Majniemi

— Sakta, håll upp att ro! Han måste vara någonstädes här.

— Nej, han är här, jag ser honom. Ljusbrun och skroflig, strax under vattenbrynet, — en riktig baddare till sten.

Vår båt gjorde en tvär vändning och lade till vid stranden. En solig julistämning hade efterträdt regnet under natten. Öfver den mognade sommargrönskan och fjärden med sin hafsfond dallrade en fuktig, varm luft. De rostbruna stenarne i vassen, der de lågo utströdda längs stränderna glänste så våta eller höjde sig spejande öfver vattenytan Sjön gick med korta, krusiga vågor, endast i vikarne låg vattnet solblankt och rynkade sig lätt i sunden.

Vi gingo i land. Snart steg röken från vår eld med fantastiska, genomskinliga konturer uppåt svartalarnes löfverk. Våra fotsteg böjde det långa våta gräset, så att vattenglittret afskakades. En vind for med ett plötsligt sus öfver gräset fram till träden i skogsbrynet, rasslade mellan buskarne på stranden, men domnade åter bort i vassen. Då och då, med långa afbrott, liksom fundersamt, ljöd ett matt qvitter inifrån skogen.

Allt var så besynnerligt stilla. Minnet tycktes herska hur, det nedtystade våra röster och dämpade fotstegen. Det gjorde luften lik stillastående vatten, hvilket uppsög och rufvade på tusen hågkomster. Hvem har ej beträdt dessa platser, dem minnet utkorat till sina? Obetydliga småting kunna framkalla ur glömskan hela scener ur det förflutna. En bilderbok med skrynkliga blad, en sliten barnsko eller doften af vissa blommor föra oss tillbaka till utvecklingsstadier, tanke- och känsloskeden, hvilka vi länge sedan lemnat bakom oss. Men intet manar med en sådan kraft fram det förflutna, som vissa platser. Hvem minnes ej mormors eller farmors gamla vind, dit man stal sig undan en andfådd lek, för att läsa en älsklingsbok? Och då man återsett den, hur har icke den varma, halfskumma atmosferen med son obestämda, unkna lukt — ett mellanting mellan sura skorpor, malt och i mysk inlagda kläder — ånyo framkallat samma lilla klämning kring hjertat och ofrivilliga vemod, som man känt för länge, länge sedan — ensam på mormors gamla vind? Den omdaningskraft naturen utöfvar gent emot oss, kulminerar i det hemlighetsfulla inflytande alla omgifvandc platser och föremål ega öfver oss.

Men vi kunna äfven stå inför ett minne, som icke rör oss sjelfva, i hvilket vi personligen ha ingen del, med en stark förnimmelse af att en annan här mottagit mäktiga intryck. Minnet målar alltid sina taflor mot en fond af vemod. Tanken att vi hvarken för egen eller andras räkning kunna återkalla ens den fattigaste sekund som flytt, hvilar under de sorglösaste, mest lyckliga bilder ur det förflutna,

Denna stämning beherskade oss, då vår båt lade till vid stranden af Alön.

Från strandsidan den 23 september 2009.
Förstoring.

Holmen ligger en timmes väg nordvest från Nykarleby stad och har fått sitt namn af de lummiga alarne vid dess stränder. Den nyktra österbottniska naturen har här utkastat en grönskande bukett så nära hafsbandet, att Bottniska Vikens stränge nordan beständigt pustar sin kalla andedrägt öfver henne. Den norra hälften är derför stenig och bevuxen med barrskog men den södra är en leende oas, på tre sidor omgifven af vatten Hon är en enda rikt blommande ängsmatta med tät skog af al, rönn och asp, idel ljusa, leende sommarträd med löfverk som dallrar för minsta vindflägt. De greniga stammarne stiga pittoreskt upp ur manshögt gräs, Många andra vägar finnas, än smala gångstigar, och dessa äro kort före höbergningen alldeles försvunna. Man vadar fram mellan blåklockor, klöfver och smörblomster, blir kittlad i ansigtet af gräs och strå och har öfver sig en skir tronhimmel af susande gröna löf, der gyllene solpilar leta sig fram.

