Några utdrag rörande
Nykarleby
och
Nykarleby landskommun

ur

Finlands svenska folkdiktning II.

SLS i Finlands skrift CCI.

Helsingfors 1928

Sägner.

Kulturhistoriska sägner.

Socknar, byar och gårdar
Fynd och dolda skatter
Kyrkans män
Religiösa rörelser. Skolan
Avrättningsplatser och tingsställen
Vägar
Farleder och hamnar
Åkerbruk och boskapsskötse
Handelsresor
Hemindustri
Djurvärlden
Kulturnamn
Namn givna i anledning av en olyckshändelse

Socknar, byar och gårdar.

Österbotten.

334.  Smeds hemman, som ligger söder om Ribacka i Nyby, byggdes av en smed Jakob från Karby i Pedersöre. Hans hustru var från Lill-Soklot. Han var skicklig smed och skeppsbyggare och arbetade en tid åt handlanden Wolff i gamla Vasa. Omtyckt av denna, fick han flera silverbägare och skedar i present av honom. (PL, 221).

Sagesman:

Anm: En silversked äges ännu av lektor Isak Smeds, dotterson till Smed-Jakob.

335.  Smeds-släkten i Nyby tror sig vara släkt med allmogekirurgen Bäck i Nykarleby, vilken åter anses vara Fältskärns Berättelsers Bäck. Smes släkt skall också vara släkt med skolmästaren, som omtalas i Fältskärns Berättelser. Smeden Jakob hade tillnamnet Bäck, när han kom till Petalax. (PL, 221).

Sagesman:

443. Daniel på Runtas och Eirik på Hjärpas. Min farfarsfar eller farfarsfarfar Daniel, bodde vid Runtas i Jeppo. Den tiden fanns ingen gård närmare än vid Ruotsinkoski i Jeppo vid Jungar, och där bodde en savofinne. Så kom en gång en tvet drivande längs ån. Daniel gick då upp längs ån och träffade finngubben och menade åt honom: ”Likelle naapuri tuli” (nära kom grann), Daniel hade redan tre gårdar: två på Runtas och en på Hjärpas. Åt dottern köpte han hemman och hade käpp med silverknopp.

Farfar Eirik Danielsson kom till Hjärpas. Där hade inte tidigare varit någon gård, bara en gammal ria. Omkring rian varen åker, som kallas Bryståkern. Då Eirik kom körande från skogen med första stocklasset till byggningen, sade farmor: ”Lägg inte byggningen där vid vägen, för när de kommer körande längs vägen, kastar de stenar i fönstret” Men han ville bygga nära vägen och skulle köra förbi den plats, där hustrun ville att det skulle byggas, men i det samma vickade stocklasset och föll av. Så repade han fast det och skulle köra på, men slapp inte längre än släden var lång, innan det igen vickade. Då tänkte han: ”Det må nu då gå, som käringen vill.” Runt omkring växte stor skog. Detta intreffade redan på 1700-talet, för Eirik farfar var närmare hundra år, när han dog i början på 1860-talet. (NB, Ytterjeppo, 234.)

Sagesman: Maria Eriksdotter Hjärp.

460.  Första bonden i Nykarleby bodde vid Jutas. Så en dag såg han några skörtvettar komma drivande ned längs ån och gissade då, att han fått en granne. Han gick sedan upp längs ån och träffade honom först vid Tjäppo i Jeppo men klandrade honom ändå, att han kommit för nära. (NB, Forsby, 234).

Sagesman: Gustav Renvaktar.

461.  Den första bonden på Högväg bodde på åliden i en stor skog. Så en dag såg han några skötvetar komma drivande längs ån och gick då uppåt för att träffa sin granne och fick tag i honom där uppe i Jeppo vid Jungarå. Där på åliden har man funnit gammal husgrund. (NB, Ytterjeppo, 234).

Sagesman: Johan Högväg.

