V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

Seminariet under 1900-talet. Ofärdsåren och 1. världskriget

Under senare delen av Zachris Schalins direktorat inträffade den s.k. ofärdstiden i Finlands historia. Även Nykarleby fick, såsom på annat ställe i d.a. utretts, känna av trycket från de politiska oroligheterna ute i landet, särskilt i samband med de olagliga värnpliktsuppbåden och storstrejken 1905. En del av seminariets lärare utsattes för trakasserier från myndigheternas sida. Särskilt illa utsatta var lektorn i svenska K. J. Hagfors och i historia V. K. E. Wichmann, som genom sin livfulla undervisning bibragte eleverna en i de ryska myndigheternas ögon alltför stark fosterlandskänsla. Hösten 1903 angavs Wichmann för gendarmstyrelsen och generalguvernören av två sina forna elever, Esbobon K. E. Weckström 44) och Åbobon Conrad Wilhelm Nylund 45). Länsman Fritz Olson fick order av guvernör Knipovitsch att anställa undersökning. Då denna ej ledde till önskat resultat, beordrade generalguvernör Bobrikoff överinspektorn i ryska språket A. Thillot att inspektera undervisningen i historia och svenska vid seminariet. Inspektionen försiggick den 9 dec. 1903 och resulterade i en rapport till generalguvernören, vars innehåll dock ej är känt. Kort därefter fick poliskommissarien i Helsingfors W. v. Gross order av generalguvernören att förhöra f.d. elever till Wichmann och Hagfors runtom i landet.

Förhören ledde ej till någonting. Avsikten var att tvinga seminarieungdomen till de olagliga värnpliktsuppbåden genom att från seminarierna avlägsna de lärare, som hade det största inflytandet på eleverna. Vid Nykarleby seminarium blev reaktionen den, att eleverna allmänt ställde sig på sina lärares sida. Under Thillots inspektion avlägsnades sålunda tsarens porträtt från festsalen och återfanns senare i seminariets svinstia. Ingen elev infann sig vid värnpliktsuppbådet. Även skolstyrelsens dåvarande chef, senator Yrjö-Koskinen, tog avstånd från förhören, men förklarade i brev till Wichmann, att Nykarleby seminarium i politiskt avseende var komprometterat och att höga vederbörande därför fäst sin uppmärksamhet på enskilda lärare inom anstalten. Förföljelsen mot dr Hagfors upphörde även inom kort, medan Wichmann genom Yrjö-Koskinen bereddes tjänstledighet 1904—1905 för studier i utlandet.

Efter Wichmanns avresa inspekterades historieundervisningen på nytt den 13 och 14 maj 1904. Som t.f. vikarie tjänstgjorde då fil.mag. Joh. Qvist. Inspektionen gällde tredje klassens uppflyttningstentamen och förrättades av äldre tjänstemannen vid generalguvernörskansliet, greve Erik Berg. Eleverna uttalade sig ”ganska fritt och sturskt”, vilket föranledde greve Berg att yttra, att Wichmanns ”oriktiga och skadliga anda” fortfarande vilade över eleverna och läroverket. — Som en följd av trakasserierna tog direktor Schalin avsked, vilket beviljades från den 31 juli s.å. Han efterträddes såsom tidigare nämnts som t.f. prodirektor av Gustaf Hedström, som sedan utnämndes till direktor den 8 febr. 1905.

Wichmann återvände i juni 1905. I okt. s.å. inträffade storstrejken, om vars förlopp i Nykarleby berättats på annat ställe i detta arbete. 46) Han utnämndes nu till prodirektor och efter att under olika perioder ha tjänstgjort som t.f. direktor till ordinarie innehavare av tjänsten den 23 okt. 1912. Wichmann kvarstod till den 1 sept. 1916, då han tog avsked med pension vid 60 års ålder. En bidragande orsak härtill var att ryska språket infördes som obligatoriskt ämne i seminariet, till en början med 5 veckotimmar i kl. I. Hösten 1916 ändrades seminariekursen även till 5-årig.

