Nykarleby vid 1960-talets början var fortfarande i huvudsak präglat av Edelfelts stadsplan av 1858. Stadsområdet var uppdelat i regelbundna kvarter och stadsdelarna åtskilda genom breda trädplanterade boulevarder eller esplanader. I kvarterens inre delar upptogs de rymliga tomterna av trädplanteringar och trädgårdar och skildes från varandra genom breda brandgator. Trästadsmiljön var fortfarande rätt väl bevarad och prägeln av harmoni och småborgerlig trivsel var omisskännlig.

Förändringens vind hade dock börjat blåsa och skulle inom några år öka till full storm. Redan Ekelunds regleringsförslag hade medfört nya inslag i 1800-talsmiljön, men de stora förändringarna kom vid mitten av 1960-talet.

Uppdraget att genomföra den länge planerade och av Ekelund påbörjade ändringen av stadsplanen och att uppgöra en ny stadsplan över vissa delar av staden anförtroddes genom fullmäktiges beslut i mars 1955 arkitekten Olli Wikstedt, Helsingfors. Denne började redan samma år arbeta med stadsplaneförslaget och hade 1957 färdigställt ett generalprojekt i skala 1:4000 jämte beskrivning.

Det nya stadsplaneförslaget framlades till granskning på rådhuset den 2—11 nov. 1962. Planen beskrevs av stadsdir. Eklund i ett par artiklar i ÖP den 2 och 9 nov. Eklund hänvisade till den pågående riks- och regionplaneringen, ett arbete som dock vad Österbotten beträffar stod i begynnelsestadiet. En generalplan för Nykarleby förelåg däremot och omfattade ett 7 km² stort område, som täckte hela det bebyggda stadsområdet samt partier av omgivningen. Som kartografiskt underlag hade använts de tidigare nämnda stadsplanemätningarna 1948—49 och 1957 av Maasto Oy, kompletterade med sockenkartor, ekonomiska kartor och luftfoton. Skalan var 1:4000. Det nu framlagda förslaget till ny stadsplan och den föreslagna nya byggnadsordningen innehöll i motsats till de tidigare av 1912, respektive 1922 långt gående föreskrifter om bebyggelsens kvalitet och kvantitet och strävade till att klargöra olika områdens funktioner. Genom detaljerade stadsplanebestämmelser angavs byggnadernas läge och höjd skilt för varje tomt. Detta innebar smidigare planering och bättre användning av terrängens möjligheter. Om den nya stadsplanen skulle fullt utbyggas, skulle de nu planerade området ge rum för 10.000—15.000 invånare. En sådan utbyggnad var dock otänkbar. Det var troligt att de planerade egnahemsområdena först skulle utbyggas, medan den livliga bebyggelsen av trevåningshus i centrum under de senaste åren knappast skulle fortgå i samma takt.

Eklund ställde stora förhoppningar på en blivande industrialisering av staden. Objektivt sett borde Nykarleby, ansåg han, ha stora möjligheter att hävda sig i detta avseende med hänsyn till järnvägen, de goda landsvägsförbindelserna och kraftförsörjningen. Speciellt industrier med hög förädlingsgrad borde beredas goda arbetsmöjligheter. En liberal beskattningspolitik, tillgång till arbetskraft, vatten och elström var enligt Eklund faktorer av stor betydelse.

Kvarteren kring torget bildade fortfarande stadens centrum, varför man i planen tänkt sig, att bottenvåningarna i de trevåningshus, som skulle uppföras där, närmast skulle upptagas av butiker av olika slag.

