Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia av Zachris Schalin.

 

 

 

 

XII.

MAJNIEMISTUGAN.

[¶= styckebrytning som jag infört.]


.

Ehuru utfärder till skärgården troligen i alla tider utgjort kuststädernas inbyggares förnämsta sommarnöje, ägde borgarfamiljerna i det gamla Nykarleby vid början av 1800-talet i allmänhet icke några enskilda villor, såsom i våra dagar — utom just vid varvsplatserna för tillsyningsmän och arbetsfolk och ute vid fisklägena — men väl ägde de en och annan gemensam bolagsstuga, dit delägarna med sina familjer, ensamma eller flera tillhopa, någon vacker dag kunde fara ut att roa sig lantligt i naturens sköte, i synnerhet vid bärplockningstid och vid höskörd på holmarna. Just en sådan samhörighetsbostad för utfärder var den av skalden Topelius i en av hans mest förtjusande sagor så romantiskt beskrivna »Gamla stugan» på Stor-Alörns norra udde, 1) dit herrskapet Topelius under doktorns tid plägade göra sommarutflykter. Den rönte omsider samma öde, som mest alla andra stugor i samma skärgård, förr eller senare, att säljas och flyttas till annan plats. Det hade långt före min tid blivit »gamla stugans» lott.

1) I »Sagor» av Z. Topelius, Tredje samlingen, Helsingfors 1849.

En annan i skaldens ungdom av honom ofta besökt och alltid med kärlek ihågkommen gammal sommarstuga på samma ö var den Hammarin-Lybeck-Lindqvistska bolagsvillan »Myggan» nära skeppsvarvet. Det var nämligen där den förälskade unga magistern ej sällan »satt hos Emma på grön kvist», såsom han i en skämtsam dikt från år 1846 berättar om det idylliska sommarlivet på Alörn. Tidigare hade Zachris och hans syster Sophie varit med på utfärder till morfar Turdins varvsstuga på »Alliance-holmen», vanligen kallad »Djupsten», och till sonen Gustaf Turdins Emilienburg samt gamla Backmanska stugan, »Gråa slottet», på Alörn. Likaså gästade de ibland morbror Josef Calamnius' stuga vid lotsplatsen på Kubban (= kobbarna). Det hade sedan under årens lopp med nya tiders fordringar vuxit upp en mängd nya sommarstugor i skärgården, de flesta på den utanför Nykarleby älvs utlopp för ortens skeppsfart och skeppsbyggare så gynnsamt belägna ön Alörn, dit skeppsvarvet omkring 1850 blivit flyttat från Djupsten. Där hade då rådman Lithén sin präktiga villa Charlottenlund, byggd redan 1834 och omkr. 1842 efter Lithéns konkurs inköpt av rådman J. A. Lybeck, vilken 1846 genom sitt äktenskap med Isabella Augusta Lindqvist blev svåger till Zachris Topelius. På denna villa, en av de få gamla, som ännu står kvar på Alörn, ehuru tidtals obebodd, tog Topelius ofta in på sina fiskefärder och Alörsbesök, förrän han blivit s. a. s. bofast på holmen.


