Kuddnäs och Z. Topelii barndomstid.

Föredrag hållet i Nykarleby
den 14 jan. 1898
af Direktor Z. Schalin.

Om vi vilja lära oss förstå en stor författares, en betydande personlighets egendomliga skaplynne, hans diktnings särskilda egenart, ja, så att säga förutsättningarna för hela hans lifsgärning, så böra vi känna något om hans lefnadsöden, särskildt hans utveckling under barndoms- och ungdomstiden, hans hem, hans omgifning, hans uppfostran, studier, lekar, gryende anlag och intressen. Därför vågar jag hoppas att följande enkla teckning af denna den minst kända perioden af Z. Topelii lif — hans barndom — icke skall sakna intresse för vännerna af hans diktning och för alla dem, hvilka förstå att uppskatta, hvad Topelius varit och är för vårt folk och fosterland. Han har ju under sin 80-åriga lefnad verkat ibland sitt folk såsom lärare i lyceum och vid universitet, såsom utgifvare af tidningar, såsom skriftställare, — både skald, novellförfattare och sagoberättare. Åt skolbarnen har han gifvit »Naturens bok och Boken om vårt land», och hela det uppväxande slägtet har han lärt art älska sitt fosterland bland det högsta på jorden. Älskad och uppburen öfver hela norden firar han i dag sin 81 födelsedag. — Jag inskränker mig till att sålunda i allmännaste drag hafva påpekat betydelsen af Topelii lifsgärning och öfvergår till skildringen af hans barndom, hvilken till största delen förflutit här i hans hembygd. Ja, då vi ju känna Topelius såsom en ungdomens vän, såsom en af de lyckligast begåfvade och framgångsrikaste författare inom barnlitteraturens område, så föranledas vi osökt att spörja, hurudan hans egen barndom var. Och tänka vi ännu på allt det blida, veka, ljusa, glada i hela hans författareskap, så få vi omedelbart den föreställningen, att Z. Topelii barndom måste hafva varit ljus och lycklig, hvilket det ock i själfva verket var. Dock säger han själf med den finska runan, att

»Sången är af sorg upprunnen,
Men af sång är glädje vunnen.»

Däraf kunna vi ana, att också hans diktnings ursprung är förbundet med sorger, dem han upplefvat, eller vedmodskänslor, som dallrat genom hans känsliga själ redan i ungdomens vår. Låtom oss se!

Zacharias Topelius föddes på Kuddnäs gård invid Nykarleby den 14 Jan. år 1818 såsom den tredje i ordningen af fyra syskon. Tvenne bröder, Johan Emil och Gustaf Arvid, hade dött såsom små, före hans födelse. Systern Johanna Sofia föddes två år senare.* Deras fader, provincial- och stadsläkaren i Nykarleby Zacharias Topelius d. ä., född 17 /12 1781, var den som började skrifva slägtnamnet med ett p., emedan han älskade förkortningar i ortografin. (Man började äfven skrifva Kudnäs med ett d). Han skall på fädernet hafva härstammat från en bondslägt på Toppila hemman nära Uleåborg, i hvilken stad äfven T—ska slägtens egentliga stamgård befinner sig. Doktor Topelius, som erhållit sin medicinska utbildning i Sverige och 1808 praktiserat såsom läkare (eller rättare uppbördsfältskär) vid svenska skärgårdsflottan, gifte sig, sedan han hamnat i Nykarleby 1811 såsom stadsläkare, den 3 dec. 1812 med Catharina Sofia Calamnius, född 3/3 1791, dotter till då aflidne handlanden Samuel Calamnius, hvars enka Anna Sofia, född Backman, blifvit gift med kommerserådet Johan Turdén. [Man brukar skriva Turdin.]

* Såsom enka efter prosten L. W. Schalin i Larsmo lefver hon ännu, bosatt i sin hemstad Nykarleby.