462. Den första åbon i Ytterjeppo på västra sidan om älven bodda på Gökbacken i skogsliden väster om landsvägen. Där har man sett grunden efter ett par gårdar. På åsidan var ännu för hundratrettio år sedan (från 1914) en blöt mosse, att man kunde plocka hjortron där och kräken inte sluppo över. Nu är där en åker, som kallas Fällan, emedan platsen förr var liksom en fälla, vari kräken fastnade. (NB, Ytterjeppo, 234).

Sagesman: Anders Ryss.

463.  Drakas är ett mycket gammalt ställe. Första bebyggaren bodde nära ån. Sedan flyttade en till Mussbacka högre upp. Samma släkt finns där kvar ännu. (NB, Ytterjeppo, 234).

Sagesman: Maria Eriksdotter Hjerp.

464.  Den första som bodde på Knuts, hette Knut. Han hade sin byggning nära Sjöbloms på backen. Där synes ännu en gammal tomt. Han ägde hela nummern alldeles ensam. Sedan kom min farfarsfar från Rankas i Munsala (???) och bosatte sig nära den första gården, och på så sätt vart det två. NB, Ytterjeppo, 234).

Sagesman: Lovisa Knuts.

465.  Renvaktars. I forna tider växte stor skog vid Renvaktars. Där hade man sina renar på bete, men folk bodde här inte då ännu. Därav fick stället sitt namn Renvaktars. Jutas fanns till då redan, det är nämligen ett mycket äldre ställe. (NB, Forsby, 234).

Sagesman: Gustav Renvaktar.

466.  Dalas. Min far, som nu (1914) är nittioett år, kom från Dalas i Harald. Han farfar var änkling och kom från Kronoby. Han hade en sjuårig pojke med sig och vandrade omkring för att söka sig arbete och då kom han till ett ställe som kallas Dalas. Där var då bara en gammal tjärdal och en dalbastu. Så började han bo i den och röjde upp åt sig litet jord. De stannade där, tills pojken var på det elfte året. Då började fadern tycka, att det inte skulle löna sig att arbeta där, varför han begav sig därifrån, men lämnade pojken kvar. Fadern kom aldrig tillbaka. Pojken bodde ensam och arbetade. Vid aderton eller nitton års ålder gifte han sig med en kvinna, som bodde fyra kilometer därifrån i skogen och var fem och tjugo år gammal. De avlade mycket barn tillsammans, åtminstone fyra pojkar och tre flickor. Inga vägar ledde dit, allt skulle bäras.

När de gamla dogo bort, började deras dotter och måg från Kronoby bruka stället. Man hade det i långa tider utan att betala åt någon. Slutligen tog en kapten Kerrman på Harald reda på, att marken tillhörde honom, och då måste man börja göra tjugo dagsverken i året och hugga tjugo famnar ved. Detta skedde i min farfars tid. Dottern och mågen sökte det till hemman för femtiofem år sedan. Samma släkt är ännu på Dalas. (NB, Forsby, 234).

Sagesman: Gustav Renvaktar.

467.  I Sorvist bodde allra först finnar i några små pörten, men de brände dalar där. Finnarna hade nämligen dalar där överallt. Sedan flyttade min farfarsfar dit i början på 1700-talet från Bränneri(et) i Forsby. Platsen har sitt namn Bränneri därav, att man där förr brände brännvin. Uppe i Sorvist byggde han ett nybygge, som sedan vart ti hemman. Där funnos inga åkrar, när ”nänn” (gammel-mor) och ”dadd” (gammelfar) började bo där, utan bara skog, så att det gick lång tid, innan de fingo odlat så mycket åker, att den gick varvet kring byggningen. Ännu när jag var barn, fanns det stora skogar runt omkring. Ingen väg ledde dit. Under farfars tid började man bygga väg, men den var inte så betydlig då ännu. Under första tiderna fick man bära allt, t.o.m. liken, över en stor blöt äng, som kallas Mellanheden, ut till Kovjoki. Därifrån var dålig kullerväg till Nykarleby kyrka. Finnarna hade gett åt platsen namnet Soravist, emedan där är mycket grus, som på finska är sora. (NB, Forsby, 234).

Sagesman: Sofia Lindqvist.

