2.8. Farbrorn i dörren vid Bokhandeln

Farbrorn i dörren vid bokhandeln stod och tittade ut mot torget i den solstekta sommareftermiddagen. Kanske för att få se litet av folklivet och vad som försiggick där. I grannhusets portöppning höll en sjuårig pojke på med att lära sig cykla. En vinglig tur ned mot farbrorn i dörren, sen tillbaka igen. Grabbade tag i el-stolpens två rundjärnsstag. Tittade ned mot farbrorn i dörröppningen. Farbrorn tittade tillbaka. Kyrkuret slog sina halv- och heltimmars slag. Solvärmen var bedövande. Farbrorn i dörren stängde den och låset klickade till. Ingen av de två hade sagt något åt varandra under timmarna som gått, endast tittat på varandra i brist på något intressantare att fästa blickarna vid. Efter någon minut såg pojken hur farbrorn släntrade längs Kyrkogatan förbi klockstapeln och förbi rådhuset.

Josef i dörren och tittar mot torget

Visst kände de två varandra sen tidigare, för något år tidigare hade pojken plockat scillor på farbrorns gräsmatta och då hade farbrorn kommit ut och förebrått honom för det och frågat vems pojke han var, och då han sagt det sade farbrorn att man måste fråga om lov först innan man plockar blommor på andras gårdsplan.

Och nog visste pojken att farbrorn var bokhandlarn, som mamman köpte sagoböcker hos och gratulationskort till systerns bemärkelsedagar. Dessutom brukade farbrorn besöka den snälla Maria-tanten i lillbyggnaden på samma gårdsplan där pojken själv bodde. Men att hon var farbrorns syster visste inte pojken, däremot visste han att två barn från Sverige, Stefan och Suzanne varje sommar kom och hälsade på tanten och bodde ibland hos henne. Och att de på något sätt kände bokhandlarfarbrorn.

Några år senare hade pojken, som blivit bekant med en pojke som bodde på samma gårdsplan där bokhandeln fanns, börjat säga god dag ibland åt bokhandlarn och någon gång vågat titta in i bokhandeln, om den blida lilla tanten Gerda stod bakom disken. Den andra tanten Tyne hade så skarp blick, så om hon stod bakom disken var det bäst att veta vad man skulle fråga efter. Farbrorn Josef tog hand om de vuxna kunderna, mest lektorer och lärare från seminariet och normalskolan. Det som pojken mest köpte var Levande Livet, småningom Alibi-magasinet. Men det fanns någon gång annat som även fascinerade i ”Josef Herlers bokhandel”, som pojken lärde sig att butiken hette. Där fanns ett svärd med svartlackerat handgrepp och guldbronsad parerbygel. Det måste absolut inköpas och nu var det bokhandlarn själv som tog hand om affären. Det svärdet hängde med hos pojken i ett par decennier. Det andra föremålet som inhandlades något år senare var en spansk gallion, som ännu hänger i sommarstugans tak, målad och dekorerad av Josef själv. Det klarnade endel år senare. Skålar, skrin, skedar och namnskyltar dekorerade av Josef såldes likaså i bokhandeln, men dem köpte närmast vuxna som förstod sig.

Bland dem kända stadsbor som den cigarrökande Oskar Holmqvist, överläraren Otto G. Holmberg, lärarinnan Ellen Backman och Juthbacka-fröknarna Backman och rektor Åhman. Och dessutom alla seminarister, som försökte tala fint men talade dialekter som lät som främmande språk.

Lars Pensar vid 7-års ålder

När dagen tog slut och Josef, ibland efter det dörrlåset klickat till, kommit ut på gatan genom kvistdörren på gårdssidan, tog han en nordlig riktning längs Kyrkogatan, kom fram till Floraparken, och där om inte förr, kastade han en blick över axeln för att se om någon syntes bakom, gick sen tvärs över gatan mot apoteket, kastade ännu en blick bakom sig innan han längs Borgaregatan vandrade upp mot den butik där han kunde inhandla söderns söta och eldande njutning. Om han inte sett sig om under promenaden gick vandringen till hans skötebarn, museet vid Norrtull, det som skulle bli ett av hans livsverk.

