BRUNBERGS LENA, förekom i Rosa Backmans tidiga barndom. Det var hennes specialitet att öfvervara alla begrafningar och taga vara på »likhanddukarna», med hvilka kistan burits till grafven. Sedan åkte hon baklänges på likvagnen ifrån grafgården till staden och uppvaktade vanligen i köket i sorgehuset för att få någon del af trakteringen. Pratsam var Lena och erkände det själf, då hon hade bränt sin tunga. »Nu bränd jag slaprun min» (slabbran min) sade hon.


GRÅTAR KAJA, ståtlig maka med madonnamin, men grät alltid, i synnerhet då maken var borta. Tre pojkar hade hon.

MÅLAR-GRETA anlitades att måla plank och byggningar i min barndom (på 1860 talet), något karlavulen, men ordentlig, som jag tror. Hon engagerades t.ex. af min far att för Larsmo församlings räkning måla prästgårdens hus och plank efter den stora remonten 1861 eller 62. Vi barn åsågo med intresse kvinnans hurtiga arbete, färgrifning, blandning och påstrykning. Därvid förtäljde hon för oss allehanda historier och lärde oss några ryska glosor, som hon uppsnappat under sin tjänst hos öfverstinna Bogdanoff. Utom »sdrasti, prastjaits» och dylika småord lärde hon oss på höfviskt sätt säga god natt: nämligen »Sof sött och dröm om mig», hvilket på ryska skulle heta »spenatef» och hvartill lika artigt skulle svaras »tackschevaj schetsleva» — det är » tack, tack äfvenledes».


MÅLAR-LOTTA, som hade så romantiska öden. Första mannen hade begått något brott, för hvilket han förts bort i långvarigt fängelse. Efter många år hemtades till orten med fångskjuts en man, i hvilken någon trodde sig igenkänna Lottas f.d. make. Lotta hade emellertid för länge sedan blifvit löst från sitt första äktenskap och gift med den kända bonden (och pietisten) Forsback-Jakob. Snart spred sig nyheten om fången och kom äfven till Lottas öron. Hon gick då att beskåda honom och intalade sig själv att det var den forne maken. Efter någon parlering medgaf han ock detta, ehuru intet egentligen lär hafva tydt på, att han skulle känt Lotta förut. Kanske mente mannen att han genom medgifvandet kunde erhålla någon lättnad i sin belägenhet. Ingenting blef emellertid utredt, och Lotta lugnade sig slutligen, såvida man vet, efter någon tids oro. — Det var andra mannen, Forsbacken, som af rådman J. Lybeck inköpte Majniemi-stugan (Z.T:s) och flyttades den till Bonäs lötet. Deras gifta sonhustru bodde där som änka med sina barn, tills stugan blef återflyttad till Alörn. — [Ivar A. Heikels variant.]

SJUNGON kallades en soklotkvinna hvars egenhet bestod i att ständigt sjunga psalmer. Äfven under vandringen från staden till byn — efter gudstjänsten i staden, — gick hon längs landsvägen och sjöng, med psalmboken i hand, och det påstods att sången räckte till hela vägen. Mötte »Sjungon» någon vägfarande, tittade hon knappt åt ´en, såg blott rakt fram eller i sin bok och fortfor att sjunga. Gumman var verkligt religiös, sades det. Men hon hade en dotter, kallad SJUNGOS THILDA, en kort liten människa, hvars rykte icke var oklanderligt. Thilda älskade också att sjunga, men ej blott psalmer, utan allehanda visor, af hvilka hon kunde en mängd. Rabblande gärna upp verser, om någon ville höra. Hennes specialitet bestod uti, att själv påfinna till människornas tal, så att om en person t.ex. gjorde henne en fråga, hvilken slutade med ett betonat ord, så var hon synnerligen ferm i att svara med ett rim på detta. Låt oss tänka att någon skulle frågat, »Nå vad har Thilda att sälja idag?» (hon gick nämligen omkring i gårdarna och sålde hemväfda band) så skulle Thilda antagligen på ögonblicket svarat. »Vackra band efter hvars och ens behag.», — eller om någon sagt: »Det vore roligt att höra Thilda sjunga!», så kunde hon ha svarat.»Ja, vi skall sjunga och gunga medan vi ä unga, snart komma sorgens dagar de tunga.» — Denna fermité i att rimma tyckes hafva förefunnits hos flere personer i Nykarleby-trakten. Utom Markus Öhlund fanns det ock andra. Aflidne lektorn Axel Backman kunde en hop rimmade bonmots af sådana folkdiktare — i denna stil t.ex.: »he ä rikti sant, sa Dalaback Ant.» Apropos häraf påminner jag mig en regla som jag hörde hos Johanssons i Karislojo (eller Lempäälä?) men troligen ock af österbottniskt ursprung; Reglan, som alluderade på ortens skäligen enkla sällskapslif, började så: »Låt alla församlas, sa mamsell Calamnia.»;»Ge mig ett glas vin, sa Kingelin.» etc.
     Sjungos Thilda, för att återkomma till henne, utöfvade ännu en konst, som numera blifvit sällsynt. Hon kunde sätta ihop söndrade porsliner, begagnade därvid helst näfverkåda, hvilken är ytterligt seg och fästande (afskarapas med knif från ett brinnande näfverstycke, hvarigenom den tyvärr blir något sotig. Har aromisk lukt, och tuggas i munnen).
     Thilda gick omkring med sina band ännu under min sem.dir.tid. — Thilda väfvde ypperliga band. Mätte en aln kring sitt något stora hufvud.
(Inf. 2007-05-03.)