468.  Harald. Under 1808-års krig fanns det bara två boningshus och en usel koja på hela Harald. Stor skog växte invid gården. Ännu för femtio år sedan (från 1914) växte det timmerskog alldeles tätt invid åkrarna. Ingen landsväg ledde till gården. Vid kyrkan hade man en färja, och där gick vägen över till östra sidan. (NB, Forsby, 234).

Sagesman: Anna Lisa Harald.

469.  Första bonden på Bro bodde vid åliden nära en stor bäck, som kommer från Hökärr. Där ledde bro över, och på så sätt fick hemmanet namnet Bro. Det som nu är åkrar, var då bara skog, och åkrar var det, som nu kallas Storåkern och Holmen.

Sedan delades gården först i två och flyttades längre fram högre upp, och då delades den i fyra. Detta hände redan på min farfarsfars tid, som var född i slutet av 1760-talet. Den nya platsen kallade Dalabacka, emedan där förut varit en tjärdal. Då växte så stor granskog runtomkring, att man inte alls såg ån därifrån. Då gården flyttades till Dalabacka, förstördes dalen, och sedan brände man på Brännan, sista gången på 1850-talet.

För hundrafemtio år sedan (från 1914) var där träsk, varest nu Hemhagen är, och pojkarna brukade skrinna där. De åkrar, som nu kallas Vallhagen, voro då svinvall. Lillåkern var för tvåhundra år sedan så blöt mosse, att korna plägade fastna däri. Uppe i skogen, omkring en fjärdingsväg från Bro, hade man i min farfarsfars tid på Hökärr åkrar, och där hade man skogsrior. Då det inte ledde någon väg dit, måste man lägga rågen i tunnor och slå igen dem och lämna dem där till vintern, då man körde dem hem. (NB, Forsby, 234).

Sagesman: Mattsson.

470.  Gräggfolkare bodde förr nära ryssfolkare vid bäckstranden på norra sidan om bäcken, men redan för hundra år sedan (från 1914) flyttade de högre upp. (NB, Soklot, 234).

Sagesman: Matts Johansson.

471.  Från Gertruds i Larsmo flyttade en hit till Gertruds i Soklot. Platsen som han bodde på, började han kalla med samma namn som sitt förra hem i Larsmo. (NB, Soklot, 234).

Sagesman: Erik Ahlnäs.

472.  Smedsbacka. Lägre nere mellan gamla hamnen och Högbacka bodde i forna tider en kvinna, som hette Oll-Bigg, på en plats, som nu är åker och efter henne ännu kallas Oll-Biggas.

Sedan sålde hon sin del åt en smed. Han flyttade högre upp på andra sidan Högbacka på åbacken. Därefter flyttade man ännu högre upp ifrån ån till den plats, där nu Smedsbacka är. Efter smeden har hemmanet fått sitt namn. (NB, kyrkobyn, 234).

Sagesman: Johan Mårtensson Högbacka.

473.  Nikonen och Gertruds. Efter stora ofreden skall det ha kommit finnar till Ollila eller Gertruds från Lappajärvi och till Nikonen.

De kunde där tala svenska mycket dåligt. Så hände det sig en gång på Nikonen, att pojken, som var på adertonde året, skall gå och ärja [plöja med årder]. Han var i bara skjortan ännu. Fastän han var så gammal. Då hade gumman ropat åt honom: ”Ka int ti påne o sta tärv te!” (Gå inte dit, barnet, och fördärva dig.) Hon menade, att han var för liten och svag att arbeta. (NB, kyrkoby, 234).

Sagesman: Mickel Nikonen, 85 år 1914.

474.  Kuddnäs. På Kuddniss bodde förr, innan där var något hemman, en gubbe, som hette Nils eller Niss. Han vallade folkets kor (koddor) och kallades därför Kuddniss. Och efter honom fick platsen, som han bodde på namnet Kuddniss. Sedan vart där hemman, som sedermera delades i två: Frill och Kuddniss. (NB, kyrkobyn, 234).

Sagesman: Johan Mårtensson Högbacka.

