Krönika.

——

Den som vistats några år i Nykarleby, skall sannolikt ha funnit lifvet enformigt och staden ledsam.

Äldre stadsbor äro dock förtjusta i sin hemort och ställa Nykarleby vid sidan af eller framom de flesta andra städer, ty lifvet är rikt på växlingar, och staden förändrar sig beständigt. — Jag har inte kommit att tänka därpå förr så mycket som under de tre sista månaderna, då jag legat i ett slags dvala och läst blott Österbottniska Posten.

Huru afmålar sig inte i denna tidning människornas tänkesätt och lifvets gång på orten! Annonserna äro nästan lika intressanta som texten.

Växlingarna inom affärsvärlden försiggå ganska tyst, men af annonserna kan man dock finna, att flere affärer äro blomstrande, att några upphöra och att andra grundläggas. Märkligare äro emellertid företeelserna på det andliga lifvets områden.

Det politiska lifvet erbjuder inte en så rik växling, som man kunde vänta. För socialisterna borde Nykarleby vara ett verkligt paradis, ty det, som mest förargar dem, är kapitalet, och här finnes nästan intet kapital. Här finnas ej heller många „herrar”, och de som finnas, äro fromma och godsinta, så att socialisterna få skälla på dem huru mycket som helst, utan att de egentligen bli ledsna. Vid tiden för storstrejken voro våra socialister något piggare. „Kamraterna” Friman, Leppänen och Ekman m. fl. gingo med röda fanor i händerna och höllo tal för några troende. Men lifaktigheten räckte inte länge, ledarna reste till Amerika, den ena efter andra. Vännerna, som blefvo kvar, sörjde dem mycket, ty de fingo betala växlar och borgen. Och flere af de hemmavarande afföllo rent af från den allena saliggörande socialistiska trosbekännelsen. Andra ha visserligen inflyttat till orten och varit goda socialister i början af sin vistelse här, men sedan ha de funnit sin glädje och sin lycka i arbetet. Socialdemokratin har därför inte nått den blomstring, som man kunnat vänta.

Nu har en svensk man blåst eld i den slocknande glöden. Agitatorn Hedberg från Sverige har nämligen stampat ur jorden en liten troende skara, som ställt sig under handlanden Halmes spira. Hvem skulle kunnat tro detta, då denna unga och sträfsamma man kom hit för ett par tre år sedan utan att kunna ett ord svenska! Nu är han ordförande inte blott för finnarna utan äfven för våra svenska gossar och flickor och håller eldande tal.

Herr Halmes regemente kommer antagligen att blifva långvarigt, ty han är en praktisk man och inte någon idealist af den sort som hr Friman och hans likar. De flesta af våra socialister torde ha blifvit leda vid hela rörelsen af den obetydliga anledningen, att de inte haft något att åta. Men hr Halme har på ett lyckligt sätt förekommit missnöje af sådant slag, han har nämligen en välförsedd matvaruhandel och ett folkkök, där stora skaror mätta sin hunger. Tillsvidare måste de betala för maten, men enligt en uppgift, hvars riktighet jag visserligen betviflar, skall en del af handelsvinsten tillfalla socialdemokraternas kassa i Nykarleby. Om detta befinnes riktigt, är den nyvaknade socialistiska rörelsen nära förbunden med hr Halmes affär, och då bör dess framtid vara betryggad.

[Från allmänheten.
——
Till Härr Kurre.

Enär ni i sista numret af Ö. P. Posten har tillägnat min simpla person en viss à viss „Puff", Beder jag härmed få frambära min glädjeliga tacksamhet.

Ni tyckes vara orolig för skällandet på härrar! — Mig veterligen har ni sjelf ärnådd, en rekor i den saken. I edert tycke är det, en småsak om människornas stora flertal tider nöd; Dett bevisar tydligt edert ederlika herrars godhet. Förmådligen är ni ändå den ända person i hela „paradiset", som tager sina medmänniskors lidanden så lätt. Att jag under tidens lopp har lärt mig att tala med mina medmänniskor, mårni väl ej missunna mig, herr doktor, frihet, att bjyda till har ni också. Och till slut, om Edert skrifvelse, på grund af skvallerkäringar inhämttade uppgifter är lögnaktig till sitt innehåll, tillexempel, att jag skulle vara ordförande, förlåter jag eder dett gärna.