Det nygifta herrskapet Topelius bodde till först inne i staden, men några år senare inropade doktorn å auktion Kuddniss-egendom ** och flyttade dit med sin unga maka, såsom det af kyrkoboken vill synas, på våren 1817. Vi känna ej, i hvilket skick egendomen då befann sig, men genom den nya egarens och hans unga makas driftiga omtanke och goda smak kom den snart i ett blomstrande tillstånd. Doktor Topelius utvidgade sitt jordbruk mer och mer genom inköp af flere hemman i omnejden. Själfva Kuddnäs gård är ganska vackert belägen på sluttningen mellan stora landsvägen, som går från staden norrut, och stranden af Nykarleby elf, tämmeligen högt öfver vattnets nivå. Ifrån landsvägen leder en vacker allé af rönnar, tallar och unga lönnar ned till gården, hvars rymliga plan genom ett spolstaket är afdelad i tvenne hälfter, en yttre med uthus på båda sidor och en inre framför hufvudbyggnaden. Till venster om denna sistnämnda ligger ett hus, som innehöll bagarstuga och badstuga, till höger, på hög stenfot och med en väldig stentrappa, den s. k. nysals- eller i senare tider gula byggningen, där drängstugan fanns och i vestra ändan en stor sal, som under tidernas lopp blef använd till många olika ändamål. Bl. a. upptogs den tidtals af inqvarterad rysk militär. Man såg länge märken i taket efter deras bajonetter. Efter doktorns död inreddes en fullständig våning i denna byggnad, och doktorinnan flyttade för några år dit med sin dotter, för att kunna uthyra stora byggnaden åt andra.

** Namnet skrefs senare ofta med ett s, »Kuddnis», och ändrades slutligen till Kuddnäs.

Denna sistnämnda byggnad slutligen är Eder alla väl bekant, detta hvitrappade envåningsträhus med sin höga vind och sina tvenne vindskamrar, sitt brutna, tegeltäckta tak, sin frontespis och fasad emot gården. Huset hade i Topelii barndom en treflig öppen trappa åt gårdssidan med sittbänkar på sidorna och en liten blomsterplantering midt framför. Ofvan om ingångsdörren var ett prydande rnndbågsfönster och refflade pilastrar på sidorna. I synnerhet sommartid presenterade sig det hvita huset rätt prydligt och inbjudande, nämligen i sitt förra skick, innan tillbyggnader funnos. Paradvåningen — om man så får kalla den — innehöll 6 rum, kök och skafferi. Rummen emot gården till venster om trappan voro de egentliga boningsrummen. I det inre af dessa två rum satt och låg doktorn under sin långa sjuklighets tid, det yttre var hans frus och dotters rum. Sonen Zachris bodde jämte sina informatorer i vindskammaren mot söder, denna kära, soliga kammare med den härliga utsigten längs elfven bort mot staden, hvarom skalden skrifver i diktsamlingen »Ljung»:

Hur mycket af den sol, som lyser världen,
Kan stundom stråla på en enda punkt,
När morgonskimret i vårt lif är ungt.
Och intet åskmoln än förmörkat fjärden.

Hvad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
En björk, en rosenhäck, ett smultronland,
En bugtig flod, en fors, en bro, en strand,
Och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.

Därinne skolsken med en doft från häggen,
Min faders skrifbord med sin nötta kant,
Världskartan bredvid hyllans foliant.
Sten Stures och hans makas bild på väggen.

Här satt den glada gossen vid sin lexa,
Här satt studenten, i Homer försänkt;
Här har han lifvets första tankar tänkt
Och sett sin första ungdomsflamma växa.

Så kan ett rum bli kärt genom minnet af det lif han därinne genomlefvat, de bilder man skådat, de känslor han känt! Till vinden och vindskammaren gick man den tiden upp längs en svängd trappa ifrån den lilla tamburen. Ja, denna höga, sköna vind med sina takstolar, sina ljusa fönster i frontespisen, sina intressanta små skrubbar, enkom skapt till lekplats för husets barn! Hvilken värld af trefliga barndomsminnen anknyter sig icke till alla dessa lokaliteter! Här hafva slägtens barn i flere generationer haft sitt tillhåll, särdeles under regniga sommardagar, då det var för vått att leka ute. I södra vindskammaren hölls också skola under skaldens barndomstid, hvarom mera nedanför.