En annan småväxt människa af ungefär samma moraliska och kroppsliga kaliber var KORT KAJS, som gick med två pikanellstuggbussar i munnen och därför kallades »Tobakspungen». Hon hade ock en dotter, Sofie Kock, det modren ock måtte hetat, barn på sidan till en af ortens sjökaptener, sades det. Flickan fick en viss vård af kaptensänkan, fru Backlund (kapten Olsons syster), som lät henne gå i »Fattigskolan», hvars lärarinna fru B. var. Af tacksamhet och välmening sjöng Sofie engång upp välgörarinnan på hennes namns- eller födelsedag, stående på gatan under fru B:s fönster (fru B bodde i många år hos Henr. Jakobsson i en liten kammare), men bara grälor fick hon sen för tilltaget, ty fru B. hade icke velat bli väckt på detta sätt. Som vuxen kallade sig Sofie »Stenhagen». Var en tid föremål för en viss paffmakares kärlek, ehuru däraf intet äktenskap vardt. Mannen uppehöll sig någon tid i staden och förfärdigade till afsalu allehanda föremål af paff, t.ex. leksaksbyggningar och dockskåp och möbler till dem. Det blef slutligen sadelmakaren (snickaren?) Lihra som hemförde Sofie Stenhagen såsom fru. Paret flyttade till Kristinestad.

MARKUSAS MAJ var en gumma, som anlitades i stadsgårdarna att koka såpa. För ändamålet samlades i hvarje hus fett af varjehanda slag, fårtalg, ister, talgljusstumpar o.d. och däraf kokades i rätt starkt lut den myckna såpa, som förr användes i hvarje hushåll vid tvätten, Fabrikstvålen har numera utträngt såpan. — Ja såpa åtgick förr i stora mängder vid hvarje fartygsutskjutning och äfven annars såsom träsmörja.
     Markusas Maj var icke riktigt pålitlig, ty om eftersynen icke var noggrann, kunde det hända att en del af fettet försvann och aldrig kom i grytan. Bra egendomligt var hennes förvaringsställe för sådant snattgods: — innanför strumpbenet! Hon bar alltså istret utanpå sitt skinn istället för under detsamma som andra feta. Ofta misslyckades också hennes såpa första dagen, så att hon fick koka om den följande dag. — Att herrskaperna ändå anlitade henne, kom sig väl däraf, att så få personer ville ägna sig åt denna klottiga och mindre aktade, men likväl påpasslighet och en viss konst fordrande syssla. (Min moder plägade själf stå och röra i såpgrytan. Hon kokade också tvål af det finare fettet.)
     Efter Markusas Maj öfvertog Ohlskan, kallad STORLÄPPA-BIGG (moder till fru Markén) såpsjudarämbetet i Nykarleby.
(Inf. 2007-05-09.)

En utmärkt hjälpmänniska vid bakning och andra husliga sysslor var FLINKA MUMMO, = målar Flinkfelts hustru.

