RESOR

Nykarleby är en idealisk stad för litterära promenader. Stadskärnan är liten och alldeles ovanligt fullskriven, i decennium efter decennium. Och runtomkring breder textslätten ut sig, med de evinnerliga ladorna och ”varje by en / fotnot till skogens / vemodiga textmassa” som Gösta Ågren, född några kilometer utanför centrum, skriver.  

Men vi börjar i stadskärnan, den pyttelilla där inte ens det svagaste lokalsinne leder vilse mer än någon minut, innan man på nytt kommer till älven eller torget eller inser att stan tar slut och att man är på väg till Kovjoki, Jakobstad eller Munsala.

Lybeckska huset, där författarna Mikael Lybeck (1864–1925) och brodern Paul Werner Lybeck (1861– 1911) växte upp, står i hörnet av Lybecksgatan och Kyrkogatan vid älven och är numera ålderdomshem.  

Mikael Lybecks romanhjälte Tomas Indal rörde sig i de här kvarteren, och någonstans under den senare bebyggelsen fanns kanske hans Apoteksgränd. I romanen med samma namn (1911) har Tomas Indal återvänt till hemstaden från stora världen, lever i uppgivet missnöje och ”förkroppsligar nästan en hel generation”, för vilken 1880-talets samhällskritiska flamma falnat till cynism. Mera hygglig än demoniskt dekadent, en svårmodig och ironisk suput med kvinnotycke, kurtiserar han kokett halvhjärtat fröken Rut Bertils i bokhandeln och servitrisen Magda på värdshuset. Till slut går han under på isen utanför staden en vinternatt, ditlockad av sin mystiske vän Romarbacken.  

Vantrivsel, krigstid, modersbröst ”Tunga idyll som jag återser, fanns du till kring pojkårens älvstränder?” diktade Nykarlebyfödda R R Eklund (1895–1946) och man kan grubbla över vari den där tyngden bestod för honom – kanske i fattigdomen? Ett kvarter söderut från Lybeckska huset, på Borgaregatan, finns ett grått trähus med två verandor. Där bodde författaren Mirjam Tuominen (1913–1967) under sitt korta äktenskap med seminarielektorn och konstnären Torsten Korsström, som till stor del sammanföll med krigsåren. För henne var idyllen bokstavligen tung, hon kände sig isolerad, hon gjorde kritiska iakttagelser, hon skötte sitt förstfödda barn – och skrev inlevelsefullt och rasande om det förment ”småtäcka” småstadslivet som hon uppfattade som ”dyster och buttert ovänligt”, om stora etiska frågor, om det österbottniska landskapet, om den universellt livsviktiga symbiosen mellan babyn och bröstet ...  

HÄR BODDE MIRJAM TUOMINEN.	[Förstoring.]

Vid älvstranden kan man se ställen där verklighet och fiktion kolliderar i ett långt senare författarskap. Många av de fiktiva personerna i Peter Sandströms (f. 1963) nya novellsamling Till dig som saknas (utkommer i april) rör sig där, till exempel i närheten av det funkisbetonade kraftverket i hörnet av Lybecksgatan och Kyrkogatan.  

Genom vår lokala guide har Sandström låtit hälsa att lämpliga fotografiska motiv för hans Nykarleby-inspiration kunde vara ”Mam i en Ford Focus”. Hans noveller befolkas av gossar eller män med flera osäkerhetsfaktorer i sina liv, och en fast men gåtfull punkt: Mamma. I någon av texterna rattar hon en Ford Focus.  

Men Cata Portin och jag besluter att i alla fall lämna Sandströms mamma i fred, och nöja oss med fiktionen, ”mam” som fantasm och princip. Inte heller ofredar vi någon av de många katter vi träffar på stan, fast Sandströms andra bildförslag lyder ”rövhålet på en katt”.  

Söker man flera visuella nycklar till hans texter kan man gå längs stranden mot det gamla mejeriet (i det lilla triangelformade kvarteret Nygårdsgatan-Nygårdsgränden-Bangatan).  

”Uthärda det är först svårt, leva sig in i det ännu svårare, vana blir det aldrig. Men har man bara kommit så långt att man accepterar sig själv i det, glömmer man det inte. (...) Då man är färdig att lämna det, då tiden är inne, lämnar det en inte. Man sluter ögonen och det är där, sådant det är, sådant det behagar vara, utplånande sig själv till en yttersta förbleknad, färgstark grad.”

Mirjam Tuominen om det österbottniska landskapet i Bliva ingen (1949).   

”Tomas Indal skred med långa, avmätta steg utför Storgatan och sedan snett över torget. Hans blickar lyste av retfullt överdåd och all möjlig vanvördnad. Jag är visst lite full – tänkte han och skyndade på gången – men det gör ingenting, det märker hon inte.”

Mikael Lybeck
Tomas Indal (1911) 

”Han visste aldrig varifrån skottet kom, kom, de kom från alla håll, men i axeln hade det vridit till och han kastades ett halvt varv runt innan han föll. Han visade mig ärret i axeln, och jag fick ta på det. Far tog min hand, ledde mina fingrar ända fram. Jär, sa han. Skinnet var hårt, som en skorpa. He sir ut som rövhåli på en katt, sa far.”

Peter Sandström
Till dig som saknas (2012)

Döbelns gränd och Ödebo
Då är man väldigt nära Döbelns gränd, så liten att den inte ens finns utmärkt på kartan. I Robert Åsbackas (f. 1961) roman med samma namn bedriver Sander och Balder sin cykelreparations- och spritsmugglarverksamhet precis där vid älven. Vik till vänster från Sollefteågatan upp för en liten backe; där finns ett hus med en skylt där det står Döbelns gränd.  