Eklund berörde även infarten från Munsalahållet och trafiken från stamväg 67, som gemensamt borde föras in i staden till södra delen av esplanaden. En ny bro borde därför byggas vid Juthbacka [genomfördes 1985—86]. För infarten från Jakobstadshållet hade dubbla körfiler beaktats till norra delen av Frillområdet. En ringväg var planerad för industriområdet vid järnvägen, liksom en helt ny gata mellan Kovjokivägen och Jakobstadsvägen, österom järnvägsområdet. I den gamla stadsplanen var alla gator praktiskt taget 20 m breda oberoende av trafikbetydelse. En följsammare och anspråkslösare profilering av bostadsgatorna skulle innebära en avsevärd inbesparing av skattemedel.

Vatten- och avloppsnätets planering och utbyggnad var ett oeftergivligt villkor för en tätare bebyggelse. Ledningarna borde läggas samtidigt med att gatorna reglerades.

[Mo-Villiam, Armas Pihlainen och Paul Litens med latta i händerna deltar i avvägningsarbete 1965. Notera glasskiosken i vänsterkant!
Harriet och Roger Sund tillhandahöll.
(Inf. 2009-06-09.)]

Ett vattenreningsverk hade redan byggts vid älvstranden, såsom tidigare nämnts. Plats för ett vattentorn hade enligt Eklund reserverats ”vid östra Topeliusgatan på stadens högsta punkt” (i själva verket vid Mathesiusgatan 22). Sydväst om begravningsplatsen på en låg strandremsa skulle ett avloppsreningsverk byggas. Huvudledningen skulle dragas längs esplanaden och genom Frillområdet till reningsverket. En annan huvudledning skulle komma från industriområdet. På västra sidan om älven var redan en huvudledning dragen för Nystadsområdet. Denna ledning skulle i framtiden förenas med reningsverket.

Stadsdirektören Ernest Eklund. 1970. [I överkant målningen av barkskeppet Usko.]

Fredagen den 9 nov. var Wikstedt själv närvarande och presenterade sitt förslag, besvarade frågor och diskuterade ändringsförslag. Intresset var svagt, endast ett fåtal stadsbor hade infunnit sig.

Den nya stadsplanen visade sig innebära en ändring av den 1912 fastställda med undantag av seminarieområdet, vars nya planering fastställts 1958. De obebyggda områdena norr och öster om stadskärnan var även medtagna. Inalles omfattade stadsplanen 244,9 ha. Gränsen mellan ny stadsplan och stadsplaneändring hade utelämnats, beroende på att den gällande planen varken blivit fullständigt utbyggd eller i detalj efterföljd. Planens gränser var även diffusa och baskartan bristfällig. De delar av landskommunen, som i norr och söder sköt in i stadsområdet hade ritats in i stadsplanekartan, men lämnats utanför fastställelsegränsen och uteslutits ur de statistiska uppgifterna.

Till förslaget anknöt sig detaljerade stadsplanebestämmelser, som Wikstedt uppgjort den 22 maj 1965.

Wikstedts förslag antogs av stadsfullmäktige den 4 juni 1965 och fastställdes med stöd av 38 § 1 mom. byggnadslagen av inrikesministeriet den 21 juli 1966. Detta innefattade således godkännande av stadsplanen för kvarteren nr 316 och 317 i III stadsdelen, en del av kvarteret nr 406 i IV stadsdelen, en del av kvarteren nr 603, 604, 605, 609, 613 och 614 samt för kvarteren nr 607, 608, 610—612 och 615 i VI stadsdelen, en del av kvarteren nr 704 och 705 samt kvarteren nr 800—810 i VIII stadsdelen och nr 901, 903, 904, 906—914 i IX stadsdelen. Vidare omfattade beslutet godkännande av ändring av stadsplanen för kvarteren nr 1—30, 33—52 samt för gatu- och parkområdena i IX stadsdelen. Innehållet i stadsplanen framgår av bifogade karta.

