BOTTENVIKENS FINSKA DELTAN

AKADEMISK AFHANDLING

AF

J. E. ROSBERG

FIL. MAG.

FRAMSTÄLLES MED TILLSTÅND AF FILOSOFISKA FAKULTETEN VID ALEXANDERS-UNIVERSITETET I FINLAND TILL OFFENTLIG
GRANSKNING I HISTORISK-FILOLOGISKA LÄROSALEN
DEN 29 MAJ 1895 KL. 10 F. M.

Nykarleby elfs (Lapuanjokis) delta.

Tafl. XXIII, n:o 1 och 2. SID 283

Området har i sin öfre del en betydligt större bredd än i mellersta och nedre delarna. Det mäter 4619 km² i vidd. 1)

Områdets vertikala lutning 2) är 120—210 m, dock växlande, så att öfre loppet och nedre loppet hafva det största fall. I mellersta loppet är ån lugn och befares miltal med dragskutor. 1) Gneislager öfvertvära också detta område. 3) En del af mellersta och nedre floddalen upptages af odlade marker. 4)

Vattenmängden utgör vid medelvattenstånd i öfre delen af elfven 3,9, i mellersta delen 5,2 och i nedersta delen 15,6 m³ i sekunden. 5) Elfvens bredd uppgifves gå ända till 70 m. Dess djup uppskattas till 1,7—3,6 m. 11) Elfven plägar isbeläggas i början 12) eller medlet 11) af november och afkasta sitt istäcke i medlet 11) eller slutet 12) af april. Strömstyrkan i den trattformade mynningen är mycket stor. Vid Nykarleby stad ligger den 5,5 m höga Rangörn fors [Nybroforsen] och en mindre fors ligger längre ned vid Kuddnäs. [Rangörn fors nedströms Kuddnäs.] Strömmen märkes ännu vid sommarflödet mellan Alörn och Hästskär och där är fullkomligt sött vatten. Vid högflod om våren är strömmen så stark vid Djupsten, att man icke kan hålla fiskebragder där. I mynningen värkar också elfven starkt erosivt och här äro tvärbranta sandstränder till flere m höjd. Genom att elfbädden småningom sågat sig ned hafva diken och bäckar, som utfalla i elfven, utsågat klyftlika trattar i de lösa aflagringarna. Slamtransporten säges också vara högst betydlig vid högflod, hvarom jag dock icke fick säkra uppgifter. 13)

Vid Rangörn fors utgöres jorden på hvardera sidan af stengrus, ställvis med stora stenar. 14) I erosionsbranterna vid elfmynningen synes ofvantill ytterst tunna nästan horizontala eller svagt mot N stupande skikt af fin grå svämsand. I nedre delen af skärningen ses ett c. 40 cm tjockt skikt med rost mellan lagren och roströr kring rottågor. Ofvan detta finnas mest ett c. 30 cm skikt af humushaltig jord. Vid en pliktning på Sandudd SE från Djupsten observerades:

Holmarna utanför mynningen bestå till stor del af alluviala bildningar, företrädesvis svämsand, medan längre bort från den samma mest äldre kvartära bildningar gå i dagen. Hela Långbådan och angränsande del af fastlandet, specielt »Mellansanden», Djupsten, förutom »stenen», Alörn till öfvervägande del, delar af Torsö, hela Sandön, delar af Hästskär, Vedö och det angränsande fastlandet samt en mindre del af Långörn, äro bildade af svämsand. Äfven bottnen i fjärden NE från Djupsten synes vara betäckt af lös svämsand. 21)

