Nykarleby.

Kuddnäs, Topelius' barndomshem.

Från allmänna landsvägen leder i våra dagar en björkallé in till Kuddnäs gårdsplan. På sommaren 1918 restes vid ingången till allén på dess norra sida en minnessten, försedd med skalden Topelius' porträttmedaljong i brons och därunder inskriften: »Här på Kuddnäs föddes den 14 januari 1818 ZACHARIAS TOPELIUS.»

Z. Topelius.

Den vitrappade huvudbyggnaden med sitt mansardtak och sin ålderdomliga frontespis har stått på stället sedan början av det förra seklet, då den ditflyttades från Sundby i Pedersöre. Sedan den tid, då Topelius växte upp här, har byggnaden både till det yttre och i synnerhet till det inre undergått betydande förändringar. Sålunda har den mot husets södra gavel uppförda tillbyggnaden, vilken stör helhetsintrycket, tillkommit i en senare tid, och paradtrappan har icke mera sin ursprungliga form; men de refflade pilastrarna på båda sidorna om ingångsdörren ha bibehållits oförändrade. På doktor Topelius' tid voro rummen nio till antalet, men sedan dess ha väggar borttagits eller omflyttats, och nya ha tillkommit.

Uppe på vinden ha däremot inga väsentliga förändringar skett. Kammaren mot söder har bibehållits i sitt ursprungliga skick, och besökaren stannar gärna en stund här. Dörrpostens foderbräden bevara, uppgifter i blyerts från 1850- och början av 1860-talet om småttfolkets längd vid olika tider; där möta oss namnen Aina, Toini, Ville, Zache S., Emmi, Rosa m. fl. På väggen till vänster hänga två tavlor, som föreställa det brinnande Majniemi, Bertelsköldarnas stamslott enligt Fältskäras berättelser; en lapp på tavlorna ger vid handen, att de målats av majoren C. Adelsköld, som skänkt dem till Z. Topelius. Skrivbordet står vid gavelväggen mellan de båda fönstren, där det ursprungligen haft sin plats; det lilla vägguret där ovanföre skall Topelius som yngling ha haft i sitt rum. Insektlådan i ett av rummets hörn har tillhört hans informator J. F. Blank, och i den lilla, i senare tid vitmålade vaggan, som står på ett underlag mellan kakelugnen och den västra väggen, har Topelius slumrat under sin tidigaste barndom. Innanför dörren är på väggen uppklistrad en av skaldens systerson, förra seminariedirektorn Z. Schalin skriven skildring om Kuddnäs såsom skaldens barndomshem, och ur nämnda skildring äro några uppgifter i denna framställning hämtade. Av de mindre byggnaderna på gården är den gulmålade, på norra sidan, hitflyttad ungefär samtidigt som huvudbyggnaden. I sitt nuvarande skick erbjuder den i sitt inre föga av intresse för besökaren. Det lilla rödmålade huset mittemot på gårdsplanens södra sida innehåller bl. a. bagarstuga. Vid en inspektion, som under senaste maj månad verkställdes vid Kuddnäs fattiggård, hade enligt uppgift såsom önskemål uttalats till kommunens representanter, att bagarstugubyggnaden skulle rivas, och i stället ditflyttas den förstnämnda gula byggnaden, vilken borde sammanbyggas med karaktärshuset. För anstaltens interner kunde en sådan förändring möjligen bli förmånlig, men har man tillbörlig pietet för de minnen, som höra ihop med Kuddnäs, låter man den gula byggnaden stå kvar på sin plats och ordnar bostadsförhållandena på något annat lämpligt sätt.

Nära till sistnämnda hus och invid allén har Kuddnäs ladugård haft sin plats. För ett par år sedan revs den och ersattes med en ny invid älven på ett mindre iögonenfallande ställe. Och på motsatta sidan av allén kvarstår en äldre, något vanprydande uthusbyggnad, vilken enligt uppgift likaså snarligen kommer att flyttas till en annan, lämpligare plats.

l trädgården på andra sidan om boningshuset återfinner man några av de stora granarna och björkarna från skaldens tid, men talrika nya träd ha vuxit upp senare. En av de äldsta granarna nere mot älvstranden blev för ett par år sedan av höststormen bräckt på mitten och har senaste år tagits av vid roten. Där stå ännu såsom fordom rönnar, björkar och aspar jämte syrenbuskar, men en nödig gallring har ägt rum. Gräsmattorna äro putsade och gångarna krattade. Den nuvarande föreståndaren gör vad omständigheterna tillåta för att bevara åt både trädgården och stället i sin helhet den prägel de på grund av sina minnen böra ha.

