Festtal.
Högt ärade gäster! Högt ärade festpublik!
»Välsignad vare du, som troget arbetat för ditt fosterland och helgat ädelt, redoboget åt ljusets verk din varma hand.«
Över en man, vars fosterländska gärning varit betydelsefull och stor under den tid, då Finlands folk vaknade till insikt om sin mission och sin egenart, ristades denna välsignelse i en minnesruna om skalden, vars barndomshem vi i dag gå att inviga till en minnenas helgedom, där en ädel livsgärning i ljusets och det godas tjänst för land och folk skall väcka till liv hos oss och kommande släktled viljan att älska och försaka allt för Gud, för fosterjord och för Finlands folk. Vi välsigna nu viddetta tillfälle med samma tacksamhetens ord minnet av honom själv, — av skalden, författaren och hävdaförtäljaren, — vid vars vagga här på Kuddnäs i en gossesjäl av högre makter nedlades en ädel sådd, som spirade fram i skötet av ett lyckligt hems helgade värld, växte sig stark i hemgårdens vackra nejd och slog ut i blom, i de skönaste av alla blommor, som vi vilja kalla kärlek, tro och hopp.
Den 14 januari 1818 tändes Zacharias Topelius jordiska livs låga på Kuddnäs, och den 12 mars 1898 nedlade han sina jordiska verktyg inför den Högstes tron och altare.
Under denna åtta årtionden varande vandring på jordisk stig, där glädje och sorg, medgång och motgång, lycka och tunga prövningar skiftade om, utfördes en livsgärning av stora mått, en gärning av sådan vidd, att dess verkningar ännu av ingen kunnat uttömmande mätas.
De bärande tankarna i Z. T:s livsgärning, ville jag samla i orden
kärlek, tro och hopp
de sköna blommor, vilka spirade fram ur den sådd, som nedlagts i hans själ av Honom, ledaren av folkens öden. Han ägde kärlek till sitt fosterland, han älskade Finlands folk och obegränsat varmt dess barn och ungdom. Han trodde på det godas seger inom människan. Hans tro och förtröstan svek aldrig då han byggde sitt hopp på den Allsmäktiges milda och visa ledning, då han såg i landets ungdom bäraren av Finlands öde.
Den måhända mest framträdande bärande tanken i Topelius livsgärning, den må taga sig uttryck i dikt och författarekall eller i handling, är kärleken till fäderneslandet. Denna sin kärlek har han i de mest skiftande former klätt i ord. Tändande och manande skildrar han vår plikt mot landet, som sett oss födas. Dess skönhet, dess armod och allt vad dess natur har att erbjuda, såväl då det står klätt i sin vackraste skrud, som då vinterns vita täcke lagts över det för att freda dess sömn, har han skildrat för oss, för att vi måtte uppleva i vårt eget inre fäderneslandet.
Fäderneslandet är enligt Topelius även en idé, och ligger i denna idé »någonting heligt, någonting stort, upprättande försonande, sammanhållande«.
Men för Topelius var fosterlandet dock icke blott en idé utan även en levande verklighet, en del av hans egen livsåskådning.
Grunden och roten till denna hans starka känsla för fäderneslandet låg här på denna plats. Här upplevde han redan som barn fäderneslandet i smått, nämligen såsom fosterbygd och hem. Denna sin upplevelses betydelse beskriver han på följande sätt: »Jag föreställer mig, att denna egendomliga iakttagelse hos barnaåldern, i synnerhet detta sjette sinne, så omedvetet och oförklarligt det än må synas, är förtjänt av uppmärksamhet, emedan det sprider ljus över hemmets och fosterbygdens mäktiga inverkan på hela livet. Ännu länge sedan glansen förbleknat, den omedelbara uppfattningen förslöats och det sjätte sinnet förlorat sig i reflexioner, kvarstanna barndomsintrycken som en stämning för känslan. Just därför att dessa intryck varit omedelbara, kunna de väl avnötas, men inte tillintetgöras. Vi giva dem sedan namn och kalla dem kärlek till fosterbygden, eller någonting annat, men deras rot går djupt ned i vårt väsens grund.« Topelius upplevelse av fäderneslandet skildras även i tankeboken mäktigt och gripande: »Fäderneslandet är mångas skydd, mångas hem. Mångas grav och likväl så helt mitt, att jag bär det i mitt hjärta och i min livsåskådning. Det omsluter i sig allt som är mig kärt och dyrbart på jorden, forntid, nutid och framtid, mitt arbetes lön, min kärleks omsorg, mitt livs närmaste mål Säg kan du dö för detta land? Ja, och leva! Det är lättare att dö än att leva för en idé; vår kraft är vanmakt, vår vilja vankelmod. Men medvetna eller omedvetna ha i alla tider tusenden levat, lidit och dött för detta land, som med varje soluppgång kallar oss att följa i våra fäders spår. Ledsna på detta land, beklaga dess fattigdom, skudda dess stoft av dina fötter, emigrera till rikare lottade länder, försök att glömma din barndoms vagga, din moders bön! Förgäves! Du undkommer ej ditt folk och ditt land, du bår det med dig, var du i världen går, det är din innersta rot, du kan ej rycka dig lös, och om du kan det, skall du på höjden av kraft och välmakt känna, att något, som ger livet dess innehåll har dött bort i dig!«
Topelius mäktiga upplevelse av sitt fosterland var och är alltjämt tändande, väckande och upprättande. »Välan, i ditt väsens djup det skriv till levnadens afton såna! Allt intill döden det trogen bliv, och giv ditt hjärta, ditt blod, ditt liv för Finland, Finland allena!«
Stor är Zachris Topelius fosterländska gärning, stor var hans betydelse för finska folkets uppvaknande till insikt om sin egenart och sin historiska mission, stor var hans gärning för Finlands frihetskamp.
