Nykarleby seminarium 1873—1923 av Karl Johan Hagfors

FÖRORD.

Då Nykarleby seminarium firade minnet av sin 25-åriga tillvaro år 1898, utgav direktor Z. Schalin en tämligen utförlig berättelse över det tilländagångna kvartseklet. Undertecknad skulle kunnat inskränka föreliggande minnesskrift till en redogörelse för de senast förgångna 25 åren, men när endast ett ringa antal exemplar finnas kvar av berättelsen från 1898, har jag för sammanhangets skull låtit denna skildring omfatta hela tidsperioden, i synnerhet som rätt mycket nytt material kommit till, vilket kastar ljus över seminariets historia. Jag har dessutom följt en annan disposition för vinnande av större översiktlighet. En stor del data äro hämtade ur ovannämnda 25-årsberättelse, som varit ett gott stöd för minnet, vilket varit min viktigaste källa, jag inträdde nämligen som elev i Nykarleby seminarium hösten 1877 och har sedan 1891 i egenskap av lärare följt med dess utveckling, varför jag personligen känt seminariets samtliga lärare och även dess elever på få undantag när.

I största tacksamhetsskuld står jag till skolrådet Alfons Takolander, som tillställt mig värdefulla notiser ur skolstyrelsens arkiv, till lektor N. A. Fougstedt, som berett det mesta siffermaterialet, och till överläraren Hjalmar Björkvall, som haft huvudomsorgen med elevbiografierna. Redigeringen av dem har erbjudit betydande svårigheter, då uppgifterna i en del fall inskränkt sig till fyra rader, i andra åter utgjort fyra tätt skrivna sidor. Och vårt utrymme har varit begränsat, då tryckningskostnaderna äro höga. För ojämnheter, fel och brister bär dock jag ansvaret.

Förf.

I. NYKARLEBY SEMINARIUM GRUNDLÄGGES OCH INVIGES.

På 1840- och 1850-talen ljöd såsom ett fältrop kring Finlands bygder: Ljus åt vårt folk! — Idén fick arm i Uno Cygnaeus, som efter vidsträckta studier utarbetade ett förslag till förordning angående organisation av folkskoleväsendet i Finland. Sina tankar sökte han förverkliga i egenskap av direktor vid seminariet i Jyväskylä, vilket öppnades hösten 1863.

Kort därefter inkommo till senaten en mängd petitioner med yrkande på inrättandet även av en svenskspråkig utbildningsanstalt för folkskollärare och -lärarinnor. Senaten infordrade utlåtande i frågan av Uno Cygnaeus, som till en början ansett, att Jyväskylä seminarium kunde tillgodose behovet också av svenska lärare och lärarinnor, då många av eleverna hade svenskan till modersmål och då de svenska folkskolornas antal år 1870 utgjorde blott 6. Men när det just gällde att framkalla behov av skolor, fann han inrättandet av ett svenskt seminarium nödvändigt, och hade han helst sett även denna utbildningsanstalt som ett dubbelseminarium. Då emellertid landets svenska befolkning bodde i långt från varandra belägna kusttrakter, angav Cygnaeus som alternativ inrättandet av ett kvinnligt seminarium i Ekenäs och ett manligt sådant i någon stad i svenska Österbotten.

I skolstyrelsen, vars utlåtande senaten infordrat, behandlades frågan den 8 dec. 1870, och yttrade sig därvid yngste överinspektorn dr Carl Synnerberg.