Husets salong låg midt i byggnaden med fönster emot trädgården och elfven nedanför denna. Den var icke stor, men hemtreflig och med smak möblerad. I senare tider funnos där ljusbetsade möbler, en stilig antik soffa vid långväggen, ofvanför den en stor spegel med mahognyram, krönt af en väl skulpterad örn; framför soffan ett rundt, sedermera mångkantigt bord med ljus masurfanering, däromkring taburetter och stolar o. s. v. I ögonen fallande var den gulgröna kakelugnen med sina stora, blanka mässingsluckor och den djupa nischen. Matsalen var hörnrummet i byggnadens norra ända, med utsagt mot Ragnörs fors. Köket i bredd med detta rum emot gården. Nu är läsaren orienterad i det inre af Topelii barndomshem.

Nedanför huvudbyggnaden, mellan denna och elfstranden ligger trädgården, hvars minnen, för skalden måste vara om möjligt ännu kostbarare än själfva husets, att döma af de stämningsrika styckena »Mina aspar», »Speglande vatten» och »Förr och nu». En noggrann beskrifning af dess förra utseende skulle väl dock trötta Eder. Jag erinrar därför endast om rosenhäcken, omnämnd i stycket »De två vid elfven», som omgaf trädgården på tvenne sidor, om allén af höga aspar, längs hvilken månen sken i vackra augusti qvällar, om lusthusberget med sin nätta mångkantiga paviljong ett riktigt feslott för barnen! Där hängde i åratal en brokig gipspapegoja i taket, väggarna prydas ännu af gamla kolorerade taflor, af hvilka en föreställer »Ziskas sammansvärjning», en annan »Fürstenbund zur Europas Rettung». Lusthusets förträffliga eko lockar hvarje besökare att pröfva sin sångröst Och hvad där sjungits i forna dar, och hvad där lekts på denna backe, och hvad där svärmats i hjärtats vårar! I lugna sommarqvällar, särdeles vid augustimånsken, hvilken njutning att från denna stilla undangömda plats, mellan asparna och öfver rosenhäcken blicka ner mot elfven och se, hur dess spegelbölja ljudlöst glider han mot forsen och hafvet! Då och då höras årslag och muntra röster där nere från fiskarbåtar och slupar, som sträfva upp mot staden. De glida förbi, och därefter är allt åter stilla, tills nästa båt kommer. — Här är den motsatta stranden hög, »Högback-backen», och man ser en något slingrande nedgång genomskära den, i en uttorkad bäckdal. Det är den historiskt ryktbara kälkbacken från forna tider, där det var gossars stolthet att kunna störta ned på ån utan att stjälpa. Det är troligen den Topelius åsyftar under namnet »Himmnelsbacken», i berättelsen »Försaka dig själf!», införd i trejde boken af Läsning för barn. I trädgården fanns utom lusthusberget, ännu ett annat berg, utför hvilket barnen brukade åka kälke. Mellan de åldriga hängbjörkarna där bakom var en favoritplats för sommarlekar. Vid södra sidan af berget hade doktorinnan sin drifbänk, som försedde huset med rädisor och gurkor.

Forts.
(Inf. 2012-11-06.)

Föredrag hållet i Nykarleby
den 14 jan. 1898
af Direktor Z. Schalin.

Nr 2
(Forts. fr. föreg. n:r).