Allmänt känd för sin ampra tunga var TRUBBO MINA, = Lindholmskan, Forsblomskans syster. Hade som änka egen gård, den hon skötte som en karl, två barn att föda, kläda och uppfostra i sina små omständigheter. Liten gumma med mera rundt ansikte och kort trubbig näsa, hvaraf namnet. Kunde gå på med »ord och inga visor», då hon blev lifvad för — eller snarare mot en sak. Det roliga i den lilla gummans trubbiga amperhet väckte människornas löje. Men aktningsvärd var hon och i grunden rättänkande. Hjärtligt skratta kunde hon också, och ibland upplöste sig hennes vrede i ett gott skratt. Jag var mycket road af att höra på hennes drastiska skildringar och mustiga uttryck, — »veit´an» (vet han) inflikade hon ofta i berättelsen. En gång kom gumman i seminariets normalskola på tapeten på följande roliga sätt. En pojke skulle räkna upp svenska språkets genus och visste maskulina och feminina, men hade glömt det tredje slaget. Då viskade en kamrat bakom hans rygg »Trubbo Mina», och antagligen var den tillfrågade pojken så okunnig att han sade efter, eller och hördes viskningen. Alltnog, läraren började gapskratta, och hela klassen skrattade med — öfver svenska subtantivens nya genus. Verkligen vitsigt!
     Trubbo Minas son gick lyckligt genom normalskola och seminarium och är nu välbeställd folkskollärare med hustru och elfva barn.

Efter Trubbo Mina må jag nämna LILL FINA, så rimmar det ytterligare på feminina. En nästan dvärgartad kortväxt gammal flicka, med stort hufvud, fet kropp och rullande gång. Gemena skolpojkar hittade på öknamnet »Tjärutunnon» (tjärtunnan), men seminaristerna, som ville briljera med sin kunskap i estetiken, använde smeknamnet »Amor», — icke mer och icke mindre. Men Fina Lindvall, nu kommen till hög ålder och lefvande på stadens Frihem, är i allo en aktningsvärd person, som intet annat har emot sig utom de korta benen. — Ljust, rödbrusigt ansikte och stora ögon. Dotter till aflidne garfvaren Lindvall och släkt med rådman Lindqvist. Då nykterhetsrörelsen vann framgång å orten, anslöt sig Fina till föreningen och var i denna en intresserad och verksam medlem.

GÄDDA MUMMO, änka efter brandvakten Gädda, hvars vaktsång var så beundrad. Bodde på gamla dagar i en kammare hos tullvaktarn Engström. Hade så roligt plirande bruna ögon, och så bred, tandlös mun, då hon skrattade, och en sådan befängd målbrottsstämma, då hon berättade sina roliga historier. Barnen glömde aldrig gummans glada »goddag, goddag!» — alltid in duplo — och bara jag tänker på henne, minnes jag hennes humoristiska klagomål öfver Engströms hönskammare, vägg i vägg med hennes egen — »och hande tuppin, rate», som med sitt galande väckte gumman i förtid hvarje morgon.
     Frid öfver hennes stoft!
     Gummans ena dotter Fia blef gift till Forsbacka och den andra, Marie, änka efter Andersson, har skött rådhusvaktmästartjänsten redan i åtskilliga år. Vi kalla henne »Polismästarn», för att hon under ett interregnum [1)] i staden, så myndigt togs med fylsiga propsarbetare, hvilka ordningsvakten Grenman ej vågade sig ihop med.

[1) Tiden mellan en härskares avgång eller avsättning och valet av dennes efterträdare.]

(Inf. 2007-05-13.)

LAKA- FIJ, alias fru Rex, en lång, magerlagd kvinna med ovanligt stor mun och breda tänder (namnet av käftamentet!). Varit emellertid föremål för flera mäns äktenskapliga intresse. Duktig arbetsmenniska. Efter gubben Rex's död slog hon sig i bunkalag med en sockerbagare, och det lystes redan en gång för paret, då bagaren sjuknade och dog. Den spjuveraktige kantorn Nessler ringde då följande söndagmorgon per telefon upp prosten Petrell och frågade helt oskyldigt:
     — »Ska vi lysa för sockerbagaren idag, prosten?»
     — Ja, naturligtvis.
     — »Men nog ä han död, nog. Han dog igår.»
     — Jasså. Nå int brukar man ändå lysa för de döde. —

[Kallades Rex-Fi av Gertrud Wichmann.]

Bland de orginellt anlagda kvinnorna i nutidens Nykarleby må jag inte glömma JÄPO-MAJ, äfven kallad Stugu-Maj, för att hon bodde i lektorskan Backmans bagarstugukammare. En lång drasut till kvinna, som gjort tjänst som gårdskarl så länge åldern medgifvit. Hanterar sin yxa och såg som en hel karl. Betänksam i tal och åthäfvor, skroflig röst, skefvande blick, använder och missvänder främmande ord i sitt tal på löjligt sätt.