Många forna elever har vittnat om den betydelse V. K. E. Wichmann haft för dem och deras lärargärning. Hans medryckande och eldande undervisning skapade för flera generationer framåt de fosterländska och medborgerliga ideal, som så länge karaktäriserade den finlandssvenska folkskollärarstammen. Härom vittnar bl.a. lär. Albert Brommels' hyllningstal till Wichmann vid seminariets 50-årsfest 1923. 47) Av seminariets direktorer var Wichmann kanske den som vunnit mest uppskattning bland sina elever. Även bland lärarna och stadsborna rönte han vänskap och aktning. Hans efterträdare K. J. Hagfors vittnar om hans rika erfarenhet och ideella livssyn, men tillägger att kansliarbete och praktiska bestyr låg mindre väl till för en skaldenatur. 48)

”Gånge Rolf” var även högt uppburen bland befolkningen i de kringliggande bygderna, vilket bl.a. framgår av att han 1908 valdes till lantdagsman av bönderna i norra delarna av Vasa län och av städerna Nykarleby, Gamlakarleby och Jakobstad. Lantdagen sammanträdde i aug. 1908, men upplöstes som bekant redan i febr. 1909. Hösten s.å. ville man på nytt ställa upp. Wichmann som kandidat, men denne åtog sig ej mera uppdraget. 49)

Då 1. världskriget utbröt fick seminariet till en början vara i fred, men i juni 1916 inkvarterades rysk militär i övningsskolan och den 15 april 1916 nedbrann seminariets bastu, som ryssarna även begagnade. Undervisningen vid seminariet fortgick annars som förut. Den 17 juli 1917 fick det en provisorisk timfördelningsplan, som gällde från hösten s.å. och genomfördes successivt, så att kursen blev 5-årig läsåret 1920—21.50) Den 27 aug. 1917 utrymdes övningsskolan av den ryska förläggningen och läsningen började småningom på nytt. Den upphörde vid frihetskrigets utbrott den 28 jan. 1918, då byggnaden övertogs av skyddskårens stab och vaktmanskap. Samma dag avbröts läsåret vid seminariet. Seminaristerna anslöt sig till skyddskåren. Antalet elever var läsåret 1917—1918 44. Föregående år i jan. hade, såsom på annat ställe i d.a. nämnts, 51) fyra seminarister lämnat seminariet för att ansluta sig till 27. Jägarbataljonen i Tyskland. Två av lärarna, lektorn i teckning, slöjd och kalligrafi, Otto Nylund, och lektorn i gymnastik, hälsolära och geografi, Niilo Böök, anslöt sig även till skyddskåren och deltog senare i kriget.

Av seminaristerna stupade ingen under kriget. 52) Följande vid seminariet utbildade lärare stupade, nämligen Gustav Adolf Kass från Pedersöre den 3 april, August Edvin Lindvall från Liljendal den 25 febr., och Oskar Wilhelm Nordling från Munsala den 3 april 1918. Det första offret bland folkskollärarna under frihetskampen var Johan Alfred Bjon, som mördades av de röda i sitt hem i Malm den 16 nov. 1917. [Minnestavla.]

[Ett stycke om K. J. Hagfors är tidigare publicerat.]

Under kriget togs seminariebyggnaderna den 4 febr.—4 juni 1918 i anspråk som fångläger för c:a 1500 ryska fångar, såsom på annat ställe omnämnts. 56) Såväl övningsskolan som seminariebyggnaderna måste genomgå en grundlig rengöring och reparation, innan undervisningen på nytt kunde vidtaga. Den nya bastun, byggd i tegel invid åstranden kunde avsynas först den 11 nov. 1918.

[Folkhögskolans bastu nedanför folkhögskolan. Från Topeliusparken, 1928. Har ingått i stadsvyer paketerade i kuvert. Förmodligen fotograferat vid samma tillfälle som sommarbilderna i vykortsserierna JHF och JHG. Lars Pensar tillhandahöll. (Inf. 2005-02-09.)]