionen innan
de verkställes. De flesta byggnaderna av värde, hela 16 st., fanns inom
kvarteren 202 och 203 mellan Bankgatan och Lybecksgatan, respektive Kyrkogatan
och V. Esplanadgatan, bland dem HAB:s, NFB:s, ”Pensars gård” och
Lybeckska gården (De gamlas hem). Bland de äldsta gårdarna här
nämndes Borgaregatan 6 och V. Esplanadgatan 12 B. Museiverket ansåg,
att borgarhuskvarteren 201—203 borde bevaras. Överhuvudtaget kan man
dock fastslå, att inventeringen kom för sent och saknade praktisk betydelse,
emedan kommissionen ej kunde ställa någon ekonomisk eller politisk
makt bakom sina uttalanden och beslut. Kulturhistoriskt värdefulla hus hade som vi sett redan rivits. Av de i kommissionens förteckning
nämnda husen revs flera strax efter det att förteckningen tillkommit
och numera är de flesta av dem borta. 59) Byggnadsbeståndet år
1972 framgår av bifogade karta av tekn. lic. Marita Hagner. 60)
Regionplaneförbundet
för Vasa län upptar i sin förteckning
från 1978 över kultur- och byggnadshistoriskt värdefulla objekt
i den gamla staden endast Holmströmska gården i kvarter 201, Pensars,
Knutars, NFB:s och HAB:s gårdar i kvarter 202, apoteket och Lybeckska gården
i kvarter 203 samt seminariebyggnaderna, husen vid Seminariegatan, Herlers hus
(Nygård), Herlers museum, vars äldsta del anses byggd på 1600-talet,
Kuddnäs, Brostugan, Stadskvarnen, stenkajen vid stadens gamla hamn (fr. ca
1700), S:ta Birgitta kyrka (1708—1710) med klockstapel (1702) och gamla begravningsplatsens
stengärdesgård. 61)
Nykarlebyborna själva började småningom
visa ett större intresse för restaurering och renovering av de äldre
bostadshus, som var kvar efter rivningarna på 1960- och 1970-talet. Då
staten 1980 erbjöd 20—50 % i bidrag för renovering av gamla bostäder,
lämnade 110 nykarlebybor, inberäknat det inkorporerade området,
in ansökan härom. Även på landsbygden hade det gamla husbeståndet
till stor del fått vika för nybyggnad. Under år 1970 beviljades
sålunda i Nykarleby landskommun hela 87 byggnadstillstånd, vilket
innebar en ökning med mera än det dubbla på fem år. Den
allmänna rivningshysterin kom att drabba även den
gamla sockenstugan, som då och då förnyad stått på
samma plats åtminstone sedan 1649, och troligen redan före stadens
grundläggning [1620], och där alla viktigare stämmor och sammankomster
inom socknen och landskommunen ägt rum, innan den nya
kommunalgården byggdes på 1950-talet. ”Riv kåken, den
saknar historiskt värde och är i uruselt skick!”, blev fältropet
bland rivarna också i fortsättningen både på landsbygden
och i staden. Avfolkningen på landsbygden jämte försämringen
av serviceförhållandena där gjorde, att äldre personer ofta
föredrog att flytta in till staden. Byggherrarna utnyttjade obesvärat
situationen till sin fördel. Det förekom sålunda, att jordbrukaränkor
bytte sina ärvda hemman mot en 1- eller 2-rummare i staden!