Alön har två naturer. Den södra med lugn, solljus grönska och fågelsång, den norra med allvarliga barrträd och nordans skummiga vågor kring de klippiga uddarne, De vida djupa vattnen famna å ömse sidor dessa två naturer och gifva dem relief. De sammansmälta och uppgå i hvarandra, liksom i skaldelynnet det blida och leende smälter samman med en botten af djupa tankar.

På den sydligaste udden af den s. k. ”Lill-Alön” — holmens sydöstra del — bygdes mot slutet af 1840-talet en anspråkslös sommarstuga. Hon kallades vanligtvis Collanderska stugan, efter sin egare. Men 1855, medan dåvarande extra ordinarie professor Zacharias Topelius befann sig på resa till London och Paris, köptes stället af hans hemmavarande hustru och fick sitt nya namn, Majniemi, efter henne,

1855 — midten af ett tyst jäsande, arbetande decennium, hvars verkningar skulle öppet visa sig först påföljande decennium. Icke underligt, om redaktören af Helsingfors Tidningar, den flitige författaren till Fältskärens Berättelser behöfde en undangömd plats, der den trägna handen och de ansträngda tankarne kunde få hvila. Vintrarna voro delade mellan föreläsningar, förtroendevärf af alla slag och de glupska tryckerierna, hvilkas efterhängsna ombud, tryckarpojkarne, som begärde ”manuskrift”, icke läto sig bortvisas ens af den barskaste köksa. Majniemi restaurerades och pryddes festligt af sin nya herskarinna, hvarefter skalden, utan att ana något, infördes der såsom herskare. Öfverraskningen mottogs med barnslig förtjusning och den lilla familjen flyttade ut samma år. Då stället endast skulle blifva Z. T:s fiskarestuga under några veckor af sommaren, nöjde man sig med allra största enkelhet. Stugan var rödmålad med hvita fönsterposter och en liten veranda, och innehöll två rum samt en vindskammare, der mindre ödmjuka hufvuden fingo en minnesbeta af bjelkarne i taket. De små rummen voro möblerade enligt samma anspråkslösa måttstock. Hvita pinnsoffor och stolar, gästfria utdragssoffor och enkla matbord med en förunderlig egenskap att alltid hafva mat i beredskap, hur oväntade gästerne än voro. Den friska hafsluften, blandad med Alö-dofter af åkerbär och nyssbergadt hö, flägtade in genom de låga fönstren. Utanför verandan höll hustomten vakt, en väldig al med lummig krona. Han hölls i stor ära, klappades af små händer och fick många vänliga ord för sitt väktarekall.

Det var icke någon modern villa Majniemi representerade. Der funnos inga luftsprång i arkitekturen, föga utrymme och många svårigheter för husmodern. Dricksvatten måste medföras från staden, ty ön egde icke en enda brunn. Fukten smälte sockret i sockerskålen och gaf brödet mögelsmak. Köket låg ett godt stycke från boningshuset och maten bars ofta upp under hällregn. Men ingen tog sig för när af dessa svårigheter. Både husfader och matmoder voro unga och buro alla sina obehag med ungdomens sangviniska lätthet.

Från skogssidan den ‎‎ ‎23 ‎september ‎2009. Trevligt att det finns en fågelholk med tanke på att Topelius var småfåglarnas beskyddare.
Förstoring.

Den lilla vindskammaren hyste husets döttrar, men äfven resande ungdom, som gästade Majniemi. Der jagade man hvarandra i säng under lek och rus i nattröja och hängande hår, och dök upp med skrattqväfda fnysningar från dynorna för att titta efter hvem som somnat. Eller svärmade igenom ljusa sommarnätter under flickprat och hemlighetsfulla viskningar, eller väckte hvarandra på, födelse- och namnsdagar med serenader och utklädde sångare. Den trånga dragsoffan hade i nödfall plats för tre, eller ock låg man skaffötters på golfvet, och aldrig var trängseln ett hinder för skämtet och skrattet. Köket låg på flera famnars afstånd, var uppfördt af en gammal byggnad och hade dåligt rykte för spöken. Tjenstefolket sof ogerna der, särdeles mot sensommaren, när det blef mörkt. En och annan roddargosse, som der tillbragt sin natt, hade vanligtvis att berätta om besynnerliga ljud och läten dem han hört.