Förändringarna äro synnerligen stora i närheten af utloppet. Vid Nykarleby stads grundläggning år 1617 [Skall vara 1620.] låg fartygshamnen ett godt stycke upp i mynningen, och bibehölls där i mer än hundra år 21), ungefär vid sista strömstället, dit nu endast jakter kunna komma. År 1883 22) hade grundaste stället i elfmynningen 2,1 m; år 1893 23) 1,8 m vatten. År 1784 var hamnen flyttad till holmen Djupsten. »De mindre fartygen, som ej ligga djupare än 12 fot» (3,6 m) »kunna och här fullastas, men de större lasta vid Alörsholmen». Vid elfmynningen byggdes dock ännu skepp om »150 till 300 lästers drägt». 21) Å Maksimoffs karta är djupet i Djupstens fjärd mindre än 3,6 m och nu 3) befans där en sandbank vid 5½ fots» (1,16 m) »djuplek och hvilket vattenstånd på vårsommaren och under ihållande nordlig vind om hösten torde nedgå ända till 4 à 4½ fot» (1,2—1,35 m). »Nykarleby är en fierndels mil ofvanföre åns utlopp i hafvet». 21) Ignatius uppger däremot att staden ligger »en knapp half mil från åmynningen».

År 1760 var Långbådan en c. en km lång sandholme, hvilken låg på nära en km afstånd från fastlandet; 24) sundet blef snart smalare 25) och på den ryska topografiska kartan finnes här blott ett c 50 m bredt sund. En och annan gammal person i nejden erinrar sig ännu den tid, då man färdades genom detta sund. Nu är Långbådan en fullkomlig, c. 2½ km lång udde.

I förra seklet uppstod på utloppets venstra strand en sandbank, kallad Leppisanden, senare Leppogubben. Den har nu förenats med fastlandet så när som på en smal högflodränna. Längre mot NNW ligger »Mellansanden», en sandbank, hvaraf man omkring år 1860 icke skall hafva vetat. På Leppogubben fans omkring år 1872 endast små buskar, år 1892 funnos medelhöga alar. Omkring år 1864 färdades man ännu med båt mellan Djupsten och Långbådan och då funnos ännu icke träd på den senare.

Alörn bestod år 1760 af tvänne holmar, Lill- och Stor Alören, skilda af ett c. 200 m bredt sund. 31) Sandö och Hästskär finnas icke utsatta i de byakartor öfver Socklot och Veksala, hvilka jag granskat och icke häller å landtmäteristyrelsens generalkarta. Detta får måhända tydas så, att de först på senare tiden uppväxt och blifvit betydande.

Förr gick elfvens strömfåra tätt invid E stranden af Djupsten. Vidpass år 1850 berättas en häftig vårflod hafva skurit ut en ränna rakt mot N, hvarigenom det submarina deltat förändrades, så att sandbank bildades vid Djupstens E strand jämte en annan vid motsatta stranden, Sandudd. Nu uppgrundas hufvudsakligast Djupstens fjärd. Sedan den tid, då här var hamn, omkring början af detta århundrade, har fjärden uppgrundats med 3½ à 4 fot» (1—1,2 m) »och fortfarande genom islossning kommer att lida af samma missförhållande».32) På sedimenternas nedfällande i denna fjärd torde äfven värka den omständighet, att hafsvattenståndet växlar en à två m 33) vid olika vindar. Vattnet blir därigenom tidtals fullkomligt sött, tidtals bräckt.

Nykarleby elf har i långa tider hållit på att utfylla det stora ästuariet omkring Djupsten. Tills dato har den endast skapat ett submarint delta, som ligger betydligt högre än hafsbottnen W från Alören—Långörn. Då landhöjningen här kan anses närma sig en m på 100 år, så höjas sandbankarna hastigt på hvardera sidan af utloppet, hvarigenom elfven kommer att inskära sin bädd allt djupare i sina egna aflagringar.

Öfversigt.