Svågerns gästfrihet var ju alltid storartad, men sedan även Topelius blivit äkta man och familjefader gjorde sig för honom behovet av en egen »skäristuga» alltmera kännbart. Och var skulle han inom den honom så kärvordna skärgården hellre velat grunda för sig och de sina ett sommarhem, än just på den ö, till vilken han sedan barndomen haft så intima relationer! Äntligen erbjöds ett tillfälle till en önsklig ackvisition, då på vårsommarn 1855 efter rådman J. C. Collanders död hans fiskarstuga på östra stranden av Lill-Alörn, söder om skeppsvarvet, stod till salu. Professorskan Emilie Topelius, som något tidigare än mannen hade med barnen kommit att gästa fädernebygden, inropade då på auktionen å mannens vägnar nämnda stuga, vilken för Z. T. troligen var väl bekant. Sedan den före hans ankomst blivit nödtorftigt uppsnyggad, tog han den glad och överraskad i besittning och gjorde med sin fiskardräng och småflickorna, dottern Aina och Rosa Dyhr, korta besök där. Men familjen, som vid slutet av sommaren, den 4 sept. ökades med en tredje dotter Eva Maria, utflyttade till stugan först följande sommar, 1856. Nu under brinnande krig (det »orientaliska») hade det ej heller ansetts rådligt att bosätta sig där. Men efter denna tid kom det enkla sommarhemmet på Alörn, tillkommet nästan samtidigt med det av diktarfantasin skapade »Majniemi slott» och som en diminutiv och ytterligt förenklad ersättning för detta, här på »Majas udde» 1) efter hand att utöva en så stark dragningskraft på skalden och hans familj, att sommarvistelsen på Kuddnäs hädanefter ofta inskränktes till någon vecka efter ankomsten och dito före avresan samt tillfälliga korta besök.

1) Så torde Topelius hava menat det, därmed hedrande sin fru enligt hennes första dopnamn Maria. Både den dialektalt förkortade och den oförkortade finska formen Majaniemi (Stugu-udden) finnas som namn på flera orter i landet, men varifrån Topelius först fått namnet är ej känt. Härom närmare i min upps. i Finsk Tidskr. 1917 om »Majniemi slott i Topelii Fältskärns berättelser».


Gamla doktorinnan och hennes fosterdotter åtogo sig med kärleksfullt tålamod den icke alltid så lätta uppgiften att proviantera Majniemi-familjen för sommarveckorna — att »nästa ut» den, såsom det heter i Österbotten, med »nästningskost» — ty där ute på Alörn kunde ej just annat erhållas i matväg än fisk och mjölk och något litet grönsaker samt bär under bärtiden och nypotatis från den invid stugan anlagda trädgårdstäppan. Härav föranleddes täta budskickningar och transporter per roddbåt mellan Kuddnäs och Alörn, stundom likväl i förbindelse med andra utflyttade familjers budskickningar till staden. Rodden tog minst en timme vid gott väder. En och annan gång lät doktorinnan med Fanny föra sig dit ut att hälsa på de kära barnen, och för dessa vår det högtidsstunder då. Kunde hon dröja över natten, höll hon i sin anspråkslöshet till godo med en bädd på vinden. Stugan hade nämligen nere endast ett större rum, och det med öppen spisel, samt en liten farstukammare för barnen. Det större rummet var samlingsrum — dagligstuga — och matsal samt tillika professorskans särskilda rum. Det hade ljusgula väggpapper och tvenne fönster med vita gardiner, vita utsnidade möbler, och några mindre tavlor på väggarna, så det såg ju rätt inbjudande ut i all enkelhet. Övre »våningen» med trappa upp från farstun, bestod av tvenne rum utan mellantak, ett inre avstängt och ett yttre öppet mot trappan och med fönster mot söder. I det inre hade professorn sin sängplats under taksluttningen och sin lilla väggfasta bordsskiva framför fönstergluggen med utsikt mellan lummiga alar mot öppna havet i norr. Hit kunde han draga sig tillbaka när han så ville för att vara ostörd och författa.

Vid vackert väder satt han gärna nere på den öppna, soliga verandan mot skogssidan och läste och rökte. —



[Vårvintern 2009 reparerades verandan och taket täcktes (inte så pietetsfullt) med plastbelagd plåt.
Foto: Lars Pensar den 29 maj 2009.
(Inf. 2009-06-03.)]