Den andra stora bärande tanken i Topelius livsverk var hans tro på finska folket och dess framtid, på dess uppgift såsom ett utvalt folk, som den Högste underlagt sin välsignelse för att i Finland utföra sin förut bestämda mission.
Roten till hans kärlek till det finska folket, som han oberoende av språk och bord betraktade såsom en helhet, såsom ett folk, ligger även förborgad här på hans fädernegård. Här lärde han sig känna enhetstankens betydelse för Finlands folk. Här lärde han sig se sin egen faders gärning, den dolda skatt, som låg gömd i folkets själ, den kraft som ännu under hans barndoms- och ungdomstid slumrade och som hans fader längtade att få kalla upp till liv på de djupa folklagrens eget språk.
De djupa ledens betydelse och plats i det fosterländska uppvaknandet, ävensom betydelsen av nationella bildningens förvärvande på eget språk uppfattade han redan såsom yngling, då språkfrågan ännu icke förbistrat sinnena, och han insåg klart, att ödestimman var kommen för Finlands folk, att intet mera kunde hejda dess längtan efter Andens frihet och Livets ljus.
»Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus!
Mitt öde, Det vill jag skapa själv med
eget flöde, Och ve den boja, som i vårens dar
Än tynger på min jätteskuldra kvar.
Vems träl är jag, att i min ungdomsstyrka,
Jag skulle blint en evig vinter dyrka?
Högboren son av Finlands blåa sjö,
Fri föddes jag, och fri så vill jag dö.«
[Islossningen i Ule älv.]
Sin tro på det finska folket och fäderneslandet byggde han på de unga, och i Finlands ungdom såg han framtiden hägra, skimrande, stark och ärorik.
»Mitt land! I dina söners vak,
I dina unga hjärtans makt,
Har Herren all din framtid lagt,
Och där står Finlands öde».
Så stark var han i tro på de eviga, att han för deras kommande gärning mäktade förgäta sin egen generations livsverk och betydelse, då han säger att — — »vi själva må förgätna dö.«— — Men anden, anden evig är, och evig år vår unga vakt som själva ljusets makt»
I sin oändliga kärlek till Finlands barn och ungdom sparade han ingen möda, ingen tanke, ingen gärning. I sagans, i diktens, i allvarets ord, uppmuntrade han barnasinnet, försvarade han ungdomen, gav den livsvärden för vandringen på livets törnbeströdda stig, skänkte den tillit till sin egen Kraft, förtröstan på en allvis ledning, tro på det godas eviga segar.
Han ville att barnet, från vaggan till handlingens timma, skulle uppleva levande liv, se liv i allting, och därigenom tillegna sig kärleken till människan, till naturen och till allt skapat i den allsmäktiges vida rike.
Han ville i barnasinnet se kärleken vinna herravälde, ty »Kärleken går«, såsom i tänkeboken säges, som en grundtanke genom livet, »från vaggan till graven och bortom. Kärleken uppbygger, förenar, försonar och sammanhåller allt, vad den vidrör«.
Barnet ville han skydda i hemmets stilla värld. I hemmet skulle grunden läggas för allt det goda, som en blivande vandrare i den öde världen bör föra med sig för att rätt kunna uppfylla sin gärning till gudsrikets och mänsklighetens fromma.
Barnet och ungdomen ville han beskydda och försvara från död tro och onyttig lärdom. En levande tro ville han skänka barnen, en tro som kunde levas i människans dagliga liv. Han ville giva de unga en tro för vardagen, icke blott en söndagstro. Han fördömde strängt den döda lärdom, som i skolorna bjudes, ty han insåg faran däri, att själens liv klavbindes, att intryckens upplevelse i själens värld stävjes. Han som såg liv iallt skapat, han ville lära ungdomens uppfostrare, att gudsfruktan, frihet, sanning, ordning, lydnad, arbete, kärlek, självförsakelse och livsglädje böra upplevas i tanken, känslan, fantasin och i viljokraften. Därför uppmanar ban skolan att lära eleven »att älska Gud över allting och näst honom hans skapade verk, naturen, människorna, djuren, växterna; lära honom det varaktigt stora, det sunt ädla, det ödmjukt renhjärtade, det anspråkslöst goda«, ty därigenom utjämnas mången livets klyfta, besegras mången frestelse, därigenom skapas för det praktiska livet praktiska människor.