Stadsplanen
av år 1966 och dess genomförande rönte en häftig kritik
bland utomstående, såväl experter som amatörer, medan stadens
egna invånare på några få undantag när åtminstone
till en början uttryckte sin belåtenhet med moderniseringen och saneringen
av det gamla Nykarleby. 62) Staden ansågs bland sakkunniga trästadsexperter
representera ett exempel på småstaden i sin helhet, där överambitiös
byggnadsverksamhet gjort att balansen mellan funktion, skala och miljö höll
på att förloras. Stadsplanen var enligt tekn.lic. Marita Hagner (1972)
”en av dessa 'visioner', som trots flera goda egenskaper inte har förutsättningar
att realiseras och där dessutom storbyggarna strävar till att ytterligare
vidga klyftan mellan nytt och gammalt”. 63) De nybyggda husen var enorma
i förhållande till byggnadsskalan i övrigt. Storbyggarna nöjde
sig, säger Hagner, inte med tre våningar, de ville ha fem våningar
och hiss, tredubbla fönster, heltäckande mattor och swimmingpool som
extra attraktioner. Ett 5-våningshus med 2 trappor rymmer ca 30 mindre lägenheter
eller ca 100 invånare. Tre sådana hus rymde alltså ca 20 % av
stadens befolkning. Stadsplanen var såsom nämnts dimensionerad för
7350 invånare, men invånarantalet 31. 12. 1974 uppgick till
endast 1428 närvarande och i hela det inkorporerade Nykarleby 31. 12. 1975
till ca 7133 och 31. 12. 80 till ca 7176 närvarande personer. Alla
dessa skulle sålunda enligt Wikstedts grovt överdimensionerade stadsplan
ha fått rum inom det gamla stadsområdet. Stadsdir. Eklund räknade
1965 optimistiskt med 2000 invånare år 1990 inom den dåvarande
staden och ca 10.000 i storkommunen! 64)
Vad Nystaden beträffar godkändes
i aug. 1974 i princip ett förslag till ändringar i stadsplanen. De största
förändringarna gällde kvarteren 604, 609 och 613, som skulle bebyggas
med våningshus och affärshus, egnahemsområden, ett lekområde,
ev. en barnträdgård och ett rekreationsområde. Genomförandet
av planerna (se bifogade skiss!) faller utom ramen för detta arbete, men
ledde på grund av ökat trafikbehov till sprängning
av brostuguberget och breddning och asfaltering av Seminariegatan, vilket
helt förändrade stadsdelens karaktär, mot museiverkets och resp.
gårdsägares invändningar. 65)
Ytterligare ett bostadsområde
för 600—800 personer planerades väster om stadskärnan mellan
Andrasjövägen, Mellangatan och Skogsparken (se bifogade skiss!), avsedd
att bebyggas med 1—2 våningslägenheter. 66)
År 1973
var byggnadsverksamheten livlig. Radhus, flervåningshus och ett tjugotal
egnahemshus byggdes, De gamlas hem fick en nybyggnad med 1310 m² våningsyta,
AB Farm-Frys fördubblade sin lagerkapacitet från 2,5 till 5 milj. kg
råvara, Oy Prevex Ab uppförde en ny industrihall och båtvarvet
Nykra Ab byggde till liksom Westerlunds snickeri, varjämte en ny transformatorstation
hade byggts. Under år 1974 skulle avloppsreningsverket vara färdigt, 16 egnahemshus och 5 flervåningshus skulle byggas, varjämte
ett byggnadsprogram för grundskolan skulle genomföras och ett ämbetshus
planeras. 67) Bostadsproduktionsprogrammet räknade med 36 nya bostäder,
men i verkligheten producerades 75 sådana.
Trots att byggnadsverksamheten
var livlig, rådde dock bostadsbrist i staden. Folkökningen 1972 var
ej större än 43 personer och den närvarande befolkningen 1973 endast
1390 och ett år senare 1428 personer, men underskottet på tidsenliga
bostäder var stort. 68) Folkökningen berodde till stor del på
inflyttningen av pensionärer, vilket ökade efterfrågan på
mindre bostäder. Under år 1974 beviljades inga statliga bostadslån
för höghus eller radhus, varför byggaktiviteten i staden avmattades
under år 1975. Inom centrum Nykarleby byggdes endast ett flervåningshus,
det vid Jöns Drakes väg på Källbacken. I f.d. Nykarleby landskommun
blev det första byggnadsskedet av pensionärsbostadshuset Hagalund [Skall
vara Hagahem eller -bo.] färdigt. I landskommunerna färdigställdes
1974 endast 69 bostäder, varför bostadsproduktionen där måste
ökas. I febr. 1975 fastställdes ett bostadsproduktionsprogram för
åren 1975—1979 om 108 nya bostäder i medeltal per år i hela
storkommunen. Av årsproduktionen skulle ca 67 per år utgöra bostäder
i egnahems- och radhus och 41 per år i höghus. Staten beviljade våren
1975 närmare 1,1 milj. mk för bostads- och tilläggslån i
storkommunen. En svårighet var, att tomtindelningen och registreringen av
tomterna på stadsplanerat område släpade efter tiotals år
inpå 1980-talet, varför undantagstillstånd måste ges för
byggnadstillstånd på sådana tomter, vilket allt verkade fördröjande
på byggnadsverksamheten och fastighetsbildningen.
Någon
befolkningsplan fanns ännu inte för staden, ej heller någon generalplan.
Programmet hade uppgjorts av planeringssekreterare Sigvald Blomqvist och kommunalbyggmästare
Krister Backlund. 69) |