Nykarleby i dikten    

I juni år 1895 gästades Nykarleby av brandkårer från Gamlakarleby i norr till Vasa i söder. Läraren Emil Forsander skildrade på följande sätt det stora brandkårsmötets höjdpunkt:

Skalden ifråga var Gånge Rolf, V.K.E. Wichmann — seminarielektorn med det tidstypiska svenskhetspatos, som var en följd av den nationella väckelsen bland finlandssvenskarna. Det må tilläggas, att svenskhetshövdingens och brandchefens trogne drabant, skräddare Ahlstedt, kallade Gånge Rolf ”sefen”, eftersom han var finne och aldrig lyckats lära sig det svenska sje-ljudet.
     När Gånge Rolf inte skrev svenskhetsdrapor gav han sig ibland tid att mana till kamp mot elden, så i lystringssången för Nykarleby Frivilliga Brandkår, hans skapelse och skötebarn. Första strofen:

Vilken kontrast finner vi inte mellan de här skramlande, men onekligen glatt vitala, versraderna och — till exempel — undergångsstämningen i Mikael Lybecks roman Tomas Indal, där Nykarleby-idyllen är bakgrund för huvudpersonens slutliga förfall och död.
     Är det endast fråga om olika författartemperament? Går det att hitta samband mellan litteraturen och samhället, vilka skulle kunna förklara något av olikheterna mellan diktare från samma plats och tid? Går det överhuvudtaget att påvisa entydiga samband mellan litteraturen och samhällsutvecklingen?
     Jag talar nu inte om de självklara samband, som möter överallt i diktningen: gestalter och miljöer har givetvis ofta reella förebilder. Jag tänker på de djupare, idémässiga sammanhangen — antingen vi sedan spårar dem i en uttalad idé i diktverket, i stämning, i val av gestaltmodeller eller annat.
     Nykarleby måste i förhållande till sin storlek vara den mest ”litterära” orten i norden. Staden och trakten däromkring har under de senaste hundra åren sett många författare födas och verka.
     Zacharias Topelius' Sägner i dimman rymmer inom sin Almqvist-inspirerade ramberättelse ett par noveller med motiv från Nykarleby.
     Beckbrännaren, som alltid kom överst bär underrubriken ”Efter en folksägen”. Det konkreta underlaget för denna sägen belyses av en anteckning i Nykarleby rådsturätts protokoll för den 8 april 1701, där det heter:

Sägnen, och Topelius' novell, är i alla andra avseenden ren fantasi. Beckbruket på älvstranden nedanför Nykarleby startades redan år 1643 och Per Mattsson var alltså inte den förste beckbrännaren. Det är han emellertid i novellen. Där sluter han förbund med hin onde för att bli rik, varefter han startar beckbruket. Det blir en lönande affär, men vid kontraktstidens utgång efter tretton år tar djävulen, som uppträder under pseudonymen kapten Svart, hand om den stackars beckbrännarens själ. Hans kropp hittar man följande morgon i beckpannan.
     I novellen är det gamle kyrkoväktaren Vik, som berättar historien, och han inflickar mången sensmoral. Åhöraren Kalle förmanas, sammanfattningsvis och varnande:

En utomordentligt samhällsbevarande novell, alltså.
     Man kan fråga sig varför. Vadan denna intensiva varning mot ambition, aktivitet och social rörelse?
     Novellen tillkom år 1845. Topelius var endast 27 år gammal. Man kan anta, att när han runt sekelmitten tar upp Nykarlebymotiv i sin diktning, så skriver han ännu under starkt intryck från både minnen och aktuella erfarenheter av situationen i den lilla staden. Barndom och ungdom är ännu inte långt borta och diktarens kontakter till barndomstrakten upphör aldrig.
     Fyra år senare, 1849, skrev Topelius Gamla stugan, som kom att ingå i Läsning för barn. Miljön i berättelsen har sin motsvarighet i ”gamla stugan” på norra udden av Alörn utanför Nykarleby. Redan på 1820-talet stod dess dörr öppen för alla — det var en tid, när sommarstugor var undantag, icke regel, och därför kom den gamla stugan att spela en stor roll för sommarlivet i Nykarleby skärgård. På 1840-talet började den förfalla.
     Detta förfall spelar en stor roll i novellen och vi får där läsa om stugans slutliga undergång i novemberstormarna. I sin kärna är berättelsen vemodig återblick och minne. Systrarna Antonia och Marie överraskas på en utflykt av störtregn och övernattar i gamla stugan. På natten ser Marie någonting glimma i en stockspringa. Det är en ring, som hennes mormors älskade, en ung sjöman, gömde i stugan för sjuttio år sedan.
     Och mormor berättar för Marie: när sjömannen reste ut bad han henne söka ringen, och fann hon den — då skulle han snart vara tillbaka hos henne. Nu var den äntligen funnen. Inskriptionen — ”1772. Jag kommer till dig!” — övertygar mormor om att de snart skall mötas ”i de ljusa rymder, där intet avsked mera finns”.
     Ett patetiskt vemod inför något gånget och förlorat präglar hela berättelsen. Men i slutet säger Marie, att om ”sjuttio år står här en stor stad med skepp och fabriker”. Då ”minns ingen mer, att här stått en gammal stuga, där goda, glada människor bott . . .”
     Novellen Augustas hallon skrevs 1855. Också den är infogad i Sägner i dimman. Två rivaliserande handelshus hotas på grund av sin inbördes konkurrens av ”ömsesidiga haverier och kontokurant och missräkningar i saldot”. En slug ”affärsmoster” kommer då på den gamla idén att förena pengarna med hymens band och vi får ta del av en rätt banal kärlekshistoria, som slutar lyckligt: de två unga, d.v.s. handelshusen, får varandra.
     Intressantare än själva historien är den miljö, där de ungas slutliga försoning äger rum. De möts inne bland de väldiga spanterna till ”det största kofferdiskepp som rest sitt skrov på ett finskt skeppsvarv”. Byggandet hade avstannat och nu växte hallon inne i skrovet, men det hade dock avancerat så långt, att ”spanterna som jättelika revben buktade sej i höjden” och ”de väldiga konturerna av detta havsvidunder voro skönjbara vida omkring över skogstopparna”.
     Här möter verkligheten. Bygget hade satts igång av den äventyrlige affärsmannen Gösta Lindqvist i Nykarleby. Han hade gått miste om sina tidigare skepp, ”Trägen” och ”Vinner”, på grund av bedrägliga kaptener. Nu satsade han allt på fartyget ”Alltid”, om sexhundra läster.
     Men kassan blev tom — och det kan tilläggas, att vattnet vid stadens varv ute på Djupsten nog var alltför grunt för den tänkta Kolossen.
     Skeppsvarvet flyttades ut till Alörn och där färdigställdes ”Alltid” efter många år, av andra byggare. Båten blev nu betydligt mindre och kallades ”Augusta”. Topelius berättar dess historia i en avslutande anteckning i novellen. Under krimkriget togs Augusta med full saltlast av engelsmännen och på den resan försvann hon.
     De här tre berättelserna tillkom under handelskapitalets sista stora decennium i de österbottniska kuststäderna. Den 7 september 1856 öppnades Saima kanal och i dikten med samma namn hälsade Topelius entusiastiskt det stora byggnadsverket. Men kanalen innebar, att västkustens städer förlorade en stor del av

Stadens ekonomiska uppsvingsperiod hade varat mellan 1793, då fulla stapelrättigheter erhölls, och 1856, då Saima kanal öppnades för inlandstrafiken. Under denna korta period blomstrade handel, sjöfart, skeppsbyggeri och ett glatt sällskapsliv. Lanthandeln fullbordade bakslaget. Staden var alltför liten for de många handelsmännen. De måste slå vantarna i disken, den ena efter den andra. [Ur Liten åker till Drömmestad.]