Genom Kölnische Zeitung höll han sig vid den tiden au courant med världshändelserna där ute. — Här tog man ju ock vid vackert väder emot besökande vänner. Umgänge fattades minsann icke, då minst ett halvt dussin befryndade eller bekanta familjer bodde ute på samma holme. På Majniemis veranda ha många gemytliga kafferep ägt rum! — På 1850—1860-talen hade Alörn sin storhetstid, då där byggdes fartyg på dess skeppsvarv, det ena efter det andra, då där sommartid uppehöll sig en stor mängd människor, en hel koloni av skeppsredarefamiljer, sjöfolk, timmermän, fiskare och lotsar, då utgående och inkommande segelfartyg ankrade på redden där utanför och till och med den nya tidens ångbåtar begynte anlöpa en brygga där. — En sommar på 1860-talet räknade man tillsammans 200 personer, som bodde eller vistades på Alörn. Ja, Topelius fantiserade i »Den gamla stugans» saga om att där i framtiden skulle stå »en stor stad med många tusen människor», nämligen sedan den i sagan omnämnda »staden», varmed väl menas det lilla Nykarleby, blivit »flyttad hit ut från dess förra olämpliga plats på fasta landet» och här vuxit till en »fyrdubbelt så stor, folkrik och välmående» stad. En dröm, som åtminstone ännu icke gått i fullbordan, 82 år efter sagans publicering. 1)

1) Jämför min uppsats »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning». Finsk Tidskr. 1918.

Det skulle föra oss för långt att här ingå på någon skildring av familjen Topelius' sommarliv på Majniemi, men vistelsen där ute sommar efter sommar under mer än ett decennium, d. v. s. från 1856 intill gamla doktorinnans död 1868, var av alltför stor betydelse både för äldre och yngre medlemmar av familjen för att den i en relation om Kuddnäs och dess herrskaps öden kunde förbigås. Detta Majniemi, dess röda nätta stuga med de vita knutarna och den soliga verandan, lagom skuggad av sitt vårdträd, en lummig rönn, och hela dess idylliska omgivning: denna »lummiga lund», denna »skuggande skog», denna »äng i sin älskliga vår», prunkande med övärldens färgrika blomster — himmelsnycklar, ranunkler, ängsliljor, liljekonvaljer och blåklockor, invid stränderna av den vida Alörsfjärden — detta i all sin lantliga enkelhet så trevna sommarhem, upprepa vi, blev för skalden Topelius ett kärt och värderat litet annex till barndomshemmet på Kuddnäs, så att det nära på tävlade med detta i lockande behag. Och var det icke hägnat av samma goda genier och omstrålat av samma tjusande barndomsromantik som fädernegården — nu blott liksom i en ny upplaga, då de egna barnen voro med! Hit längtade dessa som flyttfåglar från södern vinter och vår, här fingo de njuta friluftsliv med sol och hälsa som aldrig i huvudstaden. Här frestade barrskogens saftiga blåbär, här glödde på ängstuvorna nordens rara druvor, de härliga åkerbären, här sjöngo Sylvior i alla trädtoppar och tomtarna viskade hemligheter i buskar och snår som på en av sagans förtrollade öar. Ute på havet, precis vid synranden långt borta i norr, stego ofta om kvällarna de hemlighetsfulla Fjäderholmarna upp ur vågen med Pehr Matts sten i förstorande hägring, medan långa glänsande silverdyningar sakta kommo rullande in mot stranden som en hälsning från de stora havsdjupen. Och när barnen badade vid soliga stränder »som najader sig i skimret löga», sågo de så tydligt Unda Marinas fotspår i sanden. »Gudomliga Alörn!» utbrister den unge skalden i sin dagbok, nyss kommen dit ut i juni 1838.


Liljekonvaljlundarna blommar två veckor tidigare än vanligt på Alörn i år.
[”Liljekonvaljlundarna blommar två veckor tidigare än vanligt på Alörn i år.”
Foto: Lars Pensar den 3 juni 2009.
(Inf. 2009-06-04.)]


