Juthbacka i 350 år

av

Maj-Britt Höglund

Krönika

1654 Hemmansnamnet Juthbacka nämns för första gången i mantalslängderna. Hemmanets storlek uppgick till 1 2/3 mantal. Först 1660 antecknas ägarna, arvingarna efter borgmästaren Josef Jakobsson Munselius. Han hade tagit över hemmanet 1631 efter borgmästaren Gabriel Ljungson.

1660 Hemmansklyvning definierar hemmanet Juthbacka till det område som ännu i dag är Juthbacka. Namnet är troligen en dialektal form av det gamla svenska substantivet gjuta, med betydelsen sank däld (professor T. E. Karsten). Fram till början av 1700-talet skrevs namnet Juutbacka, sedan antogs nuvarande stavning.

1664 förvärvas hemmanet av hauptmannen Johan Persson Forsman. Han var född i Sverige 1626, blev student i Uppsala 1644 och hauptman 1659. Han skulle bli den finländska stamfadern för släkterna Forsman, Koskimies och Yrjö-Koskinen. Juthbacka skulle förbli i släktens Forsmans ägo fram till 1713, då det såldes till befallningsman Reinhold Bullich. Han i sin tur sålde till kapten Eric Blom år 1713 och kaptenen sålde det vidare åt Daniel Kempe.

1714 bränns gården ner av ryssarna. Under de kommande 80 åren efter Stora ofreden bor ingen på Juthbacka, ägarna är borgare som bor inne i staden.

1725 Daniel Kempe, rådman i Nykarleby, köper Juthbacka hemman som då låg öde och för ”fäfot”. Skattefrihet beviljades för 9 år. Kempe som var född i Gamlakarleby 1692 flyttat till Nykarleby som handelsbiträde och blir senare själv handelsman. När han dör 1739 övertas hemmanet av hans änka Helena Calamnius, dotter till kapellanen Joseph Calamnius i Kalajoki.

1761 övertas hemmanet av sonen Samuel Kempe, också han handelsman och rådman. Sköttes efter hans död 1788 av hans nio barn. Hemmanet överlåts flera gånger mellan syskonen.

1813 Löjtnant Carl Backman köper hemmanet men får vid tinget den 23 april problem med lagfarten. I bakgrunden finns de många bytena mellan syskonen Kempe. Köpet vann sedan laga kraft den 3 maj 1815, men fastebrevet togs ut först 29 oktober 1822. I köpebrevet nämns särskilt en kryddgård som förmodligen var både stor och givande; säljaren fick in en passus om att hälften av avkastningen under den första sommaren skulle tillfalla honom.

Carl Backman
var den yngsta av tre bröder, född 17 augusti 1770 i Stockholm, fadern hade buskap både där och i Gamlakarleby . Men släkten Backman hade sedan början av 1600-talet, möjligen redan från slutet av 1500-talet, sin boplats i Laihela och Gamla Wasa, dagens Korsholm. Hemmanet hette ursprungligan Pakkala, sedermera Backala, därav släktnamnet Backman. Både en rådman och en borgmästare ur släkten kom att verka i Gamla Wasa.

Carl Backman är två år gammal då fadern dör 1772 och då vistades han och modern i Kristina, Savolax. Som 17-åring återfinns han hos en bror i Kupio. Sin militära utbildning får Carl Backman vid Karelska frikåren inom den svenska armén och inom frikåren hade han vid 18 års ålder avancerat till sergeant. Han deltar i Gustaf III:s Campagne 1788—90, förflyttas till Savolax lätta regemente som fältväbel och tar avsked från armén 1793, som nybliven fänrik.

Han flyttar till Brahestad tillsammans med en av sina bröder. Där fick de handelsrättigheter och gjorde affärer med bl.a. tjära. År 1800 flyttade han till Nykarleby, där magistraten beviljade honom motsvarande rättigheter. Helt friktionsfritt gick det inte, de ”äldste” ansåg att det redan fanns tillräckligt många handlande i staden.

Först köpte han Israel Kempes gård vid det s.k. kyrkotorget och fortsatte dennes handelsrörelse fram till 1812.