Bland damerna i bokhandeln syntes ibland en liten, ”pepprig” kvinna som förde ingående diskussioner med Josef, småskollärarinnan Stella Ahlskog. Hon hörde till Josefs skådespelargarde och kom tydligen väl överens med Josef, för hon hade i decennier roller i hans historiska återblicks-uppsättningar. En gång, på väg till en sådan i Rummelbacken och på cykel, såg hon inte ett uppspänt rep över gatan i Häggbloms hörn, utan fick repet mot halsen och kastades omkull med cykeln ovanpå sig. Upprörd och ilsken kom hon, dammig och tilltygad på benen. Men hem gick hon inte utan raka vägen till spelplatsen mellan de två stora stenarna. Läste lusen av arrangemangansvarige Josef, och spelade sedan rollen med bravur.

På 50- och 60-talet förekom intressanta sterbhusauktioner i de gamla husen i staden. Då var Josef oftast på plats, både före och under auktionen. Vad som hände före auktionen kan jag ana mig till, och under auktionen hände det då och då att man såg Josef göra tecken åt mäklaren Lennart Blomström, ibland åtföljt av en hög viskning ”till museet”, och då avbröt Lennart budtagningen och objektet smögs iväg till Josef – till den övriga auktionspublikens förtrytelse.

Under pojkens skolår var kontakten mestadels i inköp av ett otal läroböcker, och då Thalias tiljor inte passade pojkens fötter, fanns det ingen orsak till samarbete. Men ett antal elever kan tacka Josef för sin väg till scen och konst.

Åren gick och Josef blev mer eller mindre en ”äldre bekant mänska” som man kunde prata några ord med på gatan då man möttes. Det var innan man själv blev motortransporterad. För Josef gällde apostlahästarna livet ut. Jag har inget minne av att ha sett Josef ens på cykel.

Sista gången jag träffade Josef var en blåsig kväll med hala gator, sportlovstiden, och på Kyrkogatan i höjd med Normens vaktmästarbostad.

I en till synes alltför stor, sliten paletå, kom han på väg hemåt, mitt på gatan där det inte var så halt. Hans ansikte var så avmagrat och med blåröda fläckar, ögonhålorna verkade alltför vida för hans ögon. Andhämtningen var ansträngd och då vi började prata var hans röst skakig. Han beklagade sig över hur kallt han hade i huset, hur besvärligt det var att ta sig fram gående på vintern. Det var uppenbart en nedslagen och nedstämd Josef, och det blev det sista intrycket av honom, som stannat kvar i minnet.

Var det kanske ödet som sammanknöt de två hädangångna tidsmässigt, när några veckor senare Josefs dödsannons var införd i det sista egentliga numret som utkom av tidningen Österbottniska Posten, den tidning som kom att bli jämngammal med Josef och i vilken under decenniernas gång, hundratals av Josefs publikframgångar och framträdanden skildrats och med vilka han berikat, inte enbart Österbotten utan hela Svenskfinland!

Epilog:

Några år in på 1980-talet kom en påringning från polisstationen i staden. Ett dekret hade tillställts, att allt arkivmaterial och annat som inte längre behövdes på lokalnivå skulle sändas till länet för vidare åtgärder. Jag gick dit en smällkall vinterdag, fick se det som blivit över, några smidda fotbojor och en Bibel med inklottrad förnekelse av ett brott. När jag var på väg att forsla bojorna till museet, kom efter någon tvekan fru K. med något i handen och sade: ”När vi skickade iväg alla begagnade pass som skulle inlämnas, begick jag nog ett tjänstebrott, jag kunde bara inte sända iväg Josef Herlers pass”.

Det finns idag på museet och innehåller bevis för att Josef fick uppleva en livsdröm – passionsspelen och besöket i Oberammergau i Bayern.

Och tjänstebrottet preskriberas härmed!