Var i vida världen skulle lyrikern Zachris Topelius kunnat finna så mycken tjusande, stämningsmättad naturpoesi efter hans eget skaplynne, som just här i den egna hembygdens väna skärgård, där till och med det praktiska fiskaryrket, som han sommar efter sommar med sådan iver och framgång bedrev, skänkte honom ej blott kroppslig och själslig hälsa, utan även stoff till poetiska skapelser? Här i naturens lugna sköte kunde han glömma den myckna förtret, som hans publicistik under och efter krigsåren så oförtjänt hade inbragt honom, och han vann en sinnesjämvikt och en förtröstansfull framtidstro, som hjälpte honom att lyckligt utföra de offentliga värv han åtagit sig.

Men det fanns likväl tvenne ämnen till missmod, som ej så litet minskade Topelius' sommarglädje på Majniemi: det ena var den efterhängsna frossan, som just under denna tidsperiod grasserade i landets kusttrakter och här plågade både professorn och hans maka, och det andra var en viss ständigt aggande inre förebråelse för att han genom sin utflyttning till skärgårdsstugan lämnat sin älskade moder ensam på landbacken under den korta tid han kunnat glädja henne med sin och de sinas ständiga närvaro. I synnerhet efter moderns bortgång kände han bittert denna självförebråelse vid tanken på, huru mycket hon utan ett ord av otålighet sommar efter sommar hade velat försaka för hans och familjens trevnad. »Vi voro hennes ögons glädje», säger han i sina »Självbiografiska anteckningar (sid. 249). Även i sången »Min moder» syftar han därpå. — Vad nu frossan angick, kunde ju emellertid tack vare kinabarken och lämplig diet dess anfall göras drägligare, och gamla doktorinnans ensamhetskänsla åter mildrades ju helt visst av hennes moderliga ömhet och tanken, att den käre sonen genom det friska skärgårdslivet — och kanske endast därigenom kunde vinna den verksamma rekreation han för sitt arbete i huvudstaden så nödvändigt behövde. Sammalunda unnade hon den avhållna svärdottern och barnbarnen så gärna den fröjd de hade av sin vistelse i skären. Desto kärare blevo då även för henne de dagar och stunder de före och efter utflyttningen och då och då däremellan kunde tillbringa hos henne. Professorn kom ju nog upp emellanåt för att hälsa på och medförde eller skickade åt henne färsk fisk av sin fångst. — Utan möda och besvär gick ändå inte en sådan färd i roddbåt mellan Alörn och Kuddnäs, om ock professorns bekanta gråmålade fiskarbåt, som hette Maja, var rätt lätt att ro. Först hade man att »krossa» Alörsfjärden, där det kunde gå höga vågor ibland, och sedan gick färden upp längs älven och genom Ragnörs fors. Var forsen för strid, såsom efter långvarigare regn, måste båten dragas med rep längs »Lillfaret», en smalare sidoränna, varvid passageraren vanligen gick till fots längs stranden. Professorn hjälpte nog själv till att draga, om roddarpojken var svag i armarna.

Om Topelius' fiskefärder vore mycket att förtälja 1) — jag fick ju som yngling ibland själv vara med, liksom senare ett par av mina pojkar —, men detta och allt övrigt, som vore att säga om professorsfamiljens sommarliv på Majniemi ävensom på Kuddnäs 2), bleve för vidlyftigt att här skildra. Jag vill blott ännu nämna att professorn mest alltid lät ro sig på fiskefärderna. Någon gång tog han mast och segel med, när färden utsträcktes längre bort och vinden var gynnsam, men för kryssning och segelsport hade han icke sinne. Vanligen styrde han genom »hopande». Mest intresserad tycktes han vara av metning, som han bedrev med synnerlig skicklighet, tålamod och framgång. Hemma på Kuddnäs stodo hans metspön mellan utfärderna alltid uppställda på magasinssvalen nere vid stranden, och där såg man roddarpojken, som hade sig ålagt att sköta fiskargrejorna, vanligen sitta och räta ut kroktafsarna av vriden mässingstråd eller reda upp långreven. Tidigt på morgonen och ofta ännu på eftermiddagen samma dag skulle professorn ut att fiska — från Kuddnäs nämligen — ned mot älvens utlopp. Han idkade på Majniemi utom mete även fiske med nät, gäddrag, långrev och ståndkrokar; tidigare, som jag omnämnt, företog han notdragning uppe i ån nedanför Kuddnäs och ovanför forsen efter sik och lax. Av den ofta rikliga fångsten under somrarna insaltades ansenliga mängder och medtogs till Helsingfors som vinterförråd. Så hade Majniemi-vistelsen också sina ekonomiska fördelar, icke att förakta.