Dessa roddargossar voro ett af Majniemis nödvändigaste bihang, ty husfadern älskade fiske med passion. Hans största nöje under dessa korta sommarveckor utgjordes af fisket, som på den tiden var mycket gifvande. I den tidiga morgonstunden, då hafvet låg solblankt och morgonfriskt, insändande sina kraftiga, något råa dofter till Alön, satt han redan på verandan vid den kära kaffekoppen Strax derpå sköt ”Maja” ut från den lummiga stranden med en sömnig Jeppe vid årarne. Men vanligtvis förgick sömnen snart, ty Majniemis roddargossar fingo höra många bitar ur Naturens Bok och Läsning för barn, långt innan de ännu ädlat någon trycksvärta. Stundom förseddes båten med en liten matsäck och Z. T for ut på fiske för hela dagen. När qvällen skymde, återvände han med riklig fångst. Ofta fick någon af barnen medfölja, då nät och krokar utlades eller då de bästa abborrställena besöktes i solnedgången. Och alltid voro de med, då fisken om morgnarna plockades ur näten.

Dessa ensliga fiskarfärder rundt kring kära välbekanta ställen har utan tvifvel haft ett oanadt stort inflytande på Z. T:s hela skaldeskap. Det poetiskt ljufva och leende i den omgifvandc naturen stämde väl öfverens med hans eget blida, varma sinne. Liksom det täcka Majniemi hade till fond det vida blå Bottenhafvet, mottog hans skaldskap under dessa ensliga stunder i naturens famn allvarliga intryck, inflätade i soliga sommarminnen.

Sedan, då vintervinden svepte kring isiga stränder och lampan brann till sent på natten i det tysta arbetsrummet i Helsingfors, då återvände dessa intryck med ursprunglig styrka. De fylde fantasin, de styrde handen, de framstego, ett om ett med osviklig trohet. Talltrastens sång, skogens dofter, sommarnattens ändlösa klarhet, vägen, stranden, de röda stenarna, — alla uppstodo de på nytt, förenande sig till ett helt: den nordfinska, naturen i hela dess milda, torftiga skönhet. Icke såsom en fotografi, men såsom spegelbilden i en slumrande insjö Den mäktiga Uleå elf hade runnit genom hans barndom och ynglingaår; den tid, då menniskosjälen famlar efter intryck, söker sig sjelf, sträcker sig i otalig, brusande längtan efter lyckans gåtfulla irrbloss. Majniemis lugna vik gaf honom en hamn i hans mannaålder. Men ej blott till vekliga drömmar, ty bortom henne låg det ändlösa, rastlösa hafvet.

Från skogssidan den ‎6 ‎mars ‎2009.
Förstoring.

För sina barn gjorde han naturen lefvande. Hvarje sten vid stranden, hvarje vik, hvarje lummig löfsal hade sina namn, och sagorna, de växte på hvarje träd. ”Gamla stugan” (en länge, sedan multnad fiskarkoja på norra udden), ”Per Matts sten”, ”Luftslotten”, ”Fjäderholmarne”, och många andra sagor, hafva sitt upphof från bekanta ställen i omnejden. De sistnämnda voro små steniga skär, och syntes i klart väder, men icke vid storm eller hög sjö. Under de hägringar, hvilka så talrikt förekomma vid hafsbandet, antogo de ofta de förunderligaste former. Likaså voro stenarne kring Majniemi brygga: Ugnsbjörn, Bastubjörn, Brända bullan, Franska skorpan, Bagarsten m. fl. gamla vänner till familjen, antingen barnen stötte på dem med sin båt eller simmande klappade deras skrofliga ytor.