Ännu ha vi icke nämnt om »Kuddnäs bäcken», den kära lekkamraten, som, kommande från okända kärrtrakter i Lippjärvi skog, — hemlighetsfull som Nilelfven ännu var i vårbarndom — genomrinner Kuddnäs gårds område, förbi »bakgården» och »gula byggningen», gör en svängning längre mot norr och utfaller med små katarakter i ån där nedanför. I skaldens barndom förde bäcken höga böljor i vårflodstiden och på senhösten, då det kunde hända, att den oväntadt översvämmade bakgården och sände sina flöden ända fram till den inre gårdens grind. Denna vattenkraft fick icke bli obegagnad. Man anlade en qvarn, en s. k. liten sqvalt- eller husbehofsqvarn, nedanför backen och malade där mjöl till husets behof vår och höst. Men det påstods, att den qvarnen »icke tyckte om stjärnorna». Ty då det blef stjärnklart och kalla nätter vid vinterns inbrott, då stannade qvarnens hjul af brist på vatten. Äfven åt qvarnen har den åldrige skalden egnat en sång bland dikterna i »Ljung».

Icke långt från qvarnen, men mera åt söder på elfstranden stod smedjan, som omnämnes i samma dikt, och nära invid, litet högre upp, sädesmagasinet, på hvars rymliga svale Topelius hade sina metspön uppställda. Under senare år fick man ofta se hans fiskardräng sitta där i timmotal och räta ut gäddkrokstafsarna och göra långrefvarna i ordning till nästa fiskarfärd. Ja, vi böra kanske ej heller glömma båtarna, i hvilka naturligtvis redan gossen Zachris fick ro mellan forsarna. Och fiskarefärderna sedan! Man kan tryggt säga, att skalden och författaren Topelius hela sin lifstid igenom utöfvat ett riktigt praktiskt yrke jämte sitt författarskap, nämligen fiskarens yrke, och däruti, åtminstone i vissa brancher däraf, uppnått mästerskap. Ännu senaste sommar, 1897, svek honom ej heller den gamla fisklyckan, då han i skärgården kring Alönuppsökte sina kära metplatser från ungdomstiden.

Men vi äro nu på väg att föra läsaren för långt bort ifrån Kuddnäs gård! Sådant var Z. Topelii barndomshem, som vi här ofvan i korta drag försökt teckna det, — till det yttre. Men hemmets värld består icke blott af hus och »ställen», det är naturligtvis främst de menniskor, som lefva där i vår närmaste omgifning, hvilka utöfva ett så stort inflytande på vår själ. Vi borde därför till först teckna Topelii föräldrars karaktärer, men de skulle hvardera kräfva ej blott ett särskildt kapitel, utan en hel bok af tecknaren, och vi kunna här blott flyktigt skizzera. Skaldens fader var i sin krafts dagar en verksam ande med höga syftemål, emn man med karaktär. Man ser det ännu på målaren Carstens familjetafla, målad omkring 1827 och afbildad i flere skrifter om Topelius, där den af sjukdomen redan bräckte mannen sitter i sin länstol, omgifven af sina tvenne barn; man ser det på de tänkande mörka ögonen, den bugtiga näsan, de fina dragen — måhända med spår af ett visstutländskt slägttycke. Hans fars farmor var nämligen judinna, hette Maria Zebulon, af en till Uleåborg inflyttad döpt israelitisk familj. Hans farmor var polska.

Skaldens moder, som på taflan är illa placerad utanför gruppen, är icke heller väl träffad, nästan oigenkännlig för dem, som sett henne. Hennes inflytande på barnens utveckling blef i den mån större, som hon vida längre tid än mannen förunnades att hafva dem i sin vård. En ädel och tänkande qvinna, en trogen och tålig maka, en god moder, med bestämda uppfostringsgrundsatser äfven hon, en driftig husmoder — hvad kan man mera säga! Jo, att hon städse hade aktning för Guds ord och lefvande kristendom och på ålderdomen allt mera kände sig dragen till sin Gud.