1) Z. Topelius som fiskare, se Sigmund Schalins upps. i »Finl. Jakt- och Fisketidskr.» 1931.

2) I »Urtima ting på Domarbacka» (Österb. studentkalend. Joukahainen 1918) av Zachr. Schalin berättas om en Magnusdagsfirning hos lagman N. M. Barck på D. år 1853. Topelius och han fiskade ibland tillsammans. »Han brukade om somrarna bjuda mig ut till Domarbacka att fiska gäddor, och jag honom till Kuddnäs att meta idar nedanför Ragnörn», säger T. i sina självbiogr. ant. »Urtima tinget» var en av Topelius vid tillfället hastigt hopskriven liten teaterpjes, som av närvarande unga gäster samma dag utfördes, med uttrycklig adress till dagens jubilar.


Sista gången jag som skolpojke hade nöjet att följa med morbror professorn ut till Majniemi, gällde det en fartygsutskjutning på Alörn i september 1866. Familjen hade redan flyttat upp till Kuddnäs, och någon annan betjäning än roddarpojken (och jag) fanns ej att tillgå, men professorn, van att sörja för sig på sina fiskefärder, tillredde nu kaffet själv och sysslade vid spiseln och i stugan utan vårt biträde, tills det var tid att gå till utskjutningen. Det var briggen Usko, som nu origgad lopp av stapeln och fick sitt finska namn. Kalas efteråt på rådman Dyhrs villa. Dessa utskjutningstillfällen firades som äkta folknöjen var gång ett Nykarleby-fartyg nalkades sin fullbordan på något av Alörs varv. Det fanns flera fartygsbäddar där, så att varje redarfirma hade sitt speciella s. k. »varv». Utskjutningarna hörde med till det glada sommarliv, som karakteriserade Alörns välmaktsdagar under de år herrskapet Topelius bodde där.

— En senare utskjutningsfest, och den allra sista som skalden Topelius bevistade, firades den 17 juli 1873, då segelfartyget med hans namn, gemenligen kallat »Träprofessorn», skulle löpa av stapeln. Festen firades den gången av redarsocieteten i lusthuset vid rådman Lybecks villa, och det i hög stämning, med vackra skåltal och hägrande framtidsvyer. Skeppet, som blev utrustat med då för tiden extra modern »auxiliärmaskin» och som skulle föra den frejdade skalden Zacharias Topelius' av Nykarleby namn kring vida världen, gjorde tyvärr i följd av många ogynnsamma »konjunkturer» och motgångar föga lycka, såsom ock Topelius själv i sitt svarstal vid festen hade sagt sig befara. Men det var ju icke enbart »Träprofessorn», som hade otur med sin fraktfart på den tiden. Dess svaga hjälpmaskin kunde icke bota segelfartygens förlorade prestige, och småstadsredarnes skeppsfart ville därför aldrig mera blomstra. Därmed var ock snart skeppsbyggeriet på Alörn slut och villakolonins gyllene tid förgången. Skalden Topelius' Majniemistuga gick sitt öde till mötes även den, nämligen efter hans moders bortgång.



Zachris Schalin (1935) Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia.


Nästa kapitel: XIII. Doktorinnan Topelius' sista tid och Kuddnäs ödestimma. Gravrunor.
(Inf. 2004-05-31, rev. 2018-09-24.)