Färden till Alön var ganska besvärlig Den skedde i båt, först längs Nykarleby elf, förbi de höga sandstränderna, der svalorna kilade ut och in i sina bon, och genom den lilla forsen Ragnörn, der Z. T. oftast förglömde sig för att meta de fetaste idar. Vidare förbi Lepugubbcn och Åminne, der elfven mynnar ut i Bottniska viken. En numera uppgrundad, gräfd kanal förkortade betydligt vägen till Majniemi. På de torra löfruskor, som utstakade vägen genom denna s. k. kanal, upphängde en gång en skämtsam morbror russinklasar för barnens räkning. Desse, som läto sig den sällsamma skörden väl smaka, voro visserligen något öfverraskade, men fullt öfvertygade om att den uppkommit på naturligt sätt. Det var en stor fröjd för dem att från bryggan der hemma hålla utkik efter båtar, hvilka kommo i ”kanalen” och således ämnade sig till dem. Mamma fick många andfådda budskap af ifriga små röster om att främmande voro i farvattnet.

Från början af Juli till medlet af Augusti bodde familjen derute. Endast far och mor gjorde under tiden korta besök på Kuddnäs, som låg strax utanför Nykarleby och egdes af Z. T:s mor, doktorinnan Topelius, eller ”doktorinnan” såsom hon kallades af alla höga och låga, unga och gamla. Denna sällsynta qvinna, som på sin tid utöfvade ett vidsträckt och välgörande inflytande i sin hemort, bidrog i icke ringa mån till utbildande af sin sons karaktär. Få mödrar torde, såsom hon, följt med alla utvecklingsskeden i sin sons lif eller varit mera hemmastadd med hvarje hans intresse. Man får en aning derom i den sköna dikten Min moder; den oförgätligaste minnesvård, som ännu blifvit rest vid en begråten moders graf.

På Majniemi mottogos sällan andra besök, än af grannarne på ön, men med dem var umgänget deremot mycket lifligt. Genom buskarnes skira löfverk kunde man redan på långt afstånd se dem komma såsom i en allé. Alla tågande i en rad på den smala stigen, med barnen springande som hundar före och efter och det omejade gräset nående upp till armarne. Vid de höga ungalarne, hvilka bildade liksom en grind till Majniemi området, kom husfadern vanligtvis sina gäster till mötes. Ingen, som en gång möttes af hans hjertevarma välkommen och utsträckta hand, har kunnat glömma besöken på Majniemi.

Särskildt var Mariadagen den 3:dje Augusti en festdag i det lilla hemmet. Då utfördes enkom författade skämt och divertissementer och Majniemis kära matmor hyllades på alla upptänkliga sätt. Då var det hem hon skapat en enda solblick af kärlek och lycka, och all den uppoffrande ömhet hon gaf, återvände koncentrerad till henne på dylika hemmets högtidsstunder. Hon var den ömma, varma, glada genius, kring hvilken skaldens tankar kretsade och den medelpunkt, som samlade omkring sig alla hemmets intressen. Hennes skönhetssinne kunde förgylla det tarfligaste bohag och inga misstämningar trifdes i hennes milda, lugnande närvaro.

Ön beboddes under 50—60-talen, af ett tiotal familjer i sina små röda skäristugor. Der fanns äfven ett skeppsvarf der många skepp bygdes och utskjötos. Men då Nykarleby hamn förlades till fastlandet, till den s. k. ”andra sjön”, flyttade de flesta familjer till närmare och beqvämare landställen. Qvar blefvo endast några, för hvilka, Alöhemmet blifvit alltför kärt att någonsin öfvergifvas. Alla öfriga stugor äro rifna eller bortflyttade. På den plats der skeppsvarfvet stått, är den af snäckor och stenar fylda ballastjorden det enda, som påminner om, att ståtliga skepp här sett dagen, och naturens fredliga tystnad råder nu der, hvarest förr flitiga yxhugg ljödo. Fordom vimlade det äfven af alla slags farkoster på vattnen kring Alön. Det var ett verksamt, rörligt lif kring den tysta holmen med sin fågelsång och sin susande skog. Numera, då skeppsfarten hos oss öfverallt afmattats, har naturens stillhet äfven  här efterträdt den forna lifliga trafiken. Men ännu ser man fortfarande från Alöns norra udde hvarje ångbåt eller annan farkost, som skall in till Nykarleby.