Då Topelius byggde sitt hopp på Finlands ungdom, ville han att av ungdomen skulle skapas kännande, tänkande och handlande individer, vandringsmän, som kunde »gå sin bana fram med fasta steg.
Vi må önska, att Finlands barn och ungdom aldrig måtte glömma mannen från Kuddnäs, siaren som trodde på deras framtid och kraft, mannen, som försvarade dess rätt, skalden, som höjde ungdomens fana högt och som i ungdomen såg fosterlandets forntid, nutid och framtid.
Finlands ungdom, då du börjar ditt handlande på livets skådebana, tag då med dig skaldens maning: »Gå, vandrare på livets väg, din bana fram med fasta steg, och mät ditt mål, — ej dina fjät, ej dina faror mät!«
Den tredje stora bärande tanken i Topelius livsgärning, som jag ännu vill med några ord, beröra, var hans tro och förtröstan på en allvis och barmhärtig ledning, en allsmäktig Gud, som med mildhet och kärlek ledde världens och människornas öden. Gudsbegreppet var en levande kraft i hans hjärta, en livgivande kraft, i vilken Topelius gärningar ytterst bottnade. Han kände Guds ledande hand styra folkens utveckling, han kände i sin egen själ den allsmäktiges ledning och stöd. Han kände Guds kärleksmakt sträckas emot sig, och ödmjukt mottog han den Högstes ledning. I tron låg hans förtröstan och vissheten därav, att även han var ett ringa redskap i arbetet för realiserandet av Guds avsikter med Finlands folk gav honom vilja och styrka att utföra en stor gärning för vårt folk och för vårt dyra fädernesland i kärlek, tro och hopp.
Slutet av talet framfördes på finska och berörde särskilt skaldens fader, runosamlaren.
Under en paus i programmet blev publiken i tillfälle att förfriska sig med kaffe o. läskedrycker, varefter hornorkestern spelade ett par musiknummer.
Soklot sångkör sjöng härpå under lärare John Sundkvists ledning anslående Anderséns »Vörda ödmjukt fädrens minne», »Älvens vågor» av Madetoja och »Slumrande toner».
Fru Ilmi Hallstén framförde på finska och svenska Finska folkupplysningssällskapets och Finsk kvinnoförenings hälsning.
Programmets sista del utgjorde själva invigningsceremonien, som förrättades av vicehäradshövding Markkula.
Han framförde först på finska Stiftelsens tack till Finlands riksdag och regering för det beviljade anslaget för Kuddnäs' inlösen, fortsatte på svenska med ett varmt tack till Svenska litteratursällskapet, som genom en stor donation säkerställt Topeliushemmets underhåll, skaldens släktingar, som beredvilligt avstått värdefulla föremål, vilka tidigare varit i skaldens eller Kuddnäshemmets ägo samt med råd och dåd bistått vid restaureringsarbetet, till Finlans skolungdom, som insamlat ett avsevärt belopp, vilket använts för hemmets inredning och anskaffande av en del inventarier, alla de föreningar, förbund och kommuner, som anslutit sig till stiftelsen, till professor Gunnar Castrén, styrelsens första ordförande, lokalkommittén i Nykarleby, den stora allmänheten, som visat företaget intresse och givit det sitt stöd, samt sist och i all synnerhet ingeniören Schalin, som handhaft restaureringsarbetet och med sådan hängivenhet, insikt och omsorg utfört detta värv. Å styrelsens vägnar anförtrodde talaren hemmets vård och närmaste uppsikt åt lokalkommittén i Nykarleby, vars ordförande, bankdirektör Einar Hedström övertog hemmets nycklar. Menigheten sjöng »Vårt land». Dörren låstes upp. Timglaset i Kuddnäs nya historia var åter fyllt.
Efter invigningen samlades de inbjudna gästerna till en gemensam middag i Nysalen i gula byggningen. Tal hölls därvid av presidentskan Ester Ståhlberg, fru Olga Näse, dr Bertel Nyberg, bankdir. Einar Hedström, som framförde hembygdens tack till Stiftelsen och alla, som bidragit till att återupprätta det gamla Kuddnäs, skalden Guy Topelius och bankdir. V. Westberg, som framförde det svenska församlingsförbundets hälsning. Ett 30-tal telegram anlände bl. a. från undervisningsministeriet. Telegrammet lydde: »Vårt samhälle står i stor tacksamhetsskuld till de behjärtade män och kvinnor, tack vare vilkas bemödande ett dyrbart fosterländskt minne är tillvarataget för nutid och kommande släkten. Stiftelsen och dess strävanden »tillönskas lycka och framgång.» Från Svenska litteratursällskapet, Åbo stads historiska museum (Åbo slott), prof. Gunnar Castrén, från stiftelsens grundare, släktingar och andra närstående personer och organisationer.
På festdagens morgon uppvaktade styrelsens närvarande medlemmar jämte släktingar vid diktaren Topelius familjegrav, där blommor nedlades på graven.