475.  Pär Hinders. (1) Första bonden på Pär Hinders eller Klockars hette Hindrik. Han bodde alldeles nära ån på en plats, som nu kallas Hemåkern. Han gav stället åt sina två pojkar. Dessa flyttade högre upp från ån på samma backe, där nu Klockars är. Först bodde de tillsammans, men när de blevo äldre, blevo de så hätska på varandra, att de sågade byggningen mitt av, och den ena flyttade tjugofem famnar ifrån. Många leder ha sedan dess levat där. (NB, kyrkobyn, 234).

Sagesman: Henrik Forsström, 80 år 1914.

(2) Första bonden hade två söner. Den ena hette Pär och den andra Hindrik såsom fadern. Därav började man kalla stället för Pär Hinders. (NB, kyrkobyn, 234).

Sagesman: Henrik Forsström, 80 år 1914.

476. Högbacka. Det första folket i Högbacka bodde på åbacken. Där hade de tjärdal och gräftade upp åt sig en åker, som nu kallas Söderåkern. Därifrån flyttade man sedan för långa tider tillbaka högre upp från ån.

Till kyrkvärdens ställe kom för flere hundra år sedan en med namnet Musa från Kuortane och skaffade sig 3/8 av hemmanet, men hans släkt har dött ut. Han köpte sin del av en änka, som också hade Nygård söderom staden på andra sidan ån. Hon har byggt stadskvarnen. Ännu när det sker något misstag eller något går sönder, går hon uppdaga (igen) och skådar efter, huruledes det är. Högbacka hade förut fri malning på kvarnen, men min far, som var på tolfte året under 1808 års krig, sade att ryssarna foro av med pappren, och därför har Högbacka inte fri malning mera.

Från Pyrkinäs i Pedersöre kom före stora ofreden en som hette Mick och fick 2/8 av Högbacka hemman. Hans släkt finns inte heller kvar här mera.

Min farfarsfar Mårten kom före stora ofreden hit från Vörå och hade 2/8 av hemmanet. Han hade åtminstone två pojkar. Den ene hette Heik och den andra Mårten. Dessa delade faderns hemman mellan sig. Mårten hade också en son som hette Mårten, och han fick hemmanet efter sin far, och sedan fick jag det. (NB, kyrkobyn, 234).

Sagesman: Johan Mårtensson Högbacka.

477. Kovjoki. (1) I Kovjoki by har folket i Nykarleby trakten allra tidigas bott. Första folket i byn skall ha bott alldeles nära åstranden på den plats, där nu Lassila, Hannula, Pet och Runt äro. Där har man hittat mynt ända från 1400-talet. (NB, Kovjoki, 234).

Sagesman: Jakob Hermansson.

(2) Först var folk från byarna i Kovjoki och brände tjära. Långt upp i skogarna ser man ännu gamla tjärdalar med grova timmerstockar på. Sedan flyttade folk hit från Sundby och Karby i Pedersöre. (NB, Kovjoki, 234).

Sagesman: Johan Westerlund.

478. Biggas hette först Simas efter Simon, den första nämnda bonden som bodde där. Andra var Hans, tredje Gustav och fjärde Jakob, och därför kallade man stället slutligen Simas-Hans-Gustas-Jakopas. Namnet Biggas började man använda för sjuttio år sedan. (från 1914).

Under ofredstider flyttade två stycken från Biggas över till Sverige och kommo aldrig tillbaka. Sex stannade i landet. På ett ställe finnes därför ännu den gamla släkten kvar. Från Sverige flyttade sedemera i våra dagar flera av den gamla Biggassläkten till Amerika, och där träffade de sina gamla släktingar, som kommit från Biggas i Finland. (NB, Biggas, 234).

Sagesman: Jakob Hermansson.

479. En Härmäbo bryter bygd. Den förste, som brutit bygd i Markby, skall ha varit en man från Härmä med namnet Bundsen. Han skall ha stått i förbund med den onde och därav fått sitt namn. Minnet av honom kvarlever i namnet Bundesbacka. (NB, Öb. sv. Komm., 35).