Det s. k. lusthuset uppe på bergsklacken i södra ändan av trädgården besökes även det gärna av främlingen. I allt väsentligt har det fått bibehålla samma skick, som det hade i skaldens barndoms- och ungdomstid. Det vita möblemanget med svart skinnövertåg är visserligen inte detsamma, som ursprungligen stod här, men det är en trogen efterbildning: av detta.

Och papegojan, som i sin dubbelring hänger ner frän taket, tillhör blott en senare generation än den, som fordom hade sin representant i paviljongen.

Invid inkörsporten till Kuddnäs rinner en bäck, som tidigare måste ha haft avsevärt mera vatten än i våra dagar, ty i skaldens barndom gav den kraft för drivande av en liten kvarn vid älvstranden. På Topelius' lättrörda och känsliga barnasinne skall både bäcken och kvarnen ha utövat ett varaktigt intryck, måhända jämförligt med det, som han mottog av ställets susande aspar, vilka »tydde naturens hemliga teckenspråk» och, såsom han själv säger, lärde honom att sjunga.

Omkring en halv kilometer norrom Kuddnäs gård leder allmänna landsvägen förbi församlingens begravningsplats. Här vilar i den Topeliuska familjegraven en av skaldens söner död i sin spädaste barndom. På stenen läser man namnet Michael Topelius och årtalet 1850. Det var med tanke på denna gosse skalden skrev dikten »Du skulle ha blivit en ädel man». På norra sidan invid graven ligger doktor Topelius' gamla trotjänarinna, kallad Doktorns-Stina, ursprungligen Soklot-bo och en något originell kvinna, som bland annat hade sin egen lilla pipsnugga.

Till minnena från Topelius' tid hör även Majniemi-stugan på Alörn. Hit ha Nykarleby seminariums ungdom och lärare många gånger företagit utfärder under någon vacker dag i början av höstterminen, och till programmet har därunder i regeln hört en redogörelse för de hågkomster, som äro förknippade med stället. I samband med de senaste sångfesterna vid Kristliga folkhögskolan har likaså anordnats en utfärd hit, och deltagandet däri har varit talrikt. Även i år är ett sådant besök avsett att äga rum.

Topelius' stuga Majniemi.

Topelius, som hade sin tjänsteverksamhet i Helsingfors, brukade under ledigheten om somrarna komma till sin hembygd i Österbotten. Han var en ivrig fiskare och sågs ofta i den lilla fiskarbåten med metspöet i handen ute vid något grund på fjärden eller i något sund. Familjen bodde vanligen på Kuddnäs gård, och sträckan ut till skärgården var rätt lång. Han stannade därför till natten på Alörn, där en släkting till honom hade en villa, Charlottenlund. Då beslöt hans maka, professorskan Emilia Topelius, att inköpa en fiskarstuga åt honom. En sådan stod till salu på Alörn sommaren 1855, och hon köpte iden. Så putsades den upp, möblerades och invegs med en kaffebjudning. Men familjen i sin helhet kunde icke ännu denna sommar flytta hit; detta skedde först följande år.

Den lilla byggnaden, som målades röd med vita knutar och gula fönsterluckor, innehöll ett större rum med öppen spis, en mindre kammare, ett vindsrum, båda utan eldstad, och en veranda längs den ena långväggen. Från verandan kom man genom farstun in i det större rummet.

För skalden var inköpet av stugan en glad överraskning. Han kallade det nya sommarstället Majniemi, kanske efter sin fru, vars ena förnamn var Maria, måhända också emedan Bertelsköldarnas stamslott vid denna tid starkt lekt honom i hågen, ty han hade kort förut skrivit det avsnitt av Fältskärns berättelser, där namnet Majniemi ofta förekommer.

I denna stuga bodde familjen Topelius sedan i tretton somrar. Många av de sagor och berättelser, som barnen fortfarande läsa med förtjusning och som vi äldre så livligt minnas från tidigare år, har hans fantasi här klätt i ord; och vid det enkla skrivbordet där uppe i vindskammaren har han nedskrivit många av sina vackraste: dikter. — Namnet Majniemi, säger en av skaldens döttrar, framkallar de kanske ljusaste och blidaste intrycken av Z. T. från den tid, då han ännu var ung och stark och hans tre barn voro små flickor. Det framkallar minnet av en fager, gräsbevuxen holme med åkerbärsblommor och hallonris, täta skogar och ensliga små stigar, med morgonfiske och aftonmygg, med namnsdagsutklädningar och spökhistorier i gamla mörka uthus. —

År 1868 dog gamla doktorinnan på Kuddnäs, och därefter kom skalden med sin familj icke mera så regelbundet till Nykarleby. Stugan på Alörn stod i många somrar obebodd, och 1877 såldes den till en jordbrukare, Forsback-Jakob, som flyttade den till en strandäng i närheten av stadens hamn, Andra sjön. Där stod den i närmare tjugu år.