Denna blandning af nykter prosa och drömmande poesi är egendomlig för Österbotten. De idoga, vida fälten, der axen digna under sin börda, omgifva på flera mils omkrets den majestätiska Merikoski med sina tjusande holmar, och Pyhäkoski kring hvars klippiga stränder ljusa björkar buga i mildt behag. Denna egendomlighet kan icke ha varit utan sitt inflytande på folkkaraktären. Särskildt för de skalder Österbotten frambragt. Ingenting är så nödvändigt för utbildandet af en sann konstnärsande, som kontraster. Detta bjöds vid Majniemi i rikt mått. Medan hurtige arbetare slutade sitt dagsverke vid varfvet och skeppen ilade ut till hafs, föll daggen tyst inne i Alöns skogar och solnedgången penslade undersköna färger vid horisonten. Ty Alön är känd för sina vackra solnedgångar. Genom den trånga, klippiga port ”Fjäderholmarne” bilda, synes det blånande hafvet såsom i en nyckfull ram. Hafsvågorna slicka girigt de blanka rödgula molnmassorna, hvilka synas hänga ned i vattnet, och midt i denna skära, violetta och blekgula molnprakt glider stundom en tremastare med generöst utbredda segel till hafs.

I tretton lyckliga somrar fick Majniemi behålla sina kära innebyggare. Det blef en hjertesorg för dem att lemna det, då med farmoderns, doktorinnan Topelii, död de årliga resorna till Österbotten upphörde. Knddäs öfvergick i främmande händer och Majniemi köptes 1877 af rådman Lybeck, som ett par år underhöll byggnaderna men sedan sålde desamma och lät bortföra dem. Tomten har numera genom nytt skifte öfvergått i främmande ego. På den plats der stugan fordom stod, äro unga rönnar planterade. De hafva fått öfvertaga den gamle hustomtens värf, ty denne finnes ej mer. Han föll, trött af år, för den häftiga storm, som rasade i hela landet den 3 Juli 1887. En frisk gräsmatta täcker den lilla fyrkant som förr utgjorde området för så mycken lycka. Nere vid stranden finnes en stor röd sten, som af barnen ofta begagnades till fartyg. På denna står inhugget med målade bokstäfver: Z. T. Majniemi 1855—1877, hvilken inskrift synes långt ut på fjärden.

Då Majniemis förre egare numera vistas på Alön, gästar han en af de förra grannarnas ”stugor” tillhörig hans svåger. Den har i många år stått i närmaste gemenskap med Majniemi och utgör fortfarande samlingsplatsen för gamla vänner, när Z. T. besöker sin kära Alö. Icke långt från boningshuset är grinden, bakom hvilken vägen till Majniemi vidtager. När då ett gladt sällskap är församladt på den lilla öfverbygda farstuguqvisten, flyga volantringarne [vad är det?] eller pröfvas styltorna i den lugna qvällen, och ungdomens skämt höres långt in i den nattligt tysta skogen. Men borta vid Majniemi drömma de unga träden sina sommardrömmar, medan hafvets dyning slår i sömnig takt mot stenarne vid stranden. Den gamla trogna alen, hustomten, ligger död på sin bädd af blommor och strå, rödstjerten sjunger, som förr, sin visa i sommarnatten. Om tider som gått och aldrig vända åter, om den tysta, undangömda lycka, som gifver botten åt det stora, allvarliga lifvet, — om ett vördadt, älskadt namn, ett lif i arbete och kärlek

Majmeinis tomte har flytt, men minnet stannade qvar. Derför nedtystades våra röster och dämpades våra fotsteg.

Aarne

Förstoring.