480. Marken. (1) Övre gården eller Marken kallade förr Strömmen och hörde till Härmä Vuoskosk-by. Marken är äldsta gården i Markby, och av den har också byn sitt namn. Här bodde omväxlande svenskar och finnar. Det var nämligen så fattigt, att ingen ville trivas här längre tid före Gustav III. Denne lät nedskatta hemmanet till 1/3 mantal. Förut hade det varit ett mantal. På hans tid funnos två åbor på Marken. Den ena bodde på en plats, som nu kallas Gammelgården på östra sidan om ån, men närmare ån. På det andra stället (berättarens gård) bodde två bröder, som voro Tjörr-Andas söner. Han var en finne från Vindala eller Soini och bodde på västra sidan om ån. Den ena av sönerna flyttade sedan till Forsby Bro och den andra över ån dit, varest fadern hade bott, och då fick hemmanet namnet Nygård. Tjörr-Andan hade åtminstone två döttrar. En dotter började arbeta upp Dalabacka, som är mycket yngre än Marken. En annan dotter kom till Ojala i Jeppo.

Marken kallades förr också för Kärr, men Tjörr-Andan och andra finnar sade Körr, och så fick man namnet Tjörr eller Tjörras.

Sagesman: Jakob Kronqvist.

(2) På Tjörra i Markby skall allra först ha börjat bygga en karl från Vindala, som man började kalla Tjörr-Anda. En gång då han skulle så, kom han tillbaka utan att ha sått, och då man frågade, varför han inte sådde sade han: ”Andan sa åt me, att ja int sku så.” Det där uttrycket om #anda# använde han alltid i sitt tal, och därav började man kalla honom Anda.

Anda hade en dotter, och hon byggde ensam en ria, men den var mycket dåligt byggd, så att man nog kunde se, att den var byggd av en käring. (NB, Markby, 280).

Sagesman: Jakob Kronqvist.

481. Långholmen. (1) Morfar härstammade från Pedersöre, men var linhandlande i Alavo, där han hade köpt sig ett hemman. Han vart också kyrkovärd. Under 1808 års krig foro ryssarna mycket illa fram i Alavo, brände upp många gårdar, bl.a. också morfars. Han själv råkade då vara bort och visste på länge inte av sin hustru och sitt barn. När han äntligen träffade på dem, lämnade han Alavo och flyttade till Markby. Här hade ryssarna också farit illa fram, bl.a. dödat folk på Långholmen. Till detta öde hemman kom min morfar och fick lägre skatt på hemmanet, emedan det var öde. Där var min mor född 1814, men morfar trivdes inte där utan flyttade till Marken, där han dog i slutet av 1840-talet. (NB, Markby, 234).

Sagesman: Juck Nylund.

(2) Under stora ofreden blev Tjörra eller, som man förr sade, Kärr öde och det kom nytt folk. Under 1808 års krig ägde en svensk bonde från Kronoby, Hans Hinriksson, hemma i Alavo. Ryssarna förstörde allt vad han ägde. Och då flyttade han till Långholmen Nygård i Markby. Sedan flyttade han därifrån en fjärdingsväg åt söder till Tjörra eller Mark nummer, emedan Långholm var ett dåligt stenbundet ställe och lite upparbetat. Då fanns det bara två åbor på Tjörra. Nu (1917) äro de åtta. (NB, Markby, 280).

482. De första på Finnenumren i Markby bodde vid Rudbacka på en plats, som kallas Gubbasjälon i denna dag. Fattigt och dåligt hade han. Stora kärr funnos runtomkring såsom ännu, varför det var frostömt, som det alltid varit här. Av kärren fick platsen namnet Tjärra, varav sedan vart Tjörra. Sedan kom en från Gräggfolk, och så vart Rudbacka hemman. (NB, Markby, 234).

Sagesman: Johan Rudnäs.

483. På Finne Rudbacken fanns under 1808-1809 års krig bara en bonde. Nu (1914) äro de fem. (NB, Markby, 234).

Sagesman: Jakob Kronqvist.

484. Strömmens by. Markby och Kovjoki hörde förr till Karby och kallades Strömmens by. Som väg hade man en gångstig till Kovjoki. Kärrväg fick man 1822. (NB, Markby, 234).