På initiativ av ovannämnda direktor Schalin vidtogo seminariets elever i medlet av 1890-talet åtgärder för stugans återflyttande till sin förra plats på Alörn. De inköpte den av ägaren, som i stället fått en ny stuga, och på sommaren 1896, således för 30 år sedan, uppfördes den ånyo på det ställe, där den ursprungligen stått. Både utvändigt och i det inre återfick den såvitt möjligt sitt förra utseende.

Sommaren 1897 var skalden, nu en nästan 80-årig åldring, för sista gången i Nykarleby, och han fick glädjas över att se sitt forna sommarhem på sin gamla plats. Här anordnades nu för honom av ett antal stadsbor en välkomstfest med tal och sång, och stugans nycklar hade han fått emottaga. Under de dagar han ännu stannade på Alörn, där han bodde på Charlottenlund, sågs han ofta styra sin vandring till Majniemi, och förrän han i augusti återvände till sitt hem nära huvudstaden, nedskrev han i stugans främlingsbok följande rader:

Ett sommarhem. Ett tomtebo för barnafröjd och åldersro, förgånget ren i tidens ström, uppståndet som en ungdomsdröm och åter rest på Alörns strand av unge söner till vårt land.

Här tystna dagens storm och strid i morgondagg och aftonfrid. Här bor ett älskat minne blott av liv, som flytt, av tid, som gått. Dröj, vandrare, eho du är; var lugn, var god, var lycklig här!

Topelius hade uttalat en förhoppning om att han åter följande sommar skulle kunna komma ut till Alörn för att, såsom han yttrat, ännu en gång få föryngras av den gamla stugans minnen. Denna förhoppning blev emellertid aldrig förverkligad.

*

Om man färdas från Nykarleby söderut längs landsvägen på älvens västra sida, möter man även där några minnen, värda att egnas uppmärksamhet. Tätt utanför staden mellan vägen och älven ligger en gyttjig grop, kallad Ebba Brahes ruddamm, nära det ställe, där vägen viker av till Andra sjön. Ebba Brahe, gift med fältherren greve Jakob de la Gardie, vilken i början av 1600-talet innehade dessa trakter såsom grevskap, skall ha låtit uppföda rudor och karpar i dammen. En halv kilometer längre söderut passerar man förbi Juthbacka gård med sin präktiga gamla allé och sitt i herrgårdsstil uppförda karaktärshus. Här har provinsialläkaren i Nykarleby distrikt, professor Woldemar Backman tillbragt sin barndom. Och i en av de gårdar, man därefter far förbi på Forsbacka, föddes professor I. A. Heikel, en tid rektor vid Helsingfors universitet.

Nykarleby kyrka.

Omkring tre kilometer härifrån ligger det från 1808 års krig bekanta Juthas. där Döbeln med sina björneborgare den 13 september drev ryssarna tillbaka och banade väg norrut för Adlercreutz, som varit nära att bli instängd av fienden. Traditionen förmäler, att Döbeln vid slagets början skall ha legat sjuk i Nykarleby, och denna uppfattning får man även av dikten Döbeln vid Juthas i Fänrik Ståls sägner. Emellertid har en förväxling här ägt rum. Döbeln var midsommardagen med sin trupp i Nykarleby, där en strid utkämpades. Ryssarna drogo sig undan, sedan de nedbränt bron, och Döbeln, som satte efter dem, försökte jämte några följeslagare vada över ån. Härunder ådrog han sig en förkylning och skall ha legat insjuknaid i Sundströmska gården invid Stora bron. Staden har bevarat minnet av honom genom att kalla vägen från bron förbi nämnda gård för Döbelns gränd. Däremot låg han sjuk i Vasa från slutet av augusti till den 12 september, »då bekymmer och ängslan för härens belägenhet drevo honom upp igen». Följande dag utförde han sin mest prisade bedrift, segern vid Juthas.

Invid det ställe, där striden stod, upprestes 1885 ett vackert monument med Döbelns bröstbild i brons och två minnestavlor med inskriptioner. Och ute på åkerfältet mellan ån och landsvägen har ända till senaste tid stått en lada, vars väggar burit ett antal märken efter kanonaden.

En utfärd till Juthas lönar sig för främlingen, som besöker Nykarleby. Trakten erbjuder en välgörande omväxling. Monumentet står invid landsvägen uppe på en bergsklack med skogen som fond, och från monumentets fot har man utsikt över hela slagfältet och över älven, som flyter förbi. Tack vare Fänrik Ståls sägner känna vi oss här stå inför ett av våra vackraste historiska minnen.