Han fick löjtnants grad 1808 och deltog i 1808—09 års krig som ”skaffare” dvs proviantör och det uppges att han försörjde just den här som slogs vid Juthas. Han hade bedrivit jordbruk vid sidan av köpenskapen, han hade köpt ett hemman och jordbruket intresserade honom allt mer, trots att han bodde kvar i sitt hus i staden. År 1814 flyttar han ut till Juthbacka och han kommer att förstärka sin gård genom en rad hemmansaffärer och markbyten.

1817 låter Carl Backman uppföra en egen kvarn och en såg. Sågen användes för att såga virket när själva gården skulle byggas. År 1823 fick han också tillstånd att såga ”till afsalu”.

Uppfarten till Juthbacka gård kantas av björkallén. På tidiga bilder av den gustavianska byggnaden syns nyplanterade björkplantor och området framför huset verkar före det att ha varit öppet, med gräsmatta och blomrabatter. Foto: Maj Britt Höglund.

1821 Ny karaktärsbyggnad byggs i gustaviansk stil med raka linjer i pilastrerad fasad. Taket är ett mansardtak ur vilket ett fönsterparti springer fram, krönt högst upp av ett ovalt fönster.

Ritningarna är osignerade, men representativa för tidens stil. Herrgårdsbyggandet hade tagit fart på nytt efter ofredsåren under det föregående seklet. Byggnaden betraktas som harmonisk, värdig och klassisk och gårdsplanen omgavs av fristående flygelbyggnader.

1823 Ett ”vidlyftigt syneinstrument” från detta år räknar upp de byggnader och anläggningar som finns på hemmanet :

[Förteckningen fanns sedan tidigare.]

1834 löjtnanten dör i förtid och gården övertas av hans hustru, Brita Regina Hedenskog, född Ferngren, snickardotter från Kaskö. Hon betecknas som energisk och ”amper”; drängarna lär ha ritat karikatyrer på stallväggen av henne med piskan i högsta hugg.

1830-talet och början av 1840-talet med Regina Backman blev Juthbackas ”glada tid”. Handel och musikliv blomstrade i staden, stadens förnäma damer och herrar spelade teater, sjöng och dansade. Juthbacka var ett centrum för musiklivet och tullförvaltare Lundmark den samlande gestalten. Tullförvaltaren hade både piano och en flygel med klockspel och svarade för de musikaliska soaréerna på Juthbacka, tillsammans med damerna som tog pianolektioner för fru Downer.

Exempelvis för vintern 1840—41 planerades tolv soaréer, varav sex med dans, de övriga med musik, teater, tablåer och kostymeringar. Som utomhusprogram ordnades däremellan utfärder eller slädpartier. Z. Topelius var en flitig och välsedd gäst och när han den 19 september 1837 lämnade Nykarleby för Helsingfors skriver han ”men till Juthbacka rymde några ögonkast”. I hans dagböcker nämns ofta ”flickorna på Juthbacka”.

1843 inleds en rad olyckor för staden och dess invånare, med konkurser och dödsfall. Nödårens fattigskaror drar längs vägarna.

1844 gården övertas av dottern Carolina Backman, gift med häradsskrivaren Gustaf Adolf Kjellman. I några generationer, fram till 1927, skulle gården tillhöra ättlingar till Carl och Regina Backman

1858 Nykarleby brinner den 12 januari och bland andra byggnader kyrkan, Kuddnäs och Juthbacka klarar sig.

1885 köps gården av sjökapten Herman Backman vars hustru var född Kjellman. Efter hans död sköts den av änkan, sedan av barnen fram till försäljningen 1927. Gårdens öden och användning, liksom hyresgästerna, skiftade.

1904—19 var Juthbacka uppfostringsanstalt för lytta barn, grundaren hette Netta Heikel från Jakobstad. Från år 1907 var Nykarleby Marthaförenings styrelse formell upprätthållare av skolan som utbildade många duktiga hantverkare. [Juthbacka arbetsskola av Erik Birck.)

1927 köps gården av läkarparet Woldemar och Elisabet Backman. Bägge gjorde banbrytande insatser för att modernisera sjukvården i landsdelen.