Sagesman: Juck Nylund.

485. Den första bonden på Dalabacka. Vid Dalabacka mellan Marken i Nykarleby landsförsamling och Åvist i Purmo finnas gamla tjärdalar, där Jeppoborna förr i världen voro och brände tjära. För omkring etthundratrettio år sedan (från 1917) kom den första bonden till Tjörr i Marken och byggde sin stuga på en gammal dalplats, där nu Hinrik Dalabackas stuga står. Platsen har namn efter tjärdalarna. (NB, Dalabacka, 280).

Sagesman: Jakob Kronqvist.

Fynd och dolda skatter.

Österbotten.

805. Penningar på Holmasberget. I Växal på Holmasberget hittade på 1820-talet en flicka, som ”ännu” lever, två kopparplåtar av två skålpunds vikt. Den ena var fyrkantig den andra mera avlång. De lågo i en liten grop liksom stuckna däri med kanten upp. Den ena tog Sunjus (häradshövding Sundius) och den andra vart såld åt en kopparslagare i staden (Nykarleby). Sedan såg hon inte mera det där stället, om hon skulle ha sökt hur. Någon tid efter så hittade de en tredje kopparplåt på samma berg. Förr skulle en käring, som de kallade ”lissl-mamma”, ha hittat ett förkläde fullt med silverpengar. (MU? R 2 B V, 109).

Sagesman:

Kyrkans män.

Österbotten.

846. Kapellanen Mathesius. På Sorvistmossen i Nykarleby hade prästgården ängar, men då dit inte ledde någon väg, fick man bära allt dit. En gång skall kapellanen Mathesius ha sagt, när han gick dit upp att bära med sitt folk: ”Pankaa kaikki reket (!) yhteen, kyllä minä kannan” (läggen alla grejor ihop, nog skall jag bära). Samme Mathesius höll en annan gång på att göra en ny dörr till rian, och då kom ett hjon och ville ha ett barn kristnat, men han hade menat: ”Inte kommer jag förr, än jag har dörren färdig. (NB, Forsby, 234).

Sagesman: Mattsson

Anm: Nils Mathesius, f. 1772, pedagog i Nykarleby 1803, kapellan därstädes 1810, död 1832.

Religiösa rörelser. Skolan.

Österbotten.

1444. Varför trivialskolan flyttades från Nykarleby. Det berättas, att borgarne i Vasa vunnit landshövdingen för att flytta trivialskolan från Nykarleby till Vasa genom att skänka honom en mycket vacker häst, ”vilken”, menade nykarlebyborna, ”även måtte han varit ganska stark, eftersom han drog hela trivialskolan åtta mil söderut.” (NB, Öb. sv. Komm., 36).

Avrättningsplatser och tingsställen.

Österbotten.

1470. Galgbacken. På Galgbacken omkring tre km från staden halshögg man förr folk. Den sista, som halshöggs, var Garvar-Maj, som hade tagit livet av sitt barn. (NB, Soklot, 234).

Sagesman: Erik Ahlnäs.

Vägar.

Österbotten.

1590. Vägen mellan Kovjoki och Nykarleby. (1) Den äldre vägen från Kovjoki till Nykarleby går först längs sockenrån till Soklot och därifrån till staden. Den nyare raka, stora vägen är inte ens hundra år gammal. För Hundra år sedan (från 1914) ledde bara en gångväg över mossar och berg längs spänger. Lik kunde man inte föra där, men en gång hände sig, att en Herman Tomasson bar ett barnalik under armen den en mil långa vägen till Nykarleby kyrka. (NB, Kovjoki, 234).

Sagesman: Jakob Högdahl.

(2) Vägen till Kovjoki gick förut från sockenrån mellan Karby och Soklot, emedan byn förr hörde till Pedersö. Vägen till Nykarleby var ännu i början på 1800-talet så blöt, att det inte var någon sommarväg utan bara vinterväg. Man fick därför gå bärande med bördor till staden, t.ex. barn som skulle kristnas. Petas Kerimeki-gärdan var ännu ett par tiotal år in på 1800-talet en blöt hjortronmosse. (NB, Kovjoki, 234).