Skulle principen om ett gemensamt seminarium fasthållas, säger han, ( Enl. V. T. Rosenqvist i „Finlands folkskola 50 år“, sid. 28 ff.) borde det förläggas till Kristinestad, som ägde ett centralt läge mellan de båda svenska befolkningarna; men då en sådan anordning vore en orättvisa mot befolkningen i landets södra del, förordar han inrättandet av två enkla seminarier, det ena i Nyland, helst i Ekenäs, det andra i Österbotten, varvid Kristinestad icke kunde komma i fråga, emedan befolkningen i Lappfjärd vore i sedligt avseende dålig, och orten låge avsides för flertalet Österbottningar. Men Wasa och Nykarleby voro centra för Österbottens egentliga odalmannastånd. Flere skäl gåvo företrädet åt Nykarleby, då enligt Cygnaeus ett folkskoleseminarium helst borde förläggas till landsbygden i närheten av en mindre stad. I sedligt avseende vore Nykarlebytrakten en av de bästa i landet. Bonden hade där en starkt utpräglad självständighetskänsla och hade ingen lust att bliva stadsbo, emedan han såsom medlem av sitt stånd ansåg sig fullt jämngod med stadsbon och alldeles icke komme att sända sina söner till staden för att göra dem till herremän. Om seminariet förlades till en större stad med många andra skolor och inrättningar, kunde det icke ernå den självständighet och den egendomliga utveckling, som vore nödig för en dylik anstalt, där en fläkt av hemmets stilla luft borde råda. Därjämte i skulle seminaristen på en mindre ort finna lättare tillgång till bildande umgänge, och billiga kvarter stode honom där även bättre till buds. I en liten stad skedde allt, så att säga, inför öppna dörrar, och övervakandet av externerna vore lättare. Seminariet i Nykarleby borde bliva ett manligt sådant såväl med hänsyn till de många anlag och färdigheter, vilka utmärkte Österbottens manliga befolkning, som med hänsyn till folklynnet.

Carl Synnerberg.

Dr Synnerbergs ovanliga sakkunskap angående Österbotten och dess folk vore ägnad att förvåna, om man ej visste, att han vid denna tid och ännu länge därefter hade sitt hem i Nykarleby, där hans fader var sjökapten, och att han gått i skola i Wasa.

Med överinspektör Synnerberg förenade sig överinspektör J. E. Bergroth, senator S. H. Antell och skolstyrelsens chef Casimir von Kothen, medan överinspektör J. G. Frosterus förordade ett dubbelseminarium i Kristinestad. Skolstyrelsen anslöt sig till dr Synnerbergs uttalande, och i denna form kom frågan före i senaten, där den föredrogs den 25 jan. 1871 av ecklesiastikchefen J. Ph. Palmén, som förordade orterna Ekenäs och Nykarleby, emedan seminarierna där kunde förläggas på landsbygden i stadens närhet.

Flertalet inom senaten godkände i likhet med Palmén skolstyrelsens förslag i placeringsfrågan, men den avgjordes först den 1 febr. efter en ytterligare utredning angående övriga till saken hörande omständigheter, och kungörelsen härom utfärdades den 17 maj 1871.

På frågans slutliga avgörande inverkade tvivelsutan i hög grad det intresse, Ekenäs och Nykarleby visat, och de förmåner, dessa städer utlovat i tävlan med andra.

Redan den 28 febr. 1870 hade rådman J. A. Lybeck i Nykarleby tagit initiativ till en petition till H. K. Majestät angående inrättandet av ett svenskt folkskoleseminarium i trakten av Nykarleby och vunnit magistraten och borgerskapet därför. Staden lovade för seminariet tomt och erforderlig mark gratis, sedermera ökades utfästelserna, så att de omfattade även erforderliga rum mot skälig hyra för läroanstaltens behov i staden eller dess närhet, därvid man särskilt tänkte på Kuddnäs. Ägarna professor Z. Topelius och dennes svåger kyrkoherden L. W. Schalin hade förklarat sig villiga att utan ersättning eller mot skäligt vederlag avstå nödig mark, 6 tunnland, var så önskades, varförutom de hembjödo hela lägenheten med åbyggnader till inlösen för ett pris av 20,000 mk. I kungörelsen av den 17 maj 1871 heter det bl. a.: Detta seminarium förlägges till den av Nykarleby stadsboer erbjudna plats å Kuddnäs egendom invid staden etc.

J. A. Lybeck.

Men vederbörande ändrade mening efteråt.

Denna placeringsfråga beröres av Z. Topelius i hans år 1887 skrivna och år 1922 utgivna bok „Självbiografiska anteckningar“ med följande ord:

„1870 tillbragte vi sommaren i Nykarleby. Överinspektorn Uno Cygnaeus besökte staden. Bland konkurrenterna om Österbottens blivande nya seminarium för folkskollärare hade Nykarleby vunnit företrädet, och man frågade mig, om Kuddnäs stod till salu att inköpas av staden för att inrymma seminarium. Jag bekänner, att jag kände mig lycklig över detta förslag. När man förlorat ett kärt barndomshem, måste det ju vara en tröstande tanke att veta detta hem använt till fäderneslandets tjänst och för ljus åt vårt folk. Jag hade talat där jag förmådde för valet av Nykarleby, men jag talade icke för Kuddnäs. En förmånlig affär ingick så litet i min beräkning, att jag, med Schalins och min systers samtycke, erbjöd hela denna vår egendom med dess orörda skogar åt staden för 20,000 mk, vilket pris kan bedömas därav, att Kuddnäs tre år senare betalades med 35,000 mk Cygnaeus besökte först den s. k. residenstomten väster om älven, därefter Kuddnäs och bestämde sig för det senare.