Till sina anletsdrag liknar skalden mera sin moder än sin fader. På Carstens tafla är han framställd visande för fadren en nyssfångad fjäril, som fadren noga betraktar. Det var ett lyckligt grepp af målaren! Dottren Sofie hembär åt sin fader en nyss utslagen ros — äfven den idén var god, ty han ville å ena sidan åskådliggöra det brinnande intresset för naturens studium hos både far och son och å andra sidan gifva en antydan om dottrens qvinnliga ömhet för sin fader, men utförandet i senare fallet framstår tämmeligen tafatt, och porträttlikheten lär icke vara att tala om. Däremot lär den verkligen anslående teckningen af den vidpass 10-årige gossen Zachris drag vara någorlunda naturtrogen. Man kan nästan ana, att denne gosse med den själfulla blicken — allas älskling såsom liten — en gång skall föra husets runor »med den äran».

Om sina föräldrars uppfostringsprinciper har skalden talat i den här förut citerade, verkligen lärorika berättelsen »Försaka dig själf». Han säger där: »Jag var ett af de lyckliga barn, som hafva ett godt hem och goda föräldrar. Min far och mor sågo oss gärna glada och nekade oss aldrig ett oskyldigt nöje. Vi hade mycken frihet, men alltid med villkor af sträng, helst frivillig lydnad. Mina föräldrar hade af egen dyrköpt erfarenhet lärt, hvad den stora konsten att försaka sig själf är värd.»

Utförligare behandlar han samma kära ämne i uppsatsen »Ett godt hem», som vi gärna här skulle aftrycka i dess helhet om utrymmet tilläte.

Topelii föräldrar ville, att deras barn skulle bedja sin morgon- och aftonbön, följa med till kyrkan, åtminstone vid de stora årshögtiderna, härdas och stärkas genom förnuftigt lefnadssätt, lära sig ovillkorlig lydnad, sanningskärlek, själfförsakelse, arbetsamhet. Man valde med omsorg deras umgänge, deras böcker och samtalsämnena i hemmet i barnens närvaro. Angående helsovårdsgrundsatsen kunna vi tillägga, att fadren ofta, då barnen ville springa ut och därför sökte sina öfverplagg, kunde säga: Hvad gören I med mössa? Hvad gören I med vantar? o. s. v. Därför hade gossen Zachris knappast några ordentliga vantar, utan då kölden var för sträng, hände det, att han sökte sig ett par strumpor och drog dem i stället för vantar på händer och armar, hvarvid strumphälen fick göra tjenst som vanttumme.

»Vinn på dig själf», brukade fadren också säga, då det gällde något försakelseprof, och »allt hvad du gör, gör det bästa du kan». Och hvad fadren i sådana korta kärnsatser ville inprägla hos barnen, det lärde modren dem att praktiskt utöfva i lifvet.

Men vi måste tala äfven om öfriga medlemmar i det Topelius'ska hemmet. Ära de, som äras bör: Där vistades åtminstone någon tid i skaldens tidigaste år hans gamle farfar, målaren. Michael Toppelius, född 1738 och död 27/12 1821, — alltså då gossen Z. var nära 4 år gammal. Gubben logerade i södra vindskammaren och hade sina måleritillbehör, burkar, pytsar och penslar, med sig där. Det var en originell gubbe, en »man af gamla stammen», kraftig och härdad och fortfarande arbetsför oaktadt sin höga ålder. Hans konst har ju nyligen kommit till heders genom en af Fornminnesföreningen utsänd konst-historisk expeditions forskningar i nordösterbottniska kyrkor. För lilla sonsonen var han mycket svag och höll honom ofta hos sig i kammaren, men då gossen ville göra, som farfar gjorde, och klottade med hans färger och rörde om i hans burkar, då blef gubben otålig. Under något af sina besök på Kuddnäs insjuknade målaren där och låg så länge till sängs, att han fick liggsår på kroppen. »Läggen socker i såren», föreskref han då, ty min kropp har alltid älskat det söta».