H. Halme.

S v a r:  Herr Halme är mig tacksam då jag skrifvit en „puff" för honom. Denna tacksamhetsskrifvelse hade jag kunnat behålla för mig själf, då jag är en blygsam man; men då Ö. P:s läsare också skola finna nöje däraf, har jag inte velat behålla den för mig allena.

Kurre

Österbottniska Posten, 13 april 1911, nr 15, s. 3
Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

*              *
*

Lifligare än de politiska intressena på vår ort äro dock de religiösa. Österbottniska Postens annonsafdelning är i detta fall mycket upplysande. Missionshuset är ständigt upptaget, än af församlingsmöten, än af bibelsamtal. — Och Frälsningsarmén har många gånger om dagen möten: barnmöten, jubelmöten, frälsningsmöten, sång- och musikmöten, allehanda invigningsmöten m. m. Jag har tyvärr inte kunnat deltaga i dessa möten, men Frälsningsarmén har mina sympatier, ty den utför ett godt och nyttigt verk under former, som tilltala den publik, till hvilken den vänder sig. Äfven andra annonser i Ö. P. vittna vältaligt om, huru vaket det religiösa lifvet är på orten.

Kanske är detta orsaken till att krogen gjort konkurs och blifvit stängd? I detta sammanhang må jag omnämna en liten annons, som jag fäste mig vid för en tid sedan: Gånge Rolf skulle i Kristliga föreningen för unga män hålla föredrag om pessimismen, d. v. s. om lifsledan eller om världens ondska.

Österbottniska Posten, 3 mars 1911, nr 9, s. 1.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.

Jag kom därvid att tänka på lifvet för 15 år tillbaka, då han och andra mina vänner uppfört brandkårshuset och där dirigerade lustbarheterna. Och på pingstdagen 1895, då brandkårsmännen höllo sitt stora möte i Nykarleby, där kamratandan utbreddes bland brödrakårerna i det svenska Österbotten. Luften var fylld af hänförelse, de hvita blusarna lyste, kaskarnas, hjälmar blänkte, hornen smattrade och hästarna gnäggade.

Hvem hade då kunnat tro, att brandkårshuset så snart skulle bli ett missionshus och att chefen 15 år senare skulle i Kristliga föreningen för unga män hålla föredrag om pessimismen?

Dåren braskar med sin fasta öfvertygelse, den vise lär sig något af lifvet.

*              *
*

Viktiga kyrkliga frågor ha under de gångna månaderna stått på dagordningen, och klockarvalet är förrättadt.

Det gick annorlunda, än jag hade spått, hvilket berodde därpå, att stadsborna och landsborna till allmän förundran röstade på samma person. Jag misstänker, att orsaken därtill var den, att man i staden trodde, att landsborna ville ha Nordling; därför röstade de på Söderman. På landet tänkte man alldeles på samma sätt och beslöt sig för att rösta på Söderman för att inte stadsborna skulle få sin vilja igenom.

För egen del beslöt jag att rösta på Nordling, ty han var den enda jag hört, men jag kom för sent.

Strömgrens moster förklarade den oväntade utgången af valet på följande sätt. Egentligen borde Nordling ha blifvit vald, ty han sjunger bra och år en hygglig karl och dessutom redan i kyrkans tjänst. Men hr Söderman har verkligen utbildat sig för yrket, sjunger vackert och kan dessutom spela, hvartill kommer att äfven han är hygglig. Blir han klockare, så få vi behålla Nordling som väktare, och som sådan får han sjunga, huru mycket han vill till andaktens höjande. Men skulle vi valt Nordling till klockare, kunde vi inte ha varit säkra på att hr Söderman skulle blifvit väktare. Därför måste vi välja hr Söderman till klockare, ty i annat fall hade vi inte fått båda dessa unga män i kyrkans tjänst. Nu kunna vi anse oss ha två klockare, hvilket är bättre än att ha en. Och så fingo vi med hr Södermans val också en orgelnist, hvarför vi nu få två klockare och två orgelnister.

Så långt förenämnda moster, som är en klok kvinna.

