Sommarlägermötet.
Distriktets sommarlägerdagar hade i år delats upp sålunda att infanteriet och artilleriet samlades i Nykarleby, där utbildningsarbetet pågick under veckan 14—20 juni. Som förläggning för kustförsvarsskyddskåristerna åter hade utsetts Södra Vallgrund, där verksamheten pågick under tiden 12—21 juni. Som lägerchef
i Nykarleby
tjänstgjorde I mil. instruktören, kapten G. Skrifvars. Deltagarna voro fördelade på en gevärsinfanterikurs, omfattande en a-kl. och sk.-soldatavdelning samt en rekrytavdelning, en mg.-kurs samt en artillerikurs. Som chef för infanterikursen tjänstgjorde kretschef B. Stabi, vilken även deltog i utbildningen. Övriga utbildare voro kretscheferna M. Ericsson, A. Aiminoff och Hj. Hannus.
Mg.-kursen leddes av kretschef A. Sippus med kretscheferna K. E. Nyman och E. Berglund som biträdande lärare.
Chef för artillerikursen var kretschef E. S. Söderström med kretscheferna H. Blomqvist och E. Portin som biträdande utbildare. Till artilleriets förfogande hade ställts 152. sk.-batteriets pjäser.
Manskapet var förlagt i normalskolans ståtliga byggnad, där ljusa och luftiga klassrum stodo till förfogande. Utspisningen ägde rum på planen invid skyddskårsgården ”Karleborg”, där ett skyddande tälttak hade upprests.
Skyddskårsgården ”Karleborg” där utspisningen försiggick.
Under hela lägertiden rådde ett det mest idealiska högsommarväder, solen lyste från en nästan beständigt molnfri himmel och termometern höll sig konstant över 20 graders strecket. Det omfattande och krävande kursprogrammet kunde också i hela dess omfattning genomgås. Kursdeltagarna visade en berömvärd flit och iakttogo ett hedrande uppförande.
Distriktschefen, överstelöjtnant A. G. Karlberg, som med ett kortare avbrott bevistade lägermötet, uttalade sig berömmande om såväl lärarnas som kursdeltagarnas prestationer.
Lottorna från Nykarleby stad och landskommun samt Jeppo och Purmo under ledning av fru Ester Fougstedt skötte på ett berömligt sätt om lägertruppens bespisning. Och må det här vara tillåtet att från lägermötets sida till lottorna och deras skickliga och verksamma ledarinna, fru Fougstedt, rikta ett varmt och uppriktigt tack för all deras osparda möda och omsorg under kursveckan.
En trevlig angenäm överraskning bereddes lägermötets deltagare på fredagen, då första numret av lägertidningen ”Fältposten” uppenbarade sig. Det pigga och innehållsrika numret på tio sidor visade sig fylla ”ett länge känt behov”.
På lördagskvällen anordnades i Nykarleby marinskyddskårs vackra och ståtliga skyddskårsgård en
avslutningsfest
för lägermötets deltagare. Programmet inleddes med Ungersk marsch och Suppés Uvertyr, som under kapellmästar J. W. Rosenbergs ledning utfördes av Oravais, Nykarleby lkms och Jeppo skyddskårers hornkapell. Talarstolen beträddes därefter av borgmästaren i Nykarleby, vicehäradshövding Alarik Huldén, som i sitt hälsningstal bl. a. yttrade:
Det är icke nutiden, som sätter sin prägel på detta samhälle och dess omnejd. Här hava förvisso en stor del av eder under dessa dagar saknat nutidens tekniska finesser, de rykande fabriksskorstenarnas, det pulserande gatuvimlets och det rika affärslivets jäktande bilder. — Och det är icke heller i materiellt hänseende någon forntida storhetstid staden kan uppvisa. Ehuru lagd i aska och ånyo uppbyggd, har den icke mycket förändrat sig sedan dåtida fänriken vid Kongliga Västmanlands regemente Carl Johan Ljunggren den 15 september 1808, efter Oravais blodiga dag för första gången anlände till Nykarleby och beskriver staden sålunda:
”Ingenting var för övrigt att skåda, ty Nykarleby är inte något märkvärdigt ställe, låga, rödmålade trähus med torvtak, på sin höjd ett eller annat tegeltak, illa stenlagda gator och ett irreguljärt, skräpigt torg — se där hela härligheten!” — Ja så, såg det ut här då, och så torde det hava sett ut här redan hundra år tidigare. Nej, det enda trakten förutom poesi och idyll kan bjuda på är historisk mark, krigshistorisk mark, ja, förpliktade krigshistorisk mark. Jag avser icke härmed de nesliga tider under stora och lilla ofreden, då ryssen och pestilensen [pesten], dessa då så synonyma begrepp, härjade i dessa trakter, utan jag tänker på , då den dåtida översten med det svarta bandet om pannan, alla gossars idol, Georg Carl von Döbeln, fördrev ryssen ur denna stad och i sin iver att tillfångataga den ryska arméledningen, som hann undan genom att låta uppbränna bron, förgäves kastade sig till midjan i älven i avsikt att finna ett lämpligt vadställe. — Bron blev som sagt uppbränd, men har återuppstått i ny gestalt. Vadstället, som Döbeln sökte ett tiotal meter norr om bron, ha ständigt vällande vattenmassor under 129 år gömt. Men den gård, dit den dristige översten, sjuk av detta kallbad fördes, och där han i veckotal vårdades, finnes fortfarande kvar, ehuru den skylt, som för närvarande pryder entrén och nu möter ens öga, sorgligt nog, intet har med detta minne att skaffa.
Men jag avser också den 13 september samma år, då Döbeln vid Jutas vann sin mest ärofulla seger, som räddade huvudarmén från att dagen därpå vid Oravais under krigets längsta och mest mördande slaktning bliva tagen i ryggen, en seger så betydande, att den tvang till och med denna fritänkare att blotta sitt trotsiga huvud och tacka den Allsmäktige.
Det är dessa tvenne data och detta stora namn, som i dessa trakter bilda den krigshistoriska mark, som förpliktat generationerna in till nutid och som böra mana och förplikta kommande släktled till verkligt arbete till fosterlandets fromma. Och den bör framom andra mana militär och skyddskår till osjälvisk verksamhet och uppoffrande nit, också i det ringa. Döbelns segrar, som i samtiden blevo tillspillogivna, hava under ett sekels förlopp vunnit i skönhet. De ha i sin mån bidragit till att skapa den fasta grund, på vilken vi stödde vår frihetskamp, och de skola också allt framgent förbliva en symbol i arbetet för vårt lands försvar.
Ty att märka är, att vårt land för närvarande blott har en enda tänkbar fiende, just densamma som för 129 år sedan här utgöt fädernas blod, densamma, som långt tidigare under gångna sekler varit vår verkliga fiende, men densamma, som nu starkare än någonsin tidigare, ruvar bakom vår ostgräns.
Det är rena självbevarelsedriften, som dikterar vår armés och våra skyddskårers intensiva verksamhet. Svaret på frågan om vårt vara eller icke vara ligger i händerna på vår armé och våra skyddskårer och på oss själva. Ty det är i detta försvarsarbete under fredstid, som skyddskårerna spela en så betydande roll. Skyddskåren danar soldaten, skyddskåren bibehåller soldaten och skyddskårerna bilda den stora massan, där soldaten skall söka och finna ett stöd. Gör varje skyddskårist sin plikt, jämväl i det ringa, ger varje annan sin fulla uppskattning och sin hjälp åt skyddskårsidén, vore hjälpen än så ringa, behöva vi icke ångra oss, då ofärd stundar.
Skyddskårister! Det är detta jag vill lägga er på minnet, då ni nu vistats här och nitiskt och allvarligen förkovrat er i er verksamhet som fosterlandets försvarare, här, i dessa trakter, där detta försvar för 129 år sedan under ledning av den tappre översten med det svarta bandet om pannan, var blodigt allvar.
Samtidigt som jag önskar er alla välkomna till denna fest som i det närmaste utgör avslutningen av detta lägermöte, vänder jag mig till eder skyddskårister och lottor och uttalar en förhoppning, att hågkomsten av dessa lägerdagar icke skall förblekna, utan att dessa dagar givit eder ett minne, starkt och varaktigt, och framför allt manande till framtida osjälvisk uppoffran i edert arbete för försvarandet av vårt fosterland. Och jag hoppas att detta minne blir starkare om ni påminner er om, att edert arbete för fosterlandets försvar, icke blott avser försvarandet av den mark, som ligger inom rikets fastställda gränser, utan jämväl och framför allt, värnandet av edra hänsovna fäders jord, er religion och ert språk, edra hem, eder hembygd, edra egna och närmaste anförvanter, det är värnandet av allt det, som ni alla och envar av oss hålla heligast och kärast.
Efter det med livliga bifallsyttringar mottagna talet följde ett par musikstycken, varefter fru E. Holmqvist och fröken M. Österlund vackert och betagande sjöngo ett par sånger. Hornmusiken spelade nu en Sommardag på Kangasala och Kungliga Södermanlands reg:s marsch varefter prop. instruktör G. Dahlbo i ett föredrag berörde några händelser från Nykarleby under stora ofredens tid.
Sedan ytterligare tonerna av Hornemans Nordiska folkmelodier förklingat, reciterade lektor O. Holmqvist med känsla och inlevelse Runebergs Den 5 juli. Till slut spelade den 27 man starka hornorkestern Karelska jägarmarschen och Vasa marsch. Till sist följde en stunds dans.
På morgonen söndagen den 20 dennes samlades lägertrupperna vid förläggningen och tågade därefter med Nykarleby marinskyddskårs fana i spetsen till Topeliusparken. Sedan trupperna uppställts och lottorna tagit plats på vänstra flygeln, hälsade distriktschefen truppen och avtackade densamma. Strax därpå vidtog en fältgudstjänst, vid vilken pastor Hedman fungerade som officiant. Vid fältgudstjänsten medverkade Nykarleby lkms hornseptett. Gudstjänsten i den vackra och lummiga parken präglades av högtid och allvar. Efter fältgudstjänsten defilerade lägertrupperna för distriktschefen.
 Fanan förs bort efter defiladen.
Förstoring.
[Från korsningen Karleborgsgatan-Topeliusgatan, d.v.s. den del intill Lybecksgatan som numera är park. I vänsterkant f.d. Wilhelm Marklunds, Semskars och Souranders gårdar. I högerkant rivna nuvarande Gösta Klings, f.d. Winters och Järnefelts gårdar.]
Senare på dagen besökte de olika kompanierna Topelius-gården på Kuddnäs. Det vackra museet togs med intresse i betraktande. Med förekommande vänlighet och sakkännedom introducerade intendenten, fru Hedström, besökarna i gårdens historia och öden.
Sedan middag intagits, bröts lägret. Med bussar och tåg begav man sig iväg från den idylliska staden, säkerligen åtskilliga minnen rikare och med en livlig känsla av tillfredsställelse att ha varit med om 1937 års sommarlägermöte i Nykarleby.
Såsom redan nämnts försiggick
Marinlägermötet
i Södra Vallgrund. Manskapet var indelat i en sjöbevaknings-, en min- och en artillerikurs. Som lägerchef tjänstgjorde mil.-instruktör G. Strand och som lärare kretscheferna M. Granath, M. Wikberg och G. Gustafsson. På lördagen ägde en skarpskjutning med artilleri rum.
Söndagen upptogs av tävlingen om distriktets vandringspris i sjö- och luftbevakningstjänst. I tävlingen deltogo Vasa och Björkö marinskyddskårer samt Gamlakarleby skyddskårs marinavdelning och Österö marinavdelning i Maxmo skyddskår.
Den krävande och spännande tävlingen resulterade i en rätt överlägsen seger för Gamlakarleby marinavdelning. Resultaten blevo:
1) Gamlakarleby sk:s marinavdelning 16 felpoäng; 2) Vasa marinsk. 125; 3) Österö marinavdelning 160; 4) Björkö marinsk. 379.
Lägermötet inspekterades på onsdagen av distriktschefen, överstelöjtnant A. G. Karlberg och på fredagen och lördagen av militärinspektör överstelöjtnant A. Lehonkoski från skyddskårernas huvudstab. På söndag kväll försiggick en aftonunderhållning å ungdomshemmet.
Måndagen den 21 juni bröts lägret. Vädret hade hela tiden varit det bästa och gynnat utetjänsten och de talrika praktiska övningarna. Deltagarnas prestationer och arbetsiver präglades av intresse och samvetsgrannhet. Marinlägermötet i Vallgrund sommaren 1937 kvarlämnade hos deltagarna många glada och trevliga minnen. |