Den nya stadsplanen mottogs med stora förväntningar i Nykarleby, särskilt inom stadens ledning. Vid presentationen framhöll Wikstedt, liksom före honom Ekelund, att hans ståndpunkt närmast varit att bevara idyllen. Kvarteren och tomterna i centrum såg på stadsplanen ut som förr, endast bestämmelserna om byggnadsrätten hade ändrats. Maximalt utbyggt rymde det stadsplanerade området ca 8500 personer och för dessa framtida bebyggares trivsel och utkomst hade vid planeringen väl tilltagna områden för industrier, tomter för allmänna byggnader samt stora ”gröna” områden med parker, planteringar, promenader och lekplatser reserverats.

Ett bekymmer för planerarna hade dock varit det faktum, att industrin ej velat etablera sig på orten. En och annan hade anmält intresse och staden hade lovat dem stora tomtområden, som ritats in på stadsplanen, men byggplanerna hade vanligen torkat in. Resultatet var, att man nu hade en mycket stor kapacitet tomtmark att erbjuda, väl belägen på båda sidorna om järnvägen, framhöll Wikstedt. Den nya bangården, som ju ej hade så stor trafik, isolerades dock lyckligtvis av Källbacksåsen från staden. En blivande tung industri kunde få en mycket fin placering omedelbart intill staden, men utan att förstöra stadens ansikte, menade Wikstedt. En sak beklagade arkitekten och det var, att den nya riksvägen dragits förbi staden, varigenom denna definitivt komme att förbli en avkrok. Å andra sidan var kustvägen kvar och kunde tänkas draga turister till staden.

Stadsdirektör Ernest Eklund, en av den nya stadsplanens mest entusiastiska tillskyndare, uppehöll sig särskilt vid förslaget till det nya rådhuset på tomten mellan polishuset och Liljedahls affärshus. Ett problem var, att tomten ju var gammal kyrkogård, men församlingen hade visat sig villig att kompromissa om inskränkt byggnadsrätt på tomten!

Eklund redogjorde vidare för bosättningsområdena, som var indelade i zoner. Han betonade, att kvarteren och tomterna bevarats som de var, utom att gatorna och kanske även byggnaderna i framtiden kanske skulle få ett annat utseende än nu! Inom centrumområdet fram till Gustaf Adolfsgatan i öster fick man bygga trevåningshus. Exploateringstalet var i denna zon 1,0. Österut därifrån till Karleborgsgatan var tvåvåningshus tillåtna, exploateringstalet var 0,6. Österom denna zon låg egnahemsområdet med 0,2 som exploateringstal. Fyra punkthus i fem våningar, den högsta bygghöjden, var planerade längs östra sidan av Esplanaden. I framtiden hade man också tänkt att bygga punkthus på Frillaområdet och på västra sidan av älven. Tomtområden för egnahem fanns även mellan Nålörn och Åminne och kunde även anvisas på östra sidan om riksvägen vid norra infarten samt i staden. Esplanaden skulle bibehållas och vid norra infarten övergå i ett grönt bälte, som delade körbanan på mitten och slutade vid Kuddnäs. Såväl norra som södra infarten skulle breddas, vilket medförde, att bl.a. Brostugan skulle komma att stå mitt i körbanan.

Wasa Aktiebank, grundad 1883 [1881 enl. bankens egen historik], från 1898 ägare av P. Aug. Lybecks gård på tomt nr 40 vid N. Torggatan, senare Bankgatan. Vid fönstret Nanna och Hugo Grundfeldt, från klockan räknat Berta Herler, Ellen Barck och Astrid Roos.
Foto omkr. 1900. Herlers museum.

De natursköna älvstränderna var enligt Eklund reserverade för parker och grönområden med promenadvägar. På östra sidan av älven planerades ”Döbelns park” med gångstigar och vid Kuddnäs hade Topelius fått en väg eller gata. Körvägen genom Rummelbacken skulle ersättas med en promenadväg, planteringar skulle ordnas och lekområden reserveras för barnen.

De i stadsplanen insprängda markerna, som tillhörde landskommunen, hade med dess tillåtelse även planerats, men fastställelse kunde ej sökas, emedan de ej tillhörde staden.