Detta förslag ingick i en hemställan till senaten. Då begynte min landsman och gudson, sedermera överinspektorn Carl Synnerberg agitera för residenstomten, därvid jag förhöll mig passiv. Såsom prov på de skäl, vilka anfördes mot Kuddnäs, kan nämnas, att stället vore osunt, därför att det låge så nära begravningsplatsen. Tillfrågad härom av senator Palmén, svarade jag, att min far, som var läkare, valt detta ställe just för dess sunda läge på torr och högland doserande mark mellan tvenne forsar, samt att en begravningsplats en värst i norr därifrån icke rimligen kunde inverka på ställets luft. Då Palmén tycktes tro, att jag talade här för egen sak, fann jag onödigt att vidare slösa ett ord på denna fråga.

Residenstomten blev utsedd till plats för seminarium, och valet kan kallas lyckligt. Platsen är vacker, torr och närmare staden än Kuddnäs. Jag deltog med uppriktiga välönskningar i seminariets invigning därstädes 1873.“

Huruvida dr Synnerberg spelat den roll, som hans guffar här tillägger honom, torde vara osäkert. Möjligen kan han vara orsaken till att frågan, ehuru avgjord, upptogs ånyo till behandling. I direktor Z. Schalins berättelse över seminariets 25-åriga verksamhet heter det (sid. 5), att direktor K. G. Leinberg förordnats att i samråd med Nykarleby stads borgerskap anställa besiktning av platsen för det blivande seminariets byggnader på lämpligaste ställe i stadens närhet, utan att den å Kuddnäs egendoms mark ensamt behövde ifrågakomma. Den 17 oktober 1871 besökte direktor Leinberg orten, och kommissionen valde då den plats, där seminariebyggnaderna blevo uppförda. (En av besiktningsmännen assessor O. Lindbohm yttrade en gång till förf.: Direktor Leinberg besökte i vårt sällskap först Kuddnäs och sedan residenstomten; kommen till det senare stället sade han: Varför förde ni mig inte strax hit, här är ju ett ypperligt ställe, här skall seminariet uppföras.)

Kuddnäs, Topelius barndomshem.

Stället måste anses vara i allo lämpligt, utom att en rätt livligt trafikerad byväg leder mittigenom seminarieområdet.

Läroanstalten fick även här behövlig mark, 6 tunnland till trädgård, odlingsfält och park. Området har sedermera ökats genom inköp av mera jord, senast år 1917 med 3,5 tunnland, så att seminariets hela areal utgör nu i det närmaste 10 tunnland eller 5 hektar, vartill kommer en av direktor Schalin anlagd Skogspark på arrendejord, omfattande 6 tunnland eller 3 hektar.

Nykarleby kyrka.
[Notera stockarna i älven.]

Staden hade lovat åt seminariet „erforderliga rum“, men det visade sig snart, att löftet varit obetänksamt, ty „rummen“ växte ut till en hel byggnadskomplex, som krävde betydande summor.

Det hade varit avsikten, att seminariet skulle öppnas hösten 1872, men det drog ut på tiden med byggnaderna och med lärartjänsternas besättande, varför läroanstalten kunde öppnas först följande höst. Den högtidliga invigningen ägde rum den 1 september 1873 i närvaro av överinspektör Uno Cygnaeus, professor Z. Topelius, de nya lärarna med direktor Fr. E. Conradi, stadens myndigheter och andra intresserade samt den lilla skaran av elever, vilka sökt och vunnit inträde. Överinspektör Cygnaeus talade vackert om seminariets uppgift, lektor V. Heikel uppläste stämningsfulla verser, skrivna för tillfället av den närvarande skalden, den nya direktorn insattes högtidligt i sitt ämbete med tal om stundens betydelse, varpå akten fortsattes i kyrkan med predikan av pastor I. O. Appelberg. Det hela gjorde på de närvarande ett djupt intryck.