Sagesman: Jakob Hermansson.

Farleder och hamnar.

Österbotten.

1696. Äldre farled till Oravais från Nykarleby. Förr var det sjöväg från Kovjoki längs Sorvistmossen till Köukas i Härmä och sedan därifrån ända till Oravais. Där på denna sträcka är en dalsänka. I Sorvistmossen har man hittat en stor skuta. En gammal gubbe Sjö, Som varit död flere år, berättade, att han, då han var koherde, brukade sitta på stäven av skutan. Detta var för minst åttio år sedan (från 1914).

För sextio år sedan hade en gammal skeppare i Nykarleby bett lotsen Jakobsson att lotsa honom inre faret från Nykarleby till Oravais, men lotsen åtog sig inte att göra det, fastän han nog hade gamla papper. (NB, Markby, 234).

Sagesman: Juck Nylund

1697. Äldre hamnplatser i Nykarleby. Karvik, en äng nära Frostasbacken i Soklot, var förut, kanske ännu på slutet av 1700-talet, hamnplats. Kovjokiborna hade seglationsrätt till Sverige, och här fanns då mycket sjömän. Tidigare seglade man ända till forsen i Kovjoki by och hade där sin hamn. För långa tider sedan seglade man ända in i landet. (NB, Kovjoki, 234).

Sagesman: Johan Westerlund.

1700. Farled till Jinnjärvi. På en karta från 1730-talet stod, att Finne hade fri seglation till Sverige från Jinnjärvi, som är tre km sydväst från Finne. Jinnjärvi är nu omkring aderton km från kusten, och därifrån rinner nu bara en bäck till Kovjoki. Av sjön finnes kvar en liten glad (ställe i sjö, som icke är bevuxet med växter). (NB, Markby, 234).

Sagesman: Juck Nylund.

Åkerbruk och boskapsskötsel.

Österbotten.

1855. Potatisar i fickan. En svensk soldat hade med sig några päron i taskan (fickan) till Nybyggar i Ytterjeppo, och där började man allra först odla dem. Den första tiden bredde man dem bara som smör på bröd. Den tiden fanns där på platsen bara en gård, och bonden vart rik på de där päronen. (JE, Lassila, 234).

Sagesman: Jakob Bärsas.

1856. Kvarnar och grynverk i Marken. En åkerlapp i Marken kallas för ”Gambelkvärnen”. Det var den första åkern. Där fanns förr en kvarn, som var byggd sålunda: ”I åbottnen hade men stående en lodrät stock, som med ändan vilade på en annan stock. Med denna senare kunde man höja och sänka de lodräta stocken. Kvarnvingarna voro fästa nedtill på den lodräta stocken. Övre änden av den gick genom den undre kvarnstenen, som vilade på bjälkar. Övre kvarnstenen vilade på ändan av den lodräta stocken och gick omkring tillsammans med den.

En torpare för sextio år sedan (från 1914) på Lampobacka hade en väderkvarn, som var så liten, att den var byggd på en trästubbe, men på den malde han nog ändå.

Två ”grynverk” hade man i Marken: en stor trämortel eller grynstamp, som finnarna kalla för ”huhmar”, och en järnstång, som var fäst i en sviktande trävippa. Andra änden av den där trävippan var fäst i taket, så att när man stampade gryn, så behövde man inte lyfta upp järnstången utan bara dra ner den. Det ena redskapet var hos min farfar Hans Kronkvist och det andra hos Tjörr-Anders på andra sidan ån. När man skulle stampa, måste man därför alltid gå och låna till grannas antingen stången eller trämorteln. Så litet behövde man förut, men man hade inte något betydligt jordbruk då heller och kunde inte sköta jorden. När man t.ex. dikade, gick man rygglänges, och därför vart dikena så krokiga. (NB, Markby, 234).

Sagesman: Jakob Kronqvist.

Handelsresor.

Österbotten.

1953. Första fiskfjärdingen till Nykarleby. Vid samma tid som Munsala kyrka byggdes [1772–1792], körde man första fiskfjärdingen på slipor från Kantlax till Nykarleby. (MU, Kantlax, 234).

Sagesman: Wilhelm Backlund.

[Jag brukar vilja veta vad det är jag lägger ut, så jag googlade slipor. Det blev sammanlagt två träffar. Denna sida var den ena sidan och denna den andra.]

Hemindustri.

Österbotten.

2010. Bränning av pottaska och tjära. Folket hade inte just något jordbruk här i trakten förr. Äldsta åkrarna åro Backgärdan och Storgärdan på Finne. Mest levde man med tjärbränning. Min farfar (född 1792) och många andra i byn på hans tid brände pottaska, som vintertid kördes till Vasa. Även tjära fördes till salu till Vasa om vintern. Nu brännes det endast till husbehov, men förr kunde åtta till tio dalar brännas på en sommar i byn. (NB, Markby, 234).

Sagesman: Juck Nylund.

Djurvärlden.

Österbotten.

2161. Renfångst i Markby. Renar fick man i Markby ännu under min farfars ungdomstid. Han var född 1792. De hade spår mellan Dalabacka och Marken, liksom harspår. Folket hade liksom ett tömband att hänga från en gren ned över vägen och fick på så sätt renarna fångade. (NB, Markby. 234).

Sagesman: Juck Nylund.

[På senare år har vildrenarna återvänt. Dessa fotade Ulla Linder 2019 vid väg 19 efter ån efter Ylihärmä. ”Potatisodlarna har också sett dem i Jeppo på 'Kyton', d.v.s. mot Markby-hållet.”
Förstoring.

I februari 2023 var renarna lite längre mot Kauhavahållet.
Förstoring.
(Inf. 2023-03-19.)]

2163. Jakt bedrev man förr mycket ivrigt. Björnar funnos i Markby ännu under min farfars tid (född 1792). (NB, Markby, 234.

Sagesman: Juck Nylund.

Kulturnamn.

Österbotten.

2327. Kovjoki har sitt namn efter ån, som rinner genom byn, och som har en skarp fors inne i byn. Ån kallas därav Skarpån, som finnarna ändrade till Kovajoki. (NB, Kovjoki, 234).

Sagesman: Jakob Högdahl.

2328. Biggas. (1) En änka, som hette Brita eller Bigg, som man plägade säga, vart värdinna på det ställe, som efter henne kallas Biggas. (NB, Kovjoki, 234).

Sagesman: Johan Westerlund

(2) Förr när kovjokiborna bedrevo seglation, kunde de så mycket engelska, att de åt en gård gåvo namnet Biggas efter engelskans big, det betyder stor. (NB, Kovjoki, 234).

Sagesman: Johan Westerlund.

2329. Rivas. Alnäs i Soklot har som binamn Rivas, emedan en från Rivas i Pedersö Läpplax flyttade dit i medlet av 1700-talet. (NB, Soklot, 234).

Sagesman: Erik Ahlnäs.

Namn givna i anledning av en olyckshändelse.

Österbotten.

2646. Brudholmarna vid Frösö. Mitt i sommaren kommo tre stora kyrkbåtar från Vöråtrakten genom skären vid Nykarleby. Ett brudpar, åtföljt av ett stort brudfölje, var på väg till Pedersöre kyrka för att vigas. På grund av vindstilla lägger man till vid den största av sju småholmar vid Frösön. Brudgummen föreslår, att bröllopet i förväg skall firas här på holmen, och så begynner ett vilt dryckeslag. Män och kvinnor falla slutligen, överväldigade av ruset ned, den ena här, den andra där. En rasande storm bryter lös, och brud och brudgum jämte hela bröllopsföljet om komma. (Karsten, Lehnwortstudien, 39).

(2) En gång om sommaren foro de från Oravais till Pedersö att vigas. Så vart det storm, och de förliste vid en plats, som nu kallas Brudholmarna, i Nykarleby skärgård. (NB, Soklot, 234).

Sagesman: Erik Ahlnäs.