sitt gamla uppland. Handelsvarorna strömmade söderut i stället för västerut. Så här sammanfattar J. J. Huldén:

Under senare delen av 1800-talet upphörde alltså det lokalt förankrade handelskapitalets storhetstid.
     I Nykarleby var utrikeshandeln livlig och skeppsbyggeriet hade en stor period under 1830-talet: då byggdes elva fartyg på Djupsten. Men staden har alltifrån sin första tid haft problem med de grunda farvattnen. Redan i slutet av 1600-talet tog fartygen endast halva lasten i hamnen medan resten fördes ut till Djupsten på pråmar och lastades in där. Samma metod fick man använda också när Djupsten, och sedermera Alörn, blev hamn. Stadens sista hamn, Andra sjön, grundade också upp mycket snabbt. Redan i mitten av 1600-talet profeterade borgarna i Jakobstad skadeglatt i en klagoskrift till Per Brahe, att hela Nykarleby stad omsider skulle överges för hamnforhållandenas skull.
     Det lokala handelskapitalets storhetstid i Nykarleby var m.a.o. en storhetstid på nåder och kanske är just hamnproblemen en viktig orsak till, att Nykarleby aldrig lyckades klara övergången från handelskapitalism till industrikapitalism — i olikhet med grannstäderna Jakobstad, Gamlakarleby och Vasa.
     En undergångsstämning bör ha förmärkts ganska tidigt. Järnvägarna och ångbåtarna kom. Den första ångaren besökte Nykarleby redan 1838. Samtidigt tvingades man flytta hamn och varv längre utåt havet, till Alörn. Saima kanal närmade sig sin fullbordan.
     Det dubbla intrycket av en döende stad och en döende samhällsklass är mycket påtagligt när man analyserar en del av Nykarleby-litteraturen. Det kan anas också i de tidiga Topeliusnovellerna. En utveckling pågår och den kan i Nykarleby kännas hotande. ”Förhäv dig icke, stå hellre lågt, tänk på beckbrännaren”, manar Topelius. För stadens handelsmän och redare måste instinkten att vilja låsa situationen, hellre acceptera stagnation än en negativ utveckling, ha legat nära till hands.
     I Gamla stugan har maningen övergått till ett närmast desperat bejakande av vad som sker: staden skall flyttas ut till havet, till ön, dit hamnen nyligen överförts, och inte blott skepp utan också fabriker ska finnas där.
     Topelius var för sin tid socialt framsynt och progressiv. I sin diktning är han till dels en utpräglad realist och han såg vad som skedde i de brytningsår han genomlevde. Men det fanns också hos honom en klar identifikation med den samhällsgrupp, som i Nykarleby var dömd att förvandlas och försvinna: valskelettet på Djupsten, det enorma spökskeppet i Augustas hallon, visar detta:

I detta monument över det, som aldrig blev, sammanfogar ungdomarnas kärlek de tvenne vacklande handelshusen — men inte ens så kunde de i längden räddas!
     Skeppsbyggartraditionen i Nykarleby levde envist kvar. Ännu strax efter det andra världskriget byggde man i åmynningen ett träfartyg. Men efter 1850-talet gick det utför med Nykarleby som handelsstad. I stället växte skolstaden fram och orten kom att i hög grad domineras av seminariets lärarkår.
     Man kan väl hävda, att den kåren inte hade anledning till nostalgiska drömmerier över stadens svunna storhet. Dess arbete och uppgift gällde hela landet. Dess öde var inte knutet till Nykarlebys utveckling. Och framåt sekelskiftet får vi mycket riktigt lyssna till Gånge Rolfs pigga, östsvenska trumvirvlar.
     Den härskande gruppen utgjordes inte längre av handelsmän, redare och sjökaptener. Den bestod av tjänstemän. Men i litteraturen dominerar ännu efter sekelskiftet den forna köpmannagruppen.
     Bröderna Lybeck stammade direkt ur den. Fadern, Janne Lybeck, var förmögen redare-köpman och svåger till Topelius. Båda brödernas verk är djupt präglade av undergångsstämningar.
     År 1911 utkom både Mikael Lybecks roman Tomas Indal och Paul Werner Lybecks posthuma novellsamling Den siste majgreven och andra österbottningar.
     Tomas Indal, den halvgamle överliggaren, som återvänder till födelseorten och där sakta super ihjäl sig i småstadens stillhet, är den klassiska undergångsgestalten i finlandssvensk litteratur. Han förefaller dömd från bokens första sidor. Han tycks snarast bejaka sitt öde och hävdar, att han blivit sådan som arv och miljö gjort honom. Han är en gammal åttiotalist, men samhällskritiken har redan blivit cynism och reformkampen förvandlats till livströtthet. Han är en gestalt skapad i anslutning till den europeiska dekadansen, men hos honom finns intet av Wildes demoni. Han är snarast hygglig. Han går under. Det är allt. Och när han själv påstår, att han ”förkroppsligar nästan en hel generation”, så är detta samma ohållbara romantik som alltid. Arbetare och bönder hade för mycket att göra för att hinna tänka på, att de gick under.
     Mikael Lybeck föddes 1864 och växte upp i Nykarleby under den tid när hans samhällsklass snabbt förlorade sin centrala position i stadens liv — ett liv, som för övrigt påfallande avtog i intensitet den här tiden. Roten till de undergångsstämningar, som löper genom hela hans diktning, kan sökas också i barndomens och ungdomens värld — inte bara i åttiotalismen, som kom av sig.
     Tomas Indals personifierade samvete — och på samma gång rival — Romarbacken är en f.d. skeppsstyrman. Han representerar alltså någonting, som en gång var livsdugligt i staden. Tomas Indal ser en vision:

Rent konkret är det lätt att urskilja Nykarleby i den miljö, som omger Tomas Indal. Till och med Romarbackens namn återfinns i en smula annorlunda form i stadens geografi — vid Rumbelbackan!
     Tomas Indal dödar honom till sist, dödar sitt samvete. Men han sätter därmed också punkt för det gångna, och upphör följdriktigt själv att leva.
     I brodern Paul Werners enda bok återkommer i titelnovellen Den siste majgreven affärsmannen Gösta Lindqvist, den fantastiske redaren med sina hopplösa företag ”Trägen”, ”Vinner”, ”Alltid”. Tydligare än hos Topelius, klarare än hos brodern, ser vi här den döende handelsstaden, tecknad i gestalten av ett romantiserat öde.
     I Topelius' novell skildras visserligen ”Alltids” ofullbordade, enorma skrov som en sönderfallande kyrksal. Men denna dödens boning omges dock av den livliga folkfest, som ”utskjutningen” av ett skepp från varvet vid Nykarleby alltid utgjorde. Ännu pågår livet.
     I Den siste majgreven rider i början den unge affärsmannen Gösta Lindhult varje vår i spetsen för den uråldriga sommarprocessionen. Han personifierar livsglädje, framtidstro, storstilad företagsamhet. Till en början går allt honom väl i händer. Men sakta krossas han. Hustrun bedrar honom, hemmet brinner ner, affärerna går över styr. P. W. Lybeck har inte ens tagit till det beryktade ”Alltids” väldiga spökskelett för att illustrera allt detta — även om frestelsen måste ha varit svår. Topelius hade ju dock hunnit före!
     Slutligen dör den siste majgreven — och den bitterhet och grämelse, som präglar hans drag, viker först när medvetandet viker. I den här berättelsens idébild finns efter en nästan Beckettsk reducering av livsvärdena ingenting kvar utom dödens frid, majgrevens slutliga eviga ritt i sommarljuset.
     Det är svårt att läsa historien om den siste majgreven som annat än den poetiska visionen av en samhällsklass' nedgång och en epoks upphörande. Handelskapitalet, med rötter i 1700-talets ekonomi och kultur, förlorar mark och industrikapitalet, en följd av 1800-talets tekniska utveckling, tränger fram utom i Nykarleby! I slutnovellen, En konungason, möter vi redan det nya Nykarleby, skolstadens statiska liv, utan djärva företag, utan tillspetsade motsättningar. Den lilla gruppen lärare och tjänstemän, som i nobel isolering dricker sin toddy i utvärdshuset på Brunnsholmarna i älven, verkar både patetisk och menlös. Någon ekonomisk relation till staden har man inte. Statstjänstemän och pensionärer utgör huvuddelen av ortens lilla ledande grupp. Klassmotsättningarna har visserligen inte heller förr tillåtits anta dramatiska former men under stadens vardag i en tidigare period kan man dock förnimma en häftigare puls, ett något, som anas också i den objektiva verklighet, vi skymtar bakom Topelius' första Nykarleby-noveller.
     Så är det helt logiskt, att gruppen i sommarvärdshuset intresserar sig fören man av folket endast i den mån han är original, skiljer sig från mängden. En konungason är ett fängslande porträtt av skomakaren Karl Johan Forsberg (1810—1894), sannolikt naturlig son till Karl XIV Johan. Han anlände till staden på den tid ”då fartyg av många nationer flaggade på vår redd och fjärdarne här ekade av timmermännens taktfasta yxhugg på skeppsvarven. Tjärbåtarne dansade i våra forsar och savofinnarne voro våra bästa kunder. — Saima kanal var ännu icke byggd, sin landsända till gagn och Österbotten till evärdelig skada; all handel och köpenskap gick ännu de gamla svenska vägarna — västerut.”
     Karl Johan Forsberg slutade sitt liv i fattigdom och fylla en kall vinternatt. Han kallades Slarv-Forsberg och har följaktligen i novellen getts namnet Slarv-Bergman. Paul Werner Lybeck, denne okände och fängslande författare, lyckas i slutmeningen magiskt suggerera fram den stämning, som vid sekelskiftet präglar både Nykarleby, den döda handelsstaden, och dess litteratur:

Klassmotsättningar fanns naturligtvis också i skolstaden Nykarleby, trots den ledande gruppens tendens till isolering. Einar Hedströms bok Nykarleby. Min barndoms och min ungdoms stad är en outtömlig källa till kunskap om staden och dess historia. Men läsaren hajar där till inför ett uttryck som ”halvfnoskigt rotehjon” om en fattig och sjuk medmänniska. Det är naturligtvis inte uttryck för illvilja utan det är fråga om bristande inlevelse, isolering. Det egendomligt avskilda, vilande, passiva i den ledande gruppens attityder kommer väl till uttryck i Mikael Lybecks kända dikt om sommarvärdshuset på Brunnsholmarna:

Här möter flanörattityden, en litet håglös idyll. I bakgrunden för Topelius-novellerna anar vi ännu en grupp i dynamiskt, nyskapande samhällsarbete. Här iakttar man.
     Vilken kontrast bildar inte den folkliga skaldinnan Sjungos-Tilda, på vars diktkonst Hedström ger några prov. En dag ville länsmannen och kronofogden ge uttryck för sin fina humor och frågade därför Tilda vad hon trodde, att man gjorde i helvetet i dag. Och skaldinnan svarade:

Det är en både revolutionär och fungerande dikt, helt styrd av skaldinnans samhälleliga situation, som inte medgav något flanörbetraktande.
     Det vore förvånande om undergångsstämningar med rot i den gamla köpmannaklassen helt skulle dominera Nykarleby-litteraturen också under den period, när lärarna och tjänstemännen tagit över. Så är inte heller fallet. Gånge Rolf är ett undantag. Också Ernst V. Knapes diktning under åren i Nykarleby strax efter sekelskiftet bryter starkt av mot de dystra tonfallen i samtidas verk.
     Han var ännu ung. Som läkare hade han en intimare kontakt med alla samhällslager i staden och bygden, kände andra sidor av verkligheten än den tynande stadens glesa societet. Dikterna från hans Nykarleby-tid skimrar och lever ännu. Man kan spåra i dem en kamp mellan livsbejakelse och existentiellt grubbel, men livsskimret dominerar och inte utan skäl heter debutboken från år 1907 Akvareller. Ännu går dansen på bron, ännu frågar vi efter vägens mål, vilans bo och efter ro rör all vår längtan. Knape är alltän en av våra folkkäraste diktare, men det är hans tidiga diktning som vi älskar:

I den sena lyriken tar också hos Knape resignationen överhanden. I romanen Erik Falander från 1925 visar han dock, att han befinner sig nära den aktuella verkligheten. Här möter vi den frambrytande industrikapitalismen i början av seklet — och vi får se huvudpersonen omorganisera släktens gamla handelshus enligt de nya förhållandena. 1925 fanns redan ett femtioårigt perspektiv på detta skeende och Knape ger snarast uttryck för den unga industrikapitalismens liberala ideologi, nu så oändligt fjärran från handelskapitalismens stelnade försvarsposition i Topelius' novell om beckbrännaren åttio år tidigare då, när omvandlingen inleddes.
     Att det i Nykarleby inte gick så bra som i romanen är sedan en annan sak.
     Bilden av Knape som en diktare nära sin tid och dess skeende får tragisk relief av diktsviten Ståndrätt. Ett krigsminne, som ingår i hans sista diktsamling, Tankar i natten. Han plågas av ett minne: hur han var med om att döma elva fångar till döden efter inbördeskriget. Sviten visar hur de klassmotsättningar, som i Nykarleby-litteraturen tidigare på sin höjd vädrats indirekt, slutligen sprängde alla flanörattityder och hur det blod, som flöt även i Nykarleby, färgade av sig på litteraturen.
     I vad jag kallat Nykarleby-litteraturen tillkom dock inga hatdikter. Där härskade ärlighet och grubbel, i Mikael Lybecks Dödsfången såväl som i Ernst V. Knapes Ståndrätt. Men Knapes försvar i slutstrofen är kusligt, ty det erinrar om andra, sentida försvar för andra gärningar:

Kanske också detta, bristen på klassbetingad hatdikt, ingår i bilden av Nykarleby i litteraturen: det fanns en samhällelig distans, en brist på ekonomiska relationer mellan samhällsgrupperna i den stillastående skolstaden.
     I Ragnar Rudolf Eklunds självbiografiska roman från 1943, Liten drömmarpilt, möter ett fängslande välordnat myller av detaljer, stämningar, barndomsminnen av hus, gator och människor i Nykarleby. Berättelsen är i första hand introspektiv, psykologisk, men ibland bränner det till av konkret och mustig verklighetsskildring. Så sker bl.a. när moderns butik drabbas av en konkurrens, som slutligen tar död på den. Vi ser med ens hur bitter kampen för tillvaron kan vara i det hårda konkurrenssamhälle, som den stagnerade orten ändå är. Handelsmännen i staden är inte längre den härskande societeten. De utgör en stillsam medelklass. I R. R. Eklunds roman kommer den medelklassen för första gången till tals. Det inåtvända draget i berättelsen verkar logiskt sett mot samhällsbakgrunden: de små handelsmännen i den lilla staden hade inga möjligheter till utåtvänd dynamik och framtidsbygge.
     Efter dem — ja. efter dem möter vi nutiden. Texten må förtona i Evert Huldéns Brev med svarta kanter. Bonden och skalden i Munsala skrev faktiskt aldrig om Nykarleby [så när som på detta], men här nämner han åtminstone Österbottniska Posten, ”Klockapostin” kallad efter sin grundare på 1800-talet, klockare Nessler. Emigrationen har varit Österbottens och därmed också Nykarlebys förbannelse och välsignelse i hundra år. Den magiska enkelheten i Evert Huldens lyrik skimrar ingenstans djupare än här, i den bästa dikt jag känner till om flykten från Österbotten, nordens Irland:

LITTERATUR