John Nylund
———————————————————————————

E N  M I N N E S S K R I F T
Ö V E R  J O H N  N Y L U N D S  L I V
O C H  V E R K S A M H E T

O S C A R  N I K U L A

F ö r o r d
———————————————————————————

Denna anspråkslösa minnesskrift över John Nylund har tillkommit som en hyllningsgärd av tacksamma barn. Den bygger i huvudsak på muntliga meddelanden av släktingar och minnesgoda vänner. De enda skrivna källor, som anlitats, äro en dagbok, förd under Amerika-resan, och en brevbok från Vasatiden. Boken är sålunda icke avsedd att ge en uttömmande skildring av John Nylunds affärsverksamhet, ej heller vill den djuploda hans personlighet. Dess uppgift är rätt och slätt att hedra minnet av en god fader och framstående köpman, av en viljestark man, som enbart med hjälp av personliga egenskaper arbetade sig fram till en ställning och skapade en fast grund för sina barn att bygga vidare på. Helsingfors, i juni 1943.

OSCAR NIKULA.          

H ä r s t a m n i n g  o c h
b a r n d o m s h e m
———————————————————————————

JOHN NYLUNDS fädernesläkt, Sjöbergarna, härstammade från Monäs by i Munsala socken, en karg skärgårdsby med mager och stenig åkerjord, men med rika fiskevatten utanför de låglänta stränderna. Vi kunna följa släkten bort till stora ofreden, till Johan Sjöberg, som var tre år, när landet äntligen fick fred efter de många krigsåren, och som blev så gammal, att han såg nästa sekel födas. Vad vi veta om Johan Sjöberg är inte mycket: att han var gift med Christina Jakobsdotter och att han framlevde sina dagar på hemmanet Flygar n:o 6. Hans ättling Johan Johansson är redan något mera än ett namn i kyrkböckerna. Han tar form för vår inre syn som en man med starka nävar och ett något hetsigt lynne, en känslomänniska, som kunde låta stundens infall skena i väg med förnuftet.

Flygars i Monäs.
[Beskuren i över- och underkant.]

Johan Johansson var gift med Maja Lovisa Nilsdotter och hade med henne elva barn. Det blev trångt i stugan, där de många telningarna växte upp, och barnen begynte därför tidigt söka sig hemifrån. Nils och Brita bosatte sig på Åland, Johanna Sofia tog Gud i hågen och reste ända bort till Kalifornien, men Johan, Isak och en tredje bror slogo sig beskedligt ned i den närbelägna staden Nykarleby. När barnen blivit vuxna, började de ta sig tillnamn, inte samma namn för all del, ty smaken kan ju växla inom en så stor familj. Johan kallade sig Sjöblom och Anders upptog det gamla familjenamnet Sjöberg. Bröderna Karl och Isak enades i varje fall om namnet Nylund.

Isak Nylund var John Nylunds far. Han hade flyttat in till Nykarleby år 1879 och hade nästan genast gift sig med Lovisa Annasdotter Högbom. De nygifta inredde sitt hem i den så kallade Jutbacka-kroken, en bostadstomt, som de arrenderade av häradsskrivaren G. A. Kjellman, ägare till Jutbacka skattehemman i Nykarleby sockens kyrkby. För Lovisa var det nästan som att stanna hemma, ty här hade hon bott med sin mor, Anna Högbom, som hade byggt sig en stuga på platsen och öppnat basturörelse för nykarlebyborna. Isak och Lovisa köpte sin stuga färdig från Forsby i Pedersöre och skaffade sig odlingsjord genom att köpa tre och ett halvt tunnland av staden. När de sedan hade fått ett par kor och får, en gris och några höns i fähuset, var grunden till familjens bärgning lagd. Så återstod det att förtjäna kontanter för de löpande utgifterna. Isak tog hyra som skeppstimmerman och blev en sällsynt gäst i Jutbacka-kroken. Han seglade mest på amerikanska fartyg och kom att vistas så mycket i den kaliforniska hamnstaden S:t Diego, att den blev honom en andra hemort.

Hemma stretade Lovisa med jordbruk och hushåll. Modern Anna Högbom hjälpte till genom att sköta barnen och ladugården, så att Lovisa fick tid att sy och på det sättet bidra till familjens knappa uppehälle. Efter elva års sjöliv kom Isak hem med bruten hälsa och kunde sedan inte mera tänka på att gå till sjöss. Han fick nöja sig med att bygga båtar och sy segel på landbacken, men snart orkade han inte heller med det och när sju år gått, dog han, fyrtiotre år gammal. Lovisa fick nu en tung försörjningsbörda att bära. Vid det laget hade dock äldsta sonen John redan uppnått den åldern, att han kunde hjälpa sin mamma.

	Lovisa Nylund.		Isak Nylund.

Som den äldsta i syskonskaran och enda sonen blev John tidigt sin mammas stöd. Han kan inte ha varit stor, när han fick börja gå ärenden och passa småsystrarna. Av dem dog Elna Maria i späd ålder, men de andra växte upp och skulle ha sin uppfostran i Herrans tukt och förmaning. Lovisa var en gudfruktig kvinna. Luthers postilla var hennes fröjd i medgången och tröst i motgången och på söndagarna gick hon i kyrkan med hela sin familj. Då mannen under förra delen av deras äktenskap mest låg till sjöss, kom barnens uppfostran i huvudsak att vila på henne. Det var väl även hon som sörjde för att John kom i skola, när han hade åldern inne.

John hade turen att komma till en mönsterskola, normalskolan i Nykarleby, som arbetade i samband med seminariet. På den tiden var K. F. Spolander normalskolans föreståndare. Skolans lärare fingo i John en duktig och intresserad elev. Historia och modersmålet voro hans favoritämnen, men vad han fick veta under lektionerna tillfredsställde honom inte. Han besökte därför flitigt skolans lånebibliotek och läste där allt, som intresserade honom. Teckning, sång och gymnastik voro inte hans starka sida, men i skönskrivning utmärkte han sig så, att klassföreståndaren en gång gav honom förtroendeuppdraget att utskriva klassens betyg. När John i juni 1893 utdimitterades från normalskolan, hade han nior och tior i alla kunskapsämnen, varför det säkert inte gick honom djupt till sinnes, att man gett honom fyra i sång.

Monäs-liden i Munsala.

Den framstående skoleleven John var alls ingen innesittare och enstöring. Visst kunde det hända att kamraterna fingo vänta på honom, när de kommo för att locka honom ut till lek och rackartyg, men då var det inte läxboken som höll honom kvar utan mor Lovisas goda gröt, som han aldrig slarvade med och som gjorde hans kinder runda. Men när sista skedbladet var ätet, kom »feit John» ut till de otåliga kamraterna och så bar det av ut i skog och mark eller ner till älven, som vinter och sommar övade sin dragningskraft på ungdomarna. Nykarleby älv är den lilla stadens pulsåder, vacker med sina skumvirvlar och lummiga stränder. Skönheten hade gossarna kanske inte så mycket sinne för, men de uppskattade så mycket mera de möjligheter till lek och idrott, som den erbjöd. Sommartid badade de i älvens bruna vatten och stodo under strandalarna och metade, vintertid spände de på sig skridskor och lekte ta fatt på dess isbelagda yta. Under en av dessa skridskoturer inträffade det något, som hade kunnat sluta olyckligt, om inte John snabbt och beslutsamt hade ingripit. Pojkarna övade sig i att åka baklänges på skridsko utan att se efter vart det bar av. De märkte således inte en vak i älvens is, en vak, som hölls öppen av den starka strömmen. Johns goda vän Joel Nordling hade oturen att gå rakt på vaken och plötsligt låg han och kämpade för livet i det iskalla vattnet. I ett nu kom John till vännens hjälp. Han fick tag i en gärdsgårdsstör, sköt fram den till vakens kant, så att kamraten kunde gripa tag i den, och drog honom med dess hjälp upp på det torra.

En annan gång var John med om ett äventyr, som hade kunnat bli ödesdigert för honom själv. Han var då ute och skidade tillsammans med sina kamrater. I Himmelsbacken fanns ett brant stup och där åkte pojkarna gång på gång ned. John kom med god fart susande ned för branten, då en av kamraterna kom knogande uppför med skidorna under armen. Det var för sent att vika undan och de båda pojkarna törnade samman, så att snön yrde. John fick en skidspets i underlivet och blev sängliggande för en lång tid framåt. När den värsta faran var överstånden, fick Joel Nordling komma på besök och under den tråkiga konvalescenstiden gjorde han sitt bästa för att förströ vännen med sagor och lekar.

ISAK NYLUND
*28. 7. 1854. † 23. 10. 1897

oo
—————
1879

LOVISA HÖGBOM
*9. 1. 1856 † 19. 10. 1936

Barn:
————————————————————

ELNA MARIA
*1.6. 1883 † 21.10. 1885

ANNI ELISE
* 19. 2. 1885. Emigrerade
1907 till San Francisko.

ELNA JOHANNA
* 13.8. 1889

HELMI MATILDA
* 5.11. 1891

FANNY MARIA
* 6. 1. 1895 † 27.4. 1916

Jutbacka-kroken. Johns fädernehem.

Jutbacka-kroken i våra dagar.
[Ungefär från infarten till Juthbacka mot väster.]

John i lekåren.

Sagans och lekens tid tar tidigt slut för somliga. För John började allvaret, då normalskolans dörr för sista gången hade smällt igen bakom honom. Hemma låg far svårt sjuk och mor Lovisa hade det knappt om slantarna. Här hjälpte ingenting annat än att trettonåringen sökte sig en anställning. En sådan lyckades han också snart få. Han blev yngsta biträde och springbud hos rådmannen Carl Nylund, som hade butik vid salutorget i Nykarleby, på det ställe där Johns barndomsvän Joel Nordling har sin affär i våra dagar. Rådman Nylunds bod var som en gammaldags lanthandel. Den tillhandahöll sina kunder allt mellan himmel och jord, från sirap till grimskaft och pjäxsmörja.

Bland de trogna kunderna var Zachris Topelius, som regelbundet köpte här sin tobak, när han under somrarna vistades i Nykarleby. Mången gång, när han kom in för att göra sina inköp, var det John som skyndade till för att fråga vad han ville ha. I nära fyra år stod John bakom disken hos handlanden Nylund, men sedan började han se fram mot större framtidsmål.

Nykarleby i fågelperspektiv.
[Bilden fanns sedan tidigare i Svensk uppslagsbok (1952).]

Nykarleby var dåmera ingen ort för en ung man, som ville framåt i livet. Mycket hade förändrats här sedan 1800-talets mitt, då stadens ekonomiska liv stod i sitt flor. Då var det liv och rörelse på handelsmännens gårdar och under skeppningstiden nere i hamnen. Varor strömmade till från landsbygden, samlades upp i köpmännens magasin och lastades på skutorna, när isarna hade gått upp om våren. Från norra Tavastland och från Savolaks och Karelen kom längs snöiga vintervägar långa foror ringlande med tjära, lin, salt kött och smör. Lastade med tjära och beck och stundom med spannmål gingo fartygen mot söder, till hamnarna vid Nordsjön eller i Medelhavet. Det mesta utskeppades på egna kölar, varför det kunde behövas att stadens köpmän år 1856 slöto sig samman till ett varvsbolag för att ge fartygsbygget ökad fart. Hur febrilt det än arbetades ute på stadens skeppsvarv på Alörn, förslogo inte de egna fartygen, när seglationen var som livligast, utan man måste köpa och låta bygga fartyg i grannkommunerna.

Nykarleby kyrka.

[Notera bommarna i gränsen mellan den spegelblanka och krusade vattenytan! Dessa styrde stockarna till stockrännan i dammen.]

Men tiderna förändrades och träskutorna blevo gammalmodiga. År 1890 byggdes den sista skutan, galeasen Thor, ute på Nålörn, där stadens skeppsvarv då var beläget. Sedan sysslade varvstimmermännen bara med reparationer, men också dessa arbeten avtogo allteftersom skutorna lade upp. Nykarleby hade nämligen hamnat på sidan om trafiken och handeln hade begynt gå andra vägar. Saima kanal, som öppnats för trafik år 1856, drog till sig handeln i det inre av landet och österbottniska stambanan, som 1886 nådde upp till Uleåborg, gick ett tiotal kilometer öster om Nykarleby. Stadens köpmän fingo småningom känna av de ändrade förhållandena. Konsul Carl Grundfelt, som vid seklets mitt hade varit en av stadens rikaste köpmän, gav tappt inför svårigheterna och nedlade på 1870-talet sin affärsrörelse: En annan av storköpmännen i staden, Gustav Mauritz Hedström, som inte var lika förutseende, gjorde 1878 konkurs. Också andra slogo igen sina bodar, en del för att leva på sina besparingar, andra för att fortsätta på någon annan ort. Emellertid fanns det somliga, som inte ville tro på att staden var ur leken utan försökte bryta dess isolering. Jakobstad och Vasa hade var sin bibana till stambanan och redde sig gott, varför kunde inte Nykarleby göra detsamma, om också det fick förbindelse med järnvägen? Så resonerade man och lät efter att ha fått statsunderstöd lägga spår mellan staden och Kovjoki station. Nykarlebybanan byggdes år 1899, för sent för att kunna rycka upp staden. Till stadsbornas besvikelse blev den en dålig affär och måste slutligen år 1916 säljas.

Vid älven.

[Beskuren i underkant. Från Topeliusparkens södra ände mot norr. Notera den lilla holmen Färgargrundet! Trettio år tidigare fanns inte den minsta tillstymmelse till holme.]

Nykonfirmerad.

John Nylund hörde inte till dem, som trodde på stadens möjligheter som handelsstad. Medan han slog in paket åt rådman Nylunds kunder, funderade han därför på en annan framtidsbana, en bana, som låg nära till hands i seminariestaden Nykarleby, nämligen folkskollärarens. Samma år som fadern dog eller år 1897 fattade han sitt beslut, bjöd köpmansyrket farväl och började läsa på inträdesexamen till seminariet. Ju mera examensdagen närmade sig, desto mera började han dock tvivla på att han lämpade sig för lärarkallet. Att vara lärare, det betydde att år efter år förhöra samma läxor, upprepa samma förmaningar och sitta i samma kateder i samma avkrok av världen. Det tedde sig föga lockande för den, som inte var av den tålmodiga sorten, som brann av iver att uppleva och röra på sig, som ville veta något om världen och vinna något ur livet.

Rådman Nylunds bodhörna.

[Beskuren i underkant. Sollefteågatan 9 vid vid korsningen med Topeliusesplanaden, mot sydväst.]

[Ungefär samma vy 1978, strax innan huset revs. Förstoring. En liknande bild i Andeslkassorna ... av Leif Sjöholm. Foto: Lars Smeds ]

Nykarleby station.
[Bilden finns även som vykort.]

Medan John gick i valet och kvalet, kom slumpen honom till hjälp. En dag på hösten 1897 fick Lovisa Nylund besök av representanten för Otto Kinbergs manufakturfirma i Vasa, en herre som hette Rasmussen. Denne hade mången gång förr besökt familjen för att visa sin provkollektion, ty Lovisa bedrev på den tiden s.k. kammarhandel med korta varor av olika slag. Samtalet flöt livligt som det plär göra mellan gamla bekanta och nyheterna från residensstaden ventilerades. Av en tillfällighet kom Rasmussen att fråga vem som hjälpte fru Lovisa med att skriva affärsbreven. De voro så väl stiliserade och prydligt skrivna. Otto Kinberg behövde ett lagerbiträde, det var därför han frågade — —. Lovisa Nylund blev eld och lågor. Hon förklarade att sonen John hade skrivit breven och att han utan tvivel med nöje skulle ta anställning i Vasa. Fru Lovisa kände sin son: han var strax färdig att resa och gav utan att sucka lärarplanerna på båten. Vasa, Österbottens huvudstad, med livlig handel och fartyg i hamnen, med järnväg och fabriker, det var något annat än det lilla stillastående Nykarleby, där man livet igenom var dömd att leva trångt. Full av förväntningar gav sig John Nylund i väg.