LARS SCHALIN

Alörn, tvenne skalders sommarparadis

I

Alörn ligger ungefär en mil från Nykarleby mot nordväst. Ön är tre och en halv kilometer lång i nord-sydlig riktning och vid pass en km bred på mitten. Då den ligger vid utfarten till havet från älvmynningen och gamla hamnen, brukade de större fartygen redan mot slutet av 1700-talet ankra på dess skyddade östra sida och där komplettera sin last.

Redan tidigare hade stadens skeppsredare eller deras utsända brukat spana efter väntade fartyg från Alörns norra udde, varifrån man hade en god utsikt mot segelleden. Där fanns då den av Topelius beskrivna gamla stugan, som erbjöd skydd åt tillfälliga besökare om de sedan var redare, jägare eller fiskare.

Under 1830- och 1840-talen upplevde Nykarleby en storhetstid, då tjärhandeln blomstrade. Stadens affärsmän blev skeppsredare och lät på Djupstens varv några km från Alörn bygga flera fartyg för att på egna kölar kunna utföra den i västra Europa så efterfrågade varan. Några stadsbor och särskilt redarna började då uppföra »skäristugor», som villorna då kallades, på Alörn, varifrån det var lätt att få kontakt med anländande och utseglande fartyg. Bland de första var rådmännen Backman och Hammarin. Omkring år 1835 tillkom flera stugor och därtill Lithéns stora villa, som 1847 inköptes av rådman Lybeck och döptes till Charlottenlund. Den ligger vackert på en udde på öns östra strand. Från villans gräsbevuxna rymliga gårdstun hade man på den tiden en vidsträckt utsikt över alörnsfjärden och ut mot öppna havet. Bland senare byggda skäristugor kan ännu nämnas rådmännen Dyhrs och Bergers, tullförvaltare Falcks och kapten Högdals.

Sålunda uppstod på Alörn ett villasamhälle bebott sommartid av stadens burgnare familjer. Man bodde vanligen endast en del av sommaren på Alörn. Försommaren var i regel kylig och många familjer flyttade ut först efter midsommaren. Skäristugorna byggdes ej så nära varandra att man inkräktade på grannens frihet, och alörnslivets behag bestod däri, att man ändå hade många umgängesvänner på samma holme och lätt kunde samlas till ett kafferep eller kortparti, ty i den tidens Nykarleby-societet kände alla varandra. Ungdomen lekte och dansade och vackra dagar företog man utfärder till andra holmar eller plockade bär, ty både åkerbär, hallon och blåbär fanns på Alörn. Till högtidsstunderna hörde den ståtliga synen av ett inseglande fartyg — isynnerhet om man kunde vänta en inbjudan att göra ett besök ombord med därtill hörande traktering, när ankaret gått.

Ett särskilt evenemang blev besöket av den första ångbåten år 1838. Det var det svenska ångfartyget Norrland, som gjorde Nykarleby och Alörn den äran med flera vasabor ombord. Närmare tusen människor hade samlats på Alörn från staden med omnejd samt ända från Jakobstad och Gamlakarleby. Man hade rest ett väldigt tält med »danslocal, boufette och 2 andra rum».

På 1840-talet började fjärden vid varvsholmen Djupsten uppgrundas av älvens slam så att utskjutningen av större fartyg blev besvärlig, varför varvet måste upphöra med sin verksamhet. Rådman Lybeck grundade då ett skeppsvarv på Alörn och det första fartyget, barkskeppet Augusta, gick där av stapeln år 1849. Alörns betydelse hade vuxit och en ny ton, arbetets melodi, timmermännens yxhugg och varvssmedens hammarslag ljöd nu på holmen, där tidigare blott fågelsång och vindens sus hörts. Med varvet kom icke blott arbetet till holmen utan även fester vid fartygens utskjutning. Folk från när och fjärran samlades då på Alörn isynnerhet om vädret var vackert. Det var en ståtlig syn när skeppet, som på bädden såg högt och stort ut, långsamt började glida ned mot sitt eget element och under åskådarnas hurrarop doppade sin bringa i vattnet. Då utvecklades även vimpeln med fartygets namn, som dittills hållits hemligt.

Bland fartyg som byggdes på Alörn kan nämnas bl.a. Alexander II om 263, Alku om 274, och briggen Onni om 129 läster. (Med lästetalet angavs fartygets bärkraft. En läst motsvarade 2450 kg eller ungefär vikten av 15 tunnor tjära.) Efter stadens brand 1858 byggdes bl.a. Toivo om 229 läster, som förde en besättning av 20 man medan Alexander II och Alku hade endast 16 vardera. Det största fartyget som byggts i Nykarleby blev färdigt år 1860, det var på 362 läster och fick namnet Usko. Man hade tydligen på den tiden en stor förkärlek för finska namn! Det sista fartyget, som gick av stapeln på Alörn, var träångfartyget Zachris Topelius på 133 läster. Det sjösattes år 1873 och döptes av folkhumorn till Trä-Zachris.

Alörn, Charlottenlund, foto 1938.

Alörn blev officiellt stadens hamnplats år 1859. Då hade vattnen vid Djupsten blivit så uppgrundade att fartygen ej mera kunde lasta vid därvarande brygga. En ny brygga byggdes på Alörn nära den Falckska villan och utanför placerades tvenne bastanta diktaler eller förtöjningspollare. Då ångbåtar för passagerare nu började besöka Alörn, anlades i närheten av bryggan ett sommarvärdshus.

II

Alörn kom att bli den plats där såväl Zachris Topelius som Mikael Lybeck tillbragte många lyckliga sommardagar och som enligt deras egna ord kom att betyda oerhört mycket för dem. Topelius vistades redan år 1835 som 17-åring på Lithéns villa. Han svärmade då för Mathilda Lithén. Villan övergick som redan nämnts till rådman Lybeck som blev Topelius svåger. Topelius kom härigenom att besöka Charlottenlund många gånger under en följd av år tills han år 1855 fick en egen stuga, Majniemi, där han och hans familj, som då var bosatt i Helsingfors, upplevde tolv oförglömliga somrar. Det var professorskan Topelius som trots varningar köpte Majniemi mitt under orientaliska kriget. Engelsmännen hade nämligen föregående sommar gjort ett strandhugg på Alörn. Från vintermörkret i södra Finland längtade Topelius små döttrar till Alörns ljusa sommardagar och han låter dem berätta i dikten »Den eviga sommaren»:

»Se, där går solen aldrig ner,
Och som en dag är själva natten.

Vet pappa där är ständig vår
Och ständigt gröna sommardagar
Bland gräs och blommor där man går
Att plocka bär i skog och hagar.»
[Hela dikten.]

Topelius själv prisar Alörn i sina dagboksanteckningar från åren 1835—1840 och många av hans vackraste dikter är skrivna där bl.a. »Somna du min våg i västanfjärdar» och »Nu låt sorgen fara, låt bekymren rymma». Han säger på sin tids romantiska sätt att han hade velat kasta sig ned och kyssa Alörns jord var sommar han för första gången beträdde den kära holmens stränder. Den var för honom en sannskyldig »Lycksalighetens ö»: »Se hur vackert hon ligger där Alörn, med sina nickande kronor, med sina speglande stränder och vågen som leker med småstenarna på stranden! Hon är som ett sovande barn i skuggan av den blågröna alen, som en grönmantlad engel på kuddar av svällande blått!»

Familjen Lybeck med gäster på Charlottenlund, foto 1887. Stående från v t.h.: Mikael Lybeck, J. A. Lybeck, P. W. Lybeck, Mimmi Lybeck. Sittande: Lotta Lindqvist, Ingrid Nyberg, Z. T., Eva Topelius, Elsa Nyberg. [Beskuren i överkant.]

Även efter det Topelius sålt Majniemi besökte han flera gånger Charlottenlund. Sista gången i juli 1897 mer än 62 år efter sitt första besök. Nykarleby-seminaristerna överlämnade då vid en fest Majniemi åt dess tidigare ägare. Någon dag senare skrev han i stugans gästbok den bekanta versen:

»Här tystna dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskat minne blott
av liv som flytt och tid som gått.
Dröj vandrare, eho du är
var lugn, var god, var lycklig här.»

Genom att familjerna Topelius och Lybeck var besläktade och goda vänner, kom de glada traditionerna från Topelius ungdomstid att fortsätta under den följande generationens alörnsomrar. Mikael Lybeck blev där ännu som magister en uppspelt och initiativrik tjuvpojke i kretsen av syskon och kusiner på Charlottenlund. Lybeck kände sig där fri från det vardagliga och från det »småstadskvalm», som ibland gjorde Nykarleby-luften litet tryckande för honom.

Erik Kihlman berättar i sin bok om Mikael Lybeck att lusten och fallenheten för att smida rimbrev och roliga tillfällighetsverser redan tidigt gjorde sig gällande hos honom och livet på Alörn utgjorde den mest inspirerande miljön. Om morbror Zachris var »poeta laureatus honoris causa» så var Mikael den utövande hov- och tillfällighetspoeten; han besjöng Alörn-utfärderna, kvad om myggen, Alörns skräck, och framställde i poetisk form sin ödmjuka anhållan att på Alörn få avlägga krage och manschetter. Han författade sorgerim vid kära gästers avsked och lämnade vid behov versifierade bidrag till upptågen på de förnämsta bemärkelsedagarna under sommaren.

De båda släktingarna Topelius och Lybeck hörde till olika generationer och till sin läggning var de mycket olika. Den blide naturvännen och romantikern Topelius hade ej sällan under äldre dagar svårt att uppskatta människoskildraren Lybeck, vars psykologiskt betonade verk och slipade stil ej sällan stördes av ironiska infall. De hade dock förutom sin stora förkärlek för Alörn och dess sommarliv även något annat gemensamt. Det var deras stora intresse för fiske.

Nykarleby älvs bruna vatten blandas med havsvattnet i Alörnsfjärden och det bräckta vattnet var fiskrikt. Topelius var en fiskare av ganska stora mått. Han kunde vid Alörn ha ett tiotal nät och flera tiotal gäddkrokar ute samtidigt. Han hade då en pojke som hjälp med rodden. Över sina fångster förde han noggrant bok och antecknade även väder och vind vid varje fiskafänge. Professorskan Topelius hade stor hjälp av sin man vid provianteringen, som ej var så lätt här ute långt från staden. I ett brev till Pacius från Majniemi ber skalden om ursäkt för att librettot till »Prinsessan av Cypern» försenats och skyller på gäddorna och fisket, som lockat honom från skrivbordet.

Mikael Lybeck fiskade mera amatörmässigt och sporadiskt. Han tyckte liksom Topelius mycket om att meta och vid yngre år fångade han också gäddor, men på annat sätt än morbrodern. Han brukade »varpa» dem vid Alörnsvikens långgrunda stränder. Varma sommardagar sökte sig gäddorna upp i knappsäven och gräset på grunt vatten, där de låg och solade sig. Om man då långsamt vadande drog ett stadigt nät i en båge utanför och sedan skrämde ut gäddorna kunde man om lyckan var god få flera gäddor på en middagsstund. Lybeck påstod på äldre dagar att hans dövhet kan ha fått sin början av mycket vadande i ungdomsåren.

[Varpning, ej vid ”Alörnsvikens långgrunda stränder” utan mera troligt vid Djupsten och med Sikgrundet i bakgrunden. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll.
(Inf. 2014-06-12.)]

Z. Topelius metar på Alörnsfjärden, foto 1890-talet.
[Bilden fanns redan i Topeliusminnen av Joel Nilsson.]

I kretsen av sin familj och de gamla, som fanns kvar, bland dem brodern Verner och deras kära moster Lotta Lindqvist, upplivade Mikael Lybeck ännu på 1900-talet under flera somrar de glada alörnsminnena, men när stadshemmet efter systern Mimmis död år 1924 såldes, blev även villan på Alörn såld och därmed var en nästan hundraårig minnesrik period i Alörns historia avslutad. Då hade även många av skäristugorna på ön sålts och borttransporterats.

Mikael Lybeck skreven gång i ett brev: »Bortom en vid fjärd, vid mynningen av barndomsminnenas älv ligger Alörn som det centrala i tusen små livsbagateller — ett avlägset fjärran, som numera tycks mig som en saga, en dröm, drömd icke av mig utan av någon helt annan.»

Nykarlebybor hyllar Z. Topelius vid Majniemi 1897.
[Topelius närmast till höger och V. K. E. Wichmann till vänster.]

För både Topelius och Lybeck blev Alörn, när de mognat till män och flyttat till södra Finland, en symbol för det vackraste i deras österbottniska hembygd och ett hägrande sommarparadis, till vilket de längtade under vintern, såsom man längtar till den plats där man upplevt ungdomstidens ljusaste och gladaste stunder.