Woldemar Backman var född 1870 och hade tillbringat sin barndom på Juthbacka. Han blev student 1888, med. och kir.dr. 1899. Han hade varit kommunalläkare i Pedersöre och blev 1907 stadsläkare i Jakobstad, med om att grunda Malmska sjukhuset. 1917 blev han första stadsläkare i Vasa och 1918 fick han professors titel. Tog år 1920 tillsammans med konsul Harry Schauman och ett 30-tal andra initiativet till bildandet av Svensk-Österbottniska samfundet. Blev 1923 provinsialläkare i Nykarleby distrikt. Han var också ivrig släktforskare och publicerade år 1927 skriften kallad Jutbacka.

Elisabeth Backman var född 1870 i Jakobstad, tog studenten 1891, påbörjade medicinstudier, gifte sig och slutförde sedan studierna 1903. Hon var läkare vid Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad i två repriser och blev 1923 stadsläkare i Nykarleby. Hon grundade och förestod 1906—17 ett eget barnbördshus i Jakobstad.

1945 Elise Söderström köper Juthbacka. Hon är kusin till Woldemar Backman och liksom denne barnbarnsbarn till Carl Backman. Hon har en idé om att gården skulle kunna fungera som pensionat eller vilohem.

1951 den första juni, öppnar Juthbacka semesterhem dörrarna för den verksamhet som skulle bli känd som ”Mors vila”. Verksamheten hade samlat krafter och organisationer i hela svenska Österbotten och den skulle pågå fram till hösten 1975.

1962—1974 Sista föreståndarinnan

Den 8 september 1962 kom Anna-Brita Fredriksson till Juthbacka som föreståndarinna. Också nu hade Anna Bergman agerat talangscout och det var hon som hittade Anna-Brita på Korsholms skolor.

— Tre personer jobbade på Juthbacka när jag kom, berättar hon. En kock, en köksa, en husa.

Anna-Brita och Birger Fredriksson blev de sista förvaltarna på Juthbacka. Hon förestod den verksamhet som blev känd som ”Mors vila”, han byggde upp campingen och stugverksamheten. Foto: Maj Britt Höglund.

Andelslaget Juthbackas vänner hade bildats för att stöda ekonomin och samla medel. Sedan bildades Semesterfrämjandet i Österbotten, där alla olika organisationerna var representerade, för att man enklare skulle kunna få stödpengar från till exempel Penningautomatföreningen.

— Vi fortsatte med verksamheten enligt de tidigare riktlinjerna. Husmorssemestrarna vintertid, och kurserna. Och så bröllopen, Juthbacka var en verkligt populär plats för bröllopsfester, säger Anna-Brita.

— De österbottniska organisationerna var lojala och förlade olika kurser och ”dagar” till Juthbacka. Församlingsförbundet, marthadistriktet, Enigheten. Vi hade också mindre privta middagar, släktträffar och födelsedagsmiddagar.

Anna-Brita minns att Juthbacka hade sina stamgäster, äldre ensamstående damer från södra Finland som kom varje år.

— Sommartid fanns det inte utrymme för husmorssemestrarna. Då hade vi fullt, med sommargäster och med campare.

Anna-Britas man Birger Fredriksson började arbeta upp campingområdet, som blivit populärt. Pressen på området blev allt hårdare och service efterfrågades. Birger byggde först ett serviceskjul, sedan servicehus och stugor. Simbassängen var efterfrågad och efterlängtad när den blev klar 1973.

Det förstorade och moderniserade köket var på sin tid en stolthet för Juthbacka. I dag är köket hopplöst nedslitet och passerade senaste sommar nätt och jämnt hälsoinspektionen.

1975 Konkurs i förtid?

Året innan hade den nya restaurangutbyggnaden blivit klar. Den hade krävt stora investeringar och enligt tidens sed hade Alko hårda regler som villkor för alkoholrättigheterna. Det skulle vara både vinkassa och hovmästare. Personalkostnaderna ökade.

— Vi hade 50 bröllop i året bokade, berättar Anna-Brita. Praktiskt taget ett var helg. Vi hade julfester och vi hade farmarorganisationerna som var starka vid den tiden.

— Slaget kom hösten 1975, fortsätter hon. Johannes Weegar avgick som ordförande och Jan-Erik Frostdahl kom i stället. Han var obarmhärtig; det första han kungjorde var att Juthbacka inte kommer att gå runt och att allt skulle sättas i konkurs.

Anna-Brita och Birger har gått igenom ett personligt sorgearbete efter konkursen och gått vidare till andra uppdrag. Men när hon ser tillbaka är hon övertygad:

— Vi hade en chans att lyckas. Juthbacka sattes i konkurs för snabbt.

— När konkursen kom hade vi en hel poliskurs inbokad för vintern. Vi hade också 75.000 mark outtagna PAF-medel.

— Verksamheten hade kunnat gå vidare, med ett antal mindre ändringar, säger Anna-Brita och Birger Fredriksson. Juthbackas öde är sorgligt.

Det gustavianska möblemanget i stora salen på Juthbacka omhuldades omsorgsfullt. Efter konkursen 1975 och sedan staden övertog gården placerades möblerna från Juthbacka på olika håll. Det vita möblemanget flyttades till Kuddnäs, där det inte längre finns utställt.

Anna-Brita Fredriksson har gjort en skiss över Juthbackas bottenvåning och dess möblering. Hon kommer exakt ihåg var möblerna stod och hur de såg ut och hon kan namnge dem alla; biedermayermöblemanget som nu står i skolkansliet i Nykarleby, det vita gustavianska som for till Kuddnäs men inte längre är utställt, pianot som enligt uppgift finns inom skolväsendet i staden.

Efter konkursen tog Nykarleby stad över Juthbacka med alla anläggningar. Sedan dess har olika intressen kommit och gått kring Juthbacka. Privata har tagit över, men staden har på nytt fått träda till. Restaurangen och campingplatsen har i olika skeden varit uthyrda till olika personer och bolag, ett samarbete med studentbostadsstiftelsen i Vasa gav studentbostäder för konstskolestuderande och huvudbyggnaden ställdes i ordning för film- och videoundervisningen. Användningen blev kortvarig.

De senaste fem åren har Juthbacka ägts av en privatperson, som inte förmått investera och nu bjuder ut anläggningen till salu.

 

Pilastrarna i gustaviansk stil är stabila men kräver snar renovering.

Moderna lampor smälter elegant in i trädgården kring Juthbacka. Foto: Maj Britt Höglund.

2003 Rädda Juthbacka!

I stort sett allt behöver renoveras, förfallet har fortgått under årtionden. Simbassängen har de senaste åren varit tom eftersom den inte motsvarat hälsoföreskrifterna [fylldes igen sommaren 2010 – tror jag det var], campingen servicehus kräver renoveringar plus vatten-och elarbeten. Restaurangköket är litet och så nerslitet att det senaste sommar med knapp nöd klarade hygiengranskningen. Men huvudbyggnaden, pärlan, bör kunna återställas efter den ovarsamma renoveringen för konstskolans behov, då moderna material sattes in och el- och datakablar enligt uppgift drogs rakt genom timran. Uppfattningarna om hur stor skadan är varierar, från ”rena eländet” till ”kan återställas”.

Juthbacka kan räddas och Juthbacka bör räddas. Men ingen privatperson och inget enskilt bolag har eller vill anslå de resurser som krävs för att både renovera anläggningarna och få verksamheten att gå runt.

Juthbackas vandring från bolag till bolag av det mera optimistiska men mindre seriösa slaget måste stoppas. Diskussionen om Juthbackas framtid måste lyftas upp på en ny nivå. Det har också skett i och med beslutet i stadsstyrelsen i Nykarleby den 25 augusti 2003.

Grunden för en framtida verksamhet bör ligga i en ägare med resurser och vilja att arbeta för en svenskösterbottnisk samlingsplats, ett finlandssvenskt rum. Det betyder en stiftelse eller en fond, möjligen med Nykarleby stad som en stödjande intressent. Ägaren uppgift skulle vara att äga och förvalta anläggningen och samtidigt använda den för att främja sina egna kulturella och samhälleliga målsättningar. Restaurang-, hotell-och campingverksamheten kan läggas ut på privata bolag.

Men grundidén måste vara kulturpolitisk: Ett kulturcentrum, ett kunskapscentrum, ett kurscentrum. Ett konstcentrum som stöder konstutbildningen i staden, med ateljéer och utställningsutrymmen som knyter konstnärerna till nejden också efter avslutad utbildning? En central för finlandssvensk kunskap och för kontakter med andra språkliga minoriteter i Europa?

Alla de organisationer och företag som i tiden stödde Juthbacka har inte avvecklats eller uppgått i större enheter. En del finns kvar, andra har kommit till.
Det hänger på om lojaliteten. Och kvaliteten.

Trots åratal av vanskötsel har Juthbacka, märkligt nog, kvar sitt goda rykte. Juthbacka är ett begrepp. Begreppet kan få nytt liv.

Hösten 2003 Ny stiftelse bildas för Juthbacka

NYKARLEBY Staden köper in Juthbacka herrgård. En stiftelse bildas för herrgården. Staden anslår 500 000 euro i kapital för stiftelsen. Det beslutet fattade stadsstyrelsen i Nykarleby vid sitt sammanträde i går eftermiddag.

Det var en glad Gösta Willman som i går informerade om beslutet:
— Stadsstyrelsen beslöt att för en under bildning varande stiftelses räkning köpa in Juthbacka herrgård.

Säljare är Juthbacka Invest Ab, vilket i praktiken är liktydigt med bolagets enda ägare, Nils Sandvik i Nykarleby. Köpesumman är 200 000 euro och finns inräknad i anslaget på 500 000 euro som den blivande stiftelsen får som kapital.

Stiftelsens arbetsnamn är ”Juthbacka centrum” och dess ändamål är att bevara och utveckla herrgårdsmiljön och stöda verksamhet i anslutning till gårdens historia, kultur och miljö och dess funktion som finlandssvenskt kulturcentrum.

— Inledande diskussioner har förts med andra finlandssvenska fonder och organisationer som kan tänkas vilja gå in i den nya stiftelsen, säger stadsdirektören.

Stadsstyrelsen utsåg också de personer som från Nykarlebys sida skall sitta i styrelsen för den blivande stiftelsen; stadsdiektören Gösta Willman, fullmäktiges ordförande Allan Blom, stadsstyrelsemedlemmen Jan-Erik Högdahl. Det finns alltså plats för minst två personer till, som kan representera andra fondintressen.
Det första stiftelsen får ta itu med redan i höst är att låta reparera läckande tak.

Fullmäktige i Nykarleby kommer samman till extra möte torsdagen den 4 september för att välsigna beslutet.

— Vi har redan hunnit få positiv respons, säger Gösta Willman. Det här har lyft upp frågan om Juthbackas framtid och öde på en helt annan nivå.

Teater på Juthbacka

1830-talet: Juthbacka var centrum för musiklivet i nejden. Teater spelades, tablåer uppfördes och bl.a. Z. Topelius deltog.

1971 traditionen med friluftsteater sommartid inleds med ”Österbottningar”. Initiativtagare var Nykarlebynejdens ungdomsförening och Majlis Granlund regissör. Namnet Juthbacka Teater arbetas in under de 13 år som följer. Läktare för 600 personer byggs på älvstranden.

1984 Charley's tant blir Juthbacka Teaters sista uppsättning på älvbranten. Teatergruppen flyttar inomhus till gamla biografen Scala och epoken med sommarteater ebbar ut.

Källor:

Backman, Wold. Jutbacka, några anteckningar. Särtryck ur Nykarlebynejden. Släkter och gårdar II. 1985

Fredriksson, Anna-Brita, nedtecknade årtal och minnen, handskrift, maj 2003

Mannil, Ragnar, Juthbacka jubileumsskrift, Juthbacka semesterhems förlag, Nykarleby 1961

Pipping, Gunn i privat brev 14.9.2003 om släktskapen till MBH

Willman, Gösta Kulturellt utbud och kulturvanor i Nykarleby, SLS forskningsrapporter n:o 35/1979, Svenska litteratursällskapet i Finland

samt

Juthbacka Teaters historik 1971—84

Bilaga

Husbönderna på Juthbacka
[Ägarlängden fanns sedan tidigare i Juthbacka av Ragnar Mannil.]