Irmelin Sandman Lilius, (f. 1936) morfar var Alarik Forsblom, prost i Nykarleby, och Irmelins vistelser i prostgården har satt sina spår i finlandssvensk barnlitteratur – Nykarleby är en av komponenterna, jämte Hangö och Borgå, i hennes fiktiva stad Tulavall. Ett spår av en helt konkret plats, beskriven i Bonadea, hittar man vid prostgården, som numera heter Jeansborg och är privatbostad – så man får försöka känna in platsens ande på diskret avstånd. I vinkel mot huvudbyggnaden vid Gustav Adolfsgränden står ett rött lider, det ena av de två som en gång i tiden avgränsade den magiska platsen Ödebo, den smala springan mellan två lider, genom vilken flickorna Bonadea, p och p, kunde slinka in i en magisk dimension av möjlighet: ”När man har gått genom hålvägen är det som att allt skulle kunna hända, och att man kan fortsätta vart man vill.”  

ÖDEBO.

Thomassonpromenaden
Den som vill meditera över kroppens skröpliget och bräcklighet, kan nu bereda sig på den korta men betydelsedigra Thomasson-promenaden. Då är vi inne på en av det gångna decenniets i mitt tycke märkligaste romaner, som växer lite för varje gång jag läser den, i patos och på något sätt också i förtröstan: Robert Åsbackas Orgelbyggaren. Romanen handlar om den gamle änklingen Thomasson, som byggt en orgel i sitt vardagsrum för att göra något av sorgen efter sin hustru Siri, död i Estoniaolyckan.  

Han är en enstöring, och när han halvt av misstag befattar sig med sina medmänniskors liv, leder det till både elände och glädje. Inledningsvis stukar han foten när han hjälper en liten pojke ur en hotfull situation med hårdhänta kamrater, men finner sig plötsligt omgiven av intresserade och intressanta medmänniskor.  

Promenaden börjar utanför Thomassons hem, ett mintgrönt våningshus vid Topeliusesplanaden, vid hörnet av torget och mittemot stadens bokhandel.

ORGELBYGGARENS HUS	[Förstoring.]

I hörnet utanför elaffären brukar den pensionerade taxichauffören Berg sitta på sin rollator, hålla sina utläggningar om världsläget och försöka håva in förbipasserande i samtal. När Thomasson beger sig ut på sin promenad en sen kväll är det emellertid tomt på gatorna och mörkt. Hans stukade fot har börjat läkas, men i stället har han armen i gips efter ytterligare en olycka. Han går söderut längs Topeliusesplanaden och viker sannolikt till vänster redan vid Bangatan. Han korsar gatan och tittar på programmet vid dörren till kulturhuset Scala på Karleborgsgatan, sen går han över till gatans vänstra sida igen och fortsätter norrut, förbi ett litet grått hus där han ser Borg sitta försjunken i sitt, och förbi de stora stenarna vid den lilla förhöjning i terrängen som österbottningarna döpt till Rummelbacken. I hörnet av Karleborgsgatan och Sollefteågatan får hans promenad – men inte hans jordeliv – ett abrupt slut.  

KULTURHUSET SCALA

RUMMELBACKEN.	[Förstoring.]
	[Den lokala guiden visade sig vara Ann-Sophie Sandström. Mannen är dock än så länge oidentifierad.]

Vallbacken/Källbacken
Vi som vet att man ska ha reflex går nu raskt vidare ungefär 300 meter längs Karleborgsgatan. Då kommer vi till kvarteret mellan Källbackgatan och Grev Tottgatan. Källbacken är förebilden för Vallbacken i Anita Wikmans roman Kråkögat, som handlar om en skomakarfamiljs liv i Nykarleby under kriget. Här står det som är kvar av den imponerande arbetarbostadslängan ”Långraden” i romanen, som i dag är förkortad och beklädd med fula vita mineritplattor.  

Förutom miljökänsla och tidsfärg innehåller Kråkögat en drabbande men samtidigt finkänslig beskrivning av sexövergrepp på ett barn – en pappa som förgriper sig på en liten dotter som inte kan försvara sig annat än genom att fantisera sig bort, men förföljs av äckel och skräck också i fantasin.  

Härifrån är det bara en kort bit till hörnet av Jakobstadsvägen och Jöns Drakes väg, där man kan kolla in ännu en Sandström-miljö, den lilla gula huset som inhyste köttkontrollen, där gestalten Hammars far i novellen ”Ronnie” stod hela dagarna ”och klämde på de döda grisarna och korna” i lukten av köttet som skulle godkännas och stämplas.  

Vill man avrunda sin vandring mera högstämt kan man sedan gå till Herlers bokhandel (den snett mittemot Thomassons balkong) på Topeliusesplanaden 12 och bekanta sig med det handplockade bokurvalet där. Eller gå på Pedros Pub vid torget och äta hamburgare, titta på folk och fundera på Mirjam Tuominens karakteristik:  

”I ett samtal med en österbottning når man alltid en punkt, då österbottningen på varierande sätt låter en förstå en sak, som väsentligen och allmänneligen lyder så här: jag är från Österbotten, och detta avslöjande är för österbottningen ungefär lika högtidligt som om en till människa förklädd ängel plötsligt beslöte sig för att låta masken falla och förkunna: jag härstammar från himmeln.” [Fortsättning.]

Gösta Ågrens essä ”Nykarleby i dikten”, om Topelius, de båda Lybeckarnas, R R Eklunds, Ernst Knapes, Evert Huldéns med flera Nykarlebyskildringar ur socioekonomiskt perspektiv, är ett måste för litteraturvandraren, och finns i Författare om författare. 24 finlandssvenska diktarporträtt (Söderströms 1980).