Kunde vi på samma enkla sätt fördubbla antalet af våra präster, så vore det väl, men det lär inte gå an.

*              *
*

Huru vårt lif och vår stad ständigt förändra sig, bevisas äfven af följande. Torsdagen den 16 mars lade jag mig till hvila i min gamla bostad vid Rådhusboulevarden. Döm om min förvåning, då jag följande morgon öppnar tidningen, medan jag ligger, och finner, att jag vaknat i en bostad vid Östra esplanadgatan. Jag tyckte, att jag befann mig i en helt ny stad, klädde mig snabbt och skyndade ut för att afprofva Borgaregatan i min omedelbara närhet. Den var „knölig” och trottoarerna osandade, hvarför den mycket liknade Norra tvärgatan i den stad som varit. Jag afprofvade Västra esplanadgatan och vandrade på trottoaren förbi parken. Den hade inte blifvit sandad på hela vintern och var uppskottad till ungefär 1 meters bredd. Enligt polisförordningen borde den vara 3 meter. Jag kastade en flyktig blick mot den förnäma Gref-Tottgatan. Den utgjorde en krokig väg med famnshöga drifvor på trottoaren. Jag återvände och befann mig snart vid Bankgatan, som motsvarar Behrentrasse i Berlin och femte avenyn i Newyork. Den befann sig i utmärkt skick just utanför bankerna, men de fattigare gårdsägarna hade skottat illa och helt och hållet underlåtit att sanda.

Jag tog sedan vägen öfver stora bron, där jag höll på att bli öfverkörd af en landsbo, som missförstått inskriptionen på anslagstaflorna. Han trodde, att man måste köra „i springande” öfver bron och gjorde sitt bästa. — Längs midten af hela Seminariegatan löpte en snökarm, ty plogen har behagat slira. Jag återvände hem längs Delagardiegatan [eg. De la Gardiegatan, nuv. Erik Bergmans gata], som var en förtjusande skurrbacke. Nästa gång skall jag besöka Bockmöllersgatan och Matesiusgatan. Man måste lära känna sin stad.

Under min vandring befann sig ordningsmakten utom synhåll, och jag undrade, om polisförordningen blifvit förklarad ogiltig. Någon frågar sig kanske: Hvarför denna namnförändring? Jag kan ej ge säkert besked; men jag antar, att stadens fäder handlat enligt historiska förebilder. Då finska kriget gick bakfram, klädde sig som bekant Gustaf IV Adolf i Karl XII:s handskar och svärd. Då affärslifvet i Nykarleby visar tecken till matthet, klär sig stadens gator i en namnskrud, som talar om forna dar. Jag hoppas lifligt, att vi med denna högtidliga handling skola ha större framgång än Gustaf IV Adolf med sin. En annan förklaring till namnförändringen kunde ock tänkas: man har velat hedra fädernas minne. Den som hedrar fader och moder, honom skall väl gå, heter det. Resultatet blir efter båda tolkningarna detsamma: stadens välgång. Nu ha vi blott att vänta. [Namnbytena skedde i samband med en ny stadsplan.]

Dödsfall. Senaste söndag afled efter ett långvarigt lidande timmermannen August Karlsson härstädes i en ålder af 70 år. Den aflidne var en å orten känd man, som i yngre dagar besökt Petersburg och Helsingfors och där lärt sig särskildt båtbyggeri. Han har emellertid en längre tid bott å hemorten och där gjort sig känd som en ovanligt duglig och samvetsgrann arbetare, som satte en ära i att alltid leverera förstklassigt arbete. Många af denna orts seglare bevara gubben Karlsson i kärt minne, ty han var en arbetartyp som dess värre håller på att försvinna.

*

Till biträdande skeppsmätare i Nykarleby har Magistraten utsett kollegan Otto Nylund.

*

Varning har inför Magistraten tilldelats urmakaren Isak Blomström och hans hustru i anledning däraf att de i sitt hem låtit på ett otillbörligt sätt resande från landet förtära större mängder spritdrycker samt öl.

*

Fru H. Åbjörnson, hvilken gjort sig känd som fotläkare, har anländt till orten och mottager besök å Nykterhetskaféet. [Caféet fanns både här och här.]