Gubbens sista affärd från Kuddnäs var ganska karaktäristisk. Då släden körde fram för att föra honom till Uleåborg, lyfte gubben upp skinnfällen, som var ämnad att värma hans gamla ben, plockade ihop sina målarburkar och öfriga effekter, stufvade försigtigt in dem i släden, bredde fällen öfver dem och satte sig själf helt lugnt ofvanpå, som om det skulle varit en alldeles naturlig sak. Så var den enkla härdade konstnären van att färdas!

Så komma vi nu till Topelius'ska hemmets tjenande andar, ty hvar och en vet, hvilken stor roll dessa spela i ett hem, i synnerhet i ett hem med patriarkaliska seder. Topelii moder hade trenne gamla trotjänarinnor, som hvar och en skulle förtjena sin historia, nämligen jungfru Anna Lena Häggström från staden uti »inrikesdepartementet», i »utrikes»- dejan Stina Sifri från Soklot, som troligen fått sitta modell till den slagfärdiga trotjenarinnan i berättelsen »Axel och Stina»; åt hennes minne har skalden egnat stycket »En trotjenarinna» i Ljungsångerna; last, not least, Z.-gossens originella finska sköterska Brita. Kiviranta från Oulais, född 1774, »död af ålderdom» 20/11 1849. Det var föräldrarnas mening, att barnen af sin finska sköterska skulle lära sig finska, men detta är ju ganska vanskligt i en helt svensk omgifning. Gumman Brita lärde sig i stället bråka svenska på det befängdaste sätt, barnen naturligtvis till dåligt föredöme i språköfningen. Det hjälpte icke, att doktorn själf alltid talte finska med henne.

Den aktning nian i hemmet bevisade sådana gamla bepröfvade tjenare och det öfverseende man visade gentemot deras svagheter hade barnen mycket att lära af. Då den uppväxte gossen ej mer behöfde Britas skötsel, blef hon fadrens vårdarinna under hans långvariga lidande, och efter dennes död, sedan hon någon tid bott för sig själf i staden, erbjöd doktorinnan henne en fristad å Frill hemman i gamla Stinas stuga, där hon kort därefter afled vid 75 års ålder.

Lika svag för Zacharias-gossen, som sköterskan Brita, var äfven jungfru Anna Lena, och vänskapen stördes icke af den lilla förtret han ibland gjorde henne. En gång t. ex., då Anna Lena hade bakat hvetebullar, hvilka hon ämnade skära och torka till skorpor, kom gossen oförmärkt och sargade bullarna itu med en ohvass bordsknif, men försökte passa hälfterna ihop, så godt han kunde. Man kan tänka sig hushållerskans bekymmer, då hon upptäckte sprattet. »Den pojken, den pojken!»

På tal om den lille Zacharias små pojkfuffens, må här ock inpassas en historia, som finnes använd i berättelsen om »Buller-basius». Doktorinnan hade en gång ertappat sin gosse med någon odygd och satte honom till straff i mörka skafferiet innanför salen. Efter en stund gläntade hon litet på dörren och frågade: »Är du snäll nu? » »Nej», svarade gossen, »inte är jag snäll ännu!» Åter efter en stund förnyade modren sin fråga, men svaret blef detsamma: »Nej inte ännu». Men det sades med en så lugn, nästan förnöjd ton, att modren begynte misstänka, att det ej stod rätt till med den där så ovanligt hårdnackade obeskedligheten. Jo, mycket riktigt! Då dörren öppnades, fann man lilla Zache sittande med en syltburk framför sig och slickande sig behagligt om munnen. Han hade nu kunnat urskulda sig med, att han liknade sin konstnärlige farfader i kärleken till »det söta».

Men oaktadt sådana gryende allmänt menskliga anlag för okynne, blef Zacharias Topelius ändå genom sin lyckligt begåfvade natur och sin utmärkta uppfostran en god gosse, som gjorde sina föräldrar och hela sin omgifning mycken glädje.

(Forts.)

(Inf. 2012-11-11.)