STOR-SITJIN, en lång och stor kvinna, som tjänte hos kapten Alexander Dyhr, och sedan gifte sig med »hande Kalfvin», som torde ha varit son till GRÅTAR-KAJS, troligen blödig af naturen, hade denna senare i sina sorgliga lefnadsomständigheter riklig anledning till tårar.

KRINGEL-MUMMO, eller Döuv Sann, minnas nog många »gamla barn» i Nykarleby för de kringlor hon sålde.

Ytterligare några kvinnor, blott till namnet nämnda:
SKUMPA-LOVISA, svägerska till RUNKA-GUST. [Gift med Runka-Gust enligt uppgift i förteckningen över de manliga originalen.]
KNYLU-LINA, sömmerska, gift med frånskiljde Österlund.
VATU-LENA, flasksköljerska.
HÖRU-FIJ och STOR-SUSS.
BJÄRA-MAJ-LIS eller bara BJÄRAN.
GRINDHAGA-LOVIS, som nickade åt ärkebiskopen.
FINN-JUTTAS LOVIS.
SKATA-SANN.
KEJSARINNAN.

MAMSELL GLANSK berättade hos fru Öman om sin orginelle far och hans besynnerliga uppförande mot hustrun. Kallade henne »min Skit»—» Mitt i Skitens förtret är jag i Torneå» skref han hem engång från nämnda ort. Kunde ej tåla att hustrun drack kaffe, hon fick ej ens tala om sin kära panna i hans närvaro. Måste därför hitta på någon annan signatur för detta föremål. Sade till sin dotter Anna Sanna, hvar har du svarta trådrullan min? (pannan). »Sök också fram den hvita!» (grädden). Sofie förstod kvittret. Det värsta utslaget af gubbens elaka skämtlynne utan tvifvel var det då han klädde sin märr till brud. Han tålde påtagligen icke att hans fru lät anlita sig att klä brudar, för hvilket ändamål hon höll till utlåning en stor och grann skrafvelmessings krona. En julmorgon — eller påskmorgon — högtidsdag i alla fall, kom Glansken på det orådet att binda kronan på sin märr och köra ut med henne. — Föga ville någon hederlig bondtös efter den betan låta kläda sig i denna skrud.

MÅNDAGSBRUDEN, mycket omtalad och ofta sedd i Nykarleby var (på 1860 talet) en åt dryckenskap hemfallen Socklot-kvinna, hvilken brukade dansa solodanser på gator och gårdar för betalning. Kunde hon få en 2 eller 3 kopek för sin dans — till en sup — var hon genast färdig att uppträda hvar som helst. Hade väl varit vacker i sina dagar och firat bröllop på en så ovanligt tokig dag som måndagen. Däraf abnormiteten!

Granna, högröda kinder hade en bondvärdinna från Jeppo, KYTÖLÄ-LENA, men hon var intet emot

DEN FÖRLORADE SKÖNHETEN, Sann-Brit Sundqvist, som kejsaren hade kysst, en för sina år verkligen ovanligt vacker arbetarhustru från staden (?). Hon hade ett ansikte som en porslinsdocka, så röd och hvit ännu på gamla dagar. Gick alltid särdeles snyggt klädd och var äfven engagerad i sitt blodiga yrke. Ty hon gjorde tjänst som kopperska och sög blod från folk med sina kopphorn som en äkta vampyr. Gärna sög hon dessutom för egen del i sig starkare varor, då det bestods. Och det bestods för det mesta åt kopperskan — illa nog. Men sådan var tidens sed.
     Skönheten bar dock sin florehufva utan märkliga spår i ansiktets fina hy. Det var som om kejsarsmekningen skulle förlänat henne en evig ungdom. Vid Juthas hände det, där kejsar Alexander på sin ryktbara finska resa 1819 dröjde en stund för hästombytet. Där skall Alexander, som hade ett godt öga för kvinlig fägring, hafva uppspårat denna unga skönhet i folkhopen, låtit hämta henne till sig, tagit henne upp i vagnan, kysst henne och gifvit henne guldmynt. Mera vet man ej om saken. Sanna Brita blef sedan en hederlig arbetares hustru.

(Inf. 2007-05-16.)