Fruktbarheten är i allmänhet större på deltaaflagringar än i omgifvande trakter. Den jord, som anhopas vid elfmynningarna är oftast rikt bemängd med organiska ämnen och rikt bevattnad. Endast där, hvarest strömstyrkan är stark ännu i själfva mynningen, afsättes sand, som har en ringa grad af fruktbarhet. I följd häraf är det lätt förklarligt, att de första nybyggarne slogo sig ned vid flodmynningarna. Af dessa nybyggen hafva nu städer och folkrika byar utvecklat sig. Vid den tid, då elfvarnas deltan och dalar blifvit befolkade af bofaste innebyggare, eller efter kristendomens införande i landet 41) — hvarvid dock Kyrö elfs nedre floddal tidigare varit befolkad 42) — och hufvudsakligast omkring och efter år 1300 43), låg strandlinien vida högre än nu. Det synes också finnas bestämda gränser för ställena för fornfynd i norra Österbotten, hvilka måhända sammanfalla med den forna strandlinien. 44) Emellertid flyttade befolkningen efter den flyende stranden, hvilket ännu försiggår i denna dag. Omkring dessa deltan uppstodo många af de tidigare församlingarna 45) i landet och folktätheten är nu jämförelsevis stor därstädes.

Sålunda hafva vi nu Torneå samt Haaparanta, Kemi, Uleåborg och Nykarleby vid de liknämda elfvarnas deltan. Gamlakarleby är anlagd nära Perhonjoki, Jakobstad nära Esse och Bennäs åars samt Gamla Vasa nära Toby ås mynningar. Och kring fruktbarare deltan utbreda sig köpingar och stora byar, t. ex. Alatornio, Kaakama, Kemi, Kuivaniemi, Olhava, Ii, Haukipudas, Liminka, Lumijoki, Siikajoki, Pyhäjoki, Ypperi, Kalajoki, Himanka, Lohtaja, Kronoby, Bennäs, Kveflaks och Toby. Endast kring Simojokis, Sipojokis och Esse ås samt en del af de smärre åarnas mynningar hafva betingelser för en intensivare odling saknats.

Dock får icke förbises, att den tidigaste och delvis största kolonisationen leddes till dessa trakter för den af floderna underlättade samfärdseln. Emellertid äro endast få af dessa floder segelbara ett längre stycke uppför mynningen. Några km kan man tränga uppför Torne elf, Kemijoki, Iijoki, Haukipudasjoki, Pattijoki, Perhonjoki, Kronoby elf, Nykarleby elf och Kyrö elf. I de flesta elfmynningar funnos fordom, som nämdt, goda hamnar. De hafva alla lidit mer eller mindre men af den starka sedimenttillförseln och måst flyttas.

Topografiskt äro många deltan att beteckna som äng t. ex. Toby, Kyrö, Bennäs, Esse, Kronoby, Gamlakarleby, Patti samt Liminka, Temmes, Tyrnävä. Få af dem äro i vidsträcktare mån odlade, många af dem med sandjord äro bevuxna med buskmark eller movegetation. Sällan ser man byarna belägna på de recenta deltabildningarna. De ligga vanligen i krets där omkring eller på de tidigare alluvionerna i elfdalarna.

En systematisering af dessa deltan är icke möjlig att strängt genomföra, då talrika öfvergångar finnas och hvarje delta för sig representerar en skild typ, utgörande resultanten af de deltabildande krafter, som i hvarje fall haft gynsamt tillfälle att värka. Dock kan man för jämförelses skull uppställa de fyra monografiserade deltan som typer och däromkring gruppera de öfriga, hvarvid de från typen mest afvikande i en grupp ofta betydligt närma sig de minst typiska i en annan.

— — —

Hvad Nykarleby elfs submarina delta vidkommer, så synes mäktigheten, af bottenreliefen att döma, vara par m eller något mer. Ett något större, men icke särdeles tillförlitligt värde får man för densamma, genom att vid elfmynningen addera erosionsbrantens höjd med vattendjupet. Här, där elfven ännu icke tyckes hafva sågat sin bädd genom sina egna aflagringar, anger detta mått icke deltats hela mäktighet.

— — —

Det material, hvaraf deltat är uppbygdt

— — —

Jämförelsevis groft rullstensgrus uppsköljes på Tornio-. Kemi- och Pyhäjokis samt Nykarleby elfs deltan. Medelkornig svämsand aflastas på alla deltan med
mynningsfors. Många elfvars ofvanvattens- samt till stor del äfven undervattensdeltan äro till öfvervägande del uppbyggda af detta material (Kemi-, Simo-, Kuiva-, Ii-, Haukipudas-, Oulu-, Siika-, Kala- och Raumajoki samt Esse- och Nykarleby elf).

Sanden består nästan uteslutande af urbärgets sönderdelningsprodukter, förnämligast kvarts, hvilka hämtats från områdenas förvittrande fasta klyft och ännu mer från bottenmorän- och momarkerna, eller t. o. m. genom horizontalerosion från elfvarnas tidigare aflagringar.

— — —

[Noter]

[Noterna kommer sidvis, så när de här kommer
på slutet, har jag lagt till en siffra före.]

Ignatius, a. a. sid. 251.

2)

Inberg, a. kart.

3)

Holmberg, senast a. ställe, Tigerstedt, Geologin, kartan.

4)

Tigerstedt, Berättelse, o. s. v., I elfdalen »c. 4 mil från kusten och 70 fot öfver hafsytan» iakttogs på 2 ställen följande sektion:
          2 fot, mylla,
          3 fot, svämlera,
          2 fot, snäcklager,3 fot, svämlera och svämsand till obekant djup».

5)

Öfverst för v. och vatt. byggn. a. a. sid. 18 och 19.

11)

Stuckenberg, a. a., VI, sid. 106.

12)

Joh. Forshaell, Beskrifning om Ny-Carleby Stad, Åbo Tidningar, 1784, n:o 5, 6 och 7, sid. 36. »Isen ligger dock sedan oftast öfver 14 dagar i skärgården».

13)

Genom vänligt tillmötesgående af lektor K. J. Hagfors fick jag mig tillsända några flaskor vattenprof, hvilka dock icke lämnade säkra upplysningar.

14)

Ing. K. von Willebrand har haft vänligheten tillsända mig en längdprofil från Rangörn fors, uppgjord 1859.

21)

Forshaell, a. a. sid. 34 och 35.

22)

Maksimoff, senast a. karta.

23)

»Nya Pressen» 1893, Komiténs för undersökning af Nykarleby stads hamnförhållanden utlåtanden till stadsfullmäktige.

24)

M. G. Fillmer? Geometrisk Charta öfver Wexala By med Nykarleby Stad o. s. v., 1760, 1:20000.

25)

Nordenankar, Pass Charta 11.

31)

Fillmer?, a. kart.

32)

»Nya Pressen», a. notis.

33)

Profilen öfver Rangörn.

41)

Yrjö-Koskinen, Millä aloilla Suomenmaata ovat Lappalaiset historiallisten tutkimusten mukaan asuneet? Suomi 2 jakso, XV, siv. 345 s.

42)

Ignatius, a. a. sid. 445 o. 480 kart.

43)

Yrjö-Koskinen, Tutkimus maan omistus-seikoista Suomenmaassa keskiaikana, Helsingissä, 1881 s. 15.

44)

Hj. Appelgren, Meddelande, 1894, Fennia 11, n:o 1, sid. 23.

45)

K. G. Lemberg, Finlands territoriala församlingars ålder, o. s. v.

Sammanställd efter topogr. kartan och endel sjökort.
Förstoring.

 

Efter Nordenankar’s Pass-Charta, år 1790.
Förstoring.

Tafl. XXIV. Öfversigtskarta.
Förstoring.
[Nykarleby älvs/Lappo ås avrinningsområde lilamarkerat. Här ser man tydligt att det är betydligt bredare uppströms än